Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av samverkan för att individens behov av rehabilitering skall tillgodoses.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om satsning på snar rehabilitering av sjukskrivna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medel, uppdrag och befogenheter för samverkan mellan berörda myndigheter.
Riksdagen begär att regeringen utreder legala hinder för samverkan mellan myndigheter, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om komplettering av Frisam-lagstiftningen och andra lagar för att stödja samverkan.
Riksdagen beslutar att lagstiftningen för Socsam förlängs t.o.m. år 2006, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av översyn av den associationsrättsliga lagstiftningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samordning av rehabiliteringsinsatser genom vårdgaranti och en nationell hälsoförsäkring.1
1 Yrkande 8 hänvisat till SoU.
Dagens gränsdragningar i ansvar för sjukvård, arbetsmarknadsinsatser och socialt stöd, både geografiskt och mellan myndigheter, leder till att individen alltför ofta inte får rehabilitering eller åtminstone får vänta länge på den. Statliga myndigheter saknar ofta uppdrag, befogenheter och redskap för samverkan. Möjligheterna att genomföra lokalt samordnade åtgärder med utgångspunkt i individens behov är för begränsade eftersom resurserna inte kan följa den enskilde på ett effektivt sätt.
Det gör att den enskilde individen kommer i kläm. Åtgärder och behov av åtgärder utreds och utförs vid sidan av varandra eller efter varandra utan klara samband. För en person som är i behov av stödåtgärder av många olika slag kan det ofta leda till en känsla av hjälplöshet och minskad motivation.
När man varit sjukskriven och av försäkringskassan anses tillräckligt frisk för att arbeta så anses man ändå inte tillräckligt frisk för att anställas när man kommer till arbetsförmedlingen. Människor blir långtidssjukskrivna och förtidspensionerade på grund av att de fått stå i kö och inte fått en sjukvård och rehabilitering de behövt. De bor kanske på fel ställe och tillhör ”fel upptagningsområde” för att kunna få den operation de hade kunnat få om de bott på andra sidan kommun- eller landstingsgränsen.
Slutsatsen är att mer samordning behövs för att individen ska få bra rehabilitering utan långa väntetider.
Regeringen har lagt förslag om samordningsförbund för att uppfylla riksdagens uppdrag om en permanent lösning på samordningen av rehabiliteringsinsatser mellan myndigheter. Vi anser emellertid att regeringens förslag om samordningsförbund är för begränsande. Vi saknar även koppling till den försökslagstiftning som Socsam-samarbetet bygger på och som skulle ligga till grund för den permanenta lagstiftningen, enligt riksdagens beställning.
Regeringens förslag om samordningsförbund skulle medföra att små och medelstora kommuner inte ges reella möjligheter att samverka. Att möjligheter till samordning begränsas till vissa resurser kring en mycket avgränsad målgrupp och att all samordning därutöver blir förbjuden ger inte de incitament som varit drivkraften lokalt med stöd av försökslagstiftningen.
Samordningsförbundet riskerar enligt vår uppfattning att leda till en ny politiskt styrd myndighet och nya gränsdragningsproblem istället för att främja samverkan med inriktning på individens behov. Risken är att samordningsförbunden döljer problemen och därmed hindrar förbättrad samverkan i vid mening. Vi avvisar tanken på att lägga ihop alla samverkansproblem i en enda institution och lägga fast samarbetet mellan kommuner och stat i en på förhand bestämd modell.
Samordningen måste enligt regeringsförslaget omfatta fyra parter: försäkringskassa, länsarbetsnämnd, landsting och kommun. De samverkansprojekt som visat sig leda till konkreta resultat har ofta omfattat två parter, i första hand landstingen och försäkringskassan respektive kommuners socialtjänst och läsarbetsnämnd.
Förslaget om samordningsförbund anvisar en stelbent och osäker finansiering med en bestämd procentfördelning mellan myndigheterna och där de statliga myndigheternas medverkan får utgöra en bestämd andel av en osäker prognos för sjukpenningkostnaderna, för närvarande en andel på fem procent. En annan osäkerhet utgöres av att samma fem procent skall användas till såväl finansiell samordning som organiserad samverkan mellan Arbetsmarknadsverket och försäkringskassorna (Faros/Amanda) samt all övrig samverkan enligt Frisam-lagstiftningen.
