1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 3
3 Asyl- och flyktingpolitik 7
3.1 Kristdemokraterna arbetar för en solidarisk och human flyktingpolitik i Europa 7
3.1.1 Öka inslaget av solidaritet i EU:s flyktingpolitik 7
3.1.2 Schengensamarbetet 8
3.1.3 Inget utvidgat transportörsansvar! 8
3.1.4 Förbättra visumsystemet 8
3.1.5 Dublinkonventionens brister 9
3.1.6 ”Säkert land” 10
3.1.7 EU-medborgares rätt att söka asyl 11
3.2 Kristdemokraterna arbetar för en human och rättssäker asyl- och flyktingpolitik i Sverige 11
3.2.1 Legitimiteten för en generös flyktingpolitik hotas från två håll 11
3.2.2 Jourbiträde och medborgarvittnen 12
3.2.3 Förkorta handläggningstiderna 12
3.2.4 Rätten till auktoriserad tolkning och översättning 12
3.2.5 Otillräckliga språktester hos Migrationsverket 13
3.2.6 Ta professionellas uttalande på allvar! 13
3.2.7 Stärk rättssäkerheten i utlänningsärenden 13
3.2.8 Flyktingbegreppet skall omfatta förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning 14
3.2.9 Förtydliga begreppet ”humanitära skäl” 15
3.2.10 Verkställighetshinder 15
3.2.11 Begränsa förvarstagandet 16
3.2.12 Kvotflyktingar 16
3.2.13 Förbättra återvändandeprogrammet 17
3.2.14 Barnets bästa främst i asylärenden 17
3.2.15 Asylsökande barn har rätt att höras 18
3.2.16 Rätten till vård och skolgång för asylsökande barn 19
3.2.17 Förbättra mottagandet för ensamkommande flyktingbarn 19
3.2.18 Utse en särskild företrädare för ensamkommande flyktingbarn 20
3.2.19 God man 21
3.2.20 Högst tre månaders handläggningstid för asylsökande barn 21
3.2.21 Ett barnperspektiv vid avvisning och utvisning 21
3.2.22 Offer för människohandel 22
4 Invandring 23
4.1 Arbetskraftsinvandring 23
4.2 Anhöriginvandring 24
4.2.1 Undantag från ”tvåårsregeln” i anknytningsärenden 25
4.2.2 Förbättrad kontroll och information i anknytningsärenden 26
4.2.3 Undantag från principen om att söka uppehållstillstånd från utlandet 27
4.2.4 Slopa prövning av uppehållstillstånd för adopterade och nyfödda 27
4.3 Bristande rutiner kring besöksvisum 28
5 Anslagsförändringar 29
5.1 Migrationsverket 29
5.2 Inför en utvecklingspeng 29
5.3 Integrationsverket 29
5.4 DO och lokalt diskrimineringsarbete 30
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för en mer generös och rättighetsbaserad europeisk flyktingpolitik med full respekt för internationella åtaganden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka inslaget av finansiell solidaritet i EU:s flyktingpolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hjälpa kandidatländerna att bygga upp system och kapacitet för att ta emot och hantera asylsökande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om transportörsansvaret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU bör ta initiativ till att visumsystemet ses över samt till en undersökning av hur ”nödvisum” till asylsökande skulle fungera.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om problemet med Dublinkonventionen och principen om non-refoulement.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att snarast utarbeta en gemensam definition av flyktingbegreppet inom EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet att få rättshjälp vid ”Dublinärende”.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lista över ”säkra länder” ej skall upprättas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU-medborgares rätt att söka asyl.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Migrationsverket bör tillföras ytterligare medel för att förkorta handläggningstiderna för asylansökningar.
Riksdagen begär att regeringen utreder frågan om asylsökandes rätt till auktoriserad tolk och översättare, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen utreder Migrationsverkets bruk av språktester.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om psykologers, psykiatrikers och kuratorers intyg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs om en ny processordning i utlänningsärenden.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till nödvändiga författningsändringar så att flyktingbegreppet vidgas till att omfatta även personer som riskerar förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kompetensen vid invandringsmyndigheterna och beslutsunderlaget om situationen i hemländerna när det gäller homosexuella respektive kvinnor ses över.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förtydliga begreppet humanitära skäl, som återfinns i utlänningslagen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en faktisk tidsgräns avseende verkställighetshinder för utvisningsbeslut, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen utreder frågan om tidsbegränsning m.m. avseende förvarstagande, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frågan om kvotflyktingar bör förtydligas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förbättrat och formaliserat återvändandeprogram.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnets bästa oreserverat skall sättas främst i utlänningsärenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om asylsökande barns rätt att höras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att landsting och kommun på lämpligt sätt måste uppmärksammas på asylsökande barns rätt till vård och skolgång.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barnperspektivet vid utvisning och avvisning.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av mottagandet av ensamkommande flyktingbarn, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med ett förslag till inrättande av en särskild företrädare för ensamkommande barn, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjehemsplacering av ensamkommande flyktingbarn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ytterligare medel bör tillföras Migrationsverket för att tidsfristen för handläggning av ensamkommande barns ärenden skall kunna hållas till tre månader.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag som motverkar handel med människor, i enlighet med vad som anförs i motionen.1
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag som innebär att trafficking-offer som inte kan garanteras skydd vid hemkomst skall kunna söka och beviljas uppehållstillstånd som skyddsbehövande eller på humanitär grund.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det svenska biståndet i ökad grad skall riktas till kvinnor i mottagarländerna.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning med uppgift att se över ett vidgat regelverk för arbetskraftsinvandring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvisnings- och avvisningsbeslut som leder till familjesplittring skall inhiberas, såvida synnerliga skäl ej föreligger.
Riksdagen beslutar återinföra ”sista länken”-bestämmelsen, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett vidgat familjebegrepp i utlänningsärenden.
Riksdagen begär att regeringen ges i uppdrag att se över lagstiftning och praxis avseende anknytningsärenden där förhållandet på grund av misshandel upphör före tvåårsgränsen för den uppskjutna invandringsprövningen, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kontroll och information i anknytningsärenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undantag från huvudprincipen att uppehållstillstånd skall beviljas före inresa skall göras när utlänningen har barn i Sverige eller kvinnan i förhållandet väntar barn eller om sökanden med all sannolikhet skulle få sin ansökan beviljad.
Riksdagen beslutar att slopa prövningen av uppehållstillstånd avseende de av svensk domstol meddelade adoptionerna för barn i åldern 12–17 år samt nyfödda barn till föräldrar med uppehållstillstånd i Sverige, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rutiner och praxis vid svenska ambassader för besöksvisum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en utvecklingspeng som följer individen och som administreras av RFV.
Riksdagen beslutar avveckla Integrationsverket fr.o.m. den 1 juli 2004 samt att Migrationsverket ges ansvar för informationsfrågor till invandrare och flyktingar, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att Ombudsmannen mot etnisk diskriminering tilldelas ytterligare medel och ges särskilt ansvar för opinionsbildning mot diskriminering, främlingsfientlighet och rasism.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag budgetåret 2004 anslagen under utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar enligt uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag, kr |
Anslags- |
|
|
90 767 000 |
–60 000 000 |
||
|
10:2 |
Integrationsåtgärder |
84 242 000 |
–12 000 000 |
|
10:5 |
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering |
20 819 000 |
+6 000 000 |
|
12:1 |
Migrationsverket |
616 273 000 |
+100 000 000 |
|
12:2 |
Mottagande av asylsökande |
3 364 694 000 |
–200 000 000 |
|
Summa totalt för utgiftsområdet |
7 005 146 000 |
–166 000 000 |
|
1 Yrkande 31 hänvisat till JuU.
2 Yrkande 33 hänvisat till UU.
Eftersom asyl-, viserings- och invandringspolitiken och gränskontroller är viktiga gränsöverskridande politikområden är vi i grunden positiva till att EU:s medlemsländer skapar en gemensam politik inom dessa områden. Vi tror även att Sverige bäst kan verka för en generös flyktingpolitik genom att samarbeta med andra stater. EU-ländernas asylpolitik har dock fått berättigad kritik från FN och många hjälporganisationer. Ett exempel är de föreslagna minimikriterierna för flyktingmottagandet som har diskuterats av Ministerrådet och som i princip inte innebär någon skillnad från nuvarande ordning. Minimikriterierna har istället lagts på lägsta möjliga nivå. De varierande reglerna medlemsländerna emellan innebär att vissa länder kommer att ta ett större ansvar än andra. Detsamma gäller de olika definitionerna av flyktingbegreppet inom EU. Sverige bör gå i spetsen för att såväl minimikriterierna blir mer generösa som att flyktingbegreppet vidgas. Samtidigt får ett samarbete med medlemsstaterna aldrig accepteras av Sverige om det hindrar oss från en generös nationell hållning.
Kristdemokraterna arbetar för en mer generös och rättighetsbaserad europeisk flyktingpolitik. Utmaningen består i att verka för att humanitet och mänsklig värdighet görs till bindande regler för samtliga medlemsstater. Vi måste skapa en gemensam flyktingpolitik som fokuserar på flyktingars rättigheter väl så mycket som på kontroller. Det är EU:s skyldighet som en av världens rikaste regioner, att ta sitt ansvar för världens flyktingproblem. Det innebär bl.a. att man måste leva upp till sina åtaganden enligt bl.a. Genèvekonventionen.
Vi anser också att EU bör göra mer inom alla relevanta politikområden, såsom biståndet, krishantering, handel etc. för att långsiktigt bearbeta flyktingströmmarnas orsaker.
Det är både rimligt och nödvändigt med en ekonomisk ansvarsfördelning mellan medlemsländerna i flyktingpolitiken. Sådan solidaritet behövs för att sprida kostnader och hjälpa de länder som tar emot en oproportionerligt stor andel flyktingar. Detta blir särskilt viktigt med tanke på EU:s utvidgning. Kandidatländerna har fortfarande långt kvar till EU-ländernas ekonomiska välstånd. Att ta emot flyktingar i enlighet med EU:s gemensamma regler kan för dessa länder bli en svår börda. I synnerhet som många av dem kommer att utgöra EU:s yttre gräns till de regioner där de största flyktingströmmarna finns. Förmodligen skulle också ekonomisk solidaritet bidra till en mer generös hållning i medlemsländerna och därmed en humanare flyktingpolitik i Europa som helhet. Det är således välkommet att den europeiska flyktingfonden har skapats, men den bör få större resurser. Eftersom flyktingfonden upphör efter 2004 bör unionen även planera för stöd efter kandidatländernas anslutning till unionen. Det gäller naturligtvis att utbilda kompetent personal vid gränskontroller och migrationsmyndigheter, och att dessa myndigheter får en god skolning i hur flyktingmottagning i EU-länderna förväntas gå till. Tillämpningen av de minimiregler som unionen kommit överens om bör ges särskild omsorg i kandidatländerna.
I och med Schengensamarbetet öppnas gränserna inom EU. Den fria rörligheten inom EU innebär samtidigt att det är nödvändigt att förstärka gränskontrollen mot tredjeland. Kristdemokraterna vill dock understryka att de villkor som gäller för inresa till länder inom Schengenområdet inte får utnyttjas som verktyg för att stänga asylsökande ute. I en rapport från UNHCR kritiseras EU:s allt striktare flyktingpolitik. Man menar att det finns allt färre lagliga sätt att ta sig in i EU och att personer i behov av skydd därför tvingas ta till olagliga metoder. Således bidrar politiken till att öka människosmugglingen. Kristdemokraterna anser att denna utveckling är mycket otillfredsställande.
Det transportörsansvar som Sverige tillämpar idag innebär att bolagen är skyldiga att bekosta återresa för den som vägras inresa. Schengensamarbetet kräver dock att Sverige även inför ekonomiska sanktioner mot bolagen. Därför ville regeringen att anhörigkommittén skulle se över hur Sverige skulle leva upp till Schengen-konventionen. Majoriteten i kommittén inklusive Kristdemokraterna ansåg dock att det förslag till sanktioner som Socialdemokraterna och Moderaterna var överens om strider mot Genèvekonventionen. I Genèvekonventionen återfinns den absoluta rätten för människor att söka asyl. Att bötfälla transportörer leder i förlängningen till att privata flygbolag och dess anställda tvingas ta ansvar för en bedömning av vem som är flykting eller inte. Kommitténs majoritet föreslog följaktligen att regeringen skulle ta strid i frågan inom EU och få saken prövad i domstol. Regeringen har valt att bortse från detta och kommer istället att lägga fram en proposition om transportörsansvaret i år. Kristdemokraterna vidhåller dock att transportörerna inte skall tvingas ta över myndigheters uppgifter.
För att få resa in och vistas i Sverige krävs antingen uppehållstillstånd eller visum. Visum söks hos utlandsmyndigheten i det land man kommer ifrån och det kan beviljas för tillfälliga besök i landet. För närvarande har Sverige visumkrav gentemot 133 länder. Sedan Schengeninträdet har antalet länder utökats.
Svårigheterna för flyktingar att söka asyl i EU-länder ligger delvis i den restriktiva visumpolitiken. Idag går det inte att söka asyl från utlandet. Man kan heller inte få visum till Sverige för att söka asyl. Samtidigt är det inte tillåtet att resa till Sverige utan visum. Detta har till viss del medfört att allt fler människor på flykt ser sig hänvisade till illegala metoder som den växande organiserade flyktingsmugglingen. Kristdemokraterna anser att visumtvång inte får användas som ett medel för att hålla asylsökande ute. Därför bör visumsystemet i EU ses över, en åtgärd som Sverige snarast bör ta initiativ till, liksom till en undersökning om hur s.k. nödvisum till asylsökande skulle fungera. Kristdemokraterna anser vidare att Sverige bör arbeta för att listan över visumländer kortas.
Dublinkonventionen tillkom för att en asylsökande skall kunna vara säker på att det finns ett land som ansvarar för prövningen av ansökan samt att man inte skulle kunna söka asyl i flera länder samtidigt. Redan under den grundläggande asylutredning som görs i direkt anslutning till att en asylansökan lämnas in, utreds den asylsökandes resväg. Om det kan antas att den sökande har befunnit sig i en annan av de stater som tillträtt Dublinkonventionen så utfärdas en förfrågan. Det innebär att man tar reda på om den aylsökande uppfyller något av de kriterier som räknas upp i konventionen. Gör han eller hon detta så är det denna stat, även kallat första asylland, som skall pröva den sökandes asylskäl.
Kritik har riktats mot Dublinkonventionen bl.a. för de långa handläggningstiderna, olika praxis i medlemsstaterna och att familjesplittring har förekommit. EU-kommissionen har haft till uppgift att se över Dublinkonventionen och i juli 2001 presenterades ett förslag till förordning, den så kallade Dublin II. Den av rådet beslutade förordningen, EG nr 343/2003 med samma namn, Dublinförordningen, trädde i kraft i mars 2003. Förordningen bygger till stor del på samma principer som Dublinkonventionen men med vissa förbättringar. I förordningen betonas bl.a. att tidsfristerna i handläggningen förkortas för att uppnå en snabbare asylprocess och att familjesplittring inte skall förekomma. Vidare får varje medlemsstat pröva en asylansökan som lämnats in av en tredjelandsmedborgare även om det inte föreligger någon skyldighet enligt förordningen.
Det grundläggande problemet med Dublinkonventionen kvarstår dock eftersom flyktingbegreppet tolkas olika av medlemsstaterna. Här har hittills ingen förändring skett. Såväl Amnesty International som Röda Korset har påtalat att Sverige i större utsträckning bör utnyttja rätten att pröva asylärenden för att undvika att asylsökande hamnar i stater som har en striktare lagstiftning och praxis än vad Sverige har. Idag tolkar såväl Frankrike som Tyskland flyktingbegreppet utifrån andra kriterier än Sverige. Detta innebär att Dublinkonventionen och principen om ”non-refoulement”, som Sverige förbundit sig att följa, kan hamna i konflikt med varandra.
Vi anser liksom UNHCR att principen om non-refoulement är viktig och att alla medlemsstater även fortsättningsvis bör följa den. Non-refoulement utgår från 3 § FN:s konvention mot tortyr eller annan förnedrande behandling. Principen innebär att ingen får återsändas till ett land där han eller hon riskerar förföljelse och att ingen får återsändas till ett tredjeland varifrån det finns risk för att personen sänds vidare till ett land där han eller hon riskerar förföljelse. Non-refoulement får inte åsidosättas på grund av resvägen. Det är således detta som medför att Dublinkonventionen kan stå i strid med non-refoulement. En asylsökande som kommer till Sverige och som här skulle ha fått flyktingstatus men som enligt Dublinkonventionen avvisas till första asylland kan i sin tur, på grund av en annan tolkning av flyktingbegreppet, utvisas därifrån. Sveriges ansvar, enligt non-refoulement, sträcker sig således även till vad som händer med personen som utvisas från första asylland. Därför är det mycket viktigt att flyktingbegreppet tolkas på samma sätt i samtliga medlemsländer. Tyvärr har EU:s medlemsländer fokuserat på andra frågor istället för att först lösa frågan om flyktingbegreppet.
Kristdemokraterna anser vidare att det borde finnas möjlighet att få rättshjälp vid ”Dublinärenden”.
Kommissionen har tidigare föreslagit att samtliga medlemsstater skall upprätta en lista över ”säkra länder”. Till dessa länder skall medlemsstaten kunna avvisa asylsökande direkt. Problemet med detta är att ett land som följer Genèvekonventionen eller liknande inte per definition behöver vara säkert för den asylsökande. Dessutom kan man inte generellt hävda att ett ursprungsland som är en erkänd demokrati och rättsstat således automatiskt är säkert för den sökande. Ett sådant fall har Sverige fått kritik för från EU-parlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. I förslaget till yttrande ifrågasätts om det är motiverat att använda begreppet ”säkert land”. EU-regeln borde, enligt utskottet, vara att särskilda uppgifter från den asylsökande skall väga tyngre än den allmänna bedömningen av landet.
Sverige tillämpar inte listor över ”säkra länder”, dock visar statistiken att det finns vissa länder till vilka asylsökanden direktavvisas. Därmed kan man anta att dessa länder anses som säkra. Av t.ex. 238 bulgarer som sökte asyl direktavvisades 166 med omedelbar verkställighet. Om det finns ett säkert tredje land att avvisa till (första asylland, eller om fallet är ett Dublinärende) behöver inte skälen prövas i Sverige. Men om det är Sverige som skall pröva asylskälen så måste myndigheterna göra en individuell prövning av dem. Att ursprungslandet anses säkert är då en del av bedömningen.
Kristdemokraterna stöder reservanterna i NIPU-utredningen (Kommittén om ny instans- och processordning i utlänningsärenden) om att listor över ”säkra länder” inte skall upprättas. Vidare ställer vi oss bakom förslaget om att vissa krav kan uppställas på avvisningar till s.k. säkra tredjeländer, t.ex. att det tredje landet underrättas om att asylansökningen inte prövats i Sverige, att det tredje landet garanterar att asylansökan prövas där, att det tredje landet tillämpar FN:s flyktingkonvention fullt ut och dessutom att Sverige först utreder den asylsökandes skäl och prövar eventuella skäl mot det tredje landet.
