Antal dagar med sjukpenning januari 1998–februari 2003.Efter nio socialdemokratiska regeringsår är nästan var sjätte svensk i arbetsför ålder sjukskriven eller förtidspensionerad. Bakom de ökade ohälsotalen döljer sig först och främst utsatta människor med försämrad livskvalitet och mänskligt lidande. Men det innebär också dramatiska samhällskostnader. Det måste ske ett trendbrott så att utvecklingen vänds. Kristdemokraternas strategi för ökad hälsa sammanfattas här i 13 punkter.
Hela livssituationen måste beaktas. Bristerna inom familje-, jämställdhets-, och skattepolitiken innebär att möjligheterna för individen att få ihop sitt eget livspussel beskärs. Detta vill vi förändra genom ökad valfrihet, sänkta skatter och bättre regler mot diskriminering på grund av föräldraskap. Småbarnsföräldrar skall ges ansvar och ekonomiska förutsättningar för att själva kunna välja hur barnomsorgen ska utformas. Därigenom kan dagens stressade föräldrar och barn få mer tid med varandra. Möjlighet till avlastning i hemmet skall finnas genom att skatten sänks kraftigt på hushållstjänster.
Utrymmet för den enskilde att påverka omfattning och förläggning av sina arbetstider behöver öka, eftersom det ger en positiv inverkan på det upplevda arbetsklimatet. Semesterlagen bör förändras så att betald semester utöver fyra veckor skall kunna tas ut som arbetstidsförkortning.
Ett individuellt kompetenssparande för arbetstagare bör snarast införas. Därmed skapas bättre förutsättningar att avbryta ett arbete som inte är positivt för individen och att utveckla sig själv och därmed stärka sin ställning på arbetsmarknaden.
Öppna för en mångfald av vårdgivare: privata, kooperativa och ideellt drivna. För vårdens anställda leder detta till fler arbetsgivare och karriärvägar, ökad lönekonkurrens och nya möjligheter till utveckling i arbetet.
Sjukskrivningstid av medicinska skäl ska kortas genom snabbare vård. Kvaliteten och tillgängligheten inom sjukvården bör förstärkas genom fler vårdplatser, rekrytering av mer personal och införandet av en nationell vårdgaranti för att korta vårdköer.
Företagshälsovården bör förbättras genom en återinförd möjlighet för företagsläkare att ge sjukvårdande behandling på samma villkor som läkarna inom landstingen. Tidigare kunde man snabbare upptäcka eventuella missförhållanden inom både den fysiska och psykiska arbetsmiljön i företaget och beslutsvägarna var ofta kortare.
Sjukförsäkringen bör individanpassas bättre i förhållande till hur nedsatt arbetsförmågan vid sjukdom är. De fasta stegen i sjukersättningen bör slopas till förmån för en individanpassad ersättning mellan 25 och 100 procent av hel sjukpenning.
På kort sikt behövs mer resurser till Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna för att förstärka kvaliteten, kontrollen och korta handläggningstiden.
De senaste årens kraftiga ökning av antalet förtidspensionärer (nuvarande sjuk- och aktivitetsersättning) har delvis berott på att försäkringskassorna inte ens hunnit påbörja en rehabiliteringsinsats. Kristdemokraterna anser att en successiv omprövning av samtliga tidigare beviljade aktivitets- och sjukersättningar bör genomföras.
Möjligheterna att privatisera arbetsskadeförsäkringen bör snarast utredas. En privatisering skulle förbättra de ekonomiska incitamenten för företagen att satsa mer på förebyggande åtgärder. Ju säkrare en arbetsplats är desto lägre premie.
Det förebyggande arbetet för bättre hälsa bör förstärkas genom fler yrkesinspektörer, försök med arbetsplatsrådgivare och en nationell utbildningssatsning för vissa nyckelpersoner.
Läkarnas ansvar när det gäller sjukskrivningar bör tydliggöras ytterligare med inriktning på att ta tillvara individens arbetsförmåga. Utbildning i försäkringsmedicin bör ges en starkare ställning i läkarutbildningen och försäkringsläkarna få en fördjupad vidareutbildning. En professur i försäkringsmedicin bör inrättas.
