Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte införa särskilda regler under en övergångsperiod för arbetstagare från EU:s nya medlemsstater enligt anslutningsfördraget.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen genom en årlig skrivelse till riksdagen under tre år skall redogöra för antalet anlända arbetstagare från EU:s medlemsstater och mätbara effekter härav på arbetsmarknaden och socialförsäkringssystemen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall följa utvecklingen av sådana effekter och vid behov återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall ta initiativ för att vända den negativa spiral som uppstått mellan EU:s nuvarande medlemsstater avseende införandet av övergångsregler.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en parlamentarisk kommitté skall ges i uppdrag att se över, samordna och renodla dagens välfärdssystem.
För oss kristdemokrater är grundidén med EU att vi som européer skall möta nya utmaningar och ta ansvar för nutid och framtid tillsammans. EU är vår tids största freds- och demokratiprojekt. Idén om ett enat Europa växte fram på kristdemokratiskt initiativ ur askhögarna och ruinerna efter andra världskriget, med ett antal helt avgörande principer som grund:
Konflikter och motsättningar skall inte lösas med våld.
Ekonomiskt samarbete och handel mellan länder är ett effektivt sätt att minska risken för krig.
Respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna och demokratin skall utgöra utgångspunkterna för den europeiska gemenskapens utveckling.
Europas ekonomiskt starka nationer skall stötta och hjälpa de länder som inte kommit lika långt i utvecklingen; en princip som med stor framgång tillämpats på länder som Irland, Portugal, Spanien och Grekland. Ett arbete som efter den nu förestående utvidgningen kommer att koncentreras på de tio nya medlemsländerna.
Det europeiska samarbetet ligger helt i linje med de kristdemokratiska värderingar som grundas på gemenskap och ansvarstagande.
Tio länder från Central- och Östeuropa samt från Medelhavsområdet välkomnas in i Europasamarbetet den 1 maj 2004. Detta är en av samarbetets absolut största historiska händelser. Minnena av motsättningar och förödande konflikter finns kvar och får aldrig glömmas bort. Men dessa tillhör förhoppningsvis historien. Det kalla krigets sår är på väg att läkas och bitterheten på väg att förbytas i förtroende. Östutvidgningen är ur såväl ekonomiskt, politiskt som institutionellt perspektiv en enorm utmaning. EU-anslutningen har antagits med entusiasm i de nya medlemsländerna och samtliga har också uppfyllt de politiska och ekonomiska krav som är förutsättningar för ett medlemskap. Efter årtionden av isolering och utanförskap öppnas nu dörrarna till gemenskap med de europeiska grannarna.
Även ur ett svenskt perspektiv finns det stora vinster med utvidgningen. Den politiska och sociala utvecklingen i våra grannländer gynnar givetvis även oss, inte minst genom att det blir en säkrare region. Dessutom kan vi samarbeta när det gäller gränsöverskridande brottslighet och miljöfrågor. Sverige behöver även kvalificerad arbetskraft som vill komma hit och bidra till vår ekonomi och välfärd. Eftersom de tio nya medlemsländerna är en snabbväxande region öppnas även en stor marknad för Sverige. Sedan 1995 har dessa nya medlemsländers export och import ökat med drygt 10 procent per år, vilket är mer än två gånger snabbare än världshandeln. Andelsmässigt utgör de nya EU-länderna drygt 2,5 procent av världens totala varuhandel. Närheten till marknaden och låga arbetskraftskostnader kommer troligen att leda till att länderna blir en allt viktigare leverantörsmarknad för svenska företag. En gemensam marknad innebär således en starkare ekonomi, fler arbetstillfällen, högre tillväxt och ett tryggat välfärdssystem.
Sveriges ståndpunkt har länge varit att vi inte skall ha några övergångsregler i samband med EU-utvidgningen. För mindre än tre år sedan skrev Göran Persson och Tony Blair en gemensam artikel i Financial Times där de betonade utvidgningen som högsta prioritet och kritiserade de krafter inom EU som bromsar denna. De båda regeringscheferna kritiserade skarpt de som ”betonar svårigheterna, inte de historiska möjligheterna”. För mindre än två år sedan lovade Göran Persson vid en pressträff de nya medlemsländerna att Sverige inte skall tillämpa några övergångsregler.
