Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny processordning i utlänningsärenden.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till nödvändiga författningsändringar så att flyktingbegreppet vidgas till att omfatta även personer som riskerar förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kompetensen vid invandringsmyndigheterna och beslutsunderlaget om situationen i hemländerna för kvinnor respektive homosexuella ses över.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnets bästa oreserverat skall sättas främst i utlänningsärenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om asylsökande barns rätt att höras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att landsting och kommun på lämpligt sätt måste uppmärksammas på asylsökande barns rätt till vård och skolgång.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barnperspektivet vid utvisning och avvisning.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av mottagandet av ensamkommande flyktingbarn i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med ett förslag till inrättande av en särskild företrädare för ensamkommande barn i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjehemsplacering av ensamkommande flyktingbarn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ytterligare medel tillförs Migrationsverket för att tidsfristen för handläggning av ensamkommande barns ärenden skall hållas till tre månader.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med en redovisning av orsaken till att anslagsmedlen avseende flyktingkvoten inte utnyttjats och om outnyttjat medel använts på annat sätt.
Med anledning av att regeringen i den nu framlagda skrivelsen redogör för utvecklingen inom migrations- och asylpolitiken sedan hösten 2002 vill vi i denna motion fästa särskild uppmärksamhet vid några aktuella frågor som behöver åtgärdas. Kristdemokraternas syn på asyl- och flyktingpolitiken utvecklas i sin helhet i motion 2003/04:Sf403 ”Invandrare och flyktingar, Utgiftsområde 8”.
Artikel 3 i FN:s konvention mot tortyr förbjuder en stat att sända en person till ett land där han eller hon riskerar att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Sverige har åtagit sig att följa konventionen. FN:s kommitté mot tortyr har till uppgift att pröva ärenden avseende klagomål mot Sverige med stöd av konventionen. Hittills har tjugo ärenden prövats i sak och i nio fall har kommittén uttalat kritik mot Sverige. Detta är, enligt vår mening, ett exempel på att rättssäkerheten för asylsökande i Sverige är bristfällig.
Kristdemokraterna har tidigare krävt att Utlänningsnämnden skall läggas ner och i olika motioner samt i Kommittén om ny instans- och processordning i utlänningsärenden (NIPU) förordat en ny instansordning för utlänningsärenden. Trots att betänkandet från NIPU överlämnades redan 1999 och riksdagen år 2001 fattat ett beslut om bl.a. nedläggning av Utlänningsnämnden, har en proposition fortfarande inte överlämnats. Så sent som hösten 2002 överlämnade regeringen en lagrådsremiss med förslag till ny processordning. Denna har sedermera kritiserats starkt av Lagrådet. Ansvarigt statsråd har därefter fört diskussioner med varje enskilt parti. En nu sittande utredning har till uppgift att se över utlänningslagstiftningens utformning med anledning av Lagrådets kritik. Utredningen har bl.a. till uppgift att beakta hur humanitära skäl skall definieras på ett tydligare sätt.
Kristdemokraterna vidhåller att Utlänningsnämnden skall läggas ned och att en tvåpartsprocess skall införas. Migrationsverket skall göra en grundlig utredning och fatta ett första beslut. I den mån beslutet är negativt för den sökande ska ärendet gå vidare till en av de länsrätter som kommer att ges en förstärkt kompetens för utlänningsärenden. Därefter ska beslut kunna överklagas till kammarrätten. Det finns naturligtvis risk för att en ny ordning, inledningsvis, förlänger handläggningstiderna. Därför är det extra angeläget att vi så snart som möjligt också når en anständig balansnivå när det gäller ärenden. Det kommer bara att lyckas med en medveten satsning på att minska ärendeberget hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden. Kristdemokraterna satsar i sitt budgetalternativ ytterligare medel för att uppnå en anständig handläggningstid.
Frågan om en ny processordning handlar främst om att människor skall få en rättssäker behandling av sin asylansökan. Dessa människor befinner sig här och nu. Därför utgår vi ifrån att det finns en ambition hos alla partier att komma fram till en snabb och bred lösning. Kristdemokraterna vill medverka konstruktivt till detta för att frågan inte skall anstå ytterligare. En lösning måste som Lagrådet anfört vara juridiskt hållbar men också skapa rättstrygghet och anständiga handläggningstider för utsatta människor. Vi kräver nu att regeringen påskyndar ärendet som redan har dragit ut på tiden alltför länge.
