Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att bryta bidragsberoendet.
Tyvärr måste jag konstatera att i min hemkommun, Norrköping, har det så kallade tvåtredjedelssamhället nu permanentats. Nästan en tredjedel (ca 30 procent) av alla i arbetsför ålder (20–64 år) i kommunen är beroende av det offentliga för sin försörjning. Det är givetvis helt orimligt att så många som ca 21.000 invånare i arbetsför ålder inte kan försörja sig själva. Att det är så många som inte klarar sin egen försörjning beror inte bara på arbetslöshet. Statistiken visar även att många av dem som har arbete också är beroende av socialbidrag. Det beror på att det höga skattetrycket för med sig att alltfler blir beroende av bidrag för att kunna klara sitt eget uppehälle. Det känns mycket tungt för de människor som arbetar heltid, men som ändå i slutändan måste gå till socialkontoret för att få hjälp med vardagliga kostnader. Det ligger ett egenvärde i att inte behöva gå till det offentliga med mössan i handen, som torparen en gång i tiden tvingades göra till godsägaren.
Den höga skattenivån gör inte bara att alltfler blir beroende av bidrag för att kunna klara sig, utan den höga skatten bidrar också till att öka arbetslösheten. De flesta har inte råd i dag att anlita någon för att städa i hemmet eller utföra nödvändiga reparationer. För att den som utför tjänsten skall få behålla 100 kronor netto så får samtidigt samhället 438 kr i skatt och arbetsgivaravgifter. Den som utför tjänsten skall betala momsbeloppet, betala sin arbetsgivaravgift, betala sin inkomstskatt och egenavgifter. Problemet för den som anlitar städhjälpen är att vederbörande måste betala denna tjänst för redan skattade pengar. Det är inte rimligt att en person som utför en tjänst åt någon annan får behålla ett litet belopp netto medan det offentliga samtidigt får nästan 4,5 gånger så mycket. Resultatet blir att man antingen köper jobbet svart, gör det själv eller att jobbet inte blir gjort. I det fall att jobbet inte blir gjort, så påverkar det givetvis arbetslösheten.
Oftast är det bara den skattesubventionerade kommunala omsorgen och servicen som låg- och mellaninkomsttagare har råd att efterfråga. Det i sin tur innebär att medborgarna blir beroende av politiker, politiska beslut och bidrag från det offentliga. När dörren stängs för att med egna pengar kunna betala servicen blir enda möjligheten att begära den från kommunen eller landstinget. Det höga skattetrycket skapar därmed en ond cirkel. Många medborgare klarar inte av sina höga skatter utan tvingas bli beroende av socialbidrag. Kommunerna får på så sätt ökade kostnader och i många fall har de då tyvärr valt att höja skatten. Den höjda skatten innebär att det blir ännu svårare för medborgarna att klara sitt eget uppehälle och ytterligare människor tvingas in i bidragsberoende.
I stället för att höja skatten måste den onda cirkeln brytas. Bidragsberoendet kan och skall brytas genom lägre skatter och möjligheter till nya riktiga jobb. Genom bättre företagsklimat och lägre skatter skapas dessa förutsättningar. Dessutom ökar tillväxten vilket medför att den enskilda människan liksom samhället får större resurser. Genom lägre beskattning av tjänstejobb blir det möjligt för många att betala efterfrågade tjänster, och därmed minskar arbetslösheten.
Regeringen bör därför arbeta för att bryta bidragsberoendet. Ett av målen för ett välfärdssamhälle bör vara att de allra flesta skall kunna försörja sig själva. Man skall kunna leva på sin lön utan att vara beroende av bidrag. Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att inom alla politikområden arbeta för att på olika sätt bryta bidragsberoendet.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Stefan Hagfeldt (m) |