Det är först under den senaste tiden som den socialdemokratiska regeringen börjat tala om ”social turism” i samband med utvidgningen. Migrations- och arbetslivsministrarna har vid ett flertal tillfällen målat upp en bild av människor som kommer till Sverige och lever på barnbidrag och andra sociala förmåner. Agerandet från den socialdemokratiska regeringen i denna fråga är minst sagt tvivelaktigt. Genom att konsekvent utmåla människor från vissa länder som potentiella ”snyltare” har den socialdemokratiska regeringen, utan tvivel, lyckats underblåsa invandrarfientliga stämningar. Det är enligt vår mening förkastligt.
Göran Persson har som stöd för sina uttalanden hänvisat till Berit Rolléns utredning som, när den presenterades, blev starkt kritiserad av Socialdemokraterna och de flesta remissinstanser. Det märkliga med hänvisningen till denna utredning är just att man även där understryker att man inte räknar med någon stor förflyttning av arbetskraft från exempelvis de baltiska länderna och Polen. Inte heller Göran Persson har, enligt tidigare uttalanden, trott på en sådan utveckling. Riksförsäkringsverket ser för sin del inte någon anledning att vänta sig en anstormning av arbetskraft från de aktuella länderna. Vid tidigare utvidgningar har dessutom farhågor liknande den Göran Persson uttrycker kommit på skam. Rörligheten bland EU:s medborgare är mycket liten. Knappt två procent bor idag i en annan medlemsstat än sin ursprungliga.
Frågan är således varför regeringen föreslår införande av övergångsregler när en samlad bedömning pekar på att EU-inträdet inte kommer att innebära en stor arbetskraftsinströmning i Sverige. I stället får man uppfattningen att det, enligt den socialdemokratiska regeringens förmenande, är skillnad på folk och folk. En lettisk medborgare skulle vara mindre benägen att vilja arbeta och mer benägen att utnyttja det svenska välfärdssystemet än en grek eller svensk. Varför skulle man annars låta exempelvis greker komma till Sverige och arbeta på helt andra villkor än letter?
Regeringen har nu överlämnat en skrivelse till riksdagen i vilken man redogör för vilka övergångsregler man föreslår skall införas för arbetstagare från de nya medlemsstaterna. Även om det rent formellt inte krävs att riksdagen godkänner införandet av övergångsregler slog riksdagen, i samband med godkännandet av EU-utvidgningen, fast att regeringen inte ensam skall besluta om eventuella övergångsregler. Regeringen borde därmed ha lagt fram en proposition som riksdagen kunde ta ställning till. Den socialdemokratiska regeringens hantering av frågan är därför minst sagt anmärkningsvärd.
Kristdemokraternas principiella utgångspunkt avseende den fria rörligheten för arbetstagare från de nya medlemsländerna är densamma som när frågan om arbetskraftsinvandring behandlades i arbetsmarknadsutskottet för två år sedan. Vi anser att invandring i grunden är en stor tillgång för vårt land, givet att förutsättningarna som skapas för att ta till vara möjligheter för mänsklig utveckling och ökat välstånd är tillräckligt goda. Det finns starka skäl – både ekonomiska och mänskliga – att skapa regler som möjliggör vidgad arbetskraftsinvandring till Sverige. I en globaliserad värld är det naturligt att människor kan röra sig över nationsgränser och bygga sig en ny framtid i ett annat land än födelselandet. Ett Sverige som öppnar för arbetskraftsinvandring ger människor denna möjlighet, samtidigt som arbetskraftsinvandring skulle göra Sveriges ekonomi mer dynamisk. Vårt land kommer att behöva fler som arbetar för att klara framtidens välfärd och tillväxt. I Sverige råder redan arbetskraftsbrist inom exempelvis sjukvård, skola och delar av det privata näringslivet samtidigt som en mycket stor andel människor är arbetslösa, sjukskrivna eller sjukpensionerade. Enligt Svenskt Näringsliv finns det företag som, trots konjunktursvackan, måste tacka nej till order därför att de inte kan hitta kvalificerad arbetskraft. En av fem arbetsplatser har svårt att hitta rätt kompetens. Med rätt nyckelperson på plats skulle företagen kunna tacka ja till mer arbete, öka sin produktion och därmed behöva anställa ytterligare medarbetare. Fördelarna med arbetskraftsinvandring skulle således bli att företagen fyller de vakanser som idag finns, företagen växer, fler företag etablerar sig i Sverige och fler betalar skatt. På så sätt skulle det uppstå arbetstillfällen för dem som idag är arbetslösa. Antalet svartjobb skulle även minska. Den ökade tillväxten som arbetskraftsinvandringen således skulle medföra innebär att mer resurser kan satsas på vård, skola och omsorg.
