Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om glesbygdens villkor och införande av ett särskilt glesbygdsavdrag.
Det går bra för Sverige, och som ett mantra upprepar regeringen att ”hela landet skall leva”. Ändå upplever många svenskar, inte minst de som bor i norra delarna av landet. att deras levnadsvillkor ständigt försämras. Högt drivmedelspris som till största delen består av skatt, långa resavstånd till arbetet, matvaruaffären och andra serviceinrättningar gör att en glesbygdsboende inkomsttagare betalar mycket mer skatt än motsvarande inkomsttagare i tätorten.
I glesbygden finns ingen kollektivtrafik att tillgå. Bilen är det enda alternativet. Det är inte ovanligt med pendlingsresor på några hundra mil per månad i Norrbottens inland.
Eftersom skatten utgör mer än 70 procent av bensinpriset betalar långpendlaren med dagens höga bensinpris över 1 000 kronor i bensinskatt varje månad. Exempelvis måste boende i glesbygden jämfört med boende i tätorten betala cirka 150 kronor mer för varje inhandlad matkasse, på grund av långt resavstånd till matvaruaffären.
Flera kommuner i Norrland har dessutom landets högsta kommunalskatter. På många håll betalar norrlänningen 4 5 kronor mer än storstadsbon i kommunalskatt per intjänad hundralapp.
Om hela landet skall kunna leva måste reella förutsättningar ges för befolkningen att bo kvar i glesbygden. Glesbygdens speciella levnadsvillkor med höga skatter motiverar en utredning vars syfte skall vara att utröna om det är möjligt att på något sätt kompensera och möjliggöra boende i glesbygden. Införandet av ett särskilt glesbygdsavdrag kan vara en väg att gå.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Erling Wälivaara (kd) |