Vi har mot denna bakgrund avvisat regeringens förslag till samordningsförbund i motion 2003/04:Sf3.
Vi har även föreslagit en annan form av finansiering av finansiell samverkan i form av ett fast anslag.
Ett samordningsproblem är att gränserna mellan sjukvård och försäkringskassa omöjliggör snar rehabilitering av sjukskrivna. Flerdubbling av antalet sjukskrivna kräver omedelbara insatser för bättre rehabilitering.
Sjukvården har inte överallt prioriterat rehabilitering och rehabiliteringspatienter kommer ofta längst bak i kön till vård. I vissa landsting tvingas patienter dessutom till långa och dyrbara sjukskrivningar i väntan på operation och behandling. Kostnaden för utebliven rehabilitering blir hög när sjukskrivna inte får tillgång till den skyndsamma diagnos och rehabilitering som skulle kunna leda till friskskrivning och arbete. Redan efter någon månads sjukskrivning ökar risken att den sjukskrivne aldrig återvänder till arbetslivet.
Samverkan fordras för en tidig bedömning av sjukskrivningar. Målet bör sättas att den sjukskrivne träffar ett rehabiliteringsteam inom 28 dagars sjukskrivning. Med denna arbetsmetod har det uppnåtts mycket goda resultat inom det pågående Socsam-försöket i Finspång. Vissa beräkningar tyder på att betydande besparingar kan uppnås om denna arbetsmetod används nationellt.
Det politiska och finansiella ansvaret måste vara tydligt för att kunna utkrävas när försäkring, vård eller andra offentliga åtaganden inte fungerar. Oavsett vilken lösning som väljs för att åtgärda samordningsproblemen måste det finansiella ansvaret för att individen får vård och hjälp tydligt kunna härledas till stat, landsting eller kommun, även när flera statliga eller kommunala instanser medverkar.
Samverkan skall prioriteras politiskt genom att budgetmedel avsätts för samverkan och rehabilitering. Samverkan måste grundas på att respektive part är villig att göra sådana avsättningar, som skall kunna bestämmas utifrån lokala förutsättningar. Resultaten av samverkan skall sedan följas upp och styra den fortsatta användningen av budgetmedel. Vi vill understryka vikten av att de lokala parterna får avgöra målgrupper, verksamhetsområde och åldersgrupper utifrån lokala behov och förutsättningar. Den finansiella samverkan skall avse insatser för individen.
Statliga myndigheter saknar uppdrag och befogenheter att delta i samverkan. Det kan även finnas legala hinder för att samverka. Sekretesslagstiftning och integritetsfrågor är ett exempel på sådana hinder. Bristen på överensstämmelse mellan myndigheterna vad gäller kriterier för att komma i fråga för åtgärder är ett annat exempel. Det bör ingå i verksamheternas uppdrag att kartlägga hinder för samverkan.
Erfarenheter visar att särskilt arbetsmarknadsmyndigheternas uppdrag har varit svåra att förena med samverkan. Detta trots att arbetsmarknadsinsatser ofta är avgörande för att individen ska kunna komma tillbaka till arbetslivet, såsom framgår av utvärderingar av samverkansförsöken med Socsam- och Frisam-modellerna.
Regeringen måste sätta fokus på de statliga myndigheternas arbetssätt för samverkan. För konstruktiva samarbetsformer krävs att verksamheterna har ändamålsenlig befogenhet, organisation, resurser och kompetens. Att skapa förutsättningarna för olika yrkesgrupper och professioner att arbeta tillsammans skall ingå i uppdragen för verksamheterna.
Det finns exempel på samverkan med goda resultat inom ramen för nuvarande lagstiftning. Erfarenheterna från dessa bör tas till vara. I många fall har en lyckad samverkan kunnat uppnås med enkla åtgärder såsom att olika aktörer fått gemensamma lokaler. Det har rapporterats goda resultat till och med när en enda person placerats i en annan verksamhet såsom när försäkringskassan haft en försäkringskassetjänsteman placerad på olika vårdcentraler eller hos stora arbetsgivare.