Dessutom måste det snabbt skapas ett helt nytt system för att hjälpa människor som har hamnat i en långtidssjukskrivning. Insatserna ska fokusera på individens specifika problem, förutsättningar och möjligheter med denne som en aktiv deltagare i sin egen rehabiliteringsprocess. Kristdemokraterna vill därför göra en omfattande satsning på att införa en ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 5
4 Utgiftsområdets omfattning 8
5 Kristdemokraternas syn på socialförsäkringssystemets utformning 8
6 En sjuk utveckling 9
6.1 Alltfler förtidspensionärer 10
6.2 Sveriges ekonomiska utveckling i fara på grund av ohälsan 11
6.3 Regeringens misstag 11
6.4 Från handlingsförlamning till panikåtgärder – Vad gör regeringen? 11
6.4.1 När ohälsan blir en budgetfråga 12
6.5 Kommentarer till den socialdemokratiska regeringens åtgärder 12
6.5.1 Förslag som finns i Kristdemokraternas rehabiliteringsförsäkring 12
6.5.2 Otillräckliga medel till hälso- och sjukvård 13
6.5.3 I regeringens värld är arbetsgivaren ensidigt ansvarig för ohälsan 13
6.5.4 En förlängd sjuklöneperiod som medför allvarliga konsekvenser 13
6.5.5 Arbetsgivarnas rehabiliteringsutredning 14
6.5.6 Risk för rutinmässig övergång till sjuk- eller aktivitetsersättning 15
7 Kristdemokraternas åtgärder för ett mer hälsosamt liv 16
7.1 Vad är orsaken till de växande ohälsotalen? 16
7.2 Bredare fokus på ohälsans orsaker 17
7.3 En helhetssyn på människan i folkhälsoarbetet 18
7.4 Föräldrar och barn behöver mer tid 18
7.5 Avlastning i hemmet 19
7.6 Ett mänskligt och uthålligt arbetsliv 19
7.7 Minska ohälsan bland personal i offentlig sektor 20
7.8 Kvalitet och tillgänglighet i hälso- och sjukvård 20
7.9 En utbyggd företagshälsovård 21
8 En ny rehabiliteringsförsäkring – ett nytt system 22
8.1 Rehabilitering ger positiva effekter för individen 23
8.2 Samhällsekonomiskt lönsamt 24
8.3 Individen i centrum 24
8.4 En offentlig aktör 24
8.5 Försäkringsgivarens uppdrag 24
8.6 Rehabiliteringsprocessens tre faser – snabbare rehabilitering 25
8.7 Individens rättigheter och skyldigheter förstärks 27
8.8 Satsningar på kunskap och förebyggande arbete 27
8.9 En omfattande utredning 27
8.10 Genomförande av rehabiliteringsförsäkring 28
9 Mer resurser till socialförsäkringsadministrationen – ökad kvalitet, kontroll och kortare handläggningstider 28
9.1 Rehabilitering i särskilda resultatenheter 29
9.2 Tilltron till socialförsäkringssystemet måste upprätthållas 29
9.3 Omprövning av gamla aktivitets- samt sjukersättningar 30
10 Förbättra sjukförsäkringssystemet 30
10.1 Attitydförändringar som måste tas på allvar 30
10.2 Läkarnas ansvar i sjukskrivningsprocessen 31
10.3 Individanpassad sjukersättning – slopa de fasta stegen 32
10.4 Vilande sjuk- eller aktivitetsersättning – även vid studier 32
10.4.1 Vilanderegler för personer med sjukersättning som saknar arbete 32
10.5 Karensdagar 33
10.5.1 Vissa anställda missgynnas av karensdagens regelsystem 33
10.6 Sjukpenninggrundande inkomst (SGI) 33
10.7 Finansiell samordning 34
10.8 Ny modell för trafikförsäkringen 34
10.9 Övriga anslagsförändringar 35
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om socialförsäkringssystemets utformning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till arbetsgivarna i rehabiliteringsarbetet och att efterlevnaden av den nuvarande arbetsmiljölagstiftningen bör följas upp.1
Riksdagen beslutar att förkorta sjuklöneperioden för arbetsgivarna från 21 till 14 dagar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att regeln om att en rehabiliteringsutredning alltid skall göras av arbetsgivarna upphör till förmån för att en rehabiliteringsförsäkring i stället införs i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att regeln om att försäkringskassan regelmässigt efter ett år skall utreda om sjukpenning skall övergå till sjuk- eller aktivitetsersättning upphör i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett vidgat perspektiv på ohälsans orsaker.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de immateriella värdena som viktiga hälsofaktorer ges ett större utrymme i folkhälsoarbetet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge föräldrar ansvar och resurser för att själva kunna utforma sin vardag och kunna välja barnomsorgsform och att de ekonomiska villkoren för att ta hand om barn måste vara gynnsamma.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet till avlastning i hemmet genom att möjliggöra köp av hushållstjänster även för låg- och medelinkomsttagare.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flexibel arbetstid, distansarbete och job-sharing.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ändra semesterlagen så att betald semester utöver fyra veckor skall kunna tas ut som arbetstidsförkortning för den som så önskar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att möjliggöra en större mångfald av vårdgivare för att på så sätt öka vårdpersonalens möjlighet att påverka arbetsförhållanden, löneutveckling och karriärvägar.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ytterligare resurser för att införa en nationell vårdgaranti och ytterligare resurser till kommun och landsting för god vård och omsorg.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om företagshälsovården.1
Riksdagen beslutar att införa en ny rehabiliteringsförsäkring i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen påbörjar det nödvändiga lagstiftningsarbetet för den nya rehabiliteringsförsäkringen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillföra socialförsäkringsadministrationen ytterligare resurser för att öka kvaliteten och kontrollen samt förkorta handläggningstiderna i besluten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskilda resultatenheter inom försäkringskassan som arbetar med rehabilitering.
Riksdagen beslutar att äldre beviljade aktivitets- och sjukersättningar skall omprövas i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om attitydförändringar och vikten av information om sjukförsäkringens syfte.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om läkarnas ansvar i sjukskrivningsprocessen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till avskaffande av de fasta stegen i sjukersättningen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsgivarnas sjuklönekostnader för anställda personer med vilande aktivitets- eller sjukersättning.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om möjlighet till vilande aktivitets- och sjukersättning vid studier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om villkoren för personer med aktivitets- eller sjukersättning som vill stå till arbetsmarknadens förfogande.
Riksdagen beslutar att införa en karensdag till i sjukförsäkringen med bibehållet högriskskydd på 10 dagar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till regeländring i den nuvarande karensdagsbestämmelsen så att vissa anställda inte missgynnas i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att höja ersättningsnivån i sjukförsäkringen från 78 till 80 %, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar om en ny beräkningsgrund för den sjukpenninggrundade inkomsten (SGI) i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om finansiell samverkan.
Riksdagen beslutar att införa en ny modell för trafikförsäkringen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att öka anslaget till RFV för administrering av den ”utvecklingspeng” som skall utgå till flyktingar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag för budgetåret 2004 anslagen under utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp enligt uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag, kr |
Anslagsförändring, kr |
|
19:1 Sjukpenning och rehabilitering |
44 424 423 000 |
– 3 070 000 000 |
|
19:2 Aktivitets- och sjukersättning |
64 855 417 000 |
– 1 850 000 000 |
|
19:6 Riksförsäkringsverket |
921 595 000 |
+ 85 000 000 |
|
Summa totalt för utgiftsområdet |
123 981 002 000 |
– 4 835 000 000 |
1Yrkandena 2, 10, 11 och 14 hänvisade till AU.
