1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Motivering 3
3.1 Inledning 3
3.2 Från Bohusmodell till framgång med Finsam 4
3.3 De förlorade åren 5
3.4 En proposition för att hindra lokala initiativ 5
3.5 En tillåtande, inte en hindrande, lag behövs 6
3.6 Utvärdering och utvecklingsarbete 7
3.7 Finansiell samordning även i reformerad försäkring 8
3.8 Lagförslagens närmare utformning 8
Riksdagen beslutar om lagen om finansiell samordning mellan allmän försäkringskassa, hälso- och sjukvård, kommun och länsarbetsnämnd enligt bilaga 1.
Riksdagen beslutar om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring enligt bilaga 2.
Riksdagen beslutar om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) enligt bilaga 3.
Riksdagen beslutar om ändring i förvaltningslagen (1986:223) enligt bilaga 4.
Riksdagen beslutar om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229) enligt bilaga 5.
Riksdagen beslutar om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) enligt bilaga 6.
Riksdagen beslutar om ändring i lagen (2000:981) om fördelning av socialavgifter enligt bilaga 7.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om villkoren för användande av medel under berörda anslag på statsbudgeten i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag rörande reglerna för sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitisk verksamhet såvitt avser försäkringskassornas beslutanderätt och de ekonomiska ramarna för finansiell samordning i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvärdering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvecklingsarbete vad gäller jämförelsenormer.
Finansiell samordning mellan försäkringskassa och sjukvård har i genomförda försök gett bäst resultat av allt som provats för att undvika onödiga långa sjukskrivningar. Erfarenheter från några försökskommuner, såsom Stenungsund, tyder dessutom på att finansiell samordning har en potential för ett bättre förebyggande arbete.
Propositionen om finansiell samordning, som riksdagen nu fått, har pressats fram ur en motspänstig regering, som dröjt länge med förslag som riksdagen upprepade gånger begärt.
När en proposition till sist kommit utmärks den av betydande uppfinningsrikedom och skicklig utformning, men i det bakvända syftet att med en serie villkor och begränsningar inskränka möjligheterna till finansiell samordning och hindra lokala initiativ.
Finansiell samordning kunde, efter de framgångsrika försöken på 90-talet, ha tillåtits i hela landet från 1998. Detta kunde också ha skett 2000 efter den fyrpartiuppgörelse (s, c, fp, mp) där socialdemokraterna i riksdagen deltog (2000/01:SoU5), men som regeringen senare ensidigt bröt. Under de år som gått har kostnaderna för sjukförsäkringen ökat mycket kraftigt, sjukförsäkringen har hamnat i kris och samverkan mellan sjukvården och försäkringskassorna har försämrats.
Mångmiljardbelopp hade kunnat sparas om inte regeringen gjort det olyckliga vägvalet 1997 och hindrat just det bästa arbetssätt som prövats för att motverka att människor drabbas av onödigt långa väntetider och onödigt förlängda sjukskrivningar. Proposition 2002/03:132 är en fortsättning på denna regeringspolitik. När regeringen genom tidigare riksdagsbeslut blivit tvungen att lägga fram en proposition har den försökt göra villkoren så snäva att det allra mesta av det som lyckades i 90-talsförsöken skall förbli omöjligt.
Vi förordar att riksdagsbeslutet skall ges motsatt inriktning. Lokala initiativ med finansiell samordning i många former och med olika aktörer skall släppas fram på bred front för att göra sjuktider kortare och minska statens kostnad för sjukpenning. Försäkringskassor och landsting skall få arbeta tillsammans igen i den finansiella samordningens form, med framgångarna i Finsamförsöken som förebild och inspiration att pröva fler liknande verksamhetsformer.
Allt det som gav framgång i försök enligt 90-talets lagstiftning skall vara tillåtet i hela landet.
Verksamhet som fortfarande pågår enligt 1994 års lag – såsom Socsamförsöken i bland annat Finspång och Laholm – skall få fortsätta där de redan pågår och inte tidsbegränsas. Där de lokala parterna så vill skall det som varit försöksverksamhet kunna permanentas. I andra delar av landet skall man få göra på liknande sätt och använda sig av de positiva erfarenheterna.
För att släppa fram alla dessa lokala initiativ för bättre hälsa, kortare väntetider och kortare sjukskrivningstider bör riksdagen stifta en lag om finansiell samordning där alla de hinder regeringen lagt in har avlägsnats. I denna motion lägger vi fram de lagförslag som behövs för detta.
Efter förslag från den icke-socialistiska regeringen gav riksdagen 1992 och 1994 klartecken för att försäkringskassorna skulle få använda pengar till att samverka med sjukvården – och socialtjänsten – om att minska sjuktiderna. Riksdagen biföll två propositioner, först om Finsam (försäkringskassor kassa och sjukvård, för att på bred front minska dröjsmål och långa sjuktider), sedan om Socsam (från början tre parter, samt inriktning på främst individer med flera sociala medicinska eller andra problem).
Från början hade detta initiativ kommit från förtroendevalda i det dåvarande Bohuslandstinget på 80-talet. De såg fördelarna om försäkringskassan och landstingen tillsammans kunde minska sjuktiderna. Om försäkringskassorna fick använda en del av sina pengar till detta kunde köer kortas och totalkostnaden för staten bli lägre. Förslaget togs under 80-talets lopp upp i riksdagen, i andra landsting och i Landstingsförbundet, och detta ledde fram till de båda propositionerna 1992 och 1994. Riksdagen släppte loss den lokala initiativkraften för att minska sjukförsäkringens kostnader.
Resultaten blev, inte oväntat, mest slående i Finsam, där det finns mycket som kan uträttas och där ett stort antal sjukskrivna kan få behandling snabbare. Men även Socsamförsöken har gett många bra resultat. Båda verksamhetsformerna har varit till stor nytta för enskilda människor. De har dessutom sparat pengar åt staten.
Om Finsamverksamheten efter utvärderingarna av försöken hade fått bli rikstäckande med beslut 1997 – och då helst tillsammans med en nationell vårdgaranti – hade försäkringskassor och vård haft mycket lättare att hålla tillbaka långtidssjukskrivningarna och ge fler rehabilitering. Besparingar uppnåddes med att ta bort flaskhalsar, påskynda behandling och se till att människor inte fick vänta på vård i onödan.