Personer som enligt utlänningslagen inte definieras som flyktingar men ändå är skyddsbehövande kan få uppehållstillstånd i Sverige. Skyddsbehövande är enligt utlänningslagen t.ex. en person som på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse i sitt hemland. Vid en bedömning av om man har skyddsbehov ingår det att se till den sökandes egna berättelser och upplevelser. Därutöver behöver man ha kunskap om dennes hemland, hur lagstiftningen ser ut och hur situationen i praktiken är i hemlandet. Kritik har riktats mot såväl lagstiftningen som kunskapen hos invandringsmyndigheterna om homosexuella. Dessutom har beslutsunderlaget om situationen i hemländerna för kvinnor och/eller homosexuella visat sig bristfälligt.
Kristdemokraterna har i flera motioner påpekat att en översyn måste göras av lagen för att stärka skyddet för personer som riskerar förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning. Flyktingpolitiken bör vara generös och human och flyktingbegreppet vidgas till att omfatta även förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning. Den som erkänts som flykting har en i flera avseenden förmånligare ställning än den som beviljats skydd med stöd av andra bestämmelser i utlänningslagen. Bland annat kvinnor som får uppehållstillstånd på grund av genusrelaterad förföljelse måste erhålla samma rättigheter och starka skydd som den som får uppehållstillstånd som flykting. Kvinnlig könsstympning är att betrakta som ett brott mot grundläggande mänskliga rättigheter och risken för att utsättas för detta bör utgöra skäl för att erhålla flyktingstatus. Samtidigt måste även kompetensen vid invandringsmyndigheterna och beslutsunderlaget om situationen i hemländerna för homosexuella och/eller kvinnor förbättras.
Kristdemokraterna har tidigare ställt frågor till ansvarigt statsråd om denna problematik. Den socialdemokratiska regeringen har då hänvisat till en utredning som man tillkallade den 11 april 2002 (dnr 2002:49). Vid den tidpunkten hade dock inte ens en utredare förordnats utan så skedde först den 4 mars 2003. Detta är i sig anmärkningsvärt. Kristdemokraterna anser att den långsamma beredningen när det gäller att stärka skyddet för dem som riskerar förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning är oacceptabel. Regeringen bör därför snarast återkomma till riksdagen med förslag till nödvändiga författningsändringar.
FN:s barnkonvention ratificerades av Sverige redan 1996. Barnkonventionen och barns rättigheter lyftes sedan fram i samband med lagändringen av utlänningslagen som trädde i kraft den 1 januari 1997. Bland annat infördes en portalparagraf som innebar att man i fall som rör ett barn särskilt skall beakta vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver.
Trots denna portalparagraf finns det många fall där man underlåtit att höra barnen eller där de avvisats med en motivering som står i direkt strid med deras bästa. I flera avvisningsbeslut sedan 1996 bortser man från portalparagrafen genom att hänvisa till följande: ”Enligt 1 kap 1 § andra stycket utlänningslagen skall i fall som rör ett barn särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Förebilden för bestämmelsen är artikel 3 i barnkonventionen. Kravet i artikel 3 i konventionen att barnets bästa skall beaktas är emellertid inte absolut. Hänsynen till andra viktiga intressen kan leda till att åtgärder som i och för sig inte är förenliga med barnets bästa ändå måste vidtas. Samhällets intresse att reglera invandringen är ett sådant viktigt övergripande intresse som kan vägas mot barnets intresse att få vistas i Sverige. En avvisning eller utvisning av en familj med barn måste kunna beslutas och genomföras även om det finns omständigheter i det enskilda fallet som talar för att det hade varit bäst för barnet att få stanna här (SOU 1995:75 s.232).”
Kristdemokraterna vill understryka att barnets bästa oreserverat skall sättas främst. Allt annat är en avvikelse från barnkonventionen.
Barnombudsmannen har påpekat att man måste se barnen som individer med egna rättigheter. Ett barns berättelse och upplevelser är lika viktiga som en vuxens och kan tillföra nya och intressanta uppgifter vid handläggningen av en asylansökan. Kristdemokraterna delar denna uppfattning.
Utlänningslagens 11 kap 1 § ”Utredning om barn m.m.” lyder: ”Vid bedömningen av frågor om tillstånd enligt denna lag skall det, om det inte är olämpligt, klarläggas vad barn som berörs av ett beslut i ärendet har att anföra och det skall tas hänsyn till det anförda [...]” Enligt FN:s barnkonvention skall konventionsstaterna ”tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras.” Enligt den parlamentariska barnkommittén är det en rättighet för barnet att höras, inte en skyldighet att medverka.
