Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att respekten för artikel 8 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter skall upprätthållas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det borde krävas starka och exceptionella skäl för att samhället skall avstå från utvisning i fall när detta är vad som normalt följer på en gärning för vilken någon dömts till ansvar.
I proposition 2003/04:113 föreslår regeringen att det i utlänningslagen (1989:529) införs en uttrycklig skyldighet för domstolarna att, när de överväger att utvisa en utlänning på grund av brott och utlänningen har barn i Sverige, särskilt beakta barnets behov av kontakt med utlänningen, hur kontakten har varit samt hur den skulle påverkas av att utlänningen utvisas.
Vidare föreslås att det införs en skyldighet för socialnämnden att, när utvisning på grund av brott kan vara aktuell, på begäran av rätten, åklagaren eller den lokala kriminalvårdsmyndigheten lämna upplysningar om huruvida utlänningen har barn i Sverige.
Enligt 4 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529) får en utlänning utvisas för brott som kan leda till fängelse
om personen döms till strängare straff än böter,
om det kan antas att personen kommer göra sig skyldig till fortsatt brottslighet i Sverige eller att brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar.
När en domstol överväger om en utlänning skall utvisas skall domstolen ta hänsyn till utlänningens anknytning till det svenska samhället samt beakta utlänningens levnadsomständigheter, familjeförhållanden samt hur länge utlänningen har vistats i Sverige. Ytterligare begränsningar för utvisning kan gälla i särskilda fall, exempelvis när en utlänning haft permanent uppehållstillstånd i minst fyra år, för nordiska medborgare samt för flyktingar som är i behov av fristad.
Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna gäller som svensk lag sedan 1995. Konventionen begränsar i viss utsträckning staternas förutsättningar att utvisa utlänningar genom den rätt till respekt för privat- och familjelivet, som regleras i artikel 8 i konventionen. Ett beslut om utvisning på grund av brott utgör om den utvisade personen har familj och barn i Sverige ett ingrepp i dennes och övriga familjens familjeliv. Enligt artikel 8 andra stycket får emellertid inskränkningar i privat- och familjelivet ske om de har stöd i lag och är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till landets yttre säkerhet, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning eller brott, skyddandet av hälsa och moral eller av andra personers fri- och rättigheter. Konventionsstaterna ges en tämligen vidsträckt frihet när det gäller tolkningen av vissa av de allmänna intressen som kan motivera inskränkningar i de rättigheter som erkänns i konventionen. I fråga om utvisning på grund av brott skall en stats intresse av en avvägd migrationspolitik och en effektiv brottsbekämpning vägas mot enskildas intresse av att leva i familjegemenskap.
Syftet med förslaget om skyldighet för domstolar att beakta barns behov av umgänge med en kriminellt belastad förälder som hotas av utvisning på grund av brott tillgodoses genom gällande lagstiftning. Vi föreslår avslag till propositionen i denna del.
Lagförslaget beträffande domstolars skyldighet att beakta barns behov av umgänge med en förälder som hotas av utvisning på grund av brott synes främst ta sikte på att kodifiera gällande praxis.
Vi anser att lag skall stiftas endast när så är oundgängligen nödvändigt för att fylla ett reellt behov. Om inget verkligt behov av lagstiftning föreligger bör försiktighetsprincipen iakttas.
Artikel 8 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som dessutom är svensk lag, skall självfallet respekteras av svenska domstolar. Sveriges åtaganden enligt denna konvention upprätthålls emellertid även utan det nu aktuella förslaget. Situationen regleras dessutom av dagens utlänningslagstiftning.
Måhända lyckas inte domstolarna i dagsläget fullt ut att uppfylla lagstiftarens mening och syfte med lagen. En sådan brist kan emellertid inte botas genom ännu mer omfattande lagstiftning på samma område. Andra åtgärder och ytterligare resurser på domstolssidan skulle troligen få ett större genomslag.
Mot bakgrund av det här anförda kan någon lagändring som medför uttrycklig skyldighet för domstolar att beakta barns behov av umgänge med en kriminellt belastad förälder inte anses påkallad, varför vi avslår propositionen i denna del.
Det kan inte utan vidare uppfattas som självklart att ett barn eller en ungdom behöver eller mår bra av kontinuerlig kontakt med en förälder som dömts till fängelse för grova brott.
Mycket starka och exceptionella skäl måste krävas för att samhället skall avstå ifrån en utvisning i de fall detta är vad som normalt följer på gärning någon dömts till ansvar för.
Syftet med förslaget sägs vara att anlägga ett barnperspektiv på hanteringen av ärenden som rör barn och unga hos domstolar och andra myndigheter. Trots detta menar vi att barnperspektivet är otillräckligt genomlyst i propositionen genom att barnets behov av kontakt med en grovt kriminaliserad förälder överhuvudtaget inte analyseras.
Den som utvisas på grund av brott blir normalt det för att han eller hon har begått mycket grova och ofta hänsynslösa brott. Det kan inte utan vidare uppfattas som självklart att ett barn eller en ungdom behöver eller mår bra av kontinuerlig kontakt med en förälder som dömts till fängelse för grova brott.
Vi anser att det finns risk för att barn kan komma att utnyttjas av en förälder som försöker undandra sig det straff som ett brott borde leda till. Rättskipning måste ske utifrån hur ett brott bedöms. Utvisning på grund av brott innebär att en vuxen människa får bära konsekvenserna av sitt eget handlande. Vuxna, utländska medborgare som begår brott i Sverige skall inte kunna undgå utvisning enbart på grund av ett kortvarigt förhållande med barn. Ett sådant synsätt skulle innebära ett underkännande av alla andra länder som lämpliga för en familj att bo i.
Vi anser att mycket starka och exceptionella skäl måste krävas för att samhället skall avstå ifrån en utvisning i de fall detta är vad som normalt följer på gärning någon dömts till ansvar för. I princip borde förutsättas att den dömde varit aktiv vårdnadshavare för barnet eller att vederbörande är ensam vårdnadshavare för att ett utvisningsbeslut skall kunna förhindras med hänvisning till barnet.
Vi noterar också att regeringen, samtidigt som man faktiskt underlättar för dömda brottslingar att stanna i Sverige, försvårar för människor som vill komma till Sverige och göra rätt för sig, bland annat genom de övergångsregler som föreslås i skrivelse 2003/04:119 samt genom att en längre tid ha förhalat den slutligen tillsatta utredningen om arbetskraftsinvandring från tredje land. Regeringens förfarande i dessa avseenden sänder märkliga signaler om vad som premieras i vårt samhälle.
Stockholm den 31 mars 2004 |
|
Per Westerberg (m) |
|
Anita Sidén (m) |
Anna Lilliehöök (m) |
Anne-Marie Pålsson (m) |
Carl-Axel Johansson (m) |
Anne Marie Brodén (m) |