I det s.k. Aznarprotokollet har unionens regeringar kommit överens om att EU-ländernas egna medborgare ska berövas rätten att söka asyl i andra medlemsländer. Kristdemokraterna anser att detta är en oacceptabel inskränkning av rätten att söka asyl. Den rätten bör självfallet gälla även inom unionen, eftersom det är långtifrån otänkbart att situationer skulle uppstå där människor löper fara att förlora livet eller sina mänskliga rättigheter även i Europa. Regeringen bör snarast deklarera huruvida man kommer att verka för en ändring på denna punkt.
Kristdemokraterna värnar rätten att söka asyl som återfinns i Genèvekonventionen. Vi värnar även rätten att få en individuell prövning av asylskälen. Det allt överskuggande motivet till att vårt land ska föra en generös, tydlig och uthållig flyktingpolitik är moraliskt; vår plikt att bistå människor i nöd är grundat på respekten för alla människors lika värde.
Under det senaste året har dock legitimiteten för asylsystemet börjat att hotas från två håll samtidigt. Antalet ärenden som ökar, den stora andelen asylsökande som saknar identitetshandlingar, ett stort antal som saknar asylskäl och ett litet antal som begår brott leder till att medborgarna kan ifrågasätta hela asylsystemet. Asylsystemet är till för legitima asylsökande och därför är det givetvis problematiskt när det används för andra syften. Däremot är det inte svårt, ur ett medmänskligt perspektiv, att förstå dem som kommer till Sverige ifrån fattiga förhållanden som för de flesta av oss är svåra att föreställa sig. Vid sidan av rätten att söka asyl som vi vill värna står dock Kristdemokraterna för en reglerad invandring med större möjlighet till arbetskraftsinvandring. För att kunna upprätthålla legitimiteten i asylsystemet och verka för mer generösa regler måste dessa fungera och missbruk på olika sätt stävjas. Att öppna för arbetskraftsinvandring är ett sätt att låta människor som inte är asylsökande få möjlighet att arbeta i Sverige. Systemet med Eurodac och snabbare handläggningstid kan vara två sätt att förhindra att asylsystemet inte kan utnyttjas för brottslig aktivitet.
Ännu ett hot mot asylsystemets legitimitet är hur migrationsministern under det gångna året många gånger uppehållit sig vid att endast tala om asylsökande som brottslingar och kriminella. Det finns flera faror med denna fokusering. Först och främst handlar det om ett mycket litet antal av samtliga asylsökande. Ändå riskerar det att leda till att det finns de som drar slutsatsen att många asylsökande helt enkelt är brottslingar. Attityden gentemot flyktingar kan därmed hårdna ytterligare och legitimiteten för en human och generös flyktingpolitik undergrävs. Dessutom hamnar långt viktigare frågor om bristerna i asyl- och flyktingpolitiken helt i skymundan. På så sätt undkommer den socialdemokratiska regeringen en diskussion om ansvaret för långa handläggningstider, bristande rättssäkerhet och att barn försvinner från flyktingförläggningar. Sist men inte minst skadar denna typ av tongångar även tron på rättssäkerheten för den asylsökande. Att generalisera när det gäller en grupp människor från ett specifikt område leder i förlängningen till att man försvårar ytterligare för legitima flyktingar att söka skydd. Detta är inte godtagbart.
Det projekt med jouradvokater som Migrationsverket genomfört på Arlanda har gett gott resultat. Asylsökande har fått offentligt biträde redan i processens inledning. Det har inneburit snabba initiala åtgärder för dem som gått vidare i processen och en större rättssäkerhet vid avvisningar. Mot bakgrund av dessa erfarenheter bör regeringen återkomma med förslag om en permanent verksamhet med jourbiträden.
Medlemmar i frivilligorganisationer som verkar inom flyktingområdet men även andra med aktuella kunskaper skall kunna medverka i asylutredningar som medborgarvittnen.
Myndigheternas behandling av ansökan om uppehållstillstånd drar ofta ut på tiden. Till följd av resursbrist, ett ökat antal asylsökande samt många asylsökande utan identitetshandlingar avgjordes endast 48 % av ärendena inom verksamhetsmålet sex månader. Genomsnittstiden för ett asylärende från ansökan till beslut uppgick under 2002 till 221 dagar. Denna handläggningstid är helt orimlig. År 2003 fick Migrationsverket ett välbehövligt resurstillskott om 118 miljoner kronor. Fortfarande har dock handläggningstiden endast förbättrats marginellt.
Idag läggs stora pengar på långa förläggningstider och sjukvård. Inte minst gäller det vård för att ta hand om depressioner och annan psykisk ohälsa som drabbar de asylsökande bland annat på grund av långa väntetider. Från psykiatrin hörs ofta protester över ett myndighetsförfarande som drabbar människor som redan haft svåra upplevelser. Om resurserna istället sattes in i ett tidigt skede av processen skulle handläggningstiderna bli kortare. Snabbare handläggning innebär även att resurser som idag till stor del läggs på sjukvård och boende skulle kunna frigöras och i sin tur kunna läggas på en snabbare handläggning. Därför avsätter Kristdemokraterna 100 miljoner kronor ytterligare i sitt budgetalternativ för att korta Migrationsverkets handläggningstider.
Det är Kammarkollegiet som auktoriserar tolkar och översättare. Syftet med detta är att man genom en statlig auktorisation får fram kvalificerade och pålitliga översättare och tolkar. Tillgången på auktoriserade tolkar och översättare varierar givetvis beroende på vilket språk tolkningen/översättningen gäller och var i Sverige man bor. När man söker asyl baserar myndigheterna sina beslut på bland annat vad sökanden har sagt och skrivit. Den asylsökande måste således kunna lita på tolkens/översättarens kunskap och integritet. Därför är det av största vikt att tolkningen/översättningen är korrekt och kvalitetsmärkt genom en auktorisation, under förutsättning att sådan finns för det aktuella språket. Detta är särskilt viktigt att beakta när det gäller asylsökande barn.
Enligt en rapport av Integrationsverket använder sig svenska myndigheter av icke-auktoriserade tolkar eller anlitar invandrares anhöriga som tolkar i 90 procent av fallen. Vid nio procent av alla tolkuppdrag använder kommunerna barn som tolkar. Enligt en granskning utförd av tidningen Expressen används auktoriserade översättare sällan av svenska myndigheter. Ansvaret för kvaliteten överlämnas istället till de förmedlingar som man anlitar och då är det priset som är styrande. Detta är, enligt vår mening, helt oacceptabelt. Rättssäkerheten hotas och känslig information kan komma i fel händer och skada den asylsökande.
Till asylsökande kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp eller som på grund av det våld de utsatts för är rädda för män, skall det, enligt vår mening, utses kvinnliga offentliga biträden och tolkar.
De asylsökande som saknar handlingar eller som på annat sätt inte kan bevisa sitt ursprung kallas till språktester av Migrationsverket. Konkret innebär det att man spelar in det som den asylsökande säger och detta skickas till en språkexpert. I många fall har denna språkexpert visat sig vara en vanlig tolk eller en person från något annat land, det arabiska språket är ett exempel på språk som talas i flera länder men ändå skiljer sig åt. Bedömningen kan således bli felaktig och beslut oriktiga. Detta är givetvis otillfredsställande. Kristdemokraterna kräver en översyn av Migrationsverkets bruk av språktester. Regeringen bör därför i sitt regleringsbrev ålägga Migrationsverket att upphöra med språktesterna medan översynen pågår.
Flyktingars och asylsökandes hälsoproblem, fysiska såväl som psykiska, måste uppmärksammas mer och i ett tidigare skede än vad som idag är fallet. I de fall det är en psykolog, psykiatriker eller en kurator inblandad, så måste man ta en större hänsyn till deras intyg, utlåtande m.m. Idag finns det en tendens hos invandringsmyndigheterna att underskatta sådana uttalanden.
Artikel 3 i FN:s konvention mot tortyr förbjuder en stat att sända en person till ett land där han eller hon riskerar att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Sverige har åtagit sig att följa konventionen. FN:s kommitté mot tortyr har till uppgift att pröva ärenden avseende klagomål mot Sverige med stöd av konventionen. Hittills har tjugo ärenden prövats i sak och i nio fall har kommittén uttalat kritik mot Sverige. Detta är, enligt vår mening, ett exempel på att rättssäkerheten för asylsökande i Sverige är bristfällig.
Kristdemokraterna har tidigare krävt att utlänningsnämnden skall läggas ner och i olika motioner samt i Kommittén om ny instans- och processordning i utlänningsärenden (NIPU) förordat en ny instansordning för utlänningsärenden. Trots att betänkandet från NIPU överlämnades redan 1999 och riksdagen år 2001 fattat ett beslut om bl.a. nedläggning av Utlänningsnämnden, har en proposition fortfarande inte överlämnats. Så sent som hösten 2002 överlämnade regeringen en Lagrådsremiss med förslag till ny processordning. Denna har sedermera kritiserats starkt av Lagrådet. Ansvarigt statsråd har därefter fört diskussioner med varje enskilt parti. En nu sittande utredning har till uppgift att se över utlänningslagstiftningens utformning med anledning av Lagrådets kritik. Utredningen har även till uppgift att beakta humanitära skäl m.m.
