Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en handlingsplan mot skattekonkurrens.
Kraven på de moderna välfärdsstaterna tilltar. I Sverige uttrycks detta i ett flertal värderingsstudier, inte minst i samband med allmänna val. Det moderna samhällsbygget tycks inte minska utan snarare bibehålla eller rentav öka efterfrågan på utbildning, trygghet och social välfärd. Detta gäller knappast bara i Sverige. Tilliten till samhälleliga lösningar varierar i olika länder men i flertalet länder finns det en stor efterfrågan efter lösningar på likartade problem.
Samtidigt upplever allt fler, i Sverige och andra länder, att politiken inte förmår att leverera det som medborgarna efterfrågar. Orsakerna till detta är sannolikt flera. Den kanske viktigaste förklaringen torde dock stå att finna i bristande ekonomiska resurser.
Välfärdsstatens finansiering har historiskt i allt väsentligt byggt på två grundpelare, tillväxt och ett högt skatteuttag.
För att stärka välfärden inför framtiden behövs en tillväxtinriktad politik och det är därför glädjande att regeringen nu i budgetproposition och regeringsförklaring föreslår en ytterligare ökad ansträngning för att öka den ekonomiska tillväxten.
Men för att kunna garantera välfärden krävs också att tillräckliga resurser frigörs genom tillräckligt skatteuttag. Problemet är att folkvalda i flera länder trängs mellan de krav som medborgarna ställer och de krav som en alltmer globaliserad ekonomi ställer. I takt med att globaliseringen tilltar blir skattebaserna mer rörliga och skattekonkurrens begränsar starkt politikens och demokratins möjligheter.
En alltmer globaliserad ekonomi och tilltagande skattekonkurrens riskerar därmed att ytterligare öka glappet mellan medborgare och folkvalda. Riksdagen bör därför begära av regeringen att en handlingsplan mot skattekonkurrens upprättas.
Allmänhetens krav och förväntningar på välfärdssamhället har som värderingsstudier vid ett flertal tillfällen visat inte minskat utan snarare tvärtom ökat. Till detta ska läggas de förändringar som demografin, i Sverige och i Västeuropa, kommer att innebära. Under de kommande årtiondena kommer andelen äldre, och icke yrkesverksamma, som andel av befolkningen att öka. Enligt SCB kommer antalet äldre över 65 år i Sverige att vara 900.000 fler år 2050. Detta medför i sin tur såväl ökande offentliga utgifter som färre yrkesverksamma skattebetalare.
För att möta den demografiska utmaningen har riksdagen uttalat behovet av ett överskottsmål i de offentliga finanserna. Det är bra och välbehövligt men osäkerhet finns om det kommer att klara att möta de utmaningar som den demografiska omställningen innebär.
Samtidigt tvingar en alltmer globaliserad ekonomi nationalstaterna att i allt större utsträckning anpassa sitt skatteuttag till vad som gäller i andra länder. I första hand gäller det skatter på produktion och kapital som är lättrörliga skattebaser men i allt större utsträckning gäller det också konsumtionsskatter.
Det är ett problem för Sverige som med långtgående välfärdsambitioner också har ett högt skatteuttag men det är också ett problem för länder som på grund av en än kraftigare demografisk förändring skulle behöva höja vissa skatter för att uppnå ekonomisk balans utan att skära i välfärdssystem. Det är med andra ord ett internationellt problem som kräver internationellt samarbete.
Att skattekonkurrensen tilltar finns det flera indicier på. Den svenska skattepolitiska debatten är en bra indikator. Diskussionen handlar just nu om vilka förändringar som kan bli nödvändiga i kapital- och bolagsskatt med anledning av förändringar i främst Tyskland och Finland. På samma sätt kommer diskussionen att tillta om svenska alkoholskatter då såväl Danmark som Finland genomför stora skattesänkningar. Möjligheten att ta ut miljöskatter i önskvärd omfattning är en ständigt pågående diskussion.
Skattebasutredningen visar också att skattekonkurrensen inom flera områden tilltar. Denna menade förvisso att det finns goda skattemässiga förutsättningar att även i framtiden kunna finansiera ett väl fungerande välfärdssamhälle på dagens ambitionsnivå. Samtidigt varnade utredningen från november 2002 för ett flertal skatteanpassningar som kan bli nödvändiga.