Sverige står även inför en framtida demografisk utmaning. En åldrande befolkning gör det svårare att finansiera den gemensamma välfärden. Den demografiska balansen skulle förbättras avsevärt genom arbetskraftsinvandring eftersom det i regel är unga och välutbildade som söker sig utomlands.
Sammantaget medför således arbetskraftsinvandring från andra EU-länder mycket positivt för Sverige. Fördelarna med fri rörlighet överstiger vida de eventuella nackdelar som kan uppstå. De farhågor med arbetskraftsinvandring som man för fram i debatten finns det heller inget riktigt stöd för. När de sydeuropeiska länderna anslöt sig till EU befarades massinvandring. Detta visade sig inte vara fallet. Utredningar visar snarare på att rörligheten inom unionen är låg och att en ökad rörlighet är nödvändig för ett mer integrerat Europa. Därför skall, enligt vår uppfattning, unionens regler om fri rörlighet gälla för alla medborgare i EU från medlemskapets första dag.
Kristdemokraternas överväganden kan sammanfattas på följande sätt:
erfarenheter från den senaste utvidgningen har inte visat på någon förändring i negativ bemärkelse när det gäller förflyttning över gränserna,
undersökningar visar att det främst är välutbildade personer i arbetsför ålder som söker sig till ett annat medlemsland för att arbeta,
Sverige har ett behov av arbetskraftsinvandring på lång sikt för att trygga välfärden.
Kristdemokraternas ståndpunkt är att Sverige inte skall införa några övergångsregler. Vi vill välkomna de nya medlemsländerna som fullvärdiga medlemmar i EU den 1 maj 2004. En arbetstagare från exempelvis Estland skall inte behandlas annorlunda än en person från Spanien. Kristdemokraterna anser att regeringen bör verka för att ändra den negativa spiral som uppstått bland nuvarande medlemsstater. De medlemsländer som tidigare inte planerat att införa övergångsregler har på grund av andra länders ställningstaganden sett sig tvingade att inta samma ståndpunkt. Sveriges regering bör ta initiativ för att vända denna olyckliga utveckling. Genom att avstå från införande av övergångsregler borde Sverige gå i spetsen för att påverka övriga länders agerande.
Den senaste tiden har det skett radikala förändringar när det gäller synen på utvidgningen och arbetskraft från de nya medlemsländerna. Ett flertal länder har aviserat att de kommer att införa olika typer av nationella övergångsregler och den socialdemokratiska regeringen har spridit oro genom att tala om ”social turism”. Detta har lett till att många människor idag är oroliga inför framtiden. En oro som vi kristdemokrater tar på största allvar. För att möta den oro som skapats inför utvidgningen anser vi därför att det bör anges avstämningspunkter under de tre första åren efter utvidgningen. Under denna tid skall regeringen återkomma till riksdagen med en årlig skrivelse i vilken man redogör för utvecklingen avseende inflyttade arbetstagare från medlemsländerna. Skrivelsen skall behandla utvecklingen inom framför allt arbetsmarknaden och trygghetssystemen. Regeringen skall vara skyldig att lämna denna redovisning till riksdagen under tre år. Utöver denna årliga skrivelse skall regeringen även fortlöpande följa utvecklingen och vid förändringar av dramatisk karaktär snarast återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder. På detta sätt kommer det att finnas kontrollstationer (”early warning system”) som hanterar eventuella problem som kan uppstå. Genom dessa åtgärder bedömer vi att den oro som många känner inför befarade störningar på arbetsmarknaden och missbruk av sociala trygghetssystem kommer att mildras. Samtidigt informeras riksdagen kontinuerligt om effekterna av utvidgningen.
