Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppföljning av tillämpningen av avskrivningsreglerna för förstagångsupplåten konst.
Konsten har ett egenvärde som ett stöd till mänsklig utveckling. I alla tider har olika konstnärliga uttrycksmedel spelat en särskilt stor roll när samhället genomgår stora förändringar och vi behöver stöd för att uttrycka våra känslor inför det nya. Samtidigt är kultur och konstnärligt skapande viktiga motorer i det näringsliv som nu växer fram. Intresset märks bland ungdomar, som nu i stor utsträckning söker sig till olika konstnärliga utbildningar. Det sätter också påtagliga spår inte bara i Kulturdepartementets verksamhet, utan också i satsningar på t.ex. konstnärligt utvecklingsarbete på våra lärosäten.
Trots ett kraftigt ökat intresse för kulturfrågor och riktade insatser från Kulturdepartementets sida lever merparten av de svenska bildkonstnärerna under mycket knappa förhållanden. Många av Sveriges mest erkända bildkonstnärer har inkomster som ligger långt under existensminimum.
Skälet är att det trots den höga standarden på svensk skulptur och bildkonst finns en mycket begränsad marknad. Även om det i vissa delar av landet, såsom i bostadsområden i Hällefors eller ”Konst på hög” i Kumla, görs mycket framsynta satsningar på konst i boendet och offentlig miljö, är vårt land långt ifrån föregångare när det gäller satsningar på utsmyckning i boende och på företag.
Vår generations svenskar har också under en följd av år prioriterat köp av förstagångsupplåten konst lågt. Svenska företag är återhållsamma med inköp av konst. När det sker är det oftast i form av spekulation, som främst riktar sig till redan mycket erkända konstnärer eller köp av konst, som säljs i andra eller tredje hand.
Det råder för närvarande viss oklarhet om hur avskrivningsmöjligheterna för konst skall tillämpas. Så förefaller det som om dyrbara och exklusiva möbler av olika slag medges full avskrivningsrätt, men att det, när det gäller renodlade konstverk, endast är grafiska blad till en mycket låg kostnad som ibland får skrivas av. Bakgrunden till att konstverk kan komma att särbehandlas i tillämpningen är att skattemyndigheten kan ha bedömt att konstverket har ett evigt värde. Det finns skäl att undersöka om det faktiskt stämmer och hur tillämpningen ser ut.
I enstaka fall stiger värdet på ett konstverk, ibland redan under konstnärens aktiva tid, ibland under en längre tidsperiod. Detta är dock inte det normala. Förstagångsupplåten konst köps för att människor tycker om den och för att skapa bättre arbetsmiljö på ett företag, inte för att företagaren i normalfallet ser inköpet som en investering. I priset på förstagångsupplåten konst finns också en inte obetydlig kostnad för galleriernas och andra försäljares insats. Förstagångsupplåten konst skiljer sig från den som överlåts i andra hand från att den inte åsatts ett mer långsiktigt stabilt värde. Envar som följt marknaden på normala konstverk har kunnat se att också mycket god konst kan tappa ganska stor del av sitt värde vid en andrahandsförsäljning.
Det finns därför goda skäl att undersöka om tillämpningen av förstagångsupplåten konst vid bedömning av företagens deklarationer står i överensstämmelse med skattemässiga principer för avskrivning av andra varor.
Om företag fick rättvisare avskrivningsregler skulle sannolikt intresset för konstinköp till företag öka väsentligt. Det skulle bidra till ökad kvalitet på de alltför ofta torftiga svenska arbetsmiljöerna och skapa nya utkomstmöjligheter för svenska konstnärer.
Bakgrunden till att jag tycker att det är angeläget att inte ha avskrivningsregler, som missgynnar förstagångsupplåten konst i förhållande till andra investeringar, som förbättrar arbetsmiljön i ett företag, är både kulturpolitisk och samhällsekonomisk. God konst på arbetsplatserna har stor betydelse för trivseln på jobbet och är en väg att öka intresset för och kunskapen om modern svensk konst.
Det finns också skäl att inte försvåra för aktiva konstnärer att nå ut med sin konst i ett läge där arbetslösheten bland konstnärer är mycket hög och alltfler unga människor söker sig mot olika skapande yrken. Den omfattande utbildning för konstnärer som samhället erbjuder förefaller stå i liten proportion till insatserna för att påverka marknaden för konst.
En breddad arbetsmarknad för bildkonstnärer har också ett samhällsekonomiskt värde. Sverige har idag stora grupper skickliga bildkonstnärer, som lever under nästan ofattbart dåliga ekonomiska villkor. Många av dem har också stora studieskulder från en lång och dyrbar utbildning. Det måste vara samhällsekonomiskt betydligt klokare att de får arbeta på en fungerande marknad än att de ska tvingas till olika tillfälliga lösningar. Här finns goda skäl att erinra om att en breddad marknad för svensk konst samtidigt innebär kraftigt ökade skatteintäkter från konstnärskåren, en grupp som idag har mycket små bruttoinkomster.
Självfallet kan inte åtgärder som ändrade avskrivningsregler och ökade inköp av bildkonst minska behovet av särskilda samhällsinsatser i form av konstnärsstipendier etc. för att säkra den bredd och den förnyelse som är kulturens särart. Men en väl fungerande marknad skulle minska behovet av t.ex. särskilda arbetsmarknadsinsatser, socialbidrag etc. till hårt arbetande konstnärer. Den skulle också bidra till att det svenska konstnärskollektivet med ökat självförtroende skulle kunna bidra till den förnyelse av näringslivet, där kulturen kommer att spela en viktig roll.
Eftersom det råder stor osäkerhet om hur avskrivningsreglerna faktiskt tillämpas när det gäller nyupplåten konst föreslår jag att regeringen följer upp nuvarande avskrivningsregler och effekterna av dessa.
|
Stockholm den 26 september 2003 |
|
|
Inger Lundberg (s) |