Finsamförsöken utvärderades noggrant. Besparingarna motsvarade, där det gjordes femåriga försök, i genomsnitt drygt 16 % av sjukpenningkostnaderna. De allra bästa resultaten uppnåddes i Sandviken, Hofors och Ockelbo.
Regeringen redovisar, anmärkningsvärt nog, inte dessa resultat i propositionen, och när yttranden över utredningen inhämtades var remisslistan så utformad att de landsting, kommuner och försäkringskassor som hade särskild erfarenhet av framgångar med Finsam inte blev tillfrågade om sina synpunkter på finansiell samordning.
Södermanlands län nådde genomsnittsresultatet när sjukvård och försäkringskassa samordnade sig i Nyköping och Eskilstuna:
|
År 1 |
År 2 |
År 3 |
År 4 |
År 5 |
|
|
Besparing |
2,5 % |
7,6 % |
7,6 % |
11,7 % |
17,4 % |
Därutöver finns troligen fortfarande positiva effekter av försöken genom att ett minskat antal långtidssjukskrivningar slutat med förtidspension.
Finsam påverkade socialförsäkringarna positivt. Inget tydde på att de minskade sjukskrivningarna för personer i yrkesverksam ålder medförde försämringar för några andra. Socialstyrelsens och Riksförsäkringsverkets utvärdering visade att Finsam inte hade lett till att kostnader flyttats från sjukförsäkring till socialbidrag eller arbetslöshetsförsäkring. Tvärtom blev det en del positiva effekter även där. Flera av de positiva resultaten bedömdes kunna medföra bestående vinster. Finsam gav snabbare vård och snabbare återgång i arbete.
Finsamförsöken pågick till och med 1997, enligt de tidigare riksdagsbesluten. Men en socialdemokratisk regering avbröt verksamheten vid årsskiftet 1997/98 och satte stopp för både nya försök och en utvidgning till hela landet.
Ungefär vid denna tid började sjukskrivningarna öka kraftigt i längd och antal. Att finansiell samordning i huvudsak inte fick fortsätta fick därmed ännu större konsekvenser. Det som vunnits med Finsam skulle ha betytt många miljarder i lägre statliga kostnader om det blivit tillåtet i hela landet. Regeringen rev i mitten av 90-talet dessutom upp den nationella vårdgarantin. Det följdes av att vårdköerna ökade. Detta förstärkte den negativa effekten av att den mest betydelsefulla formen av finansiell samordning hade stoppats. Genom sådana olyckliga vägval blev det en följd av förlorade år i sjukvårdspolitiken. Detta skadade sjukförsäkringen och förvärrade påfrestningarna på försäkringskassorna.
En del mindre effektiva samverkansformer tilläts under beteckningen Frisam, men gav inte resultat i närheten av vad man uppnått genom samordning sjukvård–försäkringskassa i Finsamförsök.
Socsamförsöken tilläts fortsätta, och Finspång, Hisingen och Laholm hör till de mer uppmärksammade. I Finspång har det gjorts så stora besparingar genom minskad sjukskrivning att det skulle motsvara miljardbelopp om det kunde göras i hela landet.
Vi har från vårt håll upprepade gånger föreslagit att finansiell samordning skall tillåtas igen, och det över hela landet och i både Finsam- och Socsamform. Två gånger – 2000 och 2001 – har också riksdagen begärt av regeringen att den skulle snabbt lägga fram lagförslag om finansiell samordning, inte som geografiskt inskränkta försök utan som något man, byggt på den lokala initiativkraften, skall få göra i hela landet.
Regeringen har alltså nu lagt fram ett förslag som är gjort så att det allra mesta av det som försökts med finansiell samordning inte skall kunna upprepas. En enda modell för samordning, av dem som prövats enligt Socsam, blir tillåten. Alla fyra parterna måste, enligt propositionen, alltid delta. Allt måste organiseras i en enda tillåten form, med en styrelse med blandad sammansättning. Detta ger en vetorätt för varje myndighet mot lokala initiativ. Med tanke på segheten i invanda revirgränser kan det förutses att en sådan vetorätt ger motvilliga eller oengagerade myndigheter en alldeles för stark position.
All samordning måste enligt förslaget inriktas på personer med sammansatta sociala, medicinska och arbetsmarknadsmässiga problem. Samordning inriktad på att på bred front förebygga och förkorta långtidssjukskrivningar förblir lika förbjuden som den varit från 1998.
Alla kostnader måste, enligt regeringens förslag, delas i fyra lika stora delar (av vilka försäkringskassan betalar även arbetsförmedlingens del). Överskottsdelning mellan samverkande parter finns inte med, så övriga aktörer får inte ekonomiska skäl att samordna sig med försäkringskassan för att begränsa statens sjukpenningkostnader. Den föreslagna ekonomiska ramen på 5 % kan, med regeringens uppläggning, väntas bli utan betydelse, eftersom merparten av all tänkbar finansiell samordning förblir otillåten.
De arbetsformer som används på Hisingen i Göteborg, eller åtminstone liknar dessa i huvudsak, tillåts enligt propositionen fortsätta. Alla andra former – Finsam såväl som Socsam – stoppas, eller kan fortsätta en tid i enstaka kommuner där de redan kommit igång med stöd av 1994 års lag om Socsamförsöken.
Riksdagens beslut bör i stället bli att finansiell samordning blir tillåten mellan försäkringskassa, landsting, socialtjänst och arbetsmarknadsmyndigheter, så att samordningen kan omfatta två, tre eller fyra parter, efter lokal överenskommelse. Ingen part får vetorätt mot de andras samarbetsvilja. Flera olika slags samverkan, med olika målgrupper och inriktning, skall kunna förekomma inom samma geografiska område. Dirigeringen uppifrån skall vara så liten som möjligt.
Samordningsförbund eller någon viss kostnadsfördelning mellan parterna skall inte vara villkor för verksamheten. Vilka satsningar som skall göras och vilka parter som skall delta skall avgöras genom lokala överenskommelser. Finansiell samordning skall kunna avse rehabilitering men kunna omfatta även annat som kan minska statens kostnader.
Någon viss modell skall inte föreskrivas från de centrala myndigheternas sida, utan kärnpunkten är att de som verkar på den lokala nivån skall ha vidsträckta möjligheter att ta egna initiativ, så länge det kan minska statens kostnader för främst, men inte enbart, sjukförsäkringen. Den lag som införs gör att försäkringskassor och länsarbetsnämnder – liksom regering och centrala myndigheter – förutsätts ha en positiv hållning till finansiell samordning.
