I motionen återges hur vi i moderaterna i stora drag ser på människors rörlighet över nationsgränser, såväl när rörligheten motiveras av asylskäl som av andra skyddsbehov och andra typer av rörlighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppehållstillstånd och arbetstillstånd skall kunna sökas både från hemlandet och i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det skall vara möjligt att vistas i Sverige under begränsad tid för att söka arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sedvanliga visumregler skall gälla för dem som kommer till Sverige för att söka arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den som kan dokumentera att han eller hon har fått arbete skall beviljas uppehållstillstånd och arbetstillstånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbetstillståndet skall anpassas till anställningsavtalets längd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utländska studenter automatiskt skall få arbetstillstånd för feriearbete under studierna och för arbete efter examen i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att reglerna för arbetskraftsinvandring skall utformas så att asylrätten inte urholkas eller missbrukas.
Riksdagen begär att regeringen låter utreda hur socialförsäkringssystemen skall fungera vid arbetskraftsinvandring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ingen skall behöva vänta mer än sex månader på besked om asyl i första instans. För barn bör målet vara tre månader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Migrationsverket skall ha frihet att använda sina resurser och organisera sin verksamhet på det sätt som det finner effektivast.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utgångspunkten skall vara att asylärenden prövas en gång, med en möjlighet till nödutgång i lagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att identitetshandlingar inte får vara ett orubbligt krav för asyl.
Öppenhet måste vara det svenska samhällets ledstjärna. Det gäller för dem som genom arbete eller på grund av förföljelse vill bygga en ny framtid i vårt land. Att ta emot flyktingar är en fråga om att bry sig om, att ställa upp, och att visa barmhärtighet.
De nya svenskarna gör vårt samhälle rikare och mer dynamiskt. Det Sverige, som uppstår till följd av att hela världen blir rörligare och att fler väljer att söka sin framtid på andra platser än där man är född, blir naturligtvis annorlunda än vad Sverige är i dag och vad vårt land var igår. Men det blir för den delen inte mindre svenskt.
Ur moderaternas idéprogram
Vår rörliga, globaliserade och mångkulturella värld skapar oändligt många nya möjligheter för både länder och enskilda människor. De skapar grund för ökat välstånd, ökad öppenhet och större samsyn kring mänskliga rättigheter och demokrati. I dag lever mer än 70 procent av världens befolkning i demokratier. Det är en dramatisk förbättring jämfört med 20 år tillbaka. Möjligheterna är större i dag för de allra flesta människor än vad de var för 10, 20 eller 50 år sedan.
I dagens globaliserade ekonomi är mänsklig rörlighet både naturlig och nödvändig. Resande, Internet och mediernas utveckling har lett till ett fantastiskt idé- och informationsutbyte i världen.
Vi ser möjlighet till rörlighet som någonting i grunden positivt. Alla dynamiska samhällen i världen är byggda på öppenhet, frihet och individuellt ansvarstagande. Men politiken har hitintills inte förmått att hantera många av de frågor som rör invandring och integration, vare sig det gäller att ta tillvara möjligheter eller undanröja problem. Listan på problem som rätt eller fel beskrivs som sammanhängande med invandring och öppenhet kan tyvärr också göras lång: arbetslöshet, utanförskap, språksvårigheter, bidragsberoende, kriminalitet och hedersmord är bara några.
Utgångspunkt för våra ställningstaganden är tron på det absoluta, universella och okränkbara i de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna, på demokratin, samt vår syn på enskilda människors kraft, vilja, förmåga och skyldighet att ta ansvar.
När entreprenören Kamran Elahian besökte Stockholm för några år sedan och åkte taxi från Arlanda började han prata med chauffören eftersom han hörde att han kunde persiska. Taxichauffören visade sig vara civilingenjör. Efter att ha pratat med honom i en kvart insåg Kamran att han skulle ha anställt personen direkt, om han träffat på honom i en taxi i Silicon Valley. Nästa dag upprepar sig historien med en välutbildad afrikan som kör taxi. Kamrans kommentar: Antingen borde jag vara oerhört imponerad över nivån på taxichaufförer i Sverige, eller så är ni usla på att ta tillvara olika typer av kompetenser.
Hört i Stockholm under brinnande högkonjunktur
Förmågan att attrahera människor och kompetens är central för såväl framgångsrika företag som framgångsrika regioner och länder. Här har Sverige mycket att lära. Vi behöver arbetskraftsinvandring och en arbetsmarknad som inte diskriminerar människor med annan bakgrund än den svenska. Sverige som nation är dålig på att ta emot nya människor.