2Yrkandena 7, 12 och 13 hänvisade till SoU.
3Yrkande 9 hänvisat till SkU.
Utgiftsområdet omfattar politikområdet Ersättning vid arbetsoförmåga. Politikområdet omfattar sjukpenning, rehabilitering, närståendepenning, aktivitets- och sjukersättning, ersättning vid handikapp samt arbets- och kroppsskador, området kostnader för sysselsättning av vissa personer med aktivitets- och sjukersättning samt anslagen för Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.
Frågan om socialförsäkringarnas omfattning och utformning handlar ytterst om var gränsen mellan det offentliga och det privata ansvarstagandet ska dras. Varje del i ett socialförsäkringssystem bör därför prövas utifrån subsidiaritetsprincipen: vilken nivå är mest lämpad för beslutsfattande – individen, familjen, kommunen eller staten? När svaret på denna fråga avgörs är det flera faktorer som måste vägas in: hur påverkas möjligheterna till personligt inflytande och ansvarstagande? Hur påverkas människors trygghet och grundskyddet för de med lägst inkomst? Hur påverkas drivkrafterna till arbete, utbildning och företagande, dvs. ekonomins funktionssätt i stort? Hur påverkas möjligheter till fusk och överutnyttjande? Kommer personer som i dag står utanför systemen att få del av dem?
Kristdemokraterna står bakom huvudtanken att staten är den aktör som bäst kan tillhandahålla ett generellt system för att försäkra människor mot vissa mer eller mindre påverkbara inkomstbortfall, men att dessa system även bör ge utrymme för egna lösningar och personligt ansvarstagande. Detta gäller i första hand vid sjukdom, arbetslöshet, barnafödande och pension. Till allra största delen kan dessa system betraktas som en omfördelning i tiden för en och samma person eller familj. Omfördelningen mellan olika personer och familjer påverkas huvudsakligen av grundskyddens nivå och hur systemen finansieras.
Dagens socialförsäkringssystem har emellertid brister i flera avseenden. De är varken särskilt robusta, överskådliga eller träffsäkra och behöver därför reformeras. Ett undantag är det nya pensionssystemet som Kristdemokraterna står bakom tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Socialdemokraterna.
En nödvändig reformering av socialförsäkringarna låter sig dock inte göras hur snabbt eller lätt som helst. Det nya pensionssystemet föregicks av utredningar i ca 14 år även om huvuddelen av arbetet gjordes från 1992 till 1998. Även om övriga delar av socialförsäkringen inte är lika komplicerade som just ett pensionssystem står det klart att man oftast måste göra en avvägning mellan vad som är möjligt att göra i det korta perspektivet och vad som är det långsiktigt önskvärda. Men de åtgärder som går att vidta på kort sikt bör förstås ligga i linje med vad som också är önskvärt på längre sikt.
I ett kortare perspektiv bör socialförsäkringarna (pensionssystemet undantaget) renodlas och samordnas. Ett bättre samband mellan avgifter och förmåner – försäkringsmässighet – måste upprättas genom någon form av löne- och avgiftsväxling då det är fråga om att försäkra ett inkomstbortfall.
I ett längre perspektiv är det sedan önskvärt att hela skatte-, avgifts- och transfereringssystemet effektiviseras. Därtill bör även incitamenten för enskilda individer förbättras vid givna förmåner. Dessa förbättringar tillsammans, eller var och en för sig, skulle avsevärt kunna stärka den svenska ekonomins tillväxtkraft. En styrka med dessa reformer är att de kan genomföras utan att den offentliga sektorns totala omfördelande funktion behöver ändras.
Kristdemokraterna förespråkar ett trygghetssystem som för de flesta garanterar en större del av eventuella inkomstbortfall med obligatoriska och offentligt finansierade försäkringar, men som även ger utrymme för kompletterande lösningar och personligt ansvarstagande.
Efter nio socialdemokratiska regeringsår är nästan var sjätte svensk sjukskriven eller förtidspensionerad. Bakom de ökade ohälsotalen döljer sig först och främst utsatta människor med försämrad livskvalitet och mänskligt lidande. Men det innebär också dramatiska samhällskostnader. Under 2002 uppgick statens kostnader för ohälsan till 113 miljarder kronor. Det motsvarar kostnaden för hela förskolan, hela grundskolan och hela gymnasiet. Därutöver var arbetsgivarnas kostnad för sjukskrivningarna under samma tid 60 miljarder kronor, det vill säga lika mycket som kostnaden för hela äldreomsorgen.
Antal dagar med sjukpenning januari 1998–februari 2003.
Källa: Riksförsäkringsverket
Den senaste statistiken från RFV är nedslående. Under det senaste året utbetalades sjukpenning för 94 151 626 dagar. Detta ska jämföras med utbetalning för 41 696 687 dagar under 1997. Personer sjukskrivna minst 15 dagar har ökat med 119 procent under de senaste fem åren och antalet personer som varit sjukskrivna i ett år eller längre ökade under samma period med 182 procent. Över 134 000 personer har varit sjukskrivna i mer än ett år, varav 65 procent är kvinnor. Det är en ökning med 15,8 procent sedan föregående år. Nästan vartannat pågående sjukfall har pågått längre än ett år.
Antalet personer med aktivitets-/sjukersättning (tidigare sjukbidrag/förtidspension) fortsätter att öka. Enligt Riksförsäkringsverket utbetalades i augusti 2003 uppemot 492 000 ersättningar, vilket är en ökning med 18 7000 jämfört med året innan.
Antalet personer som uppbär sjuk- eller aktivitetsersättning kommer att passera en halv miljon under år 2003.