Kristdemokraterna ställde en fråga om barnens rätt att höras till migrationsministern för drygt två år sedan och fick då följande svar: ”I februari 2001 presenterade Migrationsverket rapporten Barn i utlänningsärenden. Rapporten tar bl.a. upp asylsökande barn i familj. Verket för i rapporten ett resonemang kring de åsikter som framförts i Barnombudsmannens rapport Barnets bästa i asylärenden (Barnombudsmannen 2000). I rapporten lämnas förslag till åtgärder på de problem som uppmärksammats. Som ett direkt resultat av rapporten kommer Migrationsverket att genomföra en utbildning om bl.a. barnkonventionen och dess betydelse i utlänningsrätten, samtalsmetodik och hur barnet påverkas av en utredningssituation.[...] Migrationsverket har tidigare utfärdat riktlinjer för hörande av barn i asylutredningar. Riktlinjerna kommer att vara föremål för översyn med anledning av vad som framkommit av rapporten. [...] Det finns därför för närvarande ingen anledning att vidta några åtgärder med anledning av de problem som redan identifierats av berörd myndighet. ”
Trots att det nu förflutit drygt två år sedan Migrationsverkets arbete påbörjades visar Rädda Barnen i en nyligen presenterad undersökning att bristerna fortfarande kvarstår. Under hösten 2002 har Rädda Barnen kartlagt 87 asylärenden som rör barn. Av dessa 87 barn har endast 13 av totalt 66 barn i familj hörts om sina asylskäl. Endast 32 procent av de barn i familj som åberopat egna skäl (humanitära eller asylskäl) har fått en noggrann bedömning av sina egna skäl i beslutet. Dessa uppgifter är mycket anmärkningsvärda och något som den socialdemokratiska regeringen borde se på med stort allvar.
Kristdemokraterna anser att myndigheter som huvudregel, utifrån barnets egna förutsättningar, skall höra varje barn om dess asylskäl. Om det är olämpligt eller barnet inte vill bli hört skall detta respekteras och redovisas i ärendet. I de fall ett barn i en familj inte hörs personligen skall myndigheten höra barnets vårdnadshavare noga om barnets egna asylskäl. Det finns många goda förslag till åtgärder i Rädda Barnens utredning som den socialdemokratiska regeringen snarast bör beakta.
Asylsökande barn har idag rätt till samma sjukvård, tandvård och skolgång som andra barn i samhället. Landstingen svarar för vården och får genom Migrationsverket ersättning av staten. Skola ordnas för barn i skolåldern och undervisningen köps som regel från den kommun som barnet vistas i.
Trots att samma regler gäller för asylsökande barn som andra barn har det hänt att de nekats vård eller skolgång. Man har exempelvis med hänvisning till att barnet saknat de sista fyra siffrorna i sitt personnummer nekat vård eller inskrivning vid skolan. Det har även hänt att vissa vårdcentraler har tagit ut en avgift för barn till flyktingar även om andra barn haft rätt till avgiftsfri vård. Landstingen och kommunerna måste på lämpligt sätt uppmärksammas på asylsökande barns obestridliga rätt till vård och skolgång.
Under senare delen av 1990-talet har andelen ensamma flyktingbarn som kommit till Europa och sökt asyl ökat. År 2002 sökte 550 ensamkommande barn asyl i Sverige. Barn och unga som tvingas lämna sin familj och sitt hem genomgår ett trauma. Många har dessutom upplevt stora svårigheter före och under flykten. Ovissheten här samt oron för anhöriga i hemlandet utgör en svår psykisk press när de väl är i Sverige.
Omkring hälften av barn och unga som kommer till Sverige placeras i gruppboende på Migrationsverkets förläggningar. Under 2002 har minst 45 barn försvunnit från dessa förläggningar utan att man med säkerhet vet vad som har hänt med dem. Vissa av dessa barn riskerar att hamna i händerna på personer som utnyttjar dem i prostitution eller liknande.
Kommunerna som har ett ansvar för barnets välmående utöver det flyktingförläggningen skall tillhandahålla, d.v.s. boende och mat, har uppenbarligen brustit i ansvarsfrågan. Samtidigt är personalen på flyktingförläggningarna förtvivlade över att de inget kan göra. Migrationsverkets personal saknar befogenhet att skydda och hålla kvar barnen på förläggningen eftersom boendet är helt frivilligt.
