1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Europeiska unionen utvidgas 3
4 Regeringens agerande 3
4.1 Grav misskötsel 4
4.2 Regeringens åtgärder angriper inte problemet 4
5 Sveriges problem – allt färre försörjer allt fler 6
6 Moderaternas utgångspunkter 6
7 Moderaternas förslag 7
Riksdagen begär att regeringen avvisar det ställningstagande i fråga om övergångsregler m.m. som redovisas i regeringens skrivelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att problem med fiktiva anställningar och utnyttjande av svenska bidragssystem skall mötas med ändring av regelsystemen i stället för med hinder för den fria rörligheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbetstillstånd inte skall krävas av EU-medborgare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav för uppehållstillstånd för medborgare från de nya EU-länderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att socialbidrag inte skall utgå till arbetssökande EU-medborgare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att familjeförmåner i princip endast bör utgå till dem som är bosatta inom landet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om successiv inkvalning i socialförsäkringssystemen.
Den första maj i år utvidgas EU från 15 till 25 medlemsländer. Öppningen för nya medlemsländer är det viktigaste som har hänt inom Europasamarbetet under lång tid. De flesta av de länder som nu tar steget in i samarbetet stod för bara lite drygt ett decennium sedan under kommunistiskt förtryck. Nu är dessa länder fria demokratier och marknadsekonomier som vill vara med och forma Europas framtid. Med utvidgningen förverkligas Europatanken i ett fritt och enat Europa.
Sverige har varit pådrivande i denna process och har därmed också ett särskilt ansvar för den. Vårt land har tidigare i hög grad tagit på sig uppgiften att övertyga andra medlemsstater i EU om det riktiga i att fortsätta utvidgningen till våra närmaste grannländer. Vi har sett vinsten av ett utvidgat EU på såväl kort som lång sikt. Ett samarbete som omfattar alltfler av Europas folk är inte bara till gagn för att säkra freden och friheten i Europa. Europasamarbetets tankar om fri rörlighet för människor och företagande skapar även förutsättningar för en bättre ekonomisk utveckling och därmed bättre välstånd i vår del av världen.
Mot denna bakgrund borde vi i Sverige välkomna att utvidgningen äntligen blir verklighet. Så är dessvärre inte fallet. Den socialdemokratiska regeringen har förvandlat debatten om det växande Europasamarbetet till en fråga om att värja sig mot en rad påstådda risker och problem. I stället för att söka vägar att tillvarata fördelarna av ett bredare samarbete har regeringen underblåst känslor av misstänksamhet och främlingskap gentemot medborgarna i de blivande EU-länderna.
Det är påtagligt hur den svenska regeringen har bytt fot. Tidigare var Sverige en av utvidgningens främsta förkämpar. Idag uppfattas vi – eller i varje fall vår regering – som djupt skeptiska.
En helt grundläggande del av EU-samarbetet är den fria rörligheten för medlemsländernas invånare. En viktig målsättning med samarbetet är att underlätta för människor att röra sig över gränserna för att söka arbete, självförverkligande och ett drägligt liv där man styr över sig själv. Men hyllningen till det enade Europa och till dessa nya möjligheter har förändrats genom statsministerns tal om social turism. Det som tidigare var möjligheter har i stället blivit ett hot. Därtill har Göran Perssons uttalanden underlättat för andra länder att också frånträda sina tidigare utfästelser till de nya medlemsländerna om maximal öppenhet. Det är beklämmande att skåda den svenska regeringens helomvändning.
Regeringen lät för flera år sedan tillsätta en utredning för att se över frågorna om arbetskraftens rörlighet i samband med EU:s kommande utvidgning. Sedan hände ingenting mer.
Den särskilda utredaren, Berit Rollén, presenterade sitt betänkande EU:s utvidgning och arbetskraftens rörlighet (SOU 2002:116) för mer än ett år sedan. Men när regeringen sent i höstas kom med sin proposition om Europeiska unionens utvidgning (prop. 2003/04:25) hade man fortfarande inte dragit några slutsatser av utredningen eller samlat sig till några som helst förslag. Först nu – mindre än två månader före utvidgningens ikraftträdande – aktualiseras plötsligt ett batteri av restriktioner och kontrollåtgärder.
I propositionen om EU:s utvidgning uttryckte regeringen som sin uppfattning att den svenska arbetsmarknaden inte kommer att drabbas av några störningar till följd av att fri rörlighet tillåts för de nya medlemsstaternas medborgare. Nu, några månader senare, är det plötsligt en överhängande risk för lönedumpning, gästarbetarsystem, A- och B-lag på arbetsmarknaden, oseriösa entreprenader etc.