Sammanfattning av vårt ställningstagande:
Principen om fri rörlighet kvarstår och arbetstagare från nya medlemsländer skall inte behandlas annorlunda än andra medlemmar i EU.
En årlig skrivelse skall presenteras av regeringen där man redogör för utvecklingen avseende inflyttade arbetstagare från medlemsländerna.
Regeringen skall ta initiativ för att vända den negativa spiral som uppstått mellan medlemsstaterna avseende införandet av övergångsregler.
Regeringen skall noga följa utvecklingen och agera om behov uppkommer i form av en proposition till riksdagen.
Enligt EG-rätten skall en person räknas som arbetstagare om denne har en anställning i värdlandet, som omfattar minst 10 timmar per vecka. Det är bland annat denna regel som har kritiserats från olika håll. Kristdemokraterna anser att denna regel (som uppkommit genom praxis) kan ifrågasättas och att Sverige bör verka för att regeln ses över och ändras. Samtidigt som regeln är tveksam måste det understrykas att den hittills inte har medfört något problem och inget medlemsland har heller krävt någon förändring.
Kristdemokraterna har i många år påtalat de brister som finns i dagens socialförsäkringssystem och krävt att en reformering av systemen utreds och genomförs. Något gehör för detta krav har vi dock ännu inte fått. Det intresse som nu väckts i denna fråga från olika håll har dock uppkommit vid fel tidpunkt och av fel orsaker. Behovet av att se över systemen har funnits länge och oberoende av att EU får tio nya medlemsländer. Den socialdemokratiska regeringens politik har lett till att allt färre försörjer allt fler. För närvarande är det drygt 800 000 helårsarbetskrafter som uteblir i Sverige på grund av sjukskrivning, aktivitets- och sjukersättning. Därtill skall läggas de cirka 240 000 öppet arbetslösa och de cirka 75 000 som deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Omkring en miljon svenskar försörjs idag uteslutande genom olika bidragssystem. Förutom den tragedi detta är för den enskilde har det även medfört gigantiska samhällskostnader som i sin tur urholkar vår grundläggande välfärd. Detta visar med all tydlighet att den nuvarande socialdemokratiska politiken inte duger. Det är hög tid för en kursändring där kraftfulla åtgärder vidtas för ökad sysselsättning, sänkta ohälsotal och bidragsberoende. En reformering av dagens lapptäcke till socialförsäkringssystem måste ske om samspelet mellan skattesystem och de olika bidragssystemen skall ge rätt incitament till arbete, samtidigt som en rimlig ekonomisk trygghet finns i oförutsedda eller opåverkbara situationer. En förändring av dagens socialförsäkringssystem behövs även för att kunna möta de utmaningar den fria rörligheten av arbetskraft medför. Också detta borde dock ha skett för länge sedan. Den socialdemokratiska regeringen tycks emellertid sakna varje framtidsinriktad tanke. Det egendomliga är att regeringen genom sitt tal om hur det svenska välfärdssystemet kan utnyttjas faktiskt tillstår att det finns ett grundläggande fel i systemet. Ändå föreslås inga förändringar i denna riktning utan endast regler som skall peka ut människor från vissa länder som särskilt bidragstörstande. Detta är minst sagt osmakligt.