Det har nu gått tre år sedan dessa brister i mottagandet av ensamkommande flyktingbarn uppmärksammades, särskilt frågan om att barn försvinner från förläggningar. Till följd av detta presenterade Migrationsverket och Socialstyrelsen i juni 2002 en rapport med olika förslag till åtgärder. Ett av förslagen innebar att det skulle träffas överenskommelser med ett 15-tal kommuner om mottagandet. Migrationsverket och Svenska Kommunförbundet har sedan redovisat hur ersättning skulle kunna lämnas till dessa kommuner. Detta förslag stannade under lång tid i Regeringskansliet utan åtgärder. Nu är förslaget enligt det ansvariga statsrådet inte aktuellt att genomföra med hänvisning till kostnaderna. Statsrådet har i stället hänvisat till ett alternativ där frivilligorganisationerna skulle ges ansvar för barnen. Detta skulle givetvis fungera om det fanns ett avtal mellan frivilligorganisationerna och staten och en tydlig gräns för vad som är statens respektive frivilligorganisationernas ansvar. Idag är så inte fallet. Det finns därmed en uppenbar risk att ett kortsiktigt ekonomiskt tänkande drabbar en grupp av redan hårt utsatta barn. Trots ett imponerande frivilligt arbete från många organisationers sida kan dessa rimligen inte överta samhällets grundläggande ansvar och myndighetsutövning.
Våren 2002 gjorde riksdagen ett tillkännagivande till regeringen om att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen vad gäller ansvar för ensamkommande barn beträffande asylfrågan, boendet och hälsan. Någon proposition har dock inte presenterats. I den föreliggande höstbudgetpropositionen har den socialdemokratiska regeringen en helt annan beskrivning av vad som gjorts: ”En prioriterad uppgift är att förbättra mottagandet av de barn som kommer till Sverige utan medföljande legal vårdnadshavare. Flera insatser har gjorts och arbetet för att förbättra mottagandet fortsätter.” Denna beskrivning av vad som gjorts är det ingen som känner igen utom möjligtvis den socialdemokratiska regeringen. Trots att det uppenbarligen finns förslag till olika lösningar har i princip inget hänt. Barn och ungdomar försvinner fortfarande från flyktingförläggningarna och Migrationsverket saknar fortfarande skrivna direktiv för hur de ska agera när barn försvinner. Detta är oacceptabelt!
Enligt FN:s konvention om barns rättigheter har ensamkommande flyktingbarn rätt till samma skydd som andra barn i Sverige. Det är också de svenska kommunerna som enligt socialtjänstlagen bär det yttersta ansvaret för dessa barns skydd och omvårdnad. När svenska barn far illa griper sociala myndigheter in omedelbart – samma dag om det behövs. När svenska barn försvinner spårlöst organiseras skallgångskedjor samma dag. Kristdemokraterna anser att alla barn som vistas i Sverige är lika skyddsvärda. Kristdemokraterna kräver att en förändring sker snarast för att tillförsäkra barnen en trygg situation under sin vistelse i Sverige.
Socialtjänsten bör ha det entydiga ansvaret för de ensamkommande barnen redan vid ankomsten och bör ges möjlighet till särskild kompetensutveckling härför. Barnen måste få bästa möjliga omhändertagande i form av boende och särskilt stöd. Migrationsverket bör endast ha ansvar för att utreda barnens asylskäl. Regeringen bör snarast återkomma med förslag till ändring av mottagandet av asylsökande barn enligt vad som anförts och vad gäller ensamkommande barn i enlighet med Migrationsverkets och Socialstyrelsens förslag.
Kristdemokraterna stöder det förslag som förts fram av Barnombudsmannen om att ensamkommande asylsökande barn ska få en företrädare utsedd inom 24 timmar efter det att barnet har anlänt. Denna person skall, enligt förslaget, få en form av vårdnadsansvar för barnet. Idag tilldelas visserligen ensamma flyktingbarn en god man men detta sker långt efter barnets ankomst. Kristdemokraterna vill dock gå ett steg längre. Vissa av barnen skulle kunna få en familjehemsplacering snabbt. Ett familjehem skulle till exempel knappast dröja med att anmäla ett försvinnande.
När statsrådet har besvarat frågor om detta har han bl.a. hänvisat till den utredning, dnr 2002:55 Förmyndare, gode män och förvaltare, som har till uppgift att se över frågan om företrädare. Förslagen ska redovisas den 1/7 2004. Statsrådet har även anfört: ”...understryka att jag noga följer frågan om varför barn försvinner och vad som kan göras för att förhindra detta.” Detta är inte, enligt vår mening, tillräckligt. Det är bättre att vidta åtgärder nu, även om de är kortsiktiga, för att förhindra att fler barn kommer till skada. Det hindrar givetvis inte att mer långsiktiga insatser utreds parallellt. I motion Sf403 förs ovanstående krav fram och i socialförsäkringsutskottets betänkande 2003/04:SfU2 står ytterligare fem partier bakom förslagen i denna motion. Regeringen bör därför omedelbart återkomma till riksdagen med förslag till förändringar.