Regeringen har heller inte tillvaratagit möjligheten att samordna åtgärder med övriga EU-länder. Det har pågått en översyn av bl a rådets förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen i syfte att ta fram ett nytt direktiv om fri rörlighet för unionsmedborgare och deras familjer. Såvitt vi förstår har regeringen varit påfallande passiv i detta arbete och inte aktualiserat några av de problem som nu plötsligt åberopas i skrivelsen till riksdagen.
Rådets förordning (EEG) 1408/71 om tillämpningen av system för social trygghet när anställda, egenföretagare och deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen är föremål för en närmast kontinuerlig översyn. Eftersom förordningen har bäring på när svenska socialförsäkringsförmåner skall utgå till unionsmedborgare borde regeringen ha tagit upp de påstådda problemen i detta sammanhang. Så har emellertid inte skett. Tvärtom har socialförsäkringsminister Andnor inför riksdagens EU-nämnd förnekat att förordning (EEG) 1408/71 och utvidgningen överhuvudtaget skulle ha någonting med varandra att göra.
Moderaterna anser att Socialdemokraterna gravt har misskött de svenska förberedelserna inför unionens utvidgning. Regeringen och statsministern personligen har uppvisat en betydande brist på ledarskap i en för landet och unionen viktig fråga.
I skrivelsen till riksdagen söker regeringen ge sken av att olika restriktioner måste införas för att skydda de nya medlemsstaternas medborgare från att utsättas för rovdrift på den svenska arbetsmarknaden. Det är naturligtvis inte alls detta som är problemet.
Inte heller är det ett problem om medborgare från Polen, Estland, Ungern och andra länder kommer till Sverige för att arbeta. Tvärtom bidrar envar som gör rätt för sig genom eget arbete till både sin egen framtid och till Sveriges välstånd.
Erfarenheterna från tidigare utvidgningar av unionen visar att inte ens stora skillnader i levnadsstandard leder till någon omfattande arbetskraftsinvandring från fattigare till rikare länder. Överhuvudtaget är arbetskraften i Europa mycket obenägen att röra sig över språkliga och kulturella gränser. Mindre än två procent av EU:s medborgare är i dag bosatta i en annan medlemsstat än sin ursprungliga. EU-medborgarnas rörlighet inom EU är mindre än 0,4 procent av den bofasta befolkningen per år (motsvarande ca 1,5 miljoner personer).
Det potentiella problemet i samband med unionens utvidgning sammanhänger i stället med utformningen av de svenska socialförsäkringssystemen och EU:s olika regelverk på detta område. Om människor kommer till Sverige, arbetar och betalar skatt så skall de givetvis också ha tillgång till de svenska trygghetssystemen. Däremot vore det oacceptabelt om unionsmedborgare via mer eller mindre fiktiva anställningar kunde bereda sig och sina anhöriga tillträde till hela det svenska välfärdssystemet. Att det finns en viss risk för detta illustrerar vikten och behovet av en översyn av såväl våra nationella välfärdssystem som EU:s regelverk på området.
Regeringens skrivelse har emellertid inte denna inriktning. Huvuddelen av förslagen syftar i stället till att försvåra möjligheterna för de tillkommande EU-medborgarna att kunna komma hit och arbeta. I det lilla avsnitt som berör risker för överutnyttjande av olika bidragssystem görs opreciserade hänvisningar till kommande utredningar som inte förses med tidsramar och specificerat innehåll.
Regeringsskrivelsen framstår närmast som ett beställningsverk från LO. Den är en formlig orgie i misstänksamhet mot näringsidkare och i fackligt kontrollbehov. Det skall bli svårare att få F-skattsedel och bedriva näringsverksamhet. Bemanningsföretagen skall jagas. Facket skall kontrollera löner och anställningsvillkor även i de fall där man inte har med saken att göra.
Förslagen i regeringens skrivelse sägs ha udden riktad mot oseriösa svenska företagare som påstås vilja bedriva rovdrift på de nya EU-medborgarna. Redan detta är ett anmärkningsvärt misstänkliggörande av svenskt näringsliv. Men statsministerns tal om ”social turism” kan rimligen inte syfta på några andra än på de utländska medborgare som kommer till Sverige. Det hela går inte ihop. Socialdemokraterna fiskar i grumliga vatten.
Moderaterna anser att problem som kan uppstå med fiktiva anställningar och utnyttjande av svenska bidragssystem skall mötas med ändring av regelsystemen i stället för med hinder för den fria rörligheten inom EU.
Sverige har själv grundat stora nationella problem i och med en illa fungerande arbetsmarknad. Vi har socialförsäkringslösningar, arbetsmarknadsregler och skattenivåer som väsentligt överstiger de flesta EU-länders och som slår ut många människor från arbetsmarknaden. Detta sätter djupa spår i vår ekonomiska utveckling.
Den socialdemokratiska regeringspolitiken leder till att för få arbetar och att allt fler i stället försörjs av olika bidrags- och ersättningssystem. En utveckling där allt färre försörjer allt fler försämrar våra tillväxtförutsättningar och urholkar därmed också vårt välstånd. Politiken i Sverige måste därför läggas om i syfte att låta fler komma i arbete. På några års sikt blir möjligheterna att finansiera våra välfärdsinsatser helt beroende av att den nu förda politiken bryts.
Den socialdemokratiska politiken har också vant oss vid att förknippa människor från andra länder med bidragsberoende och lågt arbetskraftsdeltagande. Människor som skulle vilja arbeta förnekas i dag möjligheten att stå på egna ben och komma till sin rätt. Äldre tiders politik som välkomnade människor att komma hit, för att tillsammans med de som bor i Sverige gemensamt bygga upp välfärden förbleknar härmed för många. Få har i dag klart för sig att en betydande del av vårt moderna välstånd byggdes upp med hjälp av arbetskraftsinvandring på 1950- och 60-talen.
För ett land som behöver förbättra sina tillväxtutsikter är detta en farlig utveckling. En öppenhet och vilja att ta tillvara kompetens och arbetsvilja hos människor i vår omvärld behövs för att Sverige skall kunna möta framtida ekonomiska utmaningar. Vårt eget EU-medlemskap har snarare inneburit att fler söker sig härifrån än hit från andra medlemsländer. Vi skulle därför behöva attrahera fler att välja Sverige när de söker sig till ett annat EU-land för att arbeta.
Sverige skall vara ett land att lita på. Moderaterna vill därför att Sverige skall eftersträva generella regelförändringar som gäller lika för alla och undvika särlösningar riktade mot medborgare i vissa EU-länder.
Moderaternas utgångspunkt är att Sverige behöver fler i arbete och fler som bidrar till vår tillväxt och välfärd. Vi vill därför föra en politik som gör det lönsamt att anställa människor och lönsamt att arbeta, oavsett varifrån man kommer. En fri rörlighet för människor och bättre förutsättningar för företagande utgör viktiga grunder för den dynamik som Europa, likaväl som Sverige, behöver för att öka sitt välstånd. Med denna utgångspunkt ser vi inget problem i att fler söker sig till Sverige med målsättningen att arbeta och göra rätt för sig.
Den fria rörligheten kan öppna för ett utnyttjande av de svenska bidragssystemen på ett sätt som inte har varit avsikten med bidragen. Det är emellertid vår bedömning att dessa möjliga problem överdrivs. Det finns ingen grund för statsministerns tal om ”social turism” och för hans antydningar om att utländska medborgare kommer att ägna sig åt ett bidragsfusk som infödda svenskar aldrig skulle låna sig till. Individuella möjligheter till bidragsutnyttjande har därmed lagts till grund för en kollektiv mytbildning om moralen hos människor från andra länder. Det är beklämmande.
Under nära 50 år har medborgarna i östra Europa stängts in bakom en järnridå. Äntligen har muren fallit och frihetens timma slagit. I det läget stiger Göran Persson och den svenska socialdemokratin in på scenen och förespråkar att dessa människor nu i stället skall stängas ute.
Medborgare från de nya EU-länderna skall inte behöva arbetstillstånd för att få arbeta i Sverige.
Med de regler som anges i regeringens skrivelse tvingas invånare från de nya EU-länderna som vill arbeta i Sverige att söka arbetstillstånd och bostad i Sverige från hemlandet. Detta innebär i praktiken att den fria rörligheten sätts ur spel. Regeringen öppnar därtill för att dessa regler kan komma att skärpas ytterligare i framtiden. Det för stunden avfärdade förslaget om arbetsmarknadsprövning kan då komma att läggas fram på nytt.
Moderaterna står kvar vid den bedömning som gjordes i utredningen om EU:s utvidgning och arbetskraftens rörlighet (SOU 2002:116) i januari 2003, av regeringen (prop. 2003/04:25) i oktober 2003 och av riksdagen (bet. 2003/04:UU4) i december 2003, nämligen att den svenska arbetsmarknaden inte kommer att drabbas av några störningar av att fri rörlighet införs för de nya medlemsstaternas medborgare.
Det är inte rimligt att vissa medborgare i Europeiska unionen skall diskrimineras och närmast behandlas som tredjelandsmedborgare och därmed få sämre möjligheter att komma till Sverige och arbeta än vad medborgarna i EES-länder utanför EU har.
Arbetstagare och anhöriga från de nya EU-länderna skall beviljas uppehållstillstånd i Sverige under förutsättning att de kan försörja sig.
Enligt rådets direktiv 68/360/EEG skall en EU-medborgare beviljas uppehållstillstånd om han kan uppvisa ett giltigt identitetskort samt en bekräftelse på anställning från arbetsgivaren eller ett anställningsintyg. När det gäller de aktuella åtta nya medlemsländerna förordar Moderaterna att Sverige därtill skall ställa krav på att arbetstagaren kan försörja sig och eventuellt medföljande anhöriga genom eget arbete.
Moderaterna anser inte att det skall byggas upp någon facklig eller statlig kontrollapparat i LO:s eller Migrationsverkets regi som granskar anställningar och anställningsvillkor. Vi menar att det räcker med att det finns ett formellt krav på egenförsörjning för att göra det möjligt att stävja utnyttjande av svenska bidragssystem. Då finns det nämligen en legal grund för svenska myndigheter att agera om man upptäcker att det är en mer eller mindre fiktiv anställning som ligger till grund för utbetalning av olika ersättningar eller bidrag.
Slutligen bör EU:s förordningar ses över så att motsvarande krav på egenförsörjning kan ställas även på arbetstagare från de nuvarande EU-länderna, Cypern och Malta. Vi menar att detta skulle stå i bättre överensstämmelse med syftet bakom rådets direktiv än den nu gällande ordningen.
Inga socialbidrag skall utbetalas till EU-medborgare som söker arbete i Sve-
rige.
Enligt rådets förordning (EEG) nr 1408/71 kan en arbetssökande söka arbete under tre månader i en annan medlemsstat med bibehållen arbetslöshetsersättning från den medlemsstat där personen kvalificerat sig för denna ersättning. Arbetssökandes rätt till rörlighet inom EU förutsätter att de inte ligger värdlandet till last utan att de på egen hand kan klara sin ekonomi.
Det är viktigt att denna princip upprätthålls. Några socialbidrag skall således inte utbetalas och detta gäller oavsett vilket EU-land som den arbetssökande kommer ifrån.
Familjeförmåner som föräldrapenning, barnbidrag, studiebidrag, bostadsbidrag och underhållsstöd bör i princip endast utgå till familjer bosatta i Sverige. Regeringen måste därför aktualisera en översyn av förordning (EEG) nr 1408/71 med detta syfte.
De svenska systemen är skapade för att underlätta barnfamiljers ekonomiska situation givet det svenska skattetrycket och kostnadsläget. Det är därför det uppkommer risk för utnyttjande om förmånerna väldigt enkelt och lättvindigt kan exporteras till familjemedlemmar bosatta i EU-länder med ett väsentligt lägre löne- och kostnadsläge.
Det finns mot den bakgrunden starka skäl att ifrågasätta delar av EU:s regelverk. Som gemenskapsrätten nu ser ut ger arbete i Sverige rätt till både bosättningsbaserade och arbetsbaserade förmåner och detta även om arbetstagaren inte är bosatt här. I praktiken görs det alltså ingen skillnad mellan bosättningsbaserade och arbetsbaserade förmåner. Det blir arbetet som är avgörande för frågan om en person skall omfattas av socialförsäkringen.
Moderaterna anser det därför nödvändigt att se över EU:s regelverk, bl.a. förordning (EEG) nr 1408/71 i syfte att hindra ett icke avsett nyttjande av familjeförmåner. I det sammanhanget finns det också skäl att ifrågasätta EU-regeln att det land som har högst familjeförmåner skall betala mellanskillnaden mellan familjeförmånen i hemlandet och arbetslandet när familjemedlemmarna bor i olika länder.
Möjligheterna till en ordning där arbetstagare successivt kvalificerar sig in i svenska socialförsäkringssystem bör övervägas för medborgare från alla EU-länder.
Storbritannien har aviserat sin avsikt att införa begränsningar av i vilken omfattning registrerade arbetstagare från nya medlemsstater får tillgång till välfärdssystemen t ex avseende bostads- och barnbidrag. Dessa begränsningar är tänkta att gälla även för övriga EU/EES-medborgare, i syfte att inte bryta mot Storbritanniens EG-rättsliga åtaganden. Även Irland har beslutat införa begränsningar i socialförsäkringssystemen för att slippa lägga hinder i vägen för den fria rörligheten. Begränsningarna kommer att gälla alla EU-medborgare inklusive irländarna själva. Danmark har aviserat sin avsikt att införa begränsningar i rätten till kontantstöd, barnpassning och sjukpenning.
Sverige bör söka allianser med de medlemsstater som vill slå vakt om medborgarnas fria rörlighet över gränserna och som i stället vill inrikta sina åtgärder mot det som är problemet – alltför generösa bidragsregler.
|
Stockholm den 25 mars 2004 |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
|
Mikael Odenberg (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Per Westerberg (m) |
Per Bill (m) |
|
Gunilla Carlsson i Tyresö (m) |
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
|
Lennart Hedquist (m) |
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
|
Gunnar Hökmark (m) |
Göran Lennmarker (m) |
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
Sten Tolgfors (m) |