Frågan om socialförsäkringarnas omfattning och utformning handlar ytterst om var gränsen mellan det offentliga och det privata ansvarstagandet skall dras. Kristdemokraterna står bakom huvudtanken att staten är den aktör som bäst kan tillhandahålla ett generellt system för att försäkra människor mot vissa mer eller mindre opåverkbara inkomstbortfall, men att dessa system även bör ge utrymme för egna lösningar och personligt ansvarstagande. Detta gäller i första hand vid sjukdom, arbetslöshet, barnafödande och pension. Till allra största delen kan dessa system betraktas som en omfördelning i tiden för en och samma person eller familj. Omfördelningen mellan olika personer och familjer påverkas huvudsakligen av grundskyddens nivå och hur systemen finansieras.
Dagens socialförsäkringssystem har emellertid brister i flera avseenden. De är för det första inte tillräckligt robusta för att skapa den ekonomiska trygghet som är en viktig del i ett välfärdssamhälle. Denna brist beror både på politiska och demografiska faktorer. Sedan 1990 har över 600 regeländringar gjorts i socialförsäkringssystemen. Därtill kommer den demografiska utvecklingen och att en mer rörlig arbetsmarknad i framtiden kommer att ställa helt nya krav på socialförsäkringarna. Socialförsäkringssystemet är för det andra inte heller översiktligt. Socialförsäkringarna omfattar ett 50-tal olika ersättningstyper. Dessa regleras i ett 20-tal olika lagar och administreras av ett tiotal olika huvudmän. För det tredje kan systemets effektivitet och träffsäkerhet också ifrågasättas. Drygt 350 miljarder kronor omfördelas årligen men systemen omfattar inte alla. För det fjärde är kopplingen mellan avgifter och förmåner dålig och, för det femte, finns allt för många dåliga incitament inbyggda i systemen, vilket gör att arbete lönar sig dåligt eller t.o.m. inte alls för den enskilde i vissa fall. Även flexibiliteten kan ifrågasättas. Vissa av inkomstförsäkringarna kan t.ex. enbart tas ut som hel, trefjärdedels eller halv ersättning.
Det finns således ett stort behov av att reformera dagens socialförsäkringssystem. En nödvändig reformering av socialförsäkringarna låter sig dock inte göras hur snabbt eller lätt som helst. Det nya pensionssystemet föregicks av utredningar i ca 14 år även om huvuddelen av arbetet gjordes från 1992 till 1998. Pensionssystemet är ett tydligt exempel, där den livsinkomst man arbetar ihop utgör grunden för de avgifter man betalar in och sedan den pension man får. För dem som inte har kunnat arbeta ihop till en rimlig pension finns ett ”golv”, en garantipension, som finansieras av alla förvärvsarbetande via de vanliga inkomstskatterna. Denna typ av raka rör mellan vad man betalar in och vad man får ut behöver skapas i flera delar av socialförsäkringssystemet men på lång sikt måste det också gå att fondera delar av systemen.
I ett kortare perspektiv bör socialförsäkringarna (pensionssystemet undantaget) renodlas och samordnas. Ett bättre samband mellan avgifter och förmåner – försäkringsmässighet – måste upprättas genom någon form av löne- och avgiftsväxling då det är fråga om att försäkra ett inkomstbortfall. I ett längre perspektiv är det sedan önskvärt att hela skatte-, avgifts- och transfereringssystemet effektiviseras. Därtill bör även incitamenten för enskilda individer förbättras vid givna förmåner. Dessa förbättringar tillsammans, eller var och en för sig, skulle avsevärt kunna stärka den svenska ekonomins tillväxtkraft. En styrka med dessa reformer är att de kan genomföras utan att den offentliga sektorns totala omfördelande funktion behöver ändras.
Kristdemokraterna anser att en parlamentarisk kommitté skall ges i uppdrag att utreda en samordning och renodling av dagens välfärdssystem.
Stockholm den 29 mars 2004 |
|
Sven Brus (kd) |
|
Inger Davidson (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
Ulrik Lindgren (kd) |
Torsten Lindström (kd) |
Helena Höij (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
Olle Sandahl (kd) |