Sveriges ekonomi är i fara och enskilda människor får vänta i åratal på rehabiliteringsinsatser på grund av regeringens handlingsförlamning inför de utmaningar det ökade antalet sjukskrivningar utgör. Utgifterna för sjukpenningen har nästan tredubblats sedan 1995/96 och bara under årets första åtta månader uppgick den till 30,8 miljarder kronor. Det är en ökning med 1,4 procent jämfört med motsvarande tid förra året. Det finns enligt Riksförsäkringsverket inget som tyder på en minskning i utgifterna för sjukförsäkringen. Istället bedöms ökningen av kostnaderna fortsätta.
Regeringen hade om den gått på Kristdemokraterna förslag i budgetmotionen hösten 2000, om en ny rehabiliteringsorganisation, haft helt andra förutsättningar att komma tillrätta med det växande underskottet i budgeten.
Det är nu sex år sedan de växande ohälsotalen tog fart på allvar. Under hela denna tid har Göran Persson varit statsminister och Socialdemokraterna i regeringsställning. Flera utredningar, statistiska uppdrag, pratgrupper m.m. har passerat revy under dessa år, men från Regeringskansliet har det inte kommit mycket av konkreta förslag till åtgärder. För varje dag som gick under förra året ökade kostnaderna för ohälsan med 25 miljoner kronor. Trots detta ansåg den socialdemokratiska regeringen så sent som förra hösten att den hade varit handlingskraftig med hänvisning till flertalet tillsatta utredningar och det tandlösa 11-punktsprogrammet. Sanningen är givetvis den motsatta. Trots goda genomarbetade förslag från olika utredningar har regeringen förblivit totalt handlingsförlamad.
Under det senaste halvåret har den socialdemokratiska regeringen vaknat upp ur sin dvala och befinner sig nu istället i ett panikartat tillstånd. I december hoppade Svenskt Näringsliv av de s.k. trepartssamtalen, som regeringen initierat, med hänvisning till att de präglades av en alltför snäv syn på ohälsoproblematiken. Regeringen gick å sin sida plötsligt ut med egna åtgärdsförslag precis innan trepartssamtalen var slutförda. Detta ledde i sin tur till att företrädare i trepartssamtalen anklagade regeringen för att bara ha använt samtalen som en ursäkt för att vinna tid när det gäller lösningar på ohälsoområdet och att man egentligen aldrig menat allvar med överläggningarna. Regeringens förslag har därefter varit lösryckta och mest präglats av ett ostrukturerat lappande och lagande som inte kommer att lösa de strukturella problem som finns inom socialförsäkringsområdet. De åtgärder som föreslås är antingen rena utredningsuppdrag, statistiska uppdrag, redan befintliga, eller som i ett helhetspaket redan föreslagits av olika utredningar. Vissa frågor som nu lyfts fram såsom stärkandet av den försäkringsmedicinska utbildningen är dessutom gamla kristdemokratiska krav som år efter år röstats ner i riksdagen bl.a. av Socialdemokraterna. De åtgärdsförslag som hittills har lagts fram kan möjligtvis bromsa den negativa utvecklingen – men knappast vända kurvan.
I 2003 års vårbudgetproposition återfanns flera förslag som hade karaktären av rena brandkårsuttryckningar. Kostnaderna med anledning av de växande ohälsotalen har inneburit enorma problem för den socialdemokratiska regeringen att få ihop statsbudgeten. Orsaken till detta är givetvis att regeringen inte vidtagit några konkreta åtgärder mot ohälsan sedan den negativa utvecklingen startade för sex år sedan. Symptomatiskt för den panik som regeringen uppvisar är att flera av åtgärderna är ogenomtänkta och kortsiktiga. En del av förslagen borde ha lagts fram långt tidigare och andra borde aldrig ha lagts fram överhuvudtaget. Dessutom saknas återigen de viktigaste åtgärdsförslagen.
Bristerna inom familje-, jämställdhets-, folkhälso- och skattepolitik innebär att möjligheterna för individen att få ihop sitt livspussel beskärs. Dessutom måste det snabbt skapas ett helt nytt system för att hjälpa människor som har hamnat i en långtidssjukskrivning. Insatserna ska fokusera på individens specifika problem, förutsättningar och möjligheter med denne som en aktiv deltagare i sin egen rehabiliteringsprocess.
Vi har noterat att även LO, TCO och Saco vill ha en ny rehabiliteringsförsäkring. Vad väntar regeringen på?
Regeringen har presenterat ett 11-punktsprogram och därutöver olika andra insatser för ökad hälsa i arbetslivet. Dessvärre innehåller förslagen inget som snabbt kan få effekt för de skenande kostnaderna för sjukpenning och förtidspension. För att få ner den kraftigt ökande sjukskrivningsfrekvensen måste kraftfulla och strukturella åtgärder vidtas för att snabbt följa upp sjukskrivningar och satsa på prevention och rehabilitering. Nedan kommenterar vi vissa av förslagen.
Förslagen om utvecklingen av rehabiliteringsmetoder hos de offentliga arbetsgivarna, stöd till regionala skyddsombud och förstärkt tillsynsverksamhet av Arbetsmiljöverket återfinns i en annan form i vår sedan länge föreslagna rehabiliteringsförsäkring.
De medel som man i budgetpropositionen sägs avsättas för bättre primärvård och för att korta köer i vården innebär i praktiken, enligt Landstingsförbundets beräkningar, ett mycket blygsamt nettotillskott. Regeringen ger med ena handen och tar med den andra. (denna fråga utvecklas vidare i avsnitt 5.9)
I den socialdemokratiska regeringens senaste propositioner ställs återigen de stora kraven på arbetsgivarna. Men man måste ha i åtanke att det är försäkringskassans ansvar att samordna insatserna. Idag får arbetsgivarna sällan det nödvändiga stödet från försäkringskassan när det gäller rehabiliteringsarbetet. Man kan inte förvänta sig att varje enskilt företag ska känna till landstingens och socialtjänstens verksamhet. Den kompetensen måste försäkringskassans rehabiliteringshandläggare stå för.
