Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de ideella välfärdsinsatsernas vikt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer för nationell välfärdsverksamhet.
Riksdagen begär att regeringen låter utreda hur ett system för avdrag för gåvor till ideella organisationers nationella välfärdsinsatser bör se ut.
Välfärdsstatens omfattning och ambition har varierat över tid. Det innebär att olika saker inkluderats i det offentliga uppdraget efterhand. Det är i ett historiskt perspektiv därför naturligt att resonemang ständigt förs om var gränsen för välfärdsstatens omfattning och ambition skall gå.
Den bild av välfärdsstaten som en konstant som inte kan röras utan att välfärden hotas är en total myt.
Gränsen mellan ideell och offentlig välfärd har heller aldrig varit glasklar, varken vad gäller finansiering eller utförande. Många av välfärdsstatens åtaganden och verksamheter har från början utvecklats och startats inom ideella organisationers nationella verksamhet och sedan övertagits av staten.
Röda Korset hör till de organisationer som varit synnerligen delaktiga i att utveckla den svenska välfärden. Folktandvård och skolmat är två exempel på saker som i dag av många betraktas som given offentlig verksamhet, men som inte var det från början.
Utgångspunkten i den svenska debatten verkar vara att det är en brist när den offentligt utförda välfärden inte är allomfattande. Ideell välfärd förknippas med soppkök och avvisas regelmässigt av dem som försvarar enhetslösningar.
I verkligheten är det så att det finns viktiga välfärdsområden som staten inte kan eller ens skall försöka sköta. Den ideella välfärden behövs, inte minst eftersom den klarar en rad uppgifter bättre än staten.
Jourhavande medmänniska, kvinnojourer, brottsofferjourer, jourhavande kompis, Noaks Ark, BRIS barntelefon, första hjälpen-grupper på större arrangemang, akuthjälp i skidbackar, fadderverksamhet för flyktingar, stödpersoner på sjukhus, kontaktkaféer, besök hos fångar på fängelser, härbärgen för uteliggare och hemlösa, stöd till alkoholister och narkomaner, hjälp till ensamma samt drogfria ungdomsverksamheter, sommarkolonier för barn är alla exempel på oerhört värdefulla ideella verksamheter i ett välfärdssamhälle.
Det finns vidare människor som av olika skäl inte vill eller kan ha med det offentliga att göra, men som verkligen behöver stöd. Det finns människor som är rädda för myndigheter, eftersom deras problem orsakats just av myndigheter.
Ett tydligt exempel på detta ger tortyrskadade flyktingar, som av lätt insedda skäl kan känna fruktan för myndigheter. Ett annat är uteliggare, som stundom drar sig undan det offentligas krav. Trots detta har t.ex. Röda Korsets sjukhus för tortyrskadade flyktingar problem med finansieringen.
En förutsättning för att någon skall kunna hjälpa andra människor är att det finns ett ömsesidigt förtroende. Det förtroendet kan inte sällan upprättas mellan ideella hjälporganisationer och hjälpbehövande, också när det offentliga misslyckas.
För att klara arbetet med de allra mest utsatta i samhället, som drogmissbrukare och psykiskt sjuka som förlorat allt, är det ideella engagemanget en stor tillgång. Det går långt utöver den ordinarie arbetstiden.
Dessutom har ideella organisationer ofta spetskunskap som gör dem bättre lämpade än staten att klara vissa uppgifter. Noaks Ark, Röda Korsets sjukhus för tortyrskadade flyktingar och Stadsmissionens och Frälsningsarméns härbärgen är exempel på detta.
Den ideella välfärden beskrivs tråkigt nog ofta som någonting negativt. I själva verket är den ett lika nödvändigt som välkommet inslag i ett välfärdssamhälle, som bryr sig mer om vilken välfärd människor får och mindre om de system som levererar den. Den svenska välfärdens brister skulle vara betydligt större utan den ideella välfärden. Staten är inte allt.
De ideella organisationerna skulle – givet bättre förutsättningar – kunna komplettera den offentliga välfärden än mer än i dag. Staten måste stötta utveckling av ideell välfärd och ge den så goda villkor som möjligt.
Gränsen mellan enskild och offentlig välfärd har, som nämndes, alltid varit glidande. I Sverige har förstatligandet av välfärden gått ovanligt långt.
Under krisåren fanns en oro inom de ideella organisationerna att statens dåliga ekonomi skulle göra att det offentliga backade från sina åtaganden, utan att någon stod beredd att ta över. Eller annorlunda uttryckt: Det har funnits en rädsla för att staten hastigt skulle dra sig tillbaka från verksamhet som en gång varit ideell, men som sedan förstatligats, samt att reträtten skulle ske utan samverkan med den ideella sektorn. Ingen skulle då klara att ta över verksamheten och ett antal människor falla igenom de samlade statliga och ideella skyddsnäten. En stabil finansiering är nödvändig.
I många fall är det en styrka att de ideella organisationernas verksamhet finansieras via enskilda människors bidrag. Verksamheten blir då helt fristående och oberoende av politiska beslut. Det ger mod att tänka nytt och sporrar till god information om och förankring av verksamheten.
I andra fall kan det finnas en poäng i att de ideella välfärdsorganisationerna samarbetar med det offentliga. Ett åtagande kan vara för stort för en organisation att finansiera, som t.ex. vården av tortyrskadade. Likaså finns entreprenadverksamhet där uppdraget utförs av en ideell organisation men betalas av staten.
När staten anser att en viss uppgift är viktig, men att andra är bättre lämpade än staten att utföra den, så kan ekonomisk ersättning för detta arbete utgå, förutsatt att ideella krafter är beredda att ikläda sig ansvaret. Initiativet kommer ofta från organisationer som ser ett behov och hur detta skulle kunna tillfredsställas, men saknar medlen för saken.
Välfärdens kvalitet skulle vinna på ett ökat inslag av ideella organisationers ansvarstagande. Staten bör skapa bättre förutsättningar för och samverkan med dessa ideella och humanitära organisationer. Uppgifterna är större i dag än vad som med dagens förutsättningar kan finansieras.
För att ge de ideella organisationerna bättre förutsättningar bör skatteavdragsrätt för enskilda gåvor införas. Det finns en viktig moralisk dimension i detta – man skall inte behöva betala skatt på omtanke om andra människor, vare sig i Sverige eller utomlands. Synen på avdrag för bidrag till ideella organisationers biståndverksamhet utvecklas i särskild motion.
I de flesta av EU:s medlemsstater, liksom i USA, finns redan en sådan avdragsrätt.
En möjlig avgränsning kan vara att bidrag till hjälporganisationernas så kallade 90-konton görs avdragsgilla. Med avdrag för ideella välfärdsinsatser kan möjlighet skapas för organisationerna att öka sina totala hjälpresurser. Hur ett dylikt system med avdrag för stöd till ideella välfärdsinsatser skall se ut bör regeringen låta utreda, för att sedan återkomma till riksdagen med förslag.
|
Stockholm den 23 september 2003 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |