Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fastighetsskattens avveckling.
Få skatter har blivit så kritiserade och väckt så starka känslor som fastighetsskatten. Det beror knappast på att den bidrar med betydande belopp till statskassan, ty så är ej fallet. Enligt uppgifter från Finansdepartementet bidrog den 2002 med 24 miljarder kronor till statskassan av detta belopp bidrog hushållen med drygt 14 miljarder kronor. Detta kan jämföras med de totala skatteintäkterna som överstiger 1 000 miljarder kronor. Dess impopularitet beror snarare på att den strider mot rättsmedvetandet och grundläggande rättviseprinciper. Det finns därför flera goda skäl till att avskaffa fastighetsskatten.
Fastighetsskattens konstruktion är för det första förenad med så många praktiska svårigheter att den blivit både godtycklig och orättvis. Svårigheterna består mera exakt i att beräkna det nyttjandevärde som skall tillskrivas varje fastighet. Då detta inte går att observera har det schablonmässigt ersatts med en procentsats av fastighetens värde. Men också fastighetens värde är svårt att uppskatta, eftersom fastigheter inte är likvida tillgångar, dvs. sådana som köps och säljs på en väl fungerande marknad till låga eller försumbara transaktionskostnader. Istället för ett korrekt och aktuellt marknadsvärde används värdet på en genomsnittlig fastighet, på en genomsnittlig tomt och med ett genomsnittligt läge som referens. Detta förfarande leder förstås till att fastigheter inom detta område som är mera attraktiva än genomsnittet blir ”för lågt värderade” och belastas därigenom med en för låg skatt. Det motsatta förhållande gäller för de fastigheter som är lägre värderade än genomsnittsfastigheten. Ägarna av de relativt sett attraktiva fastigheterna gynnas därför systematiskt på de övrigas bekostnad.
Fastighetsskatten är vidare orättvis därför att den bara belastar ett slags tillgång. För att vinna förståelse för en avkastningsskatt av detta slag och av denna storlek, borde alla tillgångar såsom husvagnar, husbilar, lyxkryssare, antikviteter och konst för att nämna några, beskattas. Men det görs inte – oklart av vilket skäl. Den är också orättvis därför att den huvudsakligen är en skatt på boende i vissa speciella områden och i vissa boendeformer. En lärare som är hänvisad till att arbeta i en storstad får inte storstadstillägg på sin lön men måste betala storstadstillägg på sitt boende om han eller hon väljer att bo i en egen villa. Denna straffbeskattning drabbar inte vederbörande om han har lyckan att komma över en lägenhet hos allmännyttan som fortfarande tillbakavisar alla krav på en marknadsanpassning av hyran. Hyran, i framförallt Stockholms innerstad, hålls följaktligen på en jämförbar nivå med den som råder i vilken annan svensk stad som helst, samtidigt som priset på ett småhus i Stockholm är 5–10 gånger dyrare än ett motsvarande i en medelstor svensk stad.
Fastighetsskatten bestraffar för det andra ett naturligt mänskligt beteende som går ut på att ständigt förbättra livsvillkoren för sig och sin avkomma. Varje förbättring av boendet innebär nämligen höjt taxeringsvärde och därigenom en höjd skatt. Då återstår bara två möjligheter – att fuska eller avstå från att vidta åtgärder som förbättrar boendestandarden.
Fastighetsskatten bidrar för det tredje till att hålla nere värdet på fastighetsbeståndet, vilket försvårar igångsättandet av den alltjämt slumrande fastighets- och byggmarknaden. Då omfattningen av nybyggnationen i allt väsentligt bestäms av priset på befintliga bostäder i förhållande till det på nybyggda, kommer nybyggnation inte att löna sig så länge som priset på det befintliga är lägre än det på det nybyggda. Så är fallet i större delen av Sverige. Undantagen finns i princip bara i centrala delar av våra storstadsområden. Men där finns å andra sidan inte så många lediga tomter att bebygga!
Konsekvensen av detta blir ett förfall av vårt fastighetsbestånd. Kapitalröta brukar det kallas och en sådan utveckling är svår att försvara ekonomiskt. Fastigheter är ju vår enskilt största och viktigaste tillgång; generationers slit och flit mals därför ned av oförnuftig politik. För det fjärde inkräktar fastighetsskatten på äganderätten. En fastighetsskatt är nämligen konfiskatorisk och retroaktiv och verkar som en indragning av tillgångar hos de personer som råkade äga en fastighet när skatten infördes. Med rådande skattesatser motsvarar det kapitaliserade värdet av skatten ca 20 procent av fastighetens värde. Kapitaliseringseffekten kan också uttryckas så, att med en real värdestegring på en procent årligen, konfiskerar staten hela den reala värdeökningen på fastigheten. Fastighetsskatten påverkar dock inte framtida ägare annat än om skattesatsen förändras.