Det förebyggande arbetet ute på arbetsplatserna är viktigt. Detta är arbetsgivarnas ansvar tillsammans med företagshälsovården. Här ska arbetsgivarna arbeta med det systematiska arbetsmiljöarbete som lagen föreskriver. Den nuvarande arbetsmiljölagstiftningen är bra och ger redan idag arbetsgivarna ett stort ansvar för arbetsmiljön. Regeringen bör följa upp att den efterlevs istället för att hitta på nya lagar.
Rehabilitering innebär att få dem som blivit sjukskrivna åter i arbete. Här har staten ett stort ansvar att stödja arbetsgivarna med professionell rehabiliteringskompetens och att samordna de vitt skilda insatser som kan behövas.
Sjukförsäkringssystemet är försett med självrisker för såväl arbetstagare som arbetsgivare. Arbetsgivarens självrisk har tidigare bestått av 14 dagars sjuklöneperiod. Genom att arbetsgivaren fick stå för kostnaden för sjukskrivningen under de första 14 dagarna (exklusive karensdagar) fick de ett incitament att skapa en arbetsmiljö som inte bidrar till att arbetstagarna blir sjuka. Arbetsgivarnas kostnader för sjukfrånvaron uppgick förra året till 60 miljarder kronor, dvs. lika mycket som kostnaden är för hela äldreomsorgen.
Trots massiv kritik från både fack, arbetsgivare och Lagrådet, har den socialdemokratiska regeringen förlängt arbetsgivarnas sjuklöneansvar från 14 till 21 dagar. Förutom att den uppenbara orsaken till detta förslag främst är att rädda statsbudgetens utgiftstak vittnar det även om regeringens dogmatiska syn på vad som orsakar ohälsa och därmed vem som ansvarar för den. Vi menar att långt ifrån all ohälsa kan relateras till arbetslivet eller arbetsplatsen. Det är hela livssituationen som påverkar hur man mår. Därför är det helt orimligt att ensidigt belasta arbetsgivare för alla ohälsoproblem som kan tänkas drabba olika personer.
Det mest märkliga med förändringen kanske ändå är att den socialdemokratiska regeringen redan med misslyckat resultat prövat att förlänga sjuklöneperioden! Den 1 januari 1997 förlängdes sjuklöneperioden från 14 till 28 dagar, men redan 1 april 1998 togs det tillbaka med bl.a. följande motivering: ”Enligt vad som anförts av Landsorganisationen i Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen förväntas en förkortad sjuklöneperiod underlätta nyanställningar i framförallt små företag”.1 Den socialdemokratiska regeringen skrev då själva:
I samband med att sjuklöneperioden förlängdes från 14 till 28 dagar fr.o.m. den 1 januari 1997 uppstod emellertid en tvist kring frågan om den högre avtalsreglerade ersättning som utbetalas under dag 15 till och med dag 28 i sjukperioder skulle kunna utbetalas även fortsättningsvis. Både Skiljenämnden för arbetsmarknadsförsäkringar och Arbetsdomstolen fann att rätt till ersättning från avtalssjukförsäkringen respektive kollektivavtalet inte förelåg under den utsträckta sjuklöneperioden. Detta innebar att den totala ersättningen till en anställd sänktes under den förlängda sjuklöneperioden. /.../ Med anledning av den situation som nu uppstått har regeringen övervägt olika åtgärder för att neutralisera effekterna på ersättningen av den förlängda sjuklöneperioden. Regeringen har stannat vid att föreslå en återgång till 14 dagar.
I vårbudgetpropositionen 2003 när den förlängda sjuklöneperioden föreslogs skriver man endast:
Regeringen är medveten om att förslaget att förlänga sjuklöneperioden till dag 21 innebär att denna ersättning kan påverkas av nu gällande kollektivavtal. Regeringen förutsätter dock att avtalen anpassas till den utökade sjuklöneperioden.
Det största problemet med en förlängd sjuklöneperiod är dock att det riskerar att medföra en ökad selektering på arbetsmarknaden med indelning av arbetssökande i ett
A- och B-lag efter deras fysiska förutsättningar. Gerhard Larssons utredning har prövat förslaget om en förlängd sjuklöneperiod. Han fastslog att förslaget slår mot handikappade och mot kvinnor. Han menade även att det varken i andra länder eller i Sverige gett någon effekt. Även svenska nationalekonomer tillsammans med AMS konstaterat att det saknas forskning som tyder på att ett utvidgat arbetsgivaransvar har någon som helst effekt på sjuktalen. Gerhard Larsson menar att förslaget snarare innebär att den samordnade rehabiliteringen riskerar att fördröjas än mer. Besparingarna som görs kommer således bara att ätas upp av kostnaderna för arbetslöshet och sjukersättning. Detta är en helt oacceptabel utveckling.
Kristdemokraterna vidhåller att den förlängda sjuklöneperioden aldrig borde ha införts och återställer därför i sitt budgetalternativ den ursprungliga sjuklöneperioden.
Den socialdemokratiska regeringen föreslog i prop. 2002/03:89 ”Förändringar inom sjukförsäkringen för ökad hälsa i arbetslivet” att arbetsgivarna alltid ska skicka in rehabiliteringsutredning även om det inte är nödvändigt. Förslaget motiverades med att arbetsgivarna i alldeles för liten utsträckning har utfört rehabiliteringsutredningar för sina anställa som det var tänkt. Kristdemokraterna avvisade förslaget.