Förutom sådan samordning som bygger vidare på Finsammodellen skall många olika uppläggningar av Socsamverksamhet också vara möjliga – alltså inte bara en av de former av denna som prövats. Flera olika arbetssätt har lyckats bra. Inget av dem skall hindras att fortsätta, och inget skall genom centrala direktiv begränsas i tiden eller inskränkas till delar av landet. De kommuner som vill lära av Finspång eller Laholm skall inte hindras att göra detta. Samordningen är tänkt som en del av arbetslinjen i social- och arbetsmarknadspolitiken. Skattebetalarnas pengar bör hellre gå till aktiva åtgärder som påskyndar tillfrisknande, förbättrar hälsa och leder till arbete; detta är bättre än passiva utbetalningar av sjukpenning, a-kassa och socialbidrag. Revirgränser mellan myndigheter skall inte få hindra en bra samverkan mellan sjukvård och försäkringskassa och andra. Människan skall sättas i centrum – inte i väntrum!
Som socialförsäkringsutskottets dåvarande majoritet (m, fp, c, kd, mp) anförde i betänkande 2001/02:SfU18 behöver villkoren för användande av medel under berörda anslag på statsbudgeten anpassas till en ny lag om finansiell samordning. Detsamma gäller anslagen inom det arbetsmarknadspolitiska området. Regeringen bör snarast lägga fram erforderliga förslag om detta, med utgångspunkt i det beslut riksdagen nu kommer att fatta i lagstiftningsfrågan. Detta bör ges regeringen till känna.
När det gäller de ekonomiska ramarna bör en försäkringskassa för finansiell samordning utan särskild prövning få disponera upp till tio procent av de för området beräknade kostnaderna för sjukpenning och rehabiliteringsersättning. Regeringen bör, vilket riksdagen bör ge den till känna, snarast återkomma med erforderliga förslag till anpassningar av regler för arbetsmarknadspolitisk verksamhet och sjukförsäkring med utgångspunkt i det beslut riksdagen nu kommer att fatta.
I avvaktan på detta skall statliga medel kunna användas för finansiell samordning i den omfattning regeringen medger det, och i anslutning till vad som gällde i 1992 och 1994 års lagar om försöksverksamhet har vi utformat lagförslaget (6 §, se bilaga) på detta sätt.
Finansiell samordning ändrar inte sjukvårdens medicinska prioriteringar. Vård skall ges efter medicinskt behov. Men onödiga väntetider, flaskhalsar och för långa sjukskrivningar är inte medicinska prioriteringar, utan brister som drabbar enskilda människor och leder till stora statliga kostnader. I utvärderingen av Finsamförsöken visades att undanträngningseffekter inte uppstått.
Såväl detta som annat bör dock fortlöpande följas upp, och verksamheten bör utvärderas till ledning för dem som på lokal nivå skall ta ställning till vad som är lyckat och vad som kan ersättas med bättre inriktad verksamhet. RFV, Socialstyrelsen och andra berörda myndigheter bör få i uppdrag att göra dessa uppföljningar och utvärderingar vad gäller prestationer och prioriteringar och att lämna årliga rapporter om resultaten. Detta bör ges regeringen till känna.
En viktig del av 90-talets Finsamförsök var att överskott och underskott skulle fördelas mellan de deltagande parterna. Överenskommelse om överskottsdelning bör även i fortsättningen vara huvudregel då samordning skall äga rum. Men när flera olika slag av samordning skall kunna förekomma samtidigt kan inte en enda modell för överskottsdelning föreskrivas. Med en riksomfattande möjlighet till samordning kan inte heller jämförelser göras med en del av landet där samordning inte får förekomma.
Det bör lämnas åt de lokala parterna att komma överens om formerna för överskottsdelning utifrån förutsättningarna i den verksamhet som skall bedrivas. Där en avgränsad målgrupp skall få stöd för att återkomma i arbete kan överskottsdelningen utgå från de besparingar som görs när någon kan återinträda på arbetsmarknaden. Där en bredare upplagd samordning går ut på att få bort flaskhalsar, påskynda behandling och förkorta sjuktider kan parterna välja en överskottsdelning med större likheter med den som fanns i Finsamförsöken. I undantagsfall, där särskilda svårigheter kan finnas att beräkna överskotten, bör de lokala parterna kunna avstå från överskottsdelning, såsom skett i vissa Socsamförsök.
De lokala parterna kan ha nytta av ett utvecklingsarbete för att ta fram nya jämförelsenormer i stället för den metod med kontrollkommuner som användes i Finsamförsöken 1993–97 och Socsamförsöken från 1994. Regeringen bör ge berörda myndigheter i uppdrag att i samverkan med Kommun- och Landstingsförbund utarbeta sådana jämförelsenormer. Detta bör ges regeringen till känna.
Finansiell samordning skall införas i sjukförsäkringen som den ser ut för närvarande.
Den akuta krisen i denna försäkring gör att olika förändringar behöver införas redan på kort sikt, utan att avvakta ett mer långsiktigt reformarbete. Detta gäller bland annat finansiell samordning.
Men möjligheten till denna samordning bör också finnas med som en del av de mer långsiktiga reformer av socialförsäkringarna som riksdagen kan komma att fatta beslut om, exempelvis om sjukförsäkringen ges en fristående ställning gentemot den övriga statsförvaltningen.
Den lag riksdagen stiftar om finansiell samordning skall fylla kravet att allt som var tillåtet enligt 90-talets Finsam- och Socsamlagstiftning på nytt blir tillåtet, och nu i hela landet. Samtliga de begränsningar som regeringen satt in för att hindra verksamheten skall utmönstras. Lagändringarna bör kunna träda i kraft något tidigare än som föreslagits i propositionen, den 1 december 2003.
Namnet på den föreslagna lagen om finansiell samordning har i vårt förslag getts en närmare anknytning till namnen på lagarna om 90-talets försök med finansiell samordning. Med detta markeras att den nya lagens huvudsyfte är att i hela landet ta tillvara erfarenheterna av Finsam och Socsam och på så sätt möjliggöra sänkta statliga kostnader och fler lokala initiativ än man hann med under de åren. Lagens namn skall inte heller begränsa den finansiella samordningen till sådant som kan räknas till rehabilitering. Åtgärder som kan förebygga att långvarig sjukskrivning och rehabiliteringsbehov inträffar är ofta ännu mer värdefulla och skall inte var ett otillåtet syfte med samverkan.
