Riksdagen begär att regeringen utreder behovet och utformningen av en kväveskatt på inköpt kväve i foder i enlighet med vad som anförs i motionen.
Miljömålsrådet anger i sin årsrapport ”Miljömålen – når vi delmålen? de Facto 2003” att miljökvalitetsmålet Ingen övergödning kommer att vara svårt att nå till 2020.
Jordbruket svarar för nära hälften av den mänskliga tillförseln av växtnäringsämnen till våra omgivande hav, och de diffusa utsläppen från jordbruket visar inte ännu på någon tydlig nedgång. Om det fastställda målet ska kunna uppnås måste kraftiga åtgärder vidtas såväl internationellt som nationellt.
För att minska risken av läckage av näringsämnen, främst kväve, är det mycket viktigt att utarbeta system som leder till ett minskat kväveöverskott på åkern. Det verktyg som används i dessa sammanhang är växtnäringsbalanser: balansen mellan utförsel av växtnäring (genom produkter som lämnar gården och i form av läckage) och införsel (handelsgödsel, inköpt foder, fixering av luftkväve via baljväxter, nedfall från atmosfären).
Ungefär 80 procent av växtnäringsämnena cirkulerar via djuren, genom det foder djuren äter, och den regionala obalansen mellan gårdar med inriktning på djurproduktion respektive växtodling leder till stora näringsläckage i djurtäta områden. På djurgårdar är det det inköpta fodret som har störst inverkan på växtnäringsbalansens tillförselsida.
För att minska övergödningen av vattenområden infördes1984 en miljöavgift på handelsgödsel. Benämningen ändrades 1995 till skatt, och år 2003 utgör den 1 kr och 80 öre per kg kväve i gödselmedlet. Effekten av skatten har bl.a. utvärderats av Naturvårdsverket (rapport 4735, Kväve från land till hav, 1997), och man ansåg där att den mest tillfredsställande lösningen ur miljösynpunkt, i enlighet med Polluter Pay Principle, vore att ta ut en avgift på utgående, läckande kväve. Då detta rent praktiskt är svårt att mäta, såg man att är den enklaste lösningen på kort sikt att lägga styrningen på ingående kväve. Man ansåg också att skatten borde höjas från 1,80 till 3,00 kr per kg kväve, men man uttalade sig inte angående den för djurgårdar viktiga faktorn för kvävetillförsel, inköpt foder.
En generell skatt på kväve, omfattande både handelsgödsel och foder, har ett flertal fördelar då det gäller att begränsa kväveutlakningen, men också då det gäller andra kväverelaterade miljöproblem, t.ex. försurning orsakad av ammoniak samt det växthuseffektbidrag som avgång av dikväveoxid genererar. Effekterna av en sådan åtgärd har studerats av det nederländska institutet Centre för Agriculture and Environment, CLM. man förespråkar där en kväveskatt på gemenskapsnivå inom, eller, i inledningsskedet, bland de i huvudsak likasinnade länderna Sverige, Danmark, Nederländerna, Belgien, Frankrike och Tyskland. EU anser att skatten bör ligga på ca 1,5 euro/kg kväve, och omfatta handelsgödselfabriker, foderfabriker samt importerad handelsgödselkväve och foder. Det inhemskt producerade fodret härrörande från konventionell odling skulle då bli dubbelbeskattat (både vid odlingen och vid foderframställningen), men p.g.a WTO-regler är detta oundvikligt. Man uppskattar att en sådan åtgärd skulle minska växtnäringsläckaget med ca 10–20 procent. För svenskt vidkommande skulle åtgärden innebära en minskad belastning på våra hav med
ca 7 000 ton.
Ett annat sätt att hantera kväveutsläppen är via växtnäringsbalanser på gårdsnivå. Ett flertal bedömare anser att detta är ett mycket effektivt hjälpmedel för att reducera utlakningen. Systemet kräver dock mycket noggrann bokföring, och det är därigenom mycket komplext och innebär höga transaktionskostnader. Systemet har börjat användas i Sverige genom de växtodlingsplaner som ingår i det svenska systemet för återföring av handelsgödselskatterna.
Den svenska modellen för hantering av skatteintäkten, med en riktad återföring till de bönder som tillämpar växtodlingsplaner, får därigenom anses vara mycket ändamålsenlig. Skattebasen måste dock utvidgas så att den stora mängd kväve som hanteras kommersiellt via djurfodret också innefattas. Detta skulle innebära att återföringsbeloppet höjdes, vilket skulle öka incitamentet för etablerandet av växtodlingsplaner.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Åsa Domeij (mp) |