Regeln om att arbetsgivaren har skyldighet att lämna in rehabiliteringsunderlag finns redan idag i rehabiliteringsförordningen. Den behöver dock inte skickas in om den anses ”obehövlig”. Att tvinga alla arbetsgivare att alltid lämna in rehabiliteringsutredning skulle kunna innebära att man i vissa fall påbörjar en utredning när den anställde kommit i arbete igen. Att då tvinga arbetsgivaren att skicka in rehabiliteringsunderlag och dessutom betala för ett utlåtande från företagshälsovården verkar, enligt vår uppfattning, orimligt. Svenskt Näringsliv har med anledning av förslaget anfört att onödiga åtgärder som blir obligatoriska kan leda till att nödvändiga åtgärder inte alltid tas på allvar. Vidare anför man att den tid som den socialdemokratiska regeringen nämner i propositionen för att utföra en rehabiliteringsutredning vittnar om att frågan inte hanterats på ett seriöst sätt. Kristdemokraterna anser även att förslaget skulle innebära att försäkringskassornas administration ökar ytterligare och det är det sista vi behöver.
Kristdemokraterna menar att dagens system inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Det kan i vissa fall vara känsligt att arbetsgivaren utreder, speciellt med tanke på det växande antalet individer med stressrelaterade besvär. För vissa är lösningen inte att gå tillbaka till den gamla arbetsplatsen vilket försvagar motivet för att den tidigare arbetsgivaren ska ha utredningsansvaret. Alltfler personer i arbetslivet – för närvarande nästan var fjärde – saknar dessutom en traditionell arbetsgivare som kan göra utredningen.
Kristdemokraterna anser att ansvaret för samordning av rehabiliteringsarbetet skall flyttas från fyra olika aktörer (landstingens hälso- och sjukvård, kommunens socialtjänst, statens arbetsförmedling och försäkringskassan) till en offentlig aktör. Genom vårt förslag får individen även en lagstadgad rätt till en rehabiliteringsutredning. Denna fråga utvecklas vidare i avsnitt 6.
JO har vid ett flertal tillfällen riktat stark kritik mot regeringen för de brister som finns i socialförsäkringens administration avseende rättssäkerhet, trygghet och effektivitet. Kristdemokraterna har påpekat för regeringen att kritiken från JO måste tas på allvar och snarast åtgärdas. I prop. 2002/03:89 ”Förändringar inom sjukförsäkringen för ökad hälsa i arbetslivet” föreslogs att försäkringskassan senast efter ett år ska överväga om sjukpenning ska övergå till sjuk- eller aktivitetsersättning. Förslaget skulle, enligt den socialdemokratiska regeringen, leda till att man stramar upp försäkringskassans handläggning av de långvariga sjukfallen. Även om denna förändring är tänkt att komma till rätta med vissa av de brister som JO påpekat är det dock viktigt att härvidlag fästa uppmärksamhet vid orsakerna till de brister som länge har förekommit.
Under 1990-talet fick försäkringskassorna utstå kraftiga neddragningar och därför har de inte kunnat arbeta aktivt med rehabiliteringsarbetet. I takt med att antalet sjukskrivningar ökat har kassorna tvingats prioritera utbetalningar av sjukpenning. Inte förrän i höstbudgetpropositionen för 2003 fick socialförsäkringsadministrationen ett resurstillskott från den socialdemokratiska regeringen. Det är alltså inte i första hand brist på lika rutiner, likt den nu föreslagna ettårsgränsen, som har lett till nuvarande missförhållanden, utan snarare brist på resurser och att rehabiliteringsinsatser fått stå åt sidan. Regeringens förslag blir således verkningslöst.
Det finns fortfarande ett mycket stort antal långtidssjukskrivna som väntar på rehabilitering och antalet bara växer. En stor del av dessa har fortfarande efter ett helt år inte fått någon rehabilitering. Detta problem kommer knappast att lösas genom att en tidsgräns sätts för utbyte av sjukpenning till andra ersättningsformer. Regeringens förslag riskerar snarare att leda till att sjukpenning rutinmässigt övergår till sjuk- eller aktivitetsersättning efter ett år istället för att lägga fokus kring att rehabiliteringsinsatser sätts in så snabbt som möjligt. Regeringen borde i konsekvensens namn ha fastställt en tidsgräns för när rehabiliteringsinsatser senast skall ha kommit igång. Alla rehabiliteringsmöjligheter måste nämligen först uttömmas innan man övergår till en ersättningsform som utgår från en mer permanent arbetsoförmåga. Särskilt viktigt är det eftersom aktivitets- eller sjukersättning kan leda till svårigheter med att komma tillbaka till arbete. Regeringen försvarar sig med att understryka att om alla rehabiliteringsmöjligheter inte är uttömda och arbetsoförmågan består, kommer den försäkrade även fortsättningsvis att få sjuk- eller rehabiliteringspenning. Såsom problemen ser ut idag, och även framöver av regeringens handlingsförlamning att döma, tycks förslaget således vara en ren formalitet utan någon reell innebörd. Regeringen borde istället inrikta sig på att göra en systemförändring så att rehabilitering kommer igång snabbt och utifrån individers specifika problem, förutsättningar och möjligheter. Kristdemokraterna förespråkar, som tidigare nämnts, sedan länge att införa en rehabiliteringsförsäkring där individen sätts i centrum. Denna fråga utvecklas vidare i avsnitt 6.
Det finns inga enkla förklaringar till att ohälsotalen ökat så dramatiskt sedan 1997. Svaret går inte att finna i att vi har blivit sjukare. Av AHA-utredningens2 arbete framgår det snarare att folkhälsan på senare år blivit något bättre. Svaret går heller inte generellt att finna i en sämre arbetsmiljö eller ett hårdare arbetsklimat. En studie av arbetslivsinstitutet visar att utbrändhet är minst lika vanligt hos arbetslösa och studerande som hos förvärvsarbetande. I dag är nästan var femte sjukskriven samtidigt arbetslös. Av en enkätundersökning som RFV gjort bland långtidssjukskrivna framkommer det att hälften av sjukskrivningarna beror på andra faktorer än arbete eller arbetsmiljö3. Orsak till ohälsan kan inte heller härledas till att man exempelvis bor i en stressig storstadsmiljö. RFV har utrett frågan om de regionala skillnader som finns avseende sjukskrivningar och där framkommer det att Norrlandslänen, särskilt norrländsk glesbygd, ligger över riksgenomsnittet för ohälsotalet och att större kommuner som exempelvis Uppsala och Jönköping ligger under riksgenomsnittet.