Kristdemokraterna vidhåller att Utlänningsnämnden skall läggas ned och att en tvåpartsprocess skall införas. Migrationsverket skall göra en grundlig utredning och fatta ett första beslut. I den mån beslutet är negativt för den sökande ska ärendet gå vidare till en av de länsrätter som kommer att ges en förstärkt kompetens för utlänningsärenden. Därefter ska beslut kunna överklagas till Kammarrätten. Det finns naturligtvis risk för att en ny ordning, inledningsvis, förlänger handläggningstiderna. Därför är det extra angeläget att vi så snart som möjligt också når en anständig balansnivå när det gäller ärenden. Det kommer bara att lyckas till priset av en medveten satsning på att minska ärendeberget hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden. Kristdemokraterna satsar 100 miljoner kronor i sitt budgetalternativ för att uppnå en anständig handläggningstid.
Frågan om en ny processordning handlar främst om att människor skall få en rättssäker behandling av sin asylansökan. Dessa människor befinner sig här och nu. Därför hoppas vi att det finns en ambition hos alla parter för en snabb och gärna bred lösning. Kristdemokraterna intar en konstruktiv hållning till hur frågan skall lösas för att den inte skall anstå ytterligare. En lösning måste som Lagrådet anfört vara juridiskt hållbar men också skapa rättstrygghet och anständiga handläggningstider för utsatta människor. Vi uppmanar nu regeringen att påskynda ärendet som har dragit ut på tiden alltför länge.
Personer som enligt utlänningslagen inte definieras som flyktingar men ändå är skyddsbehövande kan få uppehållstillstånd i Sverige. Skyddsbehövande är enligt utlänningslagen t.ex. en person som på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse i sitt hemland. Vid en bedömning av om man har skyddsbehov ingår det att se till den sökandes egna berättelse och upplevelser. Därutöver behöver man ha kunskap om dennes hemland, hur lagstiftningen ser ut och hur situationen i praktiken är i hemlandet. Kritik har riktats mot såväl lagstiftningen som kunskapen hos invandringsmyndigheterna om homosexuella. Dessutom har beslutsunderlaget om situationen i hemländerna för homosexuella och/eller kvinnor visat sig bristfällig.
Kristdemokraterna har i flera motioner påpekat att en översyn måste göras av lagen för att stärka skyddet för personer som riskerar förföljelse på grund av sexuell läggning eller kön. Flyktingpolitiken bör vara generös och human och flyktingbegreppet vidgas till att omfatta även förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning. Den som erkänts som flykting har en i flera avseenden förmånligare ställning än den som beviljats skydd med stöd av andra bestämmelser i utlänningslagen. Bland annat kvinnor som får uppehållstillstånd på grund av genusrelaterad förföljelse måste erhålla samma rättigheter och starka skydd som den som får uppehållstillstånd som flykting. Kvinnlig könsstympning är att betrakta som ett brott mot grundläggande mänskliga rättigheter och bör utgöra skäl för att erhålla flyktingstatus. Samtidigt måste även kompetensen vid invandringsmyndigheterna och beslutsunderlaget om situationen i hemländerna för homosexuella och/eller kvinnor förbättras.
Kristdemokraterna har tidigare ställt frågor till ansvarigt statsråd om denna problematik. Den socialdemokratiska regeringen har då hänvisat till en utredning som man tillkallade den 11 april 2002 (Dnr 2002:49). Vid den tidpunkten hade dock inte ens en utredare förordnats utan så skedde först den 4 mars 2003. Kristdemokraterna anser att den långsamma beredningen när det gäller att stärka skyddet för dem som riskerar förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning är oacceptabel. Regeringen bör därför snarast återkomma till riksdagen med förslag till nödvändiga författningsändringar.
Enligt utlänningslagen kan uppehållstillstånd ges till utlänning som av humanitära skäl bör få bosätta sig i Sverige. Det kan vara fråga om sådana humanitära skäl som hänförs till den sökandes personliga förhållanden, t.ex. sjukdom, psykiskt eller fysiskt handikapp. Uppehållstillstånd kan också ges när förhållandena i hemlandet är sådana att det vore inhumant att tvinga utlänningen att återvända dit. Enligt många kritiska röster har bedömningen av vad som är humanitära skäl blivit alltmer restriktiv. Många gånger anses inte allvarliga sjukdomar eller som t.ex. i Kosovoflyktingarnas fall såväl psykiska trauman som risk för konflikter, ha varit tillräckligt för att behandlas som humanitära skäl. Mot bakgrund av detta anser Kristdemokraterna att tillämpningen av utlänningslagens 2 kap. 3 § första stycket 5 bör ses över och att man redogör för vad som i huvudsak kan anses vara humanitära skäl. Vi välkomnar därför den utredning som har tillsatts med uppgift att utreda bl.a. denna fråga.
I de fall verkställighet av utvisningen inte kan ske med anledning av att ursprungslandet inte tar emot sin medborgare måste det finnas en tidsgräns då uppehållstillstånd ändå skall ges. Det är inhumant att, som det ser ut idag, låta människor som inte kan utvisas, leva i osäkerhet år efter år. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag på en verklig tidsgräns när det gäller verkställighetshinder i utvisningsärenden.
Idag kan en asylsökande tas i förvar om identiteten är oklar och behöver utredas, om det finns annat skäl som motiveras utifrån prövningen av rätten att stanna i Sverige eller det finns en risk att utlänningen håller sig undan inför utresan. Även personer som till Utlänningsnämnden överklagat ett avvisningsbeslut kan tas i förvar. Undantaget från dessa regler är att barn endast i undantagsfall tas i förvar och aldrig ensamt. För att frihetsberöva någon i mer än två veckor krävs synnerliga skäl. Vid risk för att den asylsökande kommer att hålla sig undan kan denne frihetsberövas i upp till två månader. Med hänvisning till att frihetsberövandet gäller under en begränsad period får personen ifråga inte någon permission.
Kristdemokraternas utgångspunkt är att förvarstagande endast skall ske i undantagsfall och att det måste finnas en tidsbegränsning. Idag kan ett förvarsbeslut, som är två månader långt, förlängas genom ett överklagande till länsrätten. Det finns ingen begränsning i antalet överklaganden och därmed förvarstagandetiden. Den asylsökande får heller inget besked om hur länge han kommer att frihetsberövas. Vid omprövningen eller överklagandet behöver myndigheterna endast ange ett antagande, utan något bevis, om att personen ifråga kommer att hålla sig gömd inför utvisningen. Detta är, enligt vår mening, helt oacceptabelt.
Kristdemokraterna förordar att även alternativa former till förvarstagning bör utredas och prövas. Särskilt viktigt är detta för de asylsökande som har blivit torterade. Många psykologer menar att det för denna grupp upplevs som att utsättas för ytterligare tortyr när de stängs in. Vi anser vidare att kvinnor skall erbjudas förvar avskilt från män.
Varje år beslutar regeringen om en flyktingkvot. Kvoten är till för personer som befinner sig i en särskilt svår situation och vars situation bäst kan lösas genom överföring till tredjeland. Dessa flyktingar har ett permanent skyddsbehov. Uttagningen och resan till Sverige organiseras av Migrationsverket i samarbete med FN:s flyktingkommissariat, UNHCR. För år 2002 togs 1 015 flyktingar emot för vidarebosättning i Sverige inom ramen för flyktingkvoten. Samtidigt har riksdagen bestämt att Sverige kan ta emot 1 840 kvotflyktingar årligen. Så många kvotflyktingar har dock inte tagits emot under något av de senaste sju åren. De medel som är avsatta för att ta emot det specifika antalet kvotflyktingar har vid olika tillfällen använts för andra ändamål. Under 2002 användes t.ex. 10 miljoner kronor, motsvarande 75 platser, till medicinska insatser i Bosnien-Hercegovina och Kosovo. Även om dessa insatser medräknas innebär det att medel motsvarande sammanlagt endast 1 090 platser har utnyttjats under 2002.
Socialförsäkringsutskottet har i sitt senaste betänkande uttalat att regeringen får använda dessa medel med ”viss flexibilitet” samtidigt som man vidhåller att ”Anslagsmedlen avseende vidarebosättning av flyktingar m.m. bör i likhet med innevarande år motsvara kostnaderna för överföring och mottagande av 1 840 personer”. Det är viktigt att Sverige tar emot det antal kvotflyktingar som man åtagit sig och riksdagen beslutat om. Detta kan vara särskilt viktigt för UNHCR som arbetar med att välja ut de personer som anses särskilt skyddsbehövande. Den socialdemokratiska regeringen bör återkomma med en förklaring till varför målen inte uppnåtts och i vilken omfattning medel avsatta för kvotflyktingar har täckt även annat.
Det är viktigt att seriös, generös och tidig information ges om möjligheterna till stöd vid frivillig återvandring. För dem som får uppehållstillstånd med tillfälligt skydd kan återvandring komma att bli aktuell, men det är viktigt att påpeka att det inte är tal om påtvingad återvandring. Det är av stor vikt att tiden i Sverige görs meningsfull, även med avseende på ett återvändande. Studier och praktik som underlättar återkomsten till hemlandet bör uppmuntras. Kristdemokraterna anser att det är viktigt att formalisera återvändandeprogrammet och ta fram ett bättre program än det kritiserade programmet för Kosovoflyktingarna. Dessutom är det viktigt att fokus för programmet ligger på sådana kunskaper som kan användas för återuppbyggande av hemlandet.
FN:s barnkonvention ratificerades av Sverige redan 1996. Barnkonventionen och barns rättigheter lyftes sedan fram i samband med lagändringen av utlänningslagen som trädde i kraft den 1 januari 1997. Bland annat infördes en portalparagraf som innebar att man i fall som rör ett barn särskilt skall beakta vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver.