Den 20 maj i år berättade Nyheterna i TV4 om bilplåtslagaren Marian Georges från Rumänien som skulle avvisas. Han hade fast anställning på Toyota Center i Nacka utanför Stockholm. Trots att bilplåtslagare är svåra att få tag på skulle han avvisas eftersom han inte är en ”nyckelperson” enligt Migrationsverket. Dagens svenska regler visar att det saknas förståelse för att invandring är en ekonomisk tillväxtmöjlighet för ett land. Det finns också en avsaknad av respekt för frivilliga överenskommelser mellan människor. Bilfirman vill ju ha Marion Georges anställd, varför skall svenska myndigheter förbjuda dem att avtala om det? I vissa fall har geografiska gränser uppenbarligen fortfarande stor betydelse.
De senaste åren har vi kunnat läsa artikel efter artikel om behovet av ökad arbetskraftsinvandring till Sverige och Europa. Befolkningsstrukturen i kombination med prognoserna för arbetsmarknaden visar att det behövs fler som arbetar och fler som arbetar mer. Nya undersökningar visar att svenska folket är starkt positivt till invandring för arbete.
På Migrationsverkets hemsida står det: ”Det är svårt att få arbetstillstånd i Sverige.” Dörren är i princip stängd för människor som vill komma till Sverige för att arbeta och bygga en framtid. Endast en procent – eller 403 personer – av dem som fick uppehållstillstånd i Sverige år 2002 fick det av arbetsmarknadsskäl enligt uppgifter från Migrationsverket. Arbetstillstånd ges bara undantagsvis för ”kvalificerade befattningar eller annan specialiserad yrkesutövning”. 11 000 tidsbegränsade tillstånd beviljades på grund av ”tillfällig brist på yrkesutbildad arbetskraft”.
”Om vi öppnar för arbetskraftsinvandring permanentar vi massarbetslösheten i storstädernas förorter” sa Göran Persson sommaren 2002 då arbetskraftsinvandring diskuterades intensivt i media. Det är ett vanligt argument, men bygger på en statisk samhällssyn och en missuppfattning om hur ekonomin fungerar. Dels är antalet jobb inte konstant i en ekonomi i tillväxt, dels är det fråga om hur utbud och efterfrågan på arbetskraft möter varandra. 25 000 jobb kunde inte tillsättas under 2001 på grund av rekryteringsproblem, enligt uppgifter från Svenskt Näringsliv. Detta är också en av de stora utmaningarna för framtiden. I rapporten ”Den framtida personalförsörjningen – Tre scenarier till år 2015” uppskattar Arbetsmarknadsstyrelsen (Ams) att det kommer att saknas mer än 300 000 personer på arbetsmarknaden år 2015. Konsekvensen av detta riskerar att bli lägre tillväxt och välfärd. Vi behöver fler som jobbar för att välfärden skall kunna upprätthållas.
Moderaterna har i riksdagen, i strid med regeringen, lyckats tvinga fram en utredning av ett moderniserat regelverk för arbetskraftsinvandring, som skulle kunna lösa några av de problem vi nu ser.
Regeringen menar att arbetskraftsinvandring är bra i bristyrken, men har ingenting gjort åt att vårdbiträden, bilplåtslagare och läkare som i dag har jobb i Sverige löpande avvisas. Vårdköer förlängs och underbemanning försvåras när läkare och annan vårdpersonal inte får vara kvar på sina arbetsplatser i Sverige.
Det är rimligt att fråga sig när det inte finns skäl att ge en person som har fått ett jobb rätt arbeta, än tvärtom. Ett legitimt skäl kan vara tidigare brottslighet eller tidigare försök till olaglig inresa, även om grundregeln bör vara att arbete ger arbetstillstånd.
En vanlig invändning mot migration och arbetskraftsinvandring är att det skulle leda till så kallad brain-drain i utvecklingsländer. För oss är individens frihet att forma sitt liv och att göra sina egna livsval central. Men det behöver inte heller vara negativt för ett land att ha delar av sin befolkning utomlands. Tvärtom är det vanligt att personer återvänder till sina ursprungsländer och på så sätt uppstår ett inflöde av kunskap, nya impulser och idéer. Det är dock varje lands ansvar att skapa så attraktiva villkor att leva i att människor vill komma tillbaka efter utbildning och arbete utomlands.
Exitmöjligheten – att kunna välja att lämna sitt land – är viktig. Asylrätten, som vi värnar, ger människor i behov av skydd rätt att söka asyl och få ansökan prövad. En annan sak är att länder därutöver kan utforma egna regler om vad som skall gälla för personer som vill komma på besök eller bosätta sig i landet för en kortare eller längre period. Vi välkomnar regler som möjliggör rörlighet. Denna rörlighet sker på självförsörjningens grund. Ingen har rätt att begära att ett land skall ställa upp med försörjning, när skyddsbehov saknas. En viktig principiell aspekt är att vi alla bör ha rätt att anställa, sälja sommarstugan eller hyra ut lägenheten till den vi vill, oavsett nationalitet. I dag begränsas avtalsfriheten rejält av nationsgränserna.