Ur 1 § i regeringens förslag tas kravet på samordningsområde bort. Finansiell samordning skall kunna ske såväl med som utan samordningsförbund. Ett sådant förbund skall vara en möjlighet som kan utnyttjas där den är lämplig, inte en tvångströja där alla verksamheter med skiftande innehåll skall pressas in.
Villkoret för samordningen, att insatserna syftar till effektiv resursanvändning, fanns också i 90-talets lagar om försök med Finsam och Socsam. Det har i vårt förslag flyttats till 2 §.
Ur 2 § i regeringens förslag stryks begränsningen till individer som är i behov av samordnade rehabiliteringsinsatser. Finansiell samordning skall, så länge den avser lokal samverkan för effektivt resursutnyttjande, kunna bland annat avse allt det som kunde innefattas i Finsam- och Socsamförsöken. Godkännande av försäkringskassans och arbetsförmedlingens medverkan kan därmed ges för allt som kan väntas sänka statens kostnader för sjukförsäkring, sjukersättning, arbetslöshetsförsäkring eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Ur 3 § i regeringens förslag stryks begränsningen att alla fyra parterna måste medverka om finansiell samordning skall vara tillåten. Vårt förslag anknyter här till Landstingsförbundets och Svenska Kommunförbundets påpekande i remissvar om vikten av att en aktör inte skall kunna hindra att finansiell samordning kommer till stånd mellan de övriga.
Den allmänna försäkringskassan skall dock alltid delta, med hänsyn till syftet att minska statens kostnader för sjukförsäkringen. I övrigt kan en eller flera andra parter vara med. Det blir därmed också möjligt att bedriva olika slags finansiell samverkan inom samma geografiska område. Exempelvis kan samverkan mellan försäkringskassa och sjukvård ske med Finsaminriktning samtidigt som samverkan med flera parter äger rum med den inriktning som regeringen närmast avser i propositionen.
Ur 4 § i regeringens förslag tas samordningsförbund bort som obligatorisk arbetsform. Där samordningsförbund används skall det inte behöva ha fyra parter som medlemmar.
Ur 5 § i regeringens förslag stryks kravet på lika delning mellan fyra parter av medlen till finansiell samordning. Många olika verksamhetsformer skall vara möjliga och parterna måste då ha frihet att – under de villkor som framgår av 2 och 6 §§ – fördela de ekonomiska insatserna mellan sig.
Ur denna paragraf stryks dessutom bestämmelsen att försäkringskassan skall betala arbetsförmedlingens del av kostnaden.
Ur 6 § i regeringens förslag stryks kravet att part måste ingå i samverkansförbund för att få överföra medel till finansiell samordning.
Denna paragraf är, i enlighet med vad som anfördes ovan, avsedd att gälla i avvaktan på att riksdagen fattar ett nytt beslut om bland annat försäkringskassornas möjligheter att besluta om användning av sjukförsäkringsmedel till finansiell samordning. I denna paragraf placeras även huvudregeln att parterna avtalar om hur överskott skall delas mellan dem. Detta anges i första stycket för kommuner och landsting. Även för de statliga parterna förutsätts överskottsdelning vara huvudregel då regeringen godkänner deras deltagande i samordningen. Det ankommer, i avvaktan på ett kommande riksdagsbeslut enligt ovan, på regeringen att, på samma sätt som i Finsam- och Socsamlagarna från 90-talet, bestämma den omfattning inom vilken medel får tillföras från sjukförsäkringen till finansiell samordning. Därvid kan regeringen undantagsvis medge att viss finansiell samordning bedrivs utan överskottsdelning.
Den ekonomiska ramen bör, enligt vad som angivits ovan, bestämmas inte som en andel av endast kostnader för sjukpenning utan av sjukpenning och rehabiliteringsersättning. Motsvarande bestämmelse om arbetsmarknadspolitiska medel läggs till i 6 §.
Propositionens 7 § och följande paragrafer kan (med undantag för en smärre konsekvensändring i 22 §) vara oförändrade och användas även då samordningsförbund (med två eller flera medlemmar) är en möjlighet och inte ett obligatorium.
I lagen om allmän försäkring (18 kap 2 §) föreslås ett antal konsekvensändringar: Kassans samverkan skall kunna gälla kommun, landsting eller länsarbetsnämnd, för att kravet inte skall vara att alla fyra måste vara med. Begränsningen till enbart rehabiliteringsinsatser stryks även här. Att försäkringskassan skall betala för länsarbetsnämndens andel stryks. Vidare används det föreslagna namnet på lagen om finansiell samordning.
Motsvarande konsekvensändringar föreslås även i propositionens övriga lagförslag.