Trots denna portalparagraf finns det många fall där barnen underlåtits att höras eller avvisats med en motivering som står i direkt strid med barnets bästa. I flera avvisningsbeslut sedan 1996 bortser man från portalparagrafen genom att hänvisa till följande:
Enligt 1 kap. 1 § andra stycket utlänningslagen skall i fall som rör ett barn särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Förebilden för bestämmelsen är artikel 3 i barnkonventionen. Kravet i artikel 3 i konventionen att barnets bästa skall beaktas är emellertid inte absolut. Hänsynen till andra viktiga intressen kan leda till att åtgärder som i och för sig inte är förenligt med barnets bästa ändå måste vidtas. Samhällets intresse att reglera invandringen är ett sådant viktigt övergripande intresse som kan vägas mot barnets intresse att få vistas i Sverige. En avvisning eller utvisning av en familj med barn måste kunna beslutas och genomföras även om det finns omständigheter i det enskilda fallet som talar för att det hade varit bäst för barnet att få stanna här (SOU 1995:75 s. 232).
Kristdemokraterna vill härmed understryka att barnets bästa oreserverat skall sättas främst.
Barnombudsmannen har påpekat att man måste se barnen som individer med egna rättigheter. Ett barns berättelse och upplevelser är lika viktiga som en vuxens och kan tillföra nya och intressanta uppgifter vid handläggningen av en asylansökan. Kristdemokraterna delar denna uppfattning.
Utlänningslagens 11 kap. 1 § ”Utredning om barn m.m.” lyder: ”Vid bedömningen av frågor om tillstånd enligt denna lag skall det, om det inte är olämpligt, klarläggas vad barn som berörs av ett beslut i ärendet har att anföra och det skall tas hänsyn till det anförda [...]” Enligt FN:s barnkonvention skall konventionsstaterna ”tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras.” Enligt den parlamentariska barnkommittén är det en rättighet för barnet att höras, inte en skyldighet.
Kristdemokraterna ställde en fråga om barnens rätt att höras till migrationsministern för drygt två år sedan och fick då följande svar:
I februari 2001 presenterade Migrationsverket rapporten Barn i utlänningsärenden. Rapporten tar bl.a. upp asylsökande barn i familj. Verket för i rapporten ett resonemang kring de åsikter som framförts i Barnombudsmannens rapport Barnets bästa i asylärenden (Barnombudsmannen 2000). I rapporten lämnas förslag till åtgärder på de problem som uppmärksammats. Som ett direkt resultat av rapporten kommer Migrationsverket att genomföra en utbildning om bl.a. barnkonventionen och dess betydelse i utlänningsrätten, samtalsmetodik och hur barnet påverkas av en utredningssituation.[...] Migrationsverket har tidigare utfärdat riktlinjer för hörande av barn i asylutredningar. Riktlinjerna kommer att vara föremål för översyn med anledning av vad som framkommit av rapporten. [...] Det finns därför för närvarande ingen anledning att vidta några åtgärder med anledning av de problem som redan identifierats av berörd myndighet.
Trots att det nu förflutit drygt två år sedan Migrationsverkets arbete påbörjades visar Rädda Barnen i en nyligen presenterad undersökning att bristerna fortfarande kvarstår. Under hösten 2002 har Rädda Barnen kartlagt 87 asylärenden som rör barn. Av dessa 87 barn har endast 13 av totalt 66 barn i familj hörts om sina asylskäl. Inte i något av de återstående 55 fallen har det redovisats i ärendet om barnet självt tillfrågats om det vill asylhöras, men avböjt. Endast 32 procent av de barn i familj som åberopat egna skäl (humanitära eller asylskäl) har fått en noggrann bedömning av sina egna skäl i beslutet. Dessa uppgifter är mycket anmärkningsvärda och något som den socialdemokratiska regeringen borde ta på fullaste allvar.
Kristdemokraterna anser att myndigheter som huvudregel, utifrån barnets egna förutsättningar, skall höra varje barn om dess asylskäl. Om det är olämpligt eller barnet inte vill bli hört skall detta respekteras och redovisas i ärendet. I de fall ett barn i en familj inte hörs personligen skall myndigheten höra barnets vårdnadshavare noga om barnets egna asylskäl. Det finns många goda förslag till åtgärder i Rädda Barnens utredning som den socialdemokratiska regeringen snarast bör beakta.
Asylsökande barn har idag rätt till samma sjukvård, tandvård och skolgång som andra barn i samhället. Landstingen svarar för vården och får genom Migrationsverket ersättning av staten. Skola ordnas för barn i skolåldern och undervisningen köps som regel från den kommun som barnet vistas i.
Trots att samma regler gäller för asylsökande barn som andra barn har det hänt att de nekats vård eller skolgång. Man har exempelvis med hänvisning till att barnet saknat de sista fyra siffrorna i sitt personnummer nekat till vård eller inskrivning vid skolan. Det har även hänt att vissa vårdcentraler har tagit ut en avgift för barn till flyktingar även om andra barn haft rätt till avgiftsfri vård. Landstingen och kommunerna måste på lämpligt sätt uppmärksammas på asylsökande barns obestridliga rätt till vård och skolgång.
Under senare delen av 1990-talet har andelen ensamma flyktingbarn som kommit till Europa och sökt asyl ökat. År 2002 sökte 550 ensamkommande barn asyl i Sverige. Barn och unga som tvingas lämna sin familj och sitt hem genomgår ett trauma. Många har dessutom upplevt svårigheter före och under flykten. Ovissheten här samt oron för anhöriga i hemlandet utgör en svår psykisk press när de väl är i Sverige.
Omkring hälften av barn och unga som kommer till Sverige placeras i gruppboende på Migrationsverkets förläggningar. Under 2002 har minst 45 barn försvunnit från dessa förläggningar utan att man med säkerhet vet vad som har hänt med dem. Vissa av dessa barn riskerar att hamna i händerna på personer som utnyttjar dem i prostitution eller liknande.
Kommunerna som har ett ansvar för barnets välmående utöver det flyktingförläggningen skall tillhandahålla, d.v.s. boende och mat, har uppenbarligen brustit i ansvarsfrågan. Samtidigt är personalen på flyktingförläggningarna förtvivlade över att de inget kan göra. Migrationsverkets personal saknar befogenhet att hålla kvar barnen på förläggningen eftersom boendet är helt frivilligt.
Det har nu gått tre år sedan dessa brister i mottagandet av ensamkommande flyktingbarn uppmärksammades, särskilt frågan om att barn försvinner från förläggningar. Till följd av detta presenterade Migrationsverket och Socialstyrelsen i juni 2002 en rapport med olika förslag till åtgärder. Ett av förslagen innebar att det skulle träffas överenskommelser med ett 15-tal kommuner om mottagandet. Migrationsverket och Svenska Kommunförbundet har sedan redovisat hur ersättning skulle kunna lämnas till dessa kommuner. Detta förslag stannade under lång tid i Regeringskansliet utan åtgärder. Nu är förslaget enligt det ansvariga statsrådet inte aktuellt att genomföra med hänvisning till kostnaderna. Statsrådet har i stället hänvisat till ett alternativ där frivilligorganisationerna skulle ges ansvar för barnen. Det finns därmed en uppenbar risk att ett kortsiktigt ekonomiskt tänkande drabbar en grupp av redan hårt utsatta barn. Trots ett imponerande frivilligt arbete från många organisationers sida kan dessa rimligen inte överta samhällets grundläggande ansvar och myndighetsutövning.
Våren 2002 gjorde riksdagen ett tillkännagivande till regeringen om att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen vad gäller ansvar för ensamkommande barn beträffande asylfrågan, boendet och hälsan. Någon proposition har dock inte presenterats. I den föreliggande höstbudgetpropositionen har den socialdemokratiska regeringen en helt annan beskrivning av vad som gjorts: ”En prioriterad uppgift är att förbättra mottagandet av de barn som kommer till Sverige utan medföljande legal vårdnadshavare. Flera insatser har gjorts och arbetet för att förbättra mottagandet fortsätter.”
Denna verklighetsbeskrivning är det ingen som känner igen utom möjligtvis den socialdemokratiska regeringen. Trots att det uppenbarligen finns förslag till olika lösningar har i princip inget hänt. Barn och ungdomar försvinner fortfarande från flyktingförläggningarna och Migrationsverket saknar fortfarande skrivna direktiv för hur de ska agera när barn försvinner. Detta är oacceptabelt!
Enligt FN:s konvention om barns rättigheter har ensamkommande flyktingbarn rätt till samma skydd som andra barn i Sverige. Det är också de svenska kommunerna som enligt socialtjänstlagen bär det yttersta ansvaret för dessa barns skydd och omvårdnad. När svenska barn far illa griper sociala myndigheter in omedelbart – samma dag om det behövs. När svenska barn försvinner spårlöst organiseras skallgångskedjor samma dag. Kristdemokraterna anser att alla barn som vistas i Sverige är lika skyddsvärda. Kristdemokraterna kräver att en förändring sker snarast för att tillförsäkra barnen en trygg situation under sin vistelse i Sverige.
Socialtjänsten bör ha det entydiga ansvaret för de ensamkommande barnen redan vid ankomsten och bör ges möjlighet till särskild kompetensutveckling härför. Barnen måste få bästa möjliga omhändertagande i form av boende och särskilt stöd. Migrationsverket bör endast ha ansvar för att utreda barnens asylskäl. Regeringen bör snarast återkomma med förslag till ändring av mottagandet av asylsökande barn enligt vad som anförts och vad gäller ensamkommande barn i enlighet med Migrationsverkets och Socialstyrelsens förslag.
Kristdemokraterna stöder det förslag som förts fram av Barnombudsmannen om att ensamkommande asylsökande barn ska få en företrädare utsedd inom 24 timmar efter det att barnet har anlänt. Denna person skall, enligt förslaget, få en form av vårdnadsansvar för barnet. Idag tilldelas visserligen ensamma flyktingbarn en god man men detta sker långt efter barnets ankomst. Kristdemokraterna vill dock gå ett steg längre. Vissa av barnen skulle kunna få en familjehemsplacering snabbt. Ett familjehem skulle till exempel knappast dröja med att anmäla ett försvinnande.