Den restriktiva synen på arbetskraftsinvandring är relativt ny i vårt land och tillkom under 1960-talets sista år. Under 1950- och 1960-talen kom ett betydande antal arbetskraftsinvandrare till Sverige varje år. Dessa hade högre förvärvsfrekvens och högre snittinkomster än svenska folket i allmänhet.
Den organiserade invandringen, det vill säga när företag eller myndigheter aktivt rekryterade folk till Sverige, var inte dominerande. Man kom i stället hit spontant på turistvisum och sökte sedan arbete här. När man fått arbete sökte man arbetstillstånd. Det var först under 1960-talets senare del som dörren stängdes. 1967 reglerades invandringen och det blev inte längre tillåtet att söka arbetstillstånd efter inresan.
Vi har haft en gemensam nordisk arbetsmarknad i cirka 50 år, med goda erfarenheter. Sedan 1994 är Sverige en del av en gemensam västeuropeisk arbetsmarknad, som inom kort kommer att utvidgas till de nya medlemmarna i Central- och Östeuropa.
För Sverige, med en åldrande befolkning och prognoser om betydande arbetskraftsbrist, finns tydliga demografiska aspekter, utöver de principiella, att ta hänsyn till vad gäller arbetskraftsinvandring. Vi vill skapa moderna regler för arbetskraftsinvandring även från länder utanför EU. Så långt det är möjligt skall reglerna vara jämförbara med de regler som gäller för EU-medborgare. En grund för denna rörlighet är självförsörjning. Ingen har automatisk rätt att komma eller stanna om denna grund försvinner. Det gör att ingen kan hävda att det är fråga om negativ särbehandling av tredje lands medborgare. Det gör också att erfarenheterna av många års gemensam arbetsmarknad kan användas i diskussionen. Detta är några av våra utgångspunkter för ett moderniserat regelverk för arbetskraftsinvandring som vi vill ska utredas i den kommande parlamentariska utredningen:
Uppehållstillstånd och arbetstillstånd skall kunna sökas både från hemlandet och i Sverige, efter inresan.
Det skall vara möjligt att vistas i Sverige under en begränsad tid, till exempel tre månader, för att söka arbete. Under tiden gäller självklart krav på självförsörjning. Den arbetssökande ansvarar också själv för sitt boende.
Sedvanliga visumregler gäller för berörda länder. Det innebär att människor kan komma hit på turistvisum och samtidigt söka jobb och därefter arbetstillstånd.
Den som kan dokumentera att han eller hon fått ett arbete genom till exempel anställningsavtal skall beviljas uppehållstillstånd/arbetstillstånd. Arbetsgivarna – inte Ams – bör få avgöra vilka kompetenser det finns behov av på arbetsmarknaden. Arbetstillstånden skall inte vara avgränsade till viss arbetsgivare, eller visst yrke. Grundregeln bör vara att personer som har skaffat arbete också får arbetstillstånd och uppehållstillstånd om inga särskilda hinder föreligger (vandelsprövning). Proceduren kring arbetstillstånd bör organiseras så att väntetiderna blir korta.
För kortare arbeten ges tillfälligt arbetstillstånd, med möjlighet till förlängning. För fast arbete eller jobb som är varaktigt ges arbetstillstånd för en längre period, till exempel fem år. Detta gäller även medföljande familj.
Utländska studenter skall automatiskt få arbetstillstånd efter examen i Sverige. De bör också automatiskt ha arbetstillstånd för extrajobb under utbildningstiden.
Reglerna för arbetskraftsinvandring skall utformas så att asylrätten inte urholkas, eller missbrukas genom ansökningar som saknar grund. Asylsökande får inte behandlas olika beroende på deras arbetssituation.
Det finns skäl att se över hur socialförsäkringssystemen skall fungera vid arbetskraftsinvandring. Den utredning som moderaterna medverkat till att driva fram om ett moderniserat regelverk för arbetskraftsinvandring bör ges i uppgift att göra bland annat detta.
Rätten att söka asyl är fundamental enligt internationella konventioner. Den handlar om människor med skyddsbehov som vi har skyldighet att ge en fristad. Det är därför viktigt att tydligt särskilja situationer där:
En person vill skapa sig en framtid i Sverige genom egenförsörjning, så kallad arbetskraftsinvandring.