RFV:s enkätundersökning bland 15 000 långtidssjukskrivna visar att frågan om orsakerna till sjukskrivningar är komplexa. De långtidssjuka är långtifrån en homogen grupp och därmed heller inte mottagliga för samma typer av åtgärder.
Enligt ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) är sjukfrånvaron i Sverige hög internationellt sett. Ur ett svenskt perspektiv är ett av huvudresultaten av en studie4 att det finns ett starkare samband mellan sjukfrånvaron och konjunkturcykeln i Sverige än i övriga länder. Antalet äldre som riskerar att bli frånvarande från arbetet på grund av nedsatt arbetsförmåga är större i Sverige än i länder där färre personer är kvar i arbetslivet efter 50-årsåldern och i synnerhet efter 60-årsåldern.
Den svenska arbetsmiljölagen ger de yttre ramarna för vad som gäller för miljön på jobbet. Arbetsmiljöverket har som uppgift att i detalj reglera vad som ska gälla. I dag finns det drygt 140 föreskrifter som arbetsgivarna har att förhålla sig till. Dessutom har vi Arbetsmiljöinspektionen, vars uppgift är att kontrollera att bestämmelser följs ute på arbetsplatserna. De satsningar som gjorts i Sverige när det gäller arbetsmiljöfrågor är omfattande och bör ha minskat den sjukfrånvaro som har samband med arbetsmiljön.
Arbetsplatsen är inte den enda avgörande förklaringsfaktorn för den ökade ohälsan. När man läser regeringens texter och lyssnar på debatter slås man av hur dogmatiskt man ser på orsakerna till sjukfrånvaron. Arbetsplatsens beskaffenhet och arbetsmiljön verkar vara de enda faktorer som påverkar om människor mår dåligt och sjukskriver sig. Med ett sådant snävt fokus kommer man inte åt problemen. Kristdemokraterna har ett betydligt bredare fokus.
Utan att förringa arbetsplatsens betydelse i sammanhanget menar vi att det finns ett flertal orsaker till den ökade sjukfrånvaron. Grunden för åtgärder mot ohälsan måste bygga på en korrekt analys av orsaksförhållandena. Kristdemokraterna drar slutsatsen att det är människors svårigheter att få hela livspusslet att gå ihop som skapar en betydande del av ohälsan. Utformningen av familje-, social-, folkhälso-, skatte- och jämställdhetspolitiken har stor betydelse för möjligheterna att komma till rätta med ohälsan. Ohälsan både i och utanför arbetslivet måste bekämpas genom att stärka den enskilda människans känsla av värde, inflytande och egenmakt. Hälsa handlar om att få leva ett så friskt liv som möjligt utifrån sina egna förutsättningar. Svårigheter att få tillräckligt med tid för barn, familj, sig själv, släkt och vänner, skapar den stress, känsla av otillräcklighet, ensamhet och trötthet som så många känner. Grundtryggheten och hälsan hos barn och vuxna har därmed blivit mindre.
Den fysiska hälsan i Sverige är god medan den psykiska hälsan tenderar att försämras. Arbetslöshet, dålig ekonomi, låg utbildningsnivå och andra kända faktorer räcker inte alltid som förklaring till den psykiska ohälsan. Även under materiellt goda förhållanden förekommer ohälsa på det psykologiska planet. Detta innebär att det inte alltid är materiella faktorer som orsakar ohälsa eller att mer pengar är lösningen på problemen. Människan är en helhet där både kropp och själ behöver vårdas. Människans behov av gemenskap och trygghet kan inte ersättas, utan måste tillfredsställas redan från födseln. Otrygghet grundad i barndomen följer ofta individen upp i vuxen ålder och denne får ofta bära med sig otryggheten resten av livet.
De immateriella värdena måste beaktas som viktiga hälsofaktorer och ges ett större utrymme i det framtida folkhälsoarbetet.
Mycket tyder på att en ökad förvärvsfrekvens, högre tempo i arbetslivet och ökad arbetslöshet med därtill ökad rädsla för att förlora jobbet, försvårar föräldraskapssituationen. En förutsättning för att både kvinnor och män ska ha möjlighet att utvecklas i sina yrkesroller och samtidigt kunna fungera i den viktiga föräldrarollen, är att vi kan skapa ett barnvänligt arbetsliv. Här krävs en arbetsmiljö där det betraktas som en kompetenshöjning och en viktig samhällsuppgift att vårda och fostra sina barn. Detta måste gälla både män och kvinnor.
Därför är det viktigt att ge föräldrarna såväl ansvaret som resurserna för att själva kunna utforma sin vardag och kunna välja barnomsorgsform som de anser bäst. Kristdemokraternas förslag om barnomsorgskonto ger föräldrarna denna viktiga valmöjlighet. De ekonomiska villkoren för att ta hand om barn måste vara gynnsamma. En generös föräldraförsäkring med höjt golv och tak, rätten att vara tjänstledig i tre år som nybliven förälder, tillgång till god barnomsorg av olika slag som kan väljas efter barnets och föräldrarnas önskemål, är viktiga inslag för kombinationen föräldraskap och arbetsliv. De familjepolitiska förslag vi har är även viktiga ur ett jämställdhetsperspektiv.