När statsrådet har besvarat frågor om detta har han bl.a. hänvisat till den utredning ”Dnr 2002:55 Förmyndare, gode män och förvaltare” som har till uppgift att se över frågan om företrädare. Förslagen ska redovisas den 1 juli 2004. Statsrådet har även anfört: ”... understryka att jag noga följer frågan om varför barn försvinner och vad som kan göras för att förhindra detta.” Detta är inte tillräckligt, enligt vår mening. Det är bättre att vidta åtgärder nu, även om de är kortsiktiga, för att förhindra att fler barn kommer till skada. Det hindrar givetvis inte att mer långsiktiga insatser utreds parallellt. Regeringen bör omedelbart återkomma till riksdagen med förslag till förändringar.
Idag saknas det ett regelverk för det uppdrag som en god man utför. Det är svårt att veta gode männens roll i förhållande till ensamma flyktingbarn. Alla arbetar på sitt eget sätt och med en viss vägledning av andra gode män som arbetar med vuxna människor. Det innebär inte nödvändigtvis någon god vägledning för att ta hand om barn som befinner sig i en svår situation. Det finns ett uppenbart behov av någon form av regelverk och riktlinjer för de ensamma flyktingbarnens gode män. Vi ser även positivt på att ett projekt med jourverksamhet för gode män genomförs.
Under senare delen av 1990-talet har antalet ensamma flyktingbarn som kommit till Europa och sökt politisk asyl ökat. I Sverige söker mellan 450 och 500 ensamkommande barn asyl varje år. Dessa barn befinner sig i en mycket utsatt situation och de bär ofta med sig svåra upplevelser. Idag är handläggningstiderna för asylsökande långa och det brister när det gäller vilka tolkar som anlitas m.m. Detta drabbar inte bara vuxna asylsökande utan även barn. Även om det understryks att barnen skall ha förtur i hanteringen kan det ta upp till åtta månader innan ett barn får ett första beslut från Migrationsverket. Detta är helt oacceptabelt.
Kristdemokraterna har till ansvarigt statsråd framfört kravet om att tidsfristen för handläggning av ensamma barns ärenden sätts till tre månader. Det gläder oss att finna att regeringen gått oss till mötes på denna punkt. I Migrationsverkets senaste regleringsbrev finns denna tidsfrist uppsatt. Det är dock av största vikt att detta nu inte bara blir en symbolhandling utan att Migrationsverket får resurser för att leva upp till detta mål. Kristdemokraterna har i sitt budgetalternativ förstärkt Migrationsverkets anslag med 100 miljoner kronor utöver regeringen för att kunna förkorta handläggningstiden. Vi kommer att följa utvecklingen i denna fråga noggrant.
Barnombudsmannen har påpekat att det saknas ett barnperspektiv vid många utvisningar och avvisningar. Man tänker inte på hur barnen far illa och skadas. För barn som kommer till Sverige som flyktingar/asylsökande måste speciella hänsyn tas. I all synnerhet de som kommer till Sverige utan sällskap av sina föräldrar och som hålls gömda, löper stor risk att ta skada. Även om det många gånger finns svårbedömda situationer måste grundförutsättningen alltid vara att barn i olika situationer behandlas med respekt för sina behov och rättigheter. Barnombudsmannen har föreslagit att de bestämmelser som finns i föräldrabalken rörande hämtning vid vårdnads- och umgängestvister bör införas i utlänningslagen. Denna förändring kan vara värd att genomföra för att i större mån leva upp till barnkonventionens intentioner.
Den snabbt accelererande handeln med fattiga kvinnor och barn, idag allt oftare från Östeuropa till Västeuropas storstäder, måste betecknas som en sexualiserad slavhandel. Trafficking, som det kallas för, är en internationell handel för sexuellt utnyttjande i prostitution, bordellverksamhet och framställning av pornografi. Handeln anses omsätta 70 miljarder kronor årligen. Enligt FN:s utvecklingsfond för kvinnor, Unifem, handlar det om cirka 700 000 människor som säljs varje år. Unga kvinnor och flickor utgör den absoluta majoriteten av offren för handel i Europa. De allra flesta kommer från fattiga familjer i Östeuropa, före detta Sovjetunionen och Asien. En kartläggning genomförd av Kvinnoforum visar att antalet prostituerade kvinnor från Baltikum och Östeuropa har ökat markant i Norden. Rikskriminalen uppskattar att trafficking i Sverige under de senaste åren omfattat 400–600 kvinnor per år.
Den 1 juli 2002 infördes en ny lag i Sverige som omfattar personer som organiserar människohandel (trafficking). Enligt den nya lagen kan personer som organiserar, transporterar, tar emot eller håller någon inlåst för sexuell exploatering, dömas till mellan två och tio års fängelse. Straffsatserna för den som döms är fortfarande relativt lindriga jämfört med exempelvis narkotikahandeln. Riksrevisionsverket har i en rapport granskat problemen med trafficking i Sverige och påpekat flera brister som borde åtgärdas. Detta har vi tidigare motionerat om och Anhörigkommittén har i sitt betänkande föreslagit åtgärder med utgångspunkt från Riksrevisionsverkets rapport. Nu har kommissionen i ett direktiv (KOM (2002) 71) föreslagit att offer för människohandel beviljas uppehållstillstånd vid samarbete i rättsliga förfaranden mot personer som exploaterar och utnyttjar andra människor. Europaparlamentet har i en gemensam resolution välkomnat detta förslag.
Kristdemokraterna ser mycket allvarligt på den smutsiga människohandel som pågår och anser att snara insatser bör ske på olika nivåer. Målet skall vara att skydda och hjälpa offren och samtidigt upptäcka och straffa förövarna. För detta krävs bl.a. mer resurser till polisen som skall utreda traffickingbrott. Trots att regeringen hävdar att polisen tillförts mer resurser och fått förstärkt kompetens menar de poliser som arbetar med frågorna att så inte har skett. För att kunna komma i kontakt med, förstå och hjälpa traffickingoffer krävs att man i större utsträckning tillvaratar frivilligorganisationers erfarenhet och kunskap om traffickingoffer.
Många av kvinnorna blir vid hemkomsten uppsökta av ligor som bedriver slavhandel eller förskjuts från sina familjer när de får reda på att kvinnan varit inblandad i prostitution. Kristdemokraterna anser att det noga bör utredas huruvida ett hållbart och praktiskt möjligt skydd och stöd kan erbjudas traffickingoffer när de återvänder hem. Att endast erbjuda offer för människohandel ett tillfälligt uppehållstillstånd för att de skall vittna mot sina förövare skulle annars kunna ses som bara ännu ett sätt att utnyttja dem. Anhörigkommittén anser att offren i vissa situationer skall kunna beviljas permanent
uppehållstillstånd av humanitära skäl. Amnesty har krävt att kvinnorna skall ha rätt att söka och få asyl om de inte kan garanteras skydd. Kristdemokraterna tillstyrker förslaget om att traffickingoffer som inte kan garanteras skydd skall kunna söka och beviljas uppehållstillstånd antingen som skyddsbehövande eller på humanitär grund. Vi anser att Sverige har ett stort ansvar för dessa kvinnor och barn som har utnyttjats å det grövsta.
Kristdemokraterna har länge krävt att svenskt bistånd i ökad grad skall riktas till kvinnor i mottagarländerna. I ett förebyggande syfte är detta oerhört viktigt. Kvinnor utför nära 70 procent av allt arbete i världen, men äger samtidigt mindre än en procent av allt som går att äga. Kvinnor befinner sig ofta längst ned i samhället. De kvinnor som blir offer för trafficking kommer dessutom från utsatta miljöer där fattigdomen är utbredd. Ett genderperspektiv på biståndet skulle i högre utsträckning ta hänsyn till kvinnors behov av utbildning, deltagande, självbestämmande och inflytande.
Regeringen bör snarast återkomma med förslag som tar i beaktande vad som anförts ovan.
Invandring är i grunden en stor tillgång för ett land, givet att förutsättningarna som skapas för att ta tillvara möjligheter för mänsklig utveckling och ökat välstånd är tillräckligt goda. Det finns starka skäl – både ekonomiska och mänskliga – att skapa regler som möjliggör vidgad arbetskraftsinvandring till Sverige. Idag finns regler som endast medger mycket begränsad invandring av främst utländska experter.
I en globaliserad värld är det naturligt att människor kan röra sig över nationsgränser och bygga sig en ny framtid i ett annat land än födelselandet. Ett Sverige som öppnar för arbetskraftsinvandring ger människor denna möjlighet, samtidigt som arbetskraftsinvandring skulle göra Sverige till en mer dynamisk ekonomi.
När det gäller arbetskraftsinvandring från EU-länder bör enligt vår uppfattning unionens regler om fri rörlighet få genomslag så snart som möjligt. Regeringens särskilda utredare kring dessa frågor, Berit Rollén, har överlämnat ett förslag enligt vilket Sverige skulle utnyttja de längre övergångstider som avtalen med ansökarländerna medger. Utredningen remissbehandlas för närvarande, men vår bedömning är att Sverige skall besluta om att fri rörlighet skall gälla för alla medborgare i EU från medlemskapets första dag. Sverige kommer att behöva fler som arbetar för att klara framtidens välfärd och tillväxt. I Sverige råder redan arbetskraftsbrist, samtidigt som en mycket stor andel människor är arbetslösa, sjukskrivna eller sjukpensionerade.
