Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa fastighetsskatten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa förmögenhetsskatten.
Fastighetsskatten är en omoralisk skatt som tas ut utan hänsyn till betalningsförmåga. Den slår skoningslöst mot människor med låga inkomster som bor i hus och områden med höga taxeringsvärden. Den innebär t.o.m. att människor måste lämna sina hem. Det är ofta betydligt dyrare att skaffa bostad i storstadsregionerna, särskilt i storstädernas centrala delar, än i andra delar av landet. De höga priserna driver upp taxeringsvärdena på såväl flerbostadshus som villor. Storstadsregionerna står därför för en betydande del av statens inkomster från fastighetsskatten.
Regeringen lovade i valet 1998 att de som drabbas värst av fastighetsskattehöjningarna skulle få lindring av skatten. Utredning på utredning har under flera års tid misslyckats med att lösa frågan. Regeringen har därför inte infriat sitt löfte. Nyss föll regeringen till föga och sänkte skattesatsen för villor och hyresrätter. Sanningen är dock att denna ”sänkning” endast innebär en något mindre höjning än tidigare för de allra flesta boende i storstadsregionerna. Sänkningen av skattesatsen är bara ett sätt att dölja att man straffar boende i attraktiva områden. Regeringen har också föreslagit en begränsningsregel som innebär att ett hushåll inte skall behöva betala mer än 5 procent av sina bruttoinkomster i fastighetsskatt. En sådan regel skapar dock nya marginaleffekter samtidigt som den inte omfattar förmögenhetsskatten. Det finns dock nu förslag om justeringar i grunden för förmögenhetsskatteberäkningen men de stora orättvisorna mellan olika områden kvarstår.
Fastighetsskatten bör avskaffas nu. Detta är en betydligt mera renodlad och rättvis åtgärd än att lappa och laga i ett i grunden sjukt system. Genom ett avskaffande kommer man till rätta med de tillväxthotande effekterna i tillväxtregionerna. Samtidigt avvecklas ett system som beskattar vinster som faktiskt inte reellt uppstått för den skattskyldige. Genom detta kan boendekostnaderna i storstadsregionerna sänkas, vilket leder till en ökad rörlighet inom boendesektorn. Detta gynnar alla familjetyper eftersom den s.k. boendekarriären i takt med växande familj och inkomster kan underlättas.
Låt oss göra en jämförelse mellan Täby, en kommun i en het tillväxtregion, och Sandviken som är en typisk mindre småstad. Villorna är identiska och ligger i tätorten. De förutsätts vara obelånade, och förmögenhetsskatten är beräknad på skillnaden i taxeringsvärdena mellan orterna. Ägarna har övriga tillgångar upp till 325.000 kr.
Total förmögenhetsskatt blir då i Täby 12.300 kr för ensamstående och 4.800 kr för sambor. I Täby blir fastighetsskatten 19.900 i båda fallen. I Sandviken blir förmögenhetsskatten 0 kr och fastighetsskatten 4.800 kr i båda fallen.
Adderar man sedan de båda skatterna blir resultatet att ensamstående och sambor i Täby betalar 27.400 kr respektive 19.900 kr mer i boendeskatt än om de hade bott i Sandviken. Hade vi i stället valt Danderyd, exkl. Danderyd nordväst, som jämförelse hade skillnaden blivit ännu större nämligen 64.900 kr respektive 57.400 kr. Är detta rättvist?
Svaret är givetvis nej. För att komma till rätta med problemet och för full rättvisa bör såväl fastighetsskatten som förmögenhetsskatten avskaffas.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Henrik Westman (m) |
Björn Hamilton (m) |