Skatten kan inte heller – vilket brukar anföras som skäl från inte minst Finansdepartementet – användas som argument för att likställa kostnaden för boende i hyreslägenhet med andra upplåtelseformer. I själva verket är det så att marknaden utjämnar dessa skillnader genom att priset på småhus anpassas till en sådan nivå att boendekostnaderna där, inklusive kapitalkostnaden, är lika stor som den är för andra och jämförbara upplåtelseformer. I den mån olikheter föreligger är de mera ett resultat av en hopplöst föråldrad hyressättning hos allmännyttan än av fastighetsskattens vara eller icke vara.
Fastighetsskatten har också en, i fördelningshänseende, ”felaktig” profil i det att den belastar barnfamiljer mera än andra familjer. Förklaringen är enkel. Barnfamiljer bor oftare än andra familjetyper i småhus som är belastade med en relativt sett högre fastighetsskatt än andra boendeformer. Fastighetsskatten tas också ut oavsett individens ekonomiska situation i övrigt. Pensionären med låga inkomster tvingas betala lika stor skatt som den
högavlönade – förutsatt att de bor i identiska villor eller lägenheter.
Fastighetsskatten hamnar därmed i konflikt med vår förmågeprincip.
Fastighetsskatten strider slutligen också mot en, åtminstone tidigare, självklar princip i svensk beskattning, likviditetsprincipen, innebärande att en intäkt inte skall beskattas förrän den realiserats. Fastighetsskattens tillskyndare skulle här argumentera att detta inte är något större problem. Hyggligt effektiva kapitalmarknader gör att fastighetsägaren kan låna - med fastigheten som säkerhet - till skatten. Men även detta är ur ägarperspektiv en egendomlig - för att inte säga smått absurd - inställning.
Detta ser vi genom att betrakta en villaägare som saknar inkomster. Låt oss anta att hans fastighet har ett marknadsvärde på 1 500 000 kronor, varför taxeringsvärdet är 1 125 000 kronor. Fastighetsskatten blir då ca 12 000 kronor om året. Eftersom inkomster saknas måste fastighetsägaren låna pengar för att betala skatten. Låt oss anta att staten i all sin generositet erbjuder fastighetsägaren kredit och lånar ut medel till skatten mot låt säga 5 procent. Om villan införskaffades då ägaren var 45 år och om han lever tills han är 85 år, kommer skulden till staten vid dödstidpunkten att överstiga 1,5 miljoner kronor, dvs. tillgångens värde. Och då har jag inte räknat in förmögenhetsskatten som tillkommer om fastigheten är obelånad. Staten tog hela hans kapital och mer därtill.
Det finns egentligen bara ett argument för fastighetsskatten. Denna skattebas är inte flyttbar! Därför kan man tryggt fortsätta att beskatta den utan att riskera att skattekällan sinar. Argumentet är cyniskt och tillsammans med det starka orättvisa inslaget hos fastighetsskatten blir det svårt att skapa en förståelse från allmänheten för den vilket underminerar viljan att betala skatten, med ytterligare skatteflykt som följd.
Moderaternas bestämda uppfattning är att skattetrycket generellt bör sänkas. Vi har förståelse för att det kan ta tid innan det svenska skattetrycket nått ner till de nivåer som vi anser rimliga. Den takt med vilken skatterna kan sänkas beror delvis på den allmänna ekonomiska utvecklingen, men i ett land med världens högsta skattetryck är det särskilt viktigt att legitimiteten inte urholkas ytterligare. Därför måste de skatter som särskilt upprör människorna tas bort först.
Mot bakgrund av vad som ovan sagts bör fastighetsskatten avskaffas snarast. Den takt detta kan ske i bestäms av det allmänna statsfinansiella läget, men denna skatts avskaffande måste ges högsta prioritet. Avvecklingen kan lämpligen ske i en jämn takt och lika för alla. Är perspektivet fem år kan skatten således sänkas med 20 procent per år.
|
Stockholm den 5 oktober 2003 |
|
|
Anne-Marie Pålsson (m) |