Att som regeringen hänvisa till att de som står utanför arbetsmarknaden först skall få arbete innan arbetskraftsinvandring medges håller inte. Det synsättet innebär ett alldeles för statiskt synsätt på arbetsmarknaden. Framtida arbetskraftsbrist riskerar att leda till lägre tillväxt och därmed till högre arbetslöshet. I dag står en stor andel av de nya svenskarna utanför arbetsmarknaden och mångas kompetens tas inte tillvara. Vi anser det centralt att lyckas med integrationen, men arbetskraftsinvandring står inte emot integration. Snarare tvärtom, arbetskraftsinvandring kan bidra till tillväxt och nya arbetstillfällen. Det är vidare sannolikt att arbetskraftsinvandring, genom att den medför en ökad representation av människor med utländsk bakgrund på arbetsmarknaden, kan leda till förbättrad integration av de invandrare som redan lever i Sverige. En rad rapporter från bl.a. AMS, Kommunförbundet och Svenskt Näringsliv pekar på en kommande brist på arbetskraft. De bekräftar vår bild att dagens omfattning av arbetskraftsinvandringen är för restriktiv.
En riksdagsmajoritet har gett regeringen i uppdrag att mot bakgrund av hittillsvarande erfarenheter låta utreda hur ett vidgat regelverk för arbetskraftsinvandring skall se ut. I detta uppdrag bör ingå att se över hur socialförsäkringar, sociala förmåner och arbetsrätt skall utformas. Lön, försäkringsskydd och övriga anställningsvillkor får inte vara sämre för arbetskraftsinvandrare än vad som gäller för svensk arbetskraft. Sambandet med asylrätten bör också studeras, så att den inte urholkas. Ett EU-perspektiv bör finnas i utredningens arbete.
Kristdemokraterna motsätter sig en migrationspolitik som leder till att familjemedlemmar avlägsnas från varandra och förordar därför att utvisnings- och avvisningsbeslut som leder till familjesplittring skall inhiberas, såvida inte synnerliga skäl föreligger.
Den förändring av anhörigbegreppet som gjordes 1996 innebär en inskränkning i jämförelse med tidigare bestämmelser. Den så kallade sista länken – bestämmelsen togs bort, vilket vi kristdemokrater motsatte oss. Den gav t ex gamla föräldrar med barn i Sverige möjlighet att återförenas. Vi anser att sista länken-bestämmelsen bör återinföras.
Idag kan man endast få uppehållstillstånd som anhörig om man ingått i samma hushållsgemenskap och bott tillsammans till dess att barnet/barnen lämnade hemlandet. Vidare får det inte gå mer än två år från det att barnet fick uppehållstillstånd och det bör ha funnits ett beroendeförhållande mellan barn och föräldrar under den tiden. Vi anser att det ligger i sakens natur att om vuxna barn över 18 år har flyttat eller flytt till Sverige är det ingen självklarhet att deras föräldrar har anledning eller möjlighet att göra detsamma. Med stigande ålder och tilltagande oförmåga eller sjukdom ökar behovet av närhet till anhöriga. Att uppfylla alla de nämnda kraven är i de flesta fall omöjligt, alltså är det i dag praktiskt taget omöjligt för nya svenskar att få ett närmare umgänge med eller ta hand om gamla, sjuka föräldrar. Familjen är i många kulturer inte begränsad till kärnfamiljen utan det är brukligt att man tar ansvar för sina föräldrar när de blir äldre. Kristdemokraternas utgångspunkt är att reglerna om anhöriginvandring måste ändras.
Antalet kvinnor som kommer med anknytning till en man i Sverige och blir misshandlade har ökat kraftigt. När en kvinna ansöker om att få komma till Sverige på anknytning till en man som hon vill leva med, eller är gift med, saknar Migrationsverket idag tillräcklig befogenhet att granska mannens förflutna. Om mannen tidigare varit dömd för vålds- eller sexualbrott vet man således inte. Bara om Migrationsverket fattar misstankar om mannens bakgrund eller om det finns särskilda omständigheter i ärendet, kan de inhämta information. I praktiken sker det nästan aldrig.
Den s.k. tvåårsregeln innebär att den utlänning som söker uppehållstillstånd för att få leva med en person i Sverige kan beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som gäller under två år. Om förhållandet upphör före utgången av två år så skall personen ifråga återvända till sitt hemland. Regeln har utsatts för stark kritik eftersom den har visat sig försätta kvinnor som misshandlas av sin partner i en tvångssituation. De har helt enkelt haft att välja mellan att fortsätta utstå psykisk eller fysisk misshandel eller att bli utvisade från Sverige. Därför ändrades lagen och idag kan den person som utsatts för våld eller annan allvarlig kränkning under förhållandet, och av det skälet lämnat detsamma, beviljas fortsatt uppehållstillstånd även om förhållandet upphört innan två år förflutit. Enligt Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige har lagändringen dock inte inneburit någon förbättring i verkligheten. Kvinnor som borde fått stanna har inte fått det.
En orsak till detta är att även om kvinnan brutit upp från förhållandet på grund av till exempel misshandel, så tar myndigheterna i beaktande om förhållandet varit seriöst och hur långt det varit. Om man finner att förhållandet varit oseriöst eller kortvarigt, bedöms orsaken till uppbrottet som relativt oväsentligt.
Dessutom kan lagen indirekt anses etniskt diskriminerande. Praxis har nämligen utvecklats som innebär att invandringsmyndigheterna vid bedömningen tar i beaktande om våldet varit grovt. Om man bedömer att våldet inte varit grovt kan kvinnan således utvisas, vilket tydligen innebär att utländska kvinnor, i motsats till svenska, får utsättas för ett visst mått av våld. I två fall som Utlänningsnämnden valt som vägledande praxis i tolkningen av den nya lagen, handlar det inte om lite våld. I det ena fallet har en kvinna blivit misshandlad, hotad och våldtagen av sin man upprepade gånger. Trots att mannen dömts för våldtäkt sex gånger och olaga hot två gånger, beviljades inte kvinnan uppehållstillstånd på grund av vare sig misshandeln eller kränkningen. Utlänningsnämnden har inte ansett att övergreppen varit tillräckligt allvarliga. Kristdemokraterna menar att det är direkt stötande om den ändrade lagtexten tolkas på detta sätt.
Det finns även exempel på män som systematiskt utnyttjar utländska kvinnor genom att inleda ett förhållande med dem och inom två år antingen överge dem eller på annat sätt göra så att de tvingas lämna förhållandet. Dessa män är väl medvetna om att kvinnorna kommer att utvisas eftersom förhållandet upphör innan två år har gått. Det finns flera exempel på denna typ av ”kvinnoimport”.
Vidare anser Kristdemokraterna att man, när ett förhållande upphör innan tvåårstiden för den uppskjutna invandringsprövningen gått ut, bör beakta om det i hemlandet anses stigmatiserat att vara frånskild kvinna. Det vore beklagligt om kvinnan ifråga måste återvända till ett land där skilsmässor bryter mot en stark samhällelig norm.
För att kunna utreda om det finns skäl att misstänka att referenspersonen kan komma att förgripa sig på sökanden i framtiden, eller för att fastställa att han tidigare förgripit sig på sambo eller maka, bör en kontroll göras genom registerutdrag. Utdrag från brottsregistret avseende följande brott i brottsbalken: Om brott mot liv och hälsa 3 kap., Om brott mot frihet och frid 4 kap., Om frid och sexualbrott 6 kap., skall hämtas in för samtliga referenspersoner när det gäller denna typ av anknytningsärenden. Även meddelande om besöksförbud skall hämtas in. Referenspersonen skall tillfrågas om ett skriftligt medgivande av registersökning.
Utöver ovannämnda utdrag ur brottsregistret skall en kontroll utifrån folkbokföringsregistret samt Migrationsverkets register om tidigare anknytningsförfrågningar, alltid utföras. Härigenom får man en bättre bild av om referenspersonen varit gift tidigare samt om någon tidigare ansökt om uppehållstillstånd på grund av anknytning till personen ifråga. På detta sätt kan ingen sätta i system att inleda ett förhållande med en utländsk kvinna och sedan överge henne inom tvåårsperiodens utgång.
I de fall det genom den grundliga utredningen framkommer att referenspersonen tidigare dömts för misshandel eller övergrepp mot tidigare sambo eller maka/make, skall uppehållstillstånd nekas sökanden. Hänsyn bör dock tas till den tidsrymd som förflutit sedan dom fallit och eventuellt andra beaktansvärda omständigheter. Här anser vi att Sverige har ett ansvar att, mot bakgrund av dessa uppgifter, skydda sökanden. Även om detta innebär ett ingrepp i varje människas rätt att välja så anser vi att det i dessa specifika fall åvilar staten att se till sökandens intresse.
Om referenspersonen ej har dömts för misshandel eller övergrepp av tidigare sammanboende eller maka/make, men ändå har dömts för brott mot kap. 3, 4 eller 6 i brottsbalken eller meddelats besöksförbud, bör sökanden alltid informeras om detta. Informationen delges muntligen vid det svenska konsulatet eller ambassaden med hjälp av en auktoriserad tolk, av samma kön. Även referenspersonen skall få ta del av uppgifterna. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att sökandens väl hotas på grund av dessa domar. Efter att informationen delgivits sökanden måste vi kunna förlita oss på att sökanden själv kan fatta ett för denne riktigt beslut. Härigenom respekterar vi varje människas rätt till att själv välja och ta ansvar.
