med anledning av prop. 2003/04:21 Förmån av tandvård och övertagande av pensionsutfästelser, m.m.

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår proposition 2003/04:21 i den del som avser förmån av tandvård.
Riksdagen begär att regeringen låter tillsätta en utredning för att bedöma den samlade effekten av förmånstandvård för samtliga arbetande vuxna ur både samhällsekonomiska och hälsomässiga aspekter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utarbeta ett förslag till behovsstyrda tandvårdssubventioner.

Motivering

Villkoren inom tandvårdsförsäkringen har fortlöpande ändrats. Förändringarna har ofta kommit överraskande för såväl patienter som vårdgivare. Med vissa undantag kan man se en successiv urholkning och försämring av den ganska generösa tandvårdsförsäkring som sjösattes 1974.

Genom en central statlig prissättning administrerad av Riksförsäkringsverket blev både folktandvård och privattandläkare inlåsta i ett gigantiskt planekonomiskt system, vilket till slut enbart uppmuntrade så kallad ”systemsmarthet” (det vill säga att vård och behandling utfördes eller åtminstone bokfördes på ett sådant sätt att taxan kunde kringgås så mycket som möjligt).

Tandvårdstaxan sänktes successivt så att det kring slutet av 1990-talet skulle ha krävts en 25-procentig taxehöjning för att återställa värdet av 1974 års prisnivå.

Då prissättningen släpptes fri 1999 vidtog ganska omfattande prishöjningar inom både landstingssektor och privattandvård. Samtidigt har flera nya och moderna behandlingsmetoder som ofta är både bättre och billigare införts, men dessa åtgärder har naturligt nog inte tidigare omfattats av den statligt styrda taxan. Trots prishöjningar har patienttrycket ökat. Detta har till stor del sin grund i den stora utflyttningen av i Sverige utbildade tandläkare som slutligen tröttnat på svensk tandvårdspolitik och dess planekonomiska system. Som exempel kan nämnas att ca 850 svenska tandläkare idag är verksamma i England, och ännu fler finns utspridda över världen.

Det råder stor samstämmighet om sambandet mellan munhälsa och det allmänna hälsotillståndet: ”munnen är kroppens spegel”. Ett flertal undersökningar visar att tandlossningssjukdom (parodontit) kan ge upphov till infektioner i hjärta och njurar med bland annat fel på hjärtklaffar som följd. Stora pengar skulle kunna sparas om så få som en på tusen klaffoperationer kunde undvikas genom en bättre tandhälsa.

Alla som besökt tandläkare under senare år vet att kostnaderna för tandvård ökat kraftigt samtidigt som inflationen i samhället minskat. Sammanlagt har tandvårdskostnaderna ökat sex gånger snabbare än konsumentprisindex och sedan 1990 har dessa ökat tredubbelt. Orsaken är inte att tandläkare och andra verksamma inom vården skott sig på patienterna utan att staten dragit undan det stöd som man tidigare gett till tandvård. I klartext är det politikerna som beslutat detta. Redan 1999 uttryckte socialministern oro över att tandvården var på väg att bli en klassfråga. Fyra år senare har kostnaderna ökat med ytterligare 25 procent och fortfarande syns inga förslag till förbättringar från regeringens sida. I stället kommer nu ett nytt förslag som ytterligare försvårar för vanliga löntagare och företagare att kunna ha råd med tandvård.

Förutom detta förslag om att avskaffa möjligheten till en förmånlig företagstandvård är det senaste regeringen infört inom tandvårdspolitiken ett särskilt högkostnadsskydd för äldre över 65 år. Själva idén om ett högkostnadsskydd för en avgränsad åldersgrupp är märklig eftersom många med stora behov utelämnas. Regeringen har valt att istället för att rikta det offentliga stödet till dem som har höga tandvårdskostnader, sprida ut det offentligas begränsade resurser för tandvård på ett stort antal människor. Samtidigt blir tandvårdskostnaderna orimliga för personer med låga eller måttliga inkomster, men med stort behov av tandvårdsinsatser.

Den prioritering som regeringen har gjort, att subventionera tandvård för alla över 65 år samtidigt som skyddet för personer med stora tandvårdskostnader urgröps, är inte acceptabel. Vad är det som säger att en pensionerad höginkomsttagare har större behov av ett högkostnadsskydd jämfört med en lågavlönad ensamstående förälder?

I stället borde man konstruera ett förslag till högkostnadsskydd som styrs helt av vårdbehovets omfattning, inte av patientens ålder. Det inkluderar alla med ett omfattande behov av kostsam tandvård som inte har egna resurser. Det är både enkelt och lättförståeligt. En självrisk för enkla och vanliga tandvårdsarbeten gör att de disponibla medlen kan användas effektivt för dem med stora behov.

Förslaget om att avskaffa förmån av tandvård hjälper inte heller dem med störst behov. Detta har varit en mycket uppskattad löneförmån för många anställda, mycket på grund av att de som inte haft råd med tandvårdsbehandling nu kunnat få det. Regeringen vill avskaffa den möjligheten. Under våren tog Finansdepartementet fram en promemoria som gjorde denna fråga helt och hållet till skattejuridik. Man konstaterade dock att bruttolöneförmånen förvisso gör att tandvården blir billigare för den enskilde och därmed torde tandhälsan bli bättre. Konsekvensbeskrivningar av detta förslag saknas både avseende hälsomässiga och samhällsekonomiska aspekter. Många remissinstanser höll med regeringen i denna fråga, men ingen av dem tog upp hälsomässiga aspekter eller konsekvenser för tandhälsa, sjukdom och sjukfrånvaro. Däremot, alla de remissinstanser som ville ha en fortsättning av detta system lyfte fram hälsoaspekten. Vid intervjuer med företag anser en övervägande del att tandvård är en mycket viktig förmån att kunna erbjuda, mycket viktigare än många andra förmåner eftersom både tandhälsa och allmänhälsa förbättras för medarbetarna.

Varför vill regeringen försämra möjligheten för vanliga människor att kunna ha råd att sköta sina tänder?

Tvärtom borde staten uppmuntra erbjudanden om företagstandvård, där ett förslag är uppsökande mobil tandvård. Sådana system har prövats och används av bland andra folktandvården i Dalarna, Gävleborg, Stockholm och Västra Götaland. I samband med uppsökande verksamhet på skolor kan man notera besparingar upp till 40 procent jämfört med folktandvårdens normala verksamhet.

För det fall ett system med förmånstandvård genomfördes för samtliga arbetande vuxna skulle sannolikt effekten bli en samhällsekonomisk vinst.

I propositionen anförs rättviseskäl som ett argument mot förmånstandvård. Dock har staten nyligen infört ett särskilt system för alla över 65 år samtidigt som barnen upp till det år man fyller 19 omfattas av en för den enskilde avgiftsfri tandvård. Kvar blir återigen de arbetslösa och sjukskrivna, men även de har beskattade inkomster, dvs. de med störst behov av subvention. Varför skulle inte försäkringskassan också kunna göra bruttoavdrag?

Årets budgetproposition visar att hela tillskottet till tandvårdsförsäkringen går till att täcka kostnader inom 65-plus-systemet. Detta innebär att ålder istället för behov även gynnas i framtiden. Förmånstandvård skulle också kunna vara den bästa möjligheten att rekrytera de unga patienter som under perioden 20–29 år slutar med årliga kontroller för att sedan i många fall ha ett uppdämt och kostsamt behandlingsbehov när de efter fyllda 30 eventuellt söker vård.

Stockholm den 6 november 2003
Göran Lindblad (m)	Ewa Björling (m)