Försäkringskassan i Stockholm och Stockholms läns landsting har utarbetat en modell för rehabiliteringsgaranti och bedömningsteam för tidig utredning och behandling av sjukskrivna. Utbildning i försäkringsmedicin och samarbete mellan primärvård och försäkringskassor gör att sjukskrivningar sker på ett riktigt sätt och gör att den sjukskrivne kan få tidig behandling.
Socsam-försöken har visat på en rad nya sätt att samverka kring människor med komplexa problem. I vissa fall har samverkan begränsats till utveckling av arbetsmetoder för samverkan, i andra har samverkat inneburit en sammanläggning av medel från kommun, försäkringskassa och den lokala sjukvården.
För människor som är särskilt utsatta med komplicerade problem och som står långt från arbetsmarknaden finns också Frisam-lagstiftningen som ger riktlinjer för samverkan. Samverkansprojekt finns på många håll t ex med rehabiliteringsgrupper och flerpartssamtal. Resultatinriktad lokal samverkan har bedrivits bland annat i stadsdelen Skärholmen i Stockholm med bedömning och arbetsgaranti inom 6 dagar.
Erfarenheterna från försöksverksamheterna bör tas till vara.
Försök att lösa de återkommande samordningsproblemen har gjorts genom olika speciallagstiftningar. Finsam- och Socsam-lagstiftningarna har möjliggjort försök med finansiell samordning mellan stat och kommun. Frisam-lagstiftningen möjliggör samordning kring de mest utsatta som behöver stöd från många håll såsom sociala myndigheter, arbetsmarknadsmyndigheter, sjukvård och försäkringskassa.
Lagstiftningen kring dessa försök behöver kompletteras. T.ex. bör Frisam-lagstiftningen kompletteras med regler för hur resurser skall kunna knytas ihop vid samarbetsprojekt. De pågående Socsam-försöken bör ges möjlighet att fortsätta och tas tillvara genom tre års förlängning av försökslagstiftningen.
För att kunna medge lösningar för hållbar samverkan behöver det finnas möjligheter att lokalt lägga ihop medel avsatta för samverkan. Existerande associationsformer såsom ideell och ekonomisk förening kan användas som modell. Möjligheter för statliga myndigheter att samverka med ett kommunalförbund i ett begränsat syfte kan övervägas. Denna samverkansform skall i så fall utgöra ett flexibelt redskap och inte en ny fast reglerad institution såsom det av regeringen föreslagna samordningsförbundet. Styrelsen för den juridiska personen skall ha representanter från de verksamheter som ingår i samarbetet. Det blir då inget problem med representationen av statliga myndigheter såsom länsarbetsnämnder. Associationsformen skall kunna utformas efter olika situationer och medge lokala lösningar.
Vi ser vårdgaranti som ett steg på vägen mot en sjukförsäkring som garanterar vård. Moderatledda landsting har infört garanti för vård och behandling inom rimlig tid. När det egna landstinget inte klarar av att ge vård i tid kan den köpas på andra håll. Genom valfrihet och mångfald i utbudet av sjukvård kan kompetens och olika arbetsmodeller byggas upp. Detta måste eftersträvas också för rehabilitering, både medicinsk rehabilitering och yrkesmässig rehabilitering för att den sjukskrivna patienten skall kunna börja arbeta igen så snart som möjligt.
Moderata samlingspartiet arbetar därför för att införa en hälsoförsäkring som garanterar vård. Den skall gälla över hela landet och täcka både kostnader för sjukvård och inkomstbortfall på grund av sjukdom, kopplad till tydliga medicinska kriterier. Försäkringen skall betala kostnader för vård och behandling av offentliga, privata eller utländska vårdgivare om det ligger i patientens intresse.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |
|
|
Anita Sidén (m) |
Anna Lilliehöök (m) |
|
Magdalena Andersson (m) |
Anne-Marie Pålsson (m) |
|
Anne Marie Brodén (m) |