Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att utreda hur tandvård kan inkluderas i företagshälsovården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ersätta bruttolöneavdrag med skatterabatter.
Även om vi till viss del stöder innehållet i denna proposition menar vi att det är tveksamt om regeringen bör lägga alster av detta slag, där övertagande av pensionsutfästelser blandas med förmånstandvård och ersättning åt uppgiftslämnare.
Vi uttalar en förhoppning om att regeringens kommande alster är av mer stringent karaktär.
Att avskaffa den skattebefriade tandvårdsförmånen beräknas enligt Finansdepartementet endast medföra ”försumbara budgeteffekter”. Vidare skriver Finansdepartementet att slopandet av skattefriheten innebär en ”regelförenkling för företagen”. Det är djupt rörande att regeringen äntligen lägger ner energi på att förenkla regelhysterin och krånglet för företag, men vi undrar om det inte vore bättre att förenkla i det regelverk som faktiskt är obligatoriskt. Det är frivilligt för företag att erbjuda förmånstandvård för sina anställda. Vi tror att företagen själva är kapabla att avgöra huruvida den extra regelbördan kring förmånstandvården är betungande eller ej. Som flera remissinstanser har påpekat är det oklart vilka förmåner som ska beskattas, där fallet med lånedatorer anges som ett exempel på en godtycklig skattebefriad förmån. Det förefaller inte uppenbart varför datorförekomst i hemmen ska värderas som viktigare än en god tandvård. Regeringen menar att den nuvarande förmånstandvården inte leder till någon tandhälsovinst. Så vitt vi kan bedöma bygger detta resonemang på att de personer som idag utnyttjar förmånstandvården har en så pass hög nettoinkomst att tandläkarräkningen är försumbar. Regeringens inställning förefaller vara att eftersom de personer som åtnjuter denna förmån är så pass rika spelar inte skattebefrielsen någon roll, ty de är redan förmögna. Vi protesterar mot denna generalisering och manifestering av en syn där löntagare över brytpunkten tros leva i en bekymmerslös värld utan behov av prioriteringar. Det kan dock finnas anledning att se över de nuvarande reglerna. Centerpartiet anser att reglerna kring företagshälsovården bör förändras så att även tandvård ska kunna ingå i denna. Avsikten bakom företagshälsovården är framför allt förebyggande behandling för att säkerställa god hälsa, och i detta borde tandvård också ingå. Liksom i övrig företagshälsovård ska tyngdpunkten ligga på förebyggande behandling. Rent praktiskt innebär detta att skattefriheten bör slopas, och att avdragsförbudet bör tas bort, som föreslås i propositionen. Utöver detta bör regeringen utreda hur tandvården ska kunna ingå i företagshälsovården. Utan att försöka dirigera arbetsmarknadens parter, eller för den delen förekomma eventuella förhandlingar, utgår vi från att det finns en vinst för arbetsmarknadens parter att kunna komma överens om hur förmånen av tandvård inkluderat i företagshälsovården ska värderas. Det torde vara rimligt om löntagaren accepterar en viss lönesänkning, antingen i relativa eller nominella termer, i utbyte mot förmånen av tandvård som arbetsgivaren betalar och gör avdrag för. Regeringen bör låta utreda hur tandvård ska kunna ingå i företagshälsovården.
Den skattefrihet för s.k. lånedatorer som infördes 1998 har haft många positiva effekter. Att Sverige tillhör toppskiktet bland länder med hög datorkoncentration kan delvis tillskrivas denna förmån. Sedan 1998 har datorerna utvecklats till att ta en alltmer central plats i hemmen, där alltfler funktioner kopplas till hemdatorn. I många hem har datorn ersatt video, cd- och dvd-spelare där såväl filmer som musik spelas upp via datorn. Samhällets vinst av att skattesubventionera plasmaskärmar i bredbildsformat till datorer torde vara av begränsad omfattning. Regeringen uppskattar att en dator med rimlig kapacitet motsvarar ett bruttolöneavdrag om ca 10 000 kronor per år, och vi delar denna bedömning. Däremot vill vi se en annan konstruktion. Centerpartiet anser att skatterabatter som princip är att föredra framför avdrag eftersom den förra varianten inte leder till likformighet i beskattningen. Beroende på vilken marginalskatt den skattskyldige är föremål för varierar nyttan med den skattesubventionerade förmånen. Dagens subventionering via avdrag ger därmed höginkomsttagare möjlighet att skaffa dyrare datorer alternativt få en större skattelättnad för samma dator. Det är inte rimligt. Likformighet i beskattningen minskar samhällsekonomiska förluster. Regeringen borde därför undersöka hur principen om skatterabatter, lika för alla, kan ersätta bruttolöneavdragen som finansieringsmetod för lånedatorer.
|
Stockholm den 4 november 2003 |
|
|
Roger Tiefensee (c) |
|
|
Sven Bergström (c) |
Åsa Torstensson (c) |
|
Jörgen Johansson (c) |
Anders Larsson (c) |
|
Rigmor Stenmark (c) |
Staffan Danielsson (c) |