I många fall tycks trycket för att anpassa de skatter som Skattebasutredningen såg som ett långsiktigt anpassningsbehov ha accentuerats så mycket att anpassningarna riskerar att hamna i närtid. Därför är det inte orimligt att tro att Skattebasutredningen underskattat anpassningsbehovet och risken för ett ”race to the bottom” i den internationella skattepolitiken är större än vad utredningen förutsåg.
Slutsatsen blir att om Sverige vill konkurrera om välutbildad arbetskraft, kapital, produktion och arbetstillfällen riskerar vi att tvingas anpassa skattenivåerna till dem som andra beslutar om. Och det utan att själva vara en aktiv del i beslutsfattandet. På samma sätt resonerar andra länder.
Därigenom riskerar skattepolitiken att mindre handla om folkvilja och mer om att locka till sig kapitalägare genom att appellera till deras ekonomiska egenintresse.
Skattepolitiken riskerar då att styras mindre av vad som är önskvärt ur välfärds- och fördelningspolitisk synpunkt och i stället grundas på anpassning till vad andra länder beslutat och stora kapitalintressen kräver.
Det finns med andra ord anledning att utarbeta en handlingsplan mot skattedumpning.
På senare år har Europeiska unionen beslutat om åtgärder för att komma tillrätta med de absolut värsta formerna av skatteparadis. Det är bra och har visat nyttan av och effektiviteten i gemensamma åtgärder mot skattedumpning. Likväl måste konstateras att dessa åtgärder inte mer än på marginalen förmått stoppa den pågående skattekonkurrensen. Mycket talar därför för att det behövs mer långtgående samarbete om målet är att upprätthålla de höga välfärdspolitiska ambitioner som väljarna efterlyst i allmänna val.
Regeringen bör därför av riksdagen ges i uppdrag att utarbeta en handlingsplan mot skattedumpning. En sådan plan bör inkludera såväl insatser för att genom internationellt samarbete begränsa de faktorer som idag begränsar det nationella självbestämmandet i skattepolitiken som en genomlysning av det svenska skattesystemet i syfte att förhindra att det i något avseende bidrar till en internationell skattedumpning.
Främst bör handlingsplanen syfta till att genom internationellt samarbete upprätta miniminivåer på skattebaser som är lättrörliga. I första hand torde det handla om företags-, kapital-, miljö- och produktionsskatter. I andra hand kan också vissa punkt- och konsumtionsskatter komma i fråga.
Dessa miniminivåer behöver ligga på en nivå tillräckligt hög för att garantera starka miljö- och välfärdsåtaganden, vilket konkret innebär en betydligt högre nivå än de fåtal miniminivåer som idag finns beslutade om inom ramen för EU-samarbetet. I de fall det inte finns beslutade miniminivåer behöver sådana beslutas om på en sådan nivå att trycket på medlemsstaterna att sänka skatter på grund av rörliga skattebaser kraftigt begränsas.
Självklart kan detta innebära en begränsning av det nationella självbestämmandet men samtidigt måste man se att nuvarande ordning med en omfattande och tilltagande skattekonkurrens kanske än mer begränsar utrymmet för nationellt självbestämmande. Precis som andra politiska överenskommelser och beslut är ju även beslut om miniminivåer möjliga att ändra genom en politisk process.
Eftersom mycket talar för att en sådan här process behöver en tydlig och stark legal grund och politisk styrka bör arbetet med att uppnå miniminivåer på skatteområdet i huvudsak koncentreras till EU.
Denna motion tar inte ställning i frågan om mellan- eller överstatlighet utan nöjer sig med att konstatera att det brådskar med insatser om välfärdssamhällets mer betydelsfulla delar till fullo ska kunna värnas. Det är uppenbart att i den mån det går att uppnå önskade politiska mål genom mellanstatliga beslutsformer är det att föredra.
I syfte att åstadkomma en snabb och resolut insats mot skattedumpning bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag som syftar till att under kommande tioårsperiod uppnå internationellt fastställda miniminivåer på skatteområdet.
Det bör ankomma på regeringen att i arbetet med handlingsplanen och efterföljande uppföljningar avgöra vilken beslutsform som är mest ändamålsenlig.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Martin Nilsson (s) |
|
|
Margareta Sandgren (s) |
Göte Wahlström (s) |