Förslag till
|
Regeringens förslag |
Motionärernas förslag |
|
1 § Finansiell samordning enligt denna lag får inom ett samordningsområde bedrivas mellan allmän försäkringskassa, länsarbetsnämnd, kommun och landsting för att uppnå en effektiv resursanvändning. Ett samordningsområde kan omfatta en eller flera kommuner eller delar av kommuner. |
1 § Finansiell samordning enligt denna lag får bedrivas mellan allmän försäkringskassa, länsarbetsnämnd, kommun och landsting. Den finansiella samordningen kan ske inom en eller flera kommuner eller delar av kommuner. |
|
2 § Insatserna inom den finansiella samordningen skall avse individer som är i behov av samordnade rehabiliteringsinsatser och skall syfta till att dessa uppnår eller förbättrar sin förmåga att utföra förvärvsarbete. |
2 § Insatserna inom den finansiella samordningen skall avse lokal verksamhet i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser. |
|
Regeringens förslag |
Motionärernas förslag |
|
3 § En allmän försäkringskassa, en länsarbetsnämnd och ett landsting samt en eller flera kommuner får delta som samverkande parter i verksamhet med finansiell samordning. Finansiell samordning får bedrivas endast om en försäkringskassa, en länsarbetsnämnd, ett landsting och minst en kommun deltar. Finansiell samordning får dock bedrivas utan ett landsting, om det i samordningen deltar en kommun som inte ingår i ett landstingsområde. |
3 § Utöver en allmän försäkringskassa får en eller flera samverkande parter enligt 1 §, första stycket delta i finansiell samordning. |
|
Regeringens förslag |
Motionärernas förslag |
|
4 § Verksamheten med finansiell samordning bedrivs av ett för detta ändamål särskilt bildat samordningsförbund i vilket de samverkande parterna är medlemmar. |
4 § Verksamhet med finansiell samordning får, om överenskommelse om detta träffas mellan två eller flera samverkande parter, bedrivas av ett för detta ändamål särskilt bildat samordningsförbund i vilket de är medlemmar. Om verksamhet bedrivs i sådant förbund gäller för detta vad som stadgas i 7–28 §§ och de samverkande parterna får då till förbundet överföra medel som avses i 5 och 6 §§. |
|
Regeringens förslag |
Motionärernas förslag |
|
5 § Den allmänna försäkringskassan skall bidra med hälften av medlen till den finansiella samordningen, landstinget med en fjärdedel samt den eller de kommuner som deltar med en fjärdedel. Om en kommun, som inte ingår i ett landstingsområde, deltar i finansiell samordning, skall den kommunen bidra med hälften av medlen. Om flera kommuner deltar i finansiell samordning inom ett samordningsområde, skall dessa tillsammans anses utgöra en part. Den andel som dessa kommuner sammanlagt skall bidra med fördelas mellan dem på det sätt som de kommer överens om. |
5 § De parter som deltar i finansiell samordning skall bidra med medel till verksamheten på det sätt som de kommer överens om. |
|
6 § En samverkande part får som medlem i ett samordningsförbund överföra medel för finansiell samordning till förbundet. |
6 § En kommun eller ett landsting får överföra medel till finansiell samordning. Om inte regeringen medger annat skall därvid de samverkande parterna ha träffat överenskommelse om fördelningen mellan dem av överskott som uppnås genom mer effektiv användning av ekonomiska resurser. |
|
Den allmänna försäkringskassan får, i den omfattning som regeringen beslutar, använda medel som är avsedda för att täcka kostnader för sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. |
Den allmänna försäkringskassan får, i den omfattning som regeringen beslutar, för finansiell samordning använda medel som är avsedda för att täcka kostnader för sjukpenning och rehabiliteringspenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. En länsarbetsnämnd får, i den omfattning som regeringen beslutar, för finansiell samordning använda medel som är avsedda för arbetsmarknadspolitiska insatser. |
7 § Ett samordningsförbund har till uppgift att
1. besluta om mål och riktlinjer för den finansiella samordningen,
2. stödja samverkan mellan samverkansparterna,
3. finansiera sådana insatser som avses i 2 § och som ligger inom de samverkande parternas samlade ansvarsområde,
4. besluta på vilket sätt de medel som står till förfogande för finansiell samordning skall användas,
5. svara för uppföljning och utvärdering av rehabiliteringsinsatserna, och
6. upprätta budget och årsredovisning för den finansiella samordningen.
Ett samordningsförbund får inte besluta i frågor om förmåner eller rättigheter för enskilda eller vidta åtgärder i övrigt som innefattar myndighetsutövning eller som avser tillhandahållande av tjänster avsedda för enskilda.
8 § För ett samordningsförbund skall det finnas en förbundsordning, som skall fastställas av förbundets medlemmar.
Förbundet är bildat när förbundsordningen har fastställts av förbundsmedlemmarna eller vid den senare tidpunkt som anges i förbundsordningen.
9 § Förbundsordningen skall ange
1. samordningsförbundets namn och den ort där förbundet skall ha sitt säte, förbundets medlemmar och ändamål,
2. förbundets organisation,
3. antalet ledamöter och ersättare i styrelsen och hur förbundsmedlemmarna skall vara representerade samt mandattiden om den skall vara kortare än fyra år,
4. de uppgifter förbundet skall få fullgöra enligt 7 § och den beslutanderätt förbundet enligt samma bestämmelse skall ha,
5. om en förbundsmedlem skall ha rätt att väcka ärenden i styrelsen,
6. om det för beslut skall krävas kvalificerad majoritet i styrelsen och för vilka ärenden detta skall gälla,
7. var förbundets kungörelser och andra tillkännagivanden skall anslås,
8. förbundsmedlemmarnas andelar i förbundets tillgångar och skulder och fördelningen av förbundets kostnader mellan medlemmarna, allt i förhållande till de andelar som medlemmarna skall bidra med enligt 5 §,
9. eventuella begränsningar av förbundets rätt enligt 21 § till skuldsättning genom sedvanliga krediter,
10. förbundsmedlemmarnas styrning av och insyn i förbundets ekonomi och verksamhet,
11. föreskrifter om förbundets budgetprocess,
12. mandattiden för revisorer och ersättare som utses enligt 25 §,
13. förfarandet vid en förbundsmedlems utträde ur förbundet,
14. förutsättningarna för och förfarandet vid förbundets likvidation och upplösning samt grunderna för skifte av förbundets behållna tillgångar när förbundet upplöses,
15. ordningen för att lösa tvister mellan förbundet och dess medlemmar,
16. ordningen för att bestämma ekonomiska förmåner till ledamöterna och ersättarna i styrelsen samt till revisorerna och revisorsersättarna, och
17. vad förbundsmedlemmarna i övrigt anser nödvändigt för att ordna de ekonomiska förhållandena mellan förbundet och dess medlemmar samt förbundets förhållanden i fråga om ekonomi och förvaltning.
10 § Varje förbundsmedlem skall vara representerad i styrelsen med minst en ledamot och en ersättare. Antalet ersättare skall vara lika många som antalet ledamöter.
Styrelsen utövar beslutanderätten, förvaltningen och verkställigheten i samordningsförbundet.
Styrelsen får besluta att en ledamot eller ersättare i styrelsen eller en tjänsteman hos förbundet skall få besluta på förbundets vägnar i en viss grupp av ärenden. Detta gäller dock inte
1. ärenden som avser verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller kvalitet,
2. yttranden med anledning av att beslut av förbundet i dess helhet har överklagats, och
3. ärenden som anges i särskilda föreskrifter.
Beslut som har fattats på förbundets vägnar enligt tredje stycket skall anmälas till styrelsen, som bestämmer i vilken ordning anmälan skall ske.
11 § Ledamöter och ersättare i styrelsen har rätt att av förbundet erhålla arvode för det arbete som är förenat med uppdraget samt ersättning för resekostnader och andra utgifter som föranleds av uppdraget.
12 § Ledamöter och ersättare i förbundsstyrelsen utses av kommun- och landstingsfullmäktige, allmän försäkringskassas styrelse och av länsarbetsnämndens chef. När ledamöter eller ersättare skall utses för kommun och landsting skall det, under de förutsättningar som anges i 2 § lagen (1992:339) om proportionellt valsätt, ske genom proportionellt val.
