Förmögenhetsskatten

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen beslutar att avskaffa förmögenhetsskatten fr.o.m. 2005 års taxering i enlighet med vad som anförs i motionen.

Motivering

Det är lätt att känna sympati för en förmögenhetsskatt. Ur moralisk och allmänmänsklig synvinkel kan det synas självklart att de som befinner sig i den lyckliga omständigheten att de förfogar över en förmögenhet skall bidra mer till samhällets utveckling än de som inte är så ekonomiskt lyckligt lottade. Och visst kan man även ur strikt ekonomiska termer finna det rimligt med en skatt på förmögenheter för att kompensera för det faktum att skatten på kapitalinkomster är lägre, ibland väsentligt lägre, än skatten på arbetsinkomster.

På grund av kapitalets rörlighet och ett betydande inslag av politisk opportunism, har förmögenhetsskatten emellertid kommit att anta alltmera obegripliga former. Inte bara i det att den träffar miljonärer med full kraft samtidigt som miljardärer helt slipper undan, utan också att den tas ut olika beroende på vilka slags tillgångar det är fråga om. Aktier listade på Attract- och O-listorna beskattas normalt lägre än om de är listade på börsens A-lista bara för att ta ett exempel. Förmögenhetsskatten har därför överlevt sig själv och kan rent av sägas motarbeta sina egna syften.

Namnet förmögenhetsskatt är också missvisande. Gränsen för en ensamstående går vid 1,5 miljoner. Det motsvarar värdet på ett mindre småhus i Stockholms utkanter. Ingen kan väl på allvar anse att person som äger en tillgång av detta slag – låt vara att den är obelånad – kan och bör betraktas som särskilt förmögen.

Förmögenhetsskatten är också enkel att undandra sig. Detta kan ske inte bara genom att speciella skattegynnade tillgångsslag väljs, utan även genom att flytta kapitalet till länder med en lägre skattesats. Sådana finns det gott om, även inom EU, och trenden går mot att fler och fler länder överger skatten. Bland OECD:s 30 medlemsländer är det i dagsläget bara åtta (Sverige, Finland, Frankrike, Island, Luxemburg, Norge, Schweiz och Spanien) som har kvar en förmögenhetsskatt. Av dessa länder planerar Finland och Norge att avskaffa den. Sverige är det land som tar ut den högsta skatten på små förmögenheter.

Förmögenhetsskatten strider mot en grundläggande princip för svensk beskattning, nämligen likviditetsprincipen (intäkter skall inte beskattas förrän det finns pengar att betala skatten med). Denna princip är självklar för de flesta av oss och så också för den svenska skattestrukturen så som den var utformad tidigare. Men regeringen har i sin oblyga jakt på skatteintäkter, tagit stora steg bort från denna viktiga princip.

Den är vidare i likhet med fastighetsskatten destruktiv till sin karaktär, därför att den bestraffar det slags beteende som politikerna faktiskt eftersträvar idag, dvs. den enskildes ansträngningar att själv ta ansvaret för sin framtida trygghet genom att bygga upp ett eget kapital. Det handlar om individer som ägnar sig åt detta och som inte sysslar med metoder för att undgå skatten. I denna grupp hittar vi många hyggliga och skötsamma svenskar, inte minst pensionärer, som nu straffbeskattas i stället.

En upplevd hög förmögenhetsskatt jagar vidare som nämnts kapitalet ut ur landet, vilket inte bara är möjligt utan därtill lätt i den numera gränslösa värld vi lever i. Beräkningar av Riksskatteverket tyder på att svenska hushåll har placerat så mycket som 500 miljarder kronor utomlands. Här är det inte så mycket fråga om vilken förmögenhetsskatt som tas ut, utan hur denna upplevs av den skattskyldige. Upplevs den som orättfärdig kommer den skattskyldige att utnyttja varje laglig och ibland också olaglig möjlighet att flytta kapitalet ut ur landet.

I en rad rapporter på senare tid har dess negativa effekter på ekonomisk tillväxt uppmärksammats. Genom att den relativt sett höga svenska förmögenhetsbeskattningen jagar kapital ut ur landet, försvåras företagens kapitalförsörjning. Detta är särskilt besvärande för de små företagen som inte kan utnyttja kapitalmarknaden för att anskaffa kapital. Och dessa är många. Av Sveriges 643 000 företag har drygt 638 000 färre än 50 anställda och kan därmed betraktas som små. För att Sverige skall växa ekonomiskt är det viktigt att också dessa företag kan utvecklas. Sverige har under de senaste 30 åren släpat efter de övriga OECD-länderna i ekonomisk utveckling. Varje åtgärd som bidrar till att bryta denna utveckling måste därför noga övervägas.

Förmögenhetsskattens betydelse för statskassan är slutligen marginell – den bidrog 2002 med blott 5 miljarder kronor eller 5 promille till de samlade skatteintäkterna – men dess symbolvärde i den politiska retoriken är fortfarande betydande. Man kan knappast heller förvänta sig att förmögenhetsskatten kommer att öka nämnvärt framöver. Vår rekommendation blir därför – ta bort skatten helt och hållet. Genom sin krångliga, godtyckliga och orättvisa konstruktion har den tappat all legitimitet.

Samma slutsats kom regeringens utredare P-O Edin fram till. En av rapportens – SOU 2002:47 – viktigaste slutsatser är att om förmögenhetsskatten inte kan konstrueras om så att den träffar alla tillgångar med samma skattesats (vilket torde vara mer eller mindre omöjligt) bör den tas bort. Vi anser att regeringen bör ta fasta på denna rekommendation och snarast avskaffa förmögenhetsskatten. För att svensk ekonomi inte skall skadas ytterligare av förmögenhetsskattens verkningar bör skatten avskaffas fr.o.m 2005 års taxering, dvs. gällande inkomståret 2004.

Stockholm den 29 september 2003
Lennart Hedquist (m)
Anne-Marie Pålsson (m)	Ulf Sjösten (m)
Björn Hamilton (m)	Anna Lilliehöök (m)
Per Bill (m)	Stefan Hagfeldt (m)