Idag är handläggningstiderna för asylsökande långa och det brister när det gäller vilka tolkar som anlitas m.m. Detta drabbar inte bara vuxna asylsökande utan även barn. Även om det understryks att barnen skall ha förtur i hanteringen kan det ta upp till åtta månader innan ett barn får ett första beslut från Migrationsverket. Detta är helt oacceptabelt.
Kristdemokraterna har till ansvarigt statsråd framfört kravet om att tidsfristen för handläggning av ensamma barns ärenden sätts till tre månader. Det gläder oss att finna att regeringen gått oss till mötes på denna punkt. I Migrationsverkets senaste regleringsbrev finns denna tidsfrist uppsatt. Det är dock av största vikt att detta nu inte bara blir en symbolhandling utan att Migrationsverket får resurser för att leva upp till detta mål. Kristdemokraterna har i sitt budgetalternativ förstärkt Migrationsverkets anslag för att kunna förkorta handläggningstiden. Denna förstärkning avslogs dock av majoriteten i socialförsäkringsutskottet. Därför kommer vi att följa utvecklingen i denna fråga mycket noggrant.
Barnombudsmannen har påpekat att det saknas ett barnperspektiv vid många utvisningar och avvisningar. Man tänker inte på hur barnen far illa och skadas psykiskt. Den bild som visats i TV av en skräckslagen asylsökande flicka som av polisen binds fast vid en bår för att flygas ut ur Sverige visar på ett tydligt sätt bristen på humanitet och respekt för dessa barn.
För barn som kommer till Sverige som flyktingar/asylsökande måste speciella hänsyn tas. I all synnerhet de som kommer till Sverige utan sällskap av sina föräldrar och som hålls gömda löper stor risk att ta skada. Även om det många gånger finns svårbedömda situationer måste grundförutsättningen alltid vara att barn i olika situationer behandlas med respekt för sina behov och rättigheter. Barnombudsmannen har föreslagit att de bestämmelser som finns i föräldrabalken rörande hämtning vid vårdnads- och umgängestvister bör införas i utlänningslagen. Denna förändring kan vara värd att genomföra för att i större mån leva upp till barnkonventionens intentioner.
Varje år beslutar regeringen om en flyktingkvot. Kvoten är till för personer som befinner sig i en särskilt svår situation och vars situation bäst kan lösas genom överförande till tredje land. Dessa flyktingar har ett permanent skyddsbehov. Uttagningen och resan till Sverige organiseras av Migrationsverket i samarbete med FN:s flyktingkommissariat, UNHCR. År 2002 togs 1 015 flyktingar emot för vidarebosättning i Sverige inom ramen för flyktingkvoten. Samtidigt har riksdagen bestämt att Sverige kan ta emot 1 840 kvotflyktingar årligen. Så många kvotflyktingar har dock inte tagits emot under något av de senaste sju åren. De medel som är avsatta för att ta emot det specifika antalet kvotflyktingar har vid olika tillfällen använts för andra ändamål. Under 2002 användes t.ex. 10 miljoner kronor, motsvarande 75 platser, till medicinska insatser i Bosnien-Hercegovina och Kosovo. Socialförsäkringsutskottet har förvisso uttalat att regeringen får använda dessa medel med ”viss flexibilitet” men även om dessa insatser medräknas innebär det dock att medel motsvarande endast 1 090 platser har utnyttjats under 2002.
Migrationsministern uttalade nyligen att hon tror att man kan öka uttagningen så att den ram som riksdagen gett fylls bättre. På frågan varför denna kvot hittills inte fyllts svarar ministern att ”medlen har använts till annat, till exempel medicinska insatser i Bosnien”. Detta är som nämnts ovan en sanning med viss modifikation.
Det är viktigt att Sverige tar emot det antal kvotflyktingar som man åtagit sig och riksdagen beslutat om. Detta kan vara särskilt viktigt för UNHCR som arbetar med att välja ut de personer som anses särskilda skyddsbehövande. Kristdemokraterna har vid upprepade tillfällen begärt att den socialdemokratiska regeringen skall återkomma med en förklaring till varför målen inte uppnåtts och i vilken omfattning medel avsatta för kvotflyktingar har täckt även annat än detta och de medicinska insatser som redovisats ovan. Mot bakgrund av det ovannämnda vidhåller vi att en redovisning krävs dels av orsaken till att den totala ramen uppgående till 1 840 platser ej utnyttjats, dels om de outnyttjade medel motsvarande 750 platser använts till något annat.
|
Stockholm den 11 december 2003 |
|
|
Sven Brus (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
Ulrik Lindgren (kd) |
Torsten Lindström (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Olle Sandahl (kd) |