Till ledamot eller ersättare i styrelsen får en medlem utse endast den som är
1. ledamot eller ersättare i kommun- eller landstingsfullmäktige,
2. ledamot eller ersättare i försäkringskassans styrelse, eller
3. ledamot i länsarbetsnämndens styrelse eller anställd vid länsarbetsnämnden.
När det utses ersättare i styrelsen skall det bestämmas i vilken ordning de skall kallas till tjänstgöring.
13 § Styrelsen väljs för fyra år, om inte kortare mandattid anges i förbundsordningen.
Mandattiden räknas från och med den 1 april året efter det då val av fullmäktige har ägt rum i hela landet, om inte annat anges i förbundsordningen.
14 § Om det under ett år då val av fullmäktige har ägt rum i hela landet utses ledamöter och ersättare enligt 12 § första stycket skall detta i fråga om kommun och landsting göras av de nyvalda fullmäktige. Försäkringskassans val av ledamöter och ersättare skall förrättas av försäkringskassans nyutnämnda styrelse året efter ett valår.
När ledamöter och ersättare utses enligt första stycket skall 4 kap. 7 § kommunallagen (1991:900) tillämpas på motsvarande sätt.
15 § Om en ledamot i styrelsen avgår under mandattiden och en ersättare har utsetts, inträder ersättaren i ledamotens ställe för återstoden av mandattiden. Ersättarna inträder i den ordning och för de ledamöter som har bestämts vid valet. En ersättare får dock endast inträda i stället för en ledamot som valts av samma förbundsmedlem som ersättaren själv.
Om en ledamot avgår och det saknas ersättare för denne, skall den medlem som utsett ledamoten utse en ny ledamot. Om en ersättare avgår eller inträder i stället för en ledamot som har avgått, skall en ny ersättare utses. Den nye ledamoten eller ersättaren skall utses för den återstående delen av företrädarens mandattid.
16 § Bestämmelserna i 4 kap. 8–10 §§ samt 11 § första stycket kommunallagen (1991:900) om upphörande av uppdrag och rätt till ledighet skall tillämpas på motsvarande sätt för ledamöter och ersättare i styrelsen. Det förhållandet att en ledamots eller ersättares mandattid i kommun- eller landstingsfullmäktige eller i försäkringskassan eller länsarbetsnämndens styrelse har löpt ut medför inte att uppdraget som ledamot eller ersättare i samordningsförbundets styrelse upphör.
Länsarbetsnämnden får återkalla uppdraget för en ledamot eller ersättare som nämnden har utsett, om hans eller hennes anställning vid nämnden har upphört.
17 § Styrelsen utser bland sina ledamöter en ordförande och en eller två vice ordförande för den tid som styrelsen bestämmer.
18 § Styrelsen skall hålla förbundsmedlemmarna underrättade om den allmänna planläggningen av förbundets verksamhet samt om frågor av större ekonomisk eller organisatorisk betydelse.
Styrelsen har rätt att från förbundsmedlemmarna få de yttranden och upplysningar som behövs för att styrelsen skall kunna fullgöra sina uppgifter.
19 § Beträffande styrelsens verksamhet skall 4 kap. 17, 19, 20 och 22 §§ samt 6 kap. 10, 11, 18, 20 och 23–31 §§ kommunallagen (1991:900) tillämpas på motsvarande sätt. Vad som där föreskrivs om förtroendevald skall gälla ledamot och ersättare i styrelsen och vad som föreskrivs om fullmäktige eller nämnd skall gälla styrelsen. Justering av styrelsens protokoll skall tillkännages på anslagstavlan hos varje kommun och landsting som är medlem i samordningsförbundet. Vidare skall i fråga om sammanträde för fastställande av budget bestämmelserna i 8 kap. 22 § kommunallagen gälla.
20 § Ansvaret för tillsynen av att samordningsförbundet fullgör sina skyldigheter enligt arkivlagen (1990:782) skall åvila kommunstyrelsen i en kommun som är medlem av förbundet. Kommunstyrelsen skall därvid samråda med Riksarkivet. Om mer än en kommun ingår i förbundet, skall de berörda kommunerna komma överens om vilken av dem som skall svara för tillsynen.
Kommunfullmäktige i den ansvariga kommunen får, efter samråd med Riksarkivet, meddela föreskrifter om förbundets arkivvård. Vad som föreskrivs i 12 och 15 §§ arkivlagen om regeringen, den myndighet regeringen bestämmer och landstingsfullmäktige skall i stället avse kommunfullmäktige.
21 § Bestämmelserna i 8 kap. 1–3 a §§, 4 § första och tredje styckena, 5, 10, 12 och 13 §§ kommunallagen (1991:900) skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om ekonomisk förvaltning i ett samordningsförbund. Vad som där föreskrivs om kommun eller landsting skall gälla för ett samordningsförbund och vad som föreskrivs för fullmäktige och styrelse skall gälla för förbundsstyrelsen.
Ett samordningsförbund får inte ingå borgen. Förbundet får inte heller sätta sig i skuld i annat fall än när det gäller sedvanliga krediter för verksamheten.
|
Regeringens förslag |
Motionärernas förslag |
|
22 § Om ett samordningsförbund saknar tillgångar för att betala en skuld, skall en medlem skjuta till så stor del av bristen som svarar mot den andel som medlemmen skall bidra med enligt 5 §. |
22 § Om ett samordningsförbund saknar tillgångar för att betala en skuld, skall en medlem skjuta till så stor del av bristen som svarar mot den andel som medlemmen skall bidra med enligt överenskommelse som avses i 5 §. |
23 § Styrelsen skall fastställa samordningsförbundets budget senast den 30 november varje år. Styrelsen skall dessförinnan samråda med förbundsmedlemmarna om budgeten. För ett nybildat samordningsförbund fastställs budgeten av medlemmarna vid bildandet av förbundet.
24 § Styrelsen skall svara för samordningsförbundets räkenskaper och årligen inom tre månader från räkenskapsårets slut upprätta årsbokslut och årsredovisning. Lagen (1997:614) om kommunal redovisning skall gälla i tillämpliga delar.