Regeringen föreslog i prop. 1999/2000:43 ”Uppehållstillstånd på grund av anknytning” att uppehållstillstånd för andra än skyddsbehövande i princip skall beviljas före inresa i landet. I propositionen undantar man dock utlänningar som har ”stark anknytning” till en i Sverige bosatt person eller om det ”skäligen inte kan krävas” att utlänningen återvänder för att ge in ansökan där. Även om det är viktigt att vidmakthålla principen om att uppehållstillstånd skall beviljas före inresan anser Kristdemokraterna att det bör finnas undantag från huvudregeln. Ett sådant skäl är när utlänningen har barn i Sverige eller kvinnan i förhållandet väntar barn. Vi anser inte heller att det är skäligt att kräva att man återvänder för att ge in ansökan i ett hemland där väntetiderna är längre än sex månader. Uppehållstillstånd skall även kunna beviljas efter inresan om det står klart att sökanden skulle ha beviljats uppehållstillstånd om ansökan getts in i sökandens hemland.
Nyligen utvisades en minderårig med vårdnadshavare i Sverige till sitt hemland för att där inge ansökan om uppehållstillstånd. Det är viktigt att undantagsreglerna i lagstiftningen verkligen tillämpas i ovannämnda och liknande fall för att den inte skall vara verkningslös.
Dagens regler innebär att en domstol i ett adoptionsärende först prövar om ett verkligt förälder–barnförhållande föreligger. Därefter prövar utlänningsmyndigheterna om utlänningslagstiftningen medger att uppehållstillstånd skall beviljas. Ett av motiven till att denna prövning sker är bl.a. att adoptivbarn och biologiska barn skall vara likställda i rättsliga hänseenden. Enligt prop. 2000/01:66 ”Uppehållstillstånd för adopterade” skulle ett förfarande som innebar att adoptivbarn utan förbehåll erhöll uppehållstillstånd, vara olämpligt. Kristdemokraterna delar inte den uppfattningen utan anser, till skillnad från regeringen, att det bör räcka med att svensk domstol vid tidpunkten för prövning av en adoption, som avser barn mellan 12–17 år, inhämtar yttrande från Migrationsverket. Detta innebär att Kristdemokraterna förordar en förändring av regelverket som de facto är en anpassning till den praxis som domstolarna redan idag har. Det måste anses bättre för samtliga parter att man vid samma tillfälle som adoptionen prövas även väger in de delar som kan handla om att kringgå utlänningslagstiftningen. Det vore oerhört olyckligt om adoptionen beviljas av svensk domstol och att man sedan nekas uppehållstillstånd. Om ansökan om uppehållstillstånd avslås, kan ändå adoptivföräldrarnas föräldraansvar finnas kvar samtidigt som barnets rättsliga förhållande till sina biologiska föräldrar upphört.
Kristdemokraterna ifrågasätter således nödvändigheten av en prövning av uppehållstillstånd för adoptivbarn mellan 12 och17 år. En utredning visar att det inte finns något fall där adopterade i åldern 12–17 år har nekats uppehållstillstånd i Sverige efter att adoption beviljats av svensk domstol. Att Migrationsverket skall pröva varje fall innebär således onödig administrativ belastning. En miljon kronor är kostnaden för handläggning och dessutom innebär det längre väntan för adoptivbarnet och adoptanterna.
Idag finns det även en regel som innebär att föräldrar som har uppehållstillstånd i Sverige måste söka uppehållstillstånd för sitt nyfödda barn i Sverige. Detta är en ren formalitet men innebär ändå ett merarbete för Migrationsverket. Kostnaden kan beräknas till cirka 4 miljoner kronor varje år. Kristdemokraterna förordar att man avskaffar prövningen av uppehållstillstånd för dessa nyfödda samt adopterade barn. Det är helt orimligt att Migrationsverket handlägger ca 800 adopterades uppehållstillstånd varje år och ca 7 000 nyföddas uppehållstillstånd samtidigt som handläggningstiderna förlängs. Genom vårt förslag avlastas Migrationsverkets administration.
När det gäller besöksvisum bör Sverige vara mycket generöst. Vi kan på intet sätt acceptera att anhöriga och närstående förvägras att besöka de sina. Många av dem med invandrarbakgrund har levt i Sverige länge och skall kunna få besök utan onödigt krångel. Många gånger sätts administrativa hinder upp som gör att visumansökningar via fullmakt inte accepteras. Detta har lett till att de som vill söka visum inte kan det av ekonomiska eller praktiska skäl. Visumansökningar borde handläggas skyndsamt.
I samband med frågan om visum och ansökningsförfarandet skall de olika rutinerna som finns på ambassaderna utredas. Samma krav måste uppställas på den sökande oavsett vilket land man söker visum från. I annat fall kan det uppfattas som diskriminerande eller orättfärdigt. Riksdagens revisorer har i en rapport framfört kritik när det gäller just att praxis för besöksvisum varierar kraftigt för olika länder. Riktlinjerna är otydliga och statistiken för olika länder går inte att jämföra. Enligt socialförsäkringsutskottets betänkande (2002/03:SfU8) kvarstår bristerna. Utskottet hänvisar dock till att kommittén som skall se över utlänningslagstiftningen (dir. 2003:28) även skall lämna förslag till hur förutsättningarna för visering skall preciseras i lag. Kristdemokraterna anser att denna fråga är viktig och kommer därför att följa utvecklingen noggrant.
Den referensblankett som idag finns är både lång och krånglig. I många fall måste referenspersonen be någon annan om hjälp med ifyllandet av blanketten. Kristdemokraterna anser att en regelförenkling bör genomföras genom att t.ex. blankettens utformning och språk ses över.
I detta avsnitt presenteras kortfattat de anslagsförändringar som Kristdemokraterna vill göra i förhållande till regeringens budgetproposition för år 2004. Förslagen redovisas endast översiktligt. Bakgrunden och motiven till förändringarna som hänför sig till invandrar- och flyktingpolitik redovisas i motionstexten ovan. Bakgrunden och motiven till förändringar som hänför sig till integrationspolitik utvecklas vidare i Kristdemokraternas integrationsmotion.
Kristdemokraterna tillför Migrationsverket 100 miljoner kronor ytterligare för att förkorta handläggningstiden för asylansökningar. Satsningen kommer även att leda till att asylsökande barns ansökan kan behandlas inom tre månader. Effekten av snabbare handläggning innebär även att resurser som till stor del läggs på sjukvård och boende, inom anslaget Mottagande av asylsökande, frigörs.
Med anledning av vårt förslag om att avveckla Integrationsverket vill vi istället att Migrationsverket ansvarar för informationsfrågor till invandrare och flyktingar. De medel som frigörs med anledning av att vi vill slopa de utredningar som idag utförs med anledning av uppehållstillstånd för adopterade och nyfödda barn beräknas uppgå till cirka 4 miljoner kronor. Dessa skall istället disponeras av Migrationsverket för informationsfrågor.
Kristdemokraterna vill avskaffa dagens system med förhandlingar och avtal för kommunplacering av flyktingar. Vi föreslår istället att en utvecklingspeng införs som följer individen och som administreras av RFV. RFV bör även betala ut ersättningen till kommunerna för t.ex. sfi-undervisningen. RFV:s anslag utökas därför med 10 miljoner år 2004 och 25 miljoner kronor år 2005 respektive 2006. Denna fråga utvecklas vidare i Kristdemokraternas integrationsmotion. Förändringen av RFV:s anslag återfinns under utgiftsområde 10.
Kristdemokraterna motsatte sig regeringens förslag att inrätta en ny integrationsmyndighet. Utredningen som låg till grund för förslaget underströk vikten av ”en bred politisk förankring av den nya verksamheten och med ett engagerat stöd från regering och riksdag”. Trots motstånd från fem av riksdagens partier genomdrev Socialdemokraterna beslutet att inrätta Integrationsverket från den 1 juni 1998. Vi föreslår nu att Integrationsverket helt avvecklas från den 1 juni 2004.
Kristdemokraterna anser att integrationspolitiken bör bedrivas på precis samma sätt som jämställdhetspolitiken, dvs. det är main streaming som skall gälla. Alla verk och myndigheter skall ta fullt ansvar inom sina områden. Länsstyrelserna och kommunerna skall ta det regionala och lokala ansvaret – redan nu har vissa länsstyrelser integrationsexperter. DO-ämbetet förstärks samtidigt.
I samband med avvecklingen av Integrationsverket vill vi istället att Migrationsverket ansvarar för informationsfrågor till invandrare och flyktingar.
Vi anser det rimligt att ge Integrationsverket sex månader för att kunna avvecklas och låter således ca 30 miljoner kronor kvarstå i budgeten för år 2004. Denna fråga utvecklas vidare i Kristdemokraternas integrationsmotion.
Kristdemokraterna anser att Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) eller den framtida rättighetsombudsmannen bör ha ett speciellt ansvar och fungera som motor i opinionsbildningen mot diskriminering, främlingsfientlighet och rasism. För detta ändamål anslår vi ytterligare 6 miljoner kronor för vardera året 2004–2006. Vi avvisar samtidigt försöket med lokala diskrimineringsombudsmän. Länsstyrelserna och kommunerna skall ta det regionala och lokala ansvaret för att motarbeta diskriminering, rasism och främlingsfientlighet. Det totala anslaget för åtgärder mot diskriminering m.m. uppgår idag till drygt 70 miljoner kronor. Kristdemokraterna anser att goda insatser mot diskriminering, rasism och främlingsfientlighet kan göras inom ramen för dessa medel. I budgetpropositionen har ytterligare medel för skyddat boende för flickor som riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld avsatts under anslaget. Kristdemokraterna välkomnar denna viktiga satsning. Frågor kring rasism, diskriminering m.m. utvecklas vidare i Kristdemokraternas integrationsmotion.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Sven Brus (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Gunilla Tjernberg (kd) |
Ulrik Lindgren (kd) |
|
Torsten Lindström (kd) |
Helena Höij (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Olle Sandahl (kd) |