För många kvinnor är stressen utanför jobbet det stora problemet. De flesta män uppger situationen på arbetsplatsen som den främsta källan till stress. För kvinnor är livet utanför jobbet en minst lika viktig stressfaktor. Studier som har gjorts kring denna fråga visar att kvinnans adrenalinhalt stiger kraftigt kring klockan fyra på eftermiddagen och når sin topp vid åttatiden. Då har mannens stresshormon lagt sig till rätta efter en liten topp vid sextiden. En studie på kvinnor, som vårdats för akut kranskärlssjukdom, visade att den stress som var förknippad med familjelivet utgjorde den största faran för hälsan. Kristdemokraterna anser att stressen måste minska också i hemmen. Möjligheten att köpa privata tjänster såsom städning, tvätt, reparationer av huset, fönsterputsning, bilvård o.s.v. måste öka. Det ger möjlighet för familjer att frigöra tid för fri användning istället för att, som nu, producera alla dessa tjänster själv. Sänkt skatt på hushållstjänster skulle ge lägre priser och ett antal nya jobb. Det skulle möjliggöra även för låg- och medelinkomsttagare att kunna välja bort arbetsuppgifter i hemmet, till förmån för andra aktiviteter alternativt vila. För ensamstående mammor är detta särskilt viktigt.
Eftersom det fortfarande ofta är kvinnorna som har huvudansvaret för hemmet och barnen skulle förslaget dessutom öka jämställdheten. Genom att möjliggöra köp av hushållstjänster underlättar vi för både män och kvinnor att förena yrkesarbete med föräldraskap och fritid. Vidare skulle vår politik öka sysselsättningen och göra många av de tjänster som idag utförs på en svart marknad till vita med allt vad det innebär av social trygghet för de som utför arbetet.
Ett gott arbetsklimat kännetecknas av ett stort medinflytande för personal. En av de allra viktigaste faktorerna för den enskilde är att få påverka omfattning och förläggning av arbetstider. Ett utrymme av självvalda arbetstider ger också positiv inverkan på arbetsklimatet och minskar stressfaktorn. Kristdemokraterna menar att arbetstidslagstiftningen måste utformas så att arbetsgivare och arbetstagare i ökad utsträckning lokalt kan fastställa arbetstiden efter sina behov och önskemål. Vi vill uppmuntra arbetsgivarna att tillämpa en flexibel förläggning av arbetstiden för sin personal. Vi ser även positivt på distansarbete och s.k. job-sharing, där två parter med likartad kompetens delar på ett jobb för att klara t.ex. barnomsorg på ett familjenära sätt.
Forskning visar att stress kan vara positiv under begränsad tid, men att risken för utbrändhet vid långvarig stress ökar. Det är därför nödvändigt med en längre sammanhängande ledighet för återhämtning. Kristdemokraterna vill förändra semesterlagen så att betald semester utöver fyra veckor ska kunna tas ut som arbetstidsförkortning för den som så önskar.
Människor arbetar i dag i större utsträckning i projekt och s.k. platta organisationer i vilka ett stort egenansvar förekommer. Organisationerna tenderar ibland att innebära ökade krav, oklara gränser, dåligt personalstöd och krympande resurser. Men platta organisationer kan också medföra arbetsglädje, större delaktighet och utvecklingsmöjligheter. Allt beror på hur väl organisationer fungerar och vilka resurser den förfogar över. Därför är det viktigt att tillgodose varje människas behov av tillitsrelaterade strukturer i arbetslivet. Ansvar och befogenheter måste gå hand i hand och en god arbetsinsats skall uppmärksammas och belönas. Våra samtliga förslag för ett mänskligt och uthålligt arbetsliv återfinns i motionen ”Ett hälsosamt arbetsliv”.
Offentlig sektor toppar statistiken över såväl antalet långtidssjukskrivna som korttidsfrånvaron på arbete. En särskild genomlysning bör göras av den offentliga sektorns speciella problem. Erbjudande om trygga jobb, med möjlighet till flexibel arbetstidsförläggning och rik möjlighet till kompetensutveckling, är några viktiga faktorer för framtidens personalpolitik inom offentlig sektor. Extra viktigt är det med tanke på att kvinnor är överrepresenterade i ohälsostatistiken. Att minska ohälsan bland dessa grupper är alltså i allra högsta grad ett led i arbetet för ett jämställt samhälle.
Vårdpersonalens insatser är nyckeln till god vård. Genom bättre arbetsförhållanden och högre löner, bland annat genom att fler vårdgivare och karriärvägar tillkommer, blir personalen inom vård och omsorg friskare och vården bättre. Det finns ett antal undersökningar som alla tyder på en och samma sak, nämligen att anställda hos privata vårdgivare trivs bättre och mår bättre än sina kollegor hos offentliga vårdgivare. Professor Furåker vid Göteborgs universitet, har i sin forskning kommit fram till att offentliganställda är mer missnöjda med lön och anställningstrygghet än privatanställda. De anser också att de oftare kommer hem utmattade från jobbet. Missnöjet gäller också karriärsmöjligheter och makt över tiden. Merparten av de sjuksköterskor som övergått från offentlig till privat vård anser att övergången varit positiv. Initiativ från medarbetarna tas till vara i större utsträckning och de anställda får mer stöd och uppmuntran i sitt arbete.
Det är oerhört viktigt att människor får vård i tid för att på så sätt undvika mänskligt lidande och utdragna sjukskrivningar. Kristdemokraterna anser att vård och omsorg måste ges en särställning i samhället och därmed tillförsäkras tillräckliga resurser.
Resurser som tillförs landsting och kommuner skall därför främst användas till att säkerställa en god vård och omsorg för svårt och långvarigt sjuka. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har presenterat statistik över de resurser som tillförts landsting och kommuner under de två senaste mandatperioderna. Där konstaterar man att kommunsektorn inte fått några nettotillskott under de senaste fyra åren.
Vi tar dessa uppgifter på allvar och anser att resurserna är otillräckliga för att garantera en god vård och omsorg. För att kunna höja kvaliteten, utöka antalet vårdplatser och rekrytera mer personal tillför Kristdemokraterna därför 3,8 