25 § Ett samordningsförbunds räkenskaper och årsredovisning samt styrelsens förvaltning skall granskas av en revisor för varje förbundsmedlems räkning. För den allmänna försäkringskassan och länsarbetsnämnden skall en gemensam revisor utses. För revisorerna skall det finnas personliga ersättare. Revisorer och deras ersättare skall såvitt avser kommun och landsting utses av kommun- och landstingsfullmäktige. När kommun- och landstingsfullmäktige utser revisorer och ersättare skall 12 § första och andra styckena och 14 § denna lag samt 4 kap. 5 och 6 §§ kommunallagen (1991:900) tillämpas på motsvarande sätt. Riksrevisionen skall utse den revisor som för den allmänna försäkringskassans och länsarbetsnämndens räkning skall granska samordningsförbundets räkenskaper och årsredovisning samt styrelsens förvaltning. Skäligt arvode till den revisor och den ersättare som utses av Riksrevisionen betalas av försäkringskassan.
För granskning av ett nybildat förbund skall revisor och revisorsersättare utses senast när förbundet bildas och avse tiden från tidpunkten för utseendet till dess nästa mandattid för revisorer och revisorsersättare börjar.
26 § Bestämmelserna i 9 kap. 4–17 §§ kommunallagen (1991:900) tillämpas på motsvarande sätt vid revision enligt denna lag. Bestämmelserna i 9 kap. 18 § kommunallagen tillämpas på motsvarande sätt vid revision enligt denna lag som utförs av revisorer utsedda av kommun- och landstingsfullmäktige.
Justering av revisorernas protokoll tillkännages på anslagstavlan hos varje kommun och landsting som är medlem i samordningsförbundet.
Revisionsberättelse skall lämnas till styrelsen och förbundsmedlemmarna samt till Riksförsäkringsverket och Arbetsmarknadsstyrelsen. Förbundsmedlemmarna skall var för sig pröva frågan om styrelsen skall beviljas ansvarsfrihet och om skadeståndstalan skall väckas.
27 § En förbundsmedlem har rätt att efter uppsägning utträda ur ett samordningsförbund.
Uppsägningstiden skall vid utträde vara tre år, om inte kortare tid anges i förbundsordningen.
28 § Ett samordningsförbunds beslut får, med motsvarande tillämpning av bestämmelserna om laglighetsprövning i 10 kap. kommunallagen (1991:900), överklagas av den som är medlem i en kommun eller i ett landsting, som ingår i förbundet.
Beslut varigenom allmän förvaltningsdomstol har upphävt ett samordningsförbunds beslut eller förbjudit att det verkställs får överklagas endast av förbundet och av den som är medlem i en kommun eller ett landsting som är förbundsmedlem.
Denna lag träder i kraft den 1 december 2003.
Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att 18 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring1 skall ha följande lydelse.
|
Regeringens förslag |
Motionärernas förslag |
|
18 kap. |
|
|
2 §2 |
|
|
Den allmänna försäkringskassan skall 1. utreda och besluta i ärenden som enligt denna lag eller annan författning skall skötas av försäkringskassan, 2. svara för att socialförsäkrings- och bidragssystemen tillämpas likformigt och rättvist, 3. vidta åtgärder för att förebygga och minska ohälsa i syfte att minska de långa sjukperioderna samt aktivt arbeta med rehabilitering enligt vad som närmare anges i 22 kap., 4. lämna hjälp vid handhavandet av annan verksamhet enligt vad regeringen bestämmer, samt 5. lämna hjälp åt en myndighet som har hand om arbetslöshetsförsäkringen eller åt ett sådant lokalt organ som avses i 1 kap. 2 §. |
|
|
Försäkringskassan får träffa överenskommelse med kommun, landsting och länsarbetsnämnd om att samverka i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser. Enligt bestämmelser i lagen (2003:000) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser mellan allmän försäkringskassa, länsarbetsnämnd, kommun och landsting får försäkringskassan delta i finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet. De medel som försäkringskassan bidrar med i sådan samverkan eller samordning får utgöra statens samlade andel i dessa verksamheter. |
Försäkringskassan får träffa överenskommelse med kommun, landsting eller länsarbetsnämnd om att samverka i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser. Enligt bestämmelser i lagen (2003:000) om finansiell samordning mellan allmän försäkringskassa, hälso- och sjukvård, kommun och länsarbetsnämnd får försäkringskassan delta i sådan samordning. |
|
Försäkringskassan får inte utöva någon annan verksamhet än som avses i första och andra styckena. Den eller de försäkringskassor som regeringen bestämmer får dock a) genomföra försäkringsmedicinska utredningar och utredningar om arbetslivsinriktad rehabilitering för alla försäkringskassor samt bedriva därmed sammanhängande forskning, b) tillsammans med sjukvårdshuvudman bedriva projekt som gäller viss medicinsk verksamhet och därmed sammanhängande forskning i enlighet med vad regeringen bestämmer. Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får också föreskriva att det hos en eller flera försäkringskassor skall finnas gemensamma enheter för alla försäkringskassor för vissa ärenden eller frågor. |
|
Denna lag träder i kraft den 1 december 2003.
Bilaga 3
Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
Härigenom föreskrivs att 3 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall ha följande lydelse.
|
Regeringens förslag |
Motionärernas förslag |
|
3 §13 |
|
|
Varje landsting skall erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom landstinget. Detsamma gäller dem som är kvarskrivna enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) och stadigvarande vistas inom landstinget. Även i övrigt skall landstinget verka för en god hälsa hos hela befolkningen. Vad som i denna lag sägs om landsting gäller också kommuner som inte ingår i ett landsting, i den mån inte annat följer av 17 §. Vad här sagts utgör inte hinder för annan att bedriva hälso- och sjukvård. Landstingets ansvar omfattar dock inte sådan hälso- och sjukvård som en kommun inom landstinget har ansvar för enligt 18 § första och tredje styckena. Ett landsting får sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter som landstinget ansvarar för enligt denna lag. En uppgift som innefattar myndighetsutövning får dock inte med stöd av denna bestämmelse överlämnas till ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ. |
|
|
Landstinget får även träffa överenskommelse med kommun, den allmänna försäkringskassan och länsarbetsnämnden om att inom ramen för landstingets uppgifter enligt denna lag samverka i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser. Landstinget skall bidra till finansieringen av sådan verksamhet som bedrivs i samverkan. Enligt bestämmelser i lagen (2003:000) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser mellan allmän försäkringskassa, länsarbetsnämnd, kommun och landsting får landstinget delta i finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet. |
Landstinget får även träffa överenskommelse med kommun, den allmänna försäkringskassan eller länsarbetsnämnden om att inom ramen för landstingets uppgifter enligt denna lag samverka i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser. Landstinget skall bidra till finansieringen av sådan verksamhet som bedrivs i samverkan. Enligt bestämmelser i lagen (2003:000) om finansiell samordning mellan allmän försäkringskassa, hälso- och sjukvård, kommun och länsarbetsnämnd, får landstinget delta i finansiell samordning. |
Riksrevisionen ... verksamheten.