Sverige har ett absolut ansvar att upprätthålla flyktingars rätt att söka asyl i enlighet med Genèvekonventionen. För människor som vill komma till Sverige för att arbeta och bygga en framtid är situationen en annan.
Krav på rättssäkerhet är en del av den moderata politikens kärna. Hanteringen av asylärenden i Sverige har inte kunnat leva upp till dessa krav. En enig riksdag har, på bland annat moderaternas initiativ, beslutat att Utlänningsnämnden skall avskaffas och att förvaltningsdomstol, efter avslag från Migrationsverket, istället skall fatta beslut. Regeringen har dessvärre fördröjt övergången till denna nya instansordning, med negativa konsekvenser för många asylsökande och systemets trovärdighet som följd.
De långa väntetiderna är även de ett allvarligt problem vid asylprövning. De bidrar i många fall till att skapa nya trauman hos dem som söker asyl. Väntetiderna håller människor utanför samhället. Vi föreslår att regeln bör vara att ingen skall behöva vänta mer än sex månader på besked om asyl i första instans, förutsatt att den sökande samverkar under processen. För barn bör tre månader vara målet.
Barn har rätt att få sina egna asylskäl prövade. Hittills har det närmast förutsatts att barns skyddsbehov är desamma som föräldrarnas, men så är inte alltid fallet. Ett barn kan ha tvingats delta i krig, eller utsatts för förföljelse grundad på etnicitet eller kön, och därmed ha ett eget skyddsbehov.
Kravet på max sex månaders handläggningstid i första instans är ett absolut politiskt krav. Vi utesluter inte att resurser måste tillföras Migrationsverket för att möjliggöra kortare handläggningstider, men Migrationsverket skall ha frihet att använda sina resurser och organisera sin verksamhet på det sätt som det finner effektivast, för att uppnå målet om maximalt sex månaders handläggningstid. I dag får Migrationsverket riktade statsbidrag till prövning respektive boende, och pengar får inte flyttas mellan dessa två anslag.
År 2001 drog mer än hälften av ansökningarna ut längre på tiden än ett halvår. Att korta väntetiderna för asylprövningen är ett självklart humanitärt krav. Därutöver torde en snabb och rättssäker handläggning minska antalet överklaganden och förnyade ansökningar. En uppskattning är att grunderna för de uppehållstillstånd som beviljas av humanitära skäl i 80 procent av fallen har tillkommit i Sverige. Det är ett underbetyg för dagens hantering.
Utgångspunkten skall vara att asylärenden prövas en gång. Men en nödutgång måste finnas i lagen: När människor utsatts för så svåra trauman att de inte kunnat redogöra för sin sak fullt ut, när hälsan kraftigt försämras eller när situationen i det gamla landet omvälvande förändras måste möjligheten till nytt ställningstagande finnas.
Dokumentlöshet försvårar fastställandet av människors identitet och därmed möjligheterna att snabbt och korrekt bedöma deras skyddsbehov. Om en person inte lämnar korrekta uppgifter om sin identitet kan bedömningen av skyddsbehovet försvåras och i vissa fall omöjliggöras. Samtidigt är det viktigt att konstatera att människor med genuina asylskäl kan sakna pass, och ofta gör det. En person som flyr från förföljelse och förtryck har självfallet svårt att få med sig relevanta handlingar, vilket medför att identitetshandlingar inte får vara ett orubbligt krav.
Med fri rörlighet inom EU är det också naturligt med gemensamma EU-regler för flyktingpolitiken, för att fördela ansvaret för asylmottagandet mellan olika länder. I detta perspektiv finns skäl att se positivt på utvidgningen. I praktiken innebär det att Europa får ett antal nya mottagarländer.
I vårt relativa närområde finns alltjämt länder med minoritetsproblem, länder i ofullständig demokratisk omvandling och Vitrysslands auktoritära regim. Inte minst därför är det viktigt med ett fungerande gemensamt agerande inom EU.
Genom ett gemensamt politiskt agerande i och av EU kan många tragedier och flyktingkatastrofer undvikas. Gemensamma fredsbevarande och fredsskapande åtgärder kan hindra akuta kriser och stoppa situationer som börjar urarta. Med hjälp av säkra zoner, så kallade safe-havens, kan flyktingar hjälpas i närområdet i samband med krishantering. En asylansökan skall bedömas i det land den görs.
|
Stockholm den 11 december 2003 |
|
|
Per Westerberg (m) |
|
|
Anita Sidén (m) |
Anna Lilliehöök (m) |
|
Anne-Marie Pålsson (m) |
Carl-Axel Johansson (m) |
|
Anne Marie Brodén (m) |
Nils Oskar Nilsson (m) |