Denna lag träder i kraft den 1 december 2003.
Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
Härigenom föreskrivs att 31 § förvaltningslagen (1986:223)4 skall ha följande lydelse.
|
Regeringens förslag |
Motionärernas förslag |
|
31 § Bestämmelserna i 13–30 §§ gäller inte sådana ärenden hos myndigheter i kommuner och landsting där besluten kan överklagas enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900). Bestämmelserna gäller inte heller ärenden hos samordningsförbund som avses i 4 § lagen (2003:000) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser mellan allmän försäkringskassa, länsarbetsnämnd, kommun och landsting. |
31 § Bestämmelserna i 13–30 §§ gäller inte sådana ärenden hos myndigheter i kommuner och landsting där besluten kan överklagas enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900). Bestämmelserna gäller inte heller ärenden hos samordningsförbund som avses i 4 § lagen (2003:000) om finansiell samordning mellan allmän försäkringskassa, hälso- och sjukvård, kommun och länsarbetsnämnd. |
Denna lag träder i kraft den 1 december 2003.
Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229) skall ha följande lydelse.
|
Regeringens förslag |
Motionärernas förslag |
|
7 kap.15 |
|
|
2 § |
|
|
Helt undantagna från skattskyldighet är 1. staten, 2. landsting, kommuner och kommunalförbund, 3. pensionsstiftelser enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m., och 4. samordningsförbund enligt 4 § lagen (2003:000) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser mellan allmän försäkringskassa, länsarbetsnämnd, kommun och landsting. |
Helt undantagna från skattskyldighet är 1. staten, 2. landsting, kommuner och kommunalförbund, 3. pensionsstiftelser enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m., och 4. samordningsförbund enligt 4 § lagen (2003:000) om finansiell samordning mellan allmän försäkringskassa, hälso- och sjukvård, kommun och länsarbetsnämnd. |
I lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel finns bestämmelser om avkastningsskatt för pensionsstiftelser.
Denna lag träder i kraft den 1 december 2003 och tillämpas första gången vid 2005 års taxering.
Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:453) skall ha följande lydelse.
|
Regeringens förslag |
Motionärernas förslag |
|
2 kap. |
|
|
6 §16 |
|
|
Kommunen får även träffa överenskommelse med landstinget, den allmänna försäkringskassan och länsarbetsnämnden om att, inom ramen för socialtjänstens uppgifter, samverka i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser. Kommunen skall bidra till finansieringen av sådan verksamhet som bedrivs i samverkan. Enligt bestämmelser i lagen (2003:000) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser mellan allmän försäkringskassa, länsarbetsnämnd, kommun och landsting får kommunen delta i finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet. |
Kommunen får även träffa överenskommelse med landstinget, den allmänna försäkringskassan eller länsarbetsnämnden om att, inom ramen för socialtjänstens uppgifter, samverka i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser. Kommunen skall bidra till finansieringen av sådan verksamhet som bedrivs i samverkan. Enligt bestämmelser i lagen (2003:000) om finansiell samordning mellan allmän försäkringskassa, hälso- och sjukvård, kommun och länsarbetsnämnd får kommunen delta i finansiell samordning. |
|
Riksrevisionen får granska sådan verksamhet som bedrivits i samverkan med och delvis finansierats av försäkringskassan eller länsarbetsnämnden. Vid en sådan granskning har Riksrevisionen rätt att ta del av de uppgifter som behövs för att granska verksamheten. |
|
Denna lag träder i kraft den 1 december 2003.
Förslag till lag om ändring i lagen (2000:981) om fördelning av socialavgifter
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (2000:981) om fördelning av socialavgifter skall ha följande lydelse.
|
Regeringens förslag |
Motionärernas förslag |
|
4 § |
|
|
Sjukförsäkringsavgifter skall också finansiera 1. Centrala studiestödsnämndens kostnader med anledning av att studielån som avser en sjukperiod inte behöver återbetalas enligt studiestödslagen (1999:1395) eller bestämmelser som har meddelats med stöd av den lagen, 2. kostnader enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård, 3. den allmänna försäkringens kostnader enligt lagen (1991:1047) om sjuklön, |
|
|
4. vissa av de allmänna försäkringskassornas förvaltningskostnader och kostnader för att delta i finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet enligt lagen (2003:000) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser mellan allmän försäkringskassa, länsarbetsnämnd, kommun och landsting, samt |
4. vissa av de allmänna försäkringskassornas förvaltningskostnader och kostnader för att delta i finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet enligt lagen (2003:000) om finansiell samordning mellan allmän försäkringskassa, hälso- och sjukvård, kommun och länsarbetsnämnd samt |
|
5. sådana statliga ålderspensionsavgifter enligt lagen (1998:676) om statlig ålderspensionsavgift som betalas för förmåner enligt 1 och 2 ovan samt 3 §. |
|
Denna lag träder i kraft den 1 december 2003.
|
Stockholm den 18 september 2003 |
|
|
Bo Könberg (fp) |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
Kenneth Johansson (c) |
|
Linnéa Darell (fp) |
Annika Qarlsson (c) |
|
Lars-Ivar Ericson (c) |
Solveig Hellquist (fp) |
|
Erik Ullenhag (fp) |
Margareta Andersson (c) |
|
Lena Ek (c) |
Lennart Kollmats (fp) |
|
Liselott Hagberg (fp) |
Roger Tiefensee (c) |
|
Hans Backman (fp) |
Sven Bergström (c) |
|
Anne-Marie Ekström (fp) |
Karin Granbom (fp) |
|
Jan Andersson (c) |
Christer Winbäck (fp) |
|
Jan Ertsborn (fp) |
Claes Västerteg (c) |
| [1] | Lagen omtryckt 1982:120. |
| [2] | Senaste lydelse 2002:1137. |
| [3] | 1 Senaste lydelse 2002:1028. |
| [4] | 1 Lagen omtryckt 2003:246. |
| [5] | 1 Senaste lydelse 2002:1028. |
| [6] | 1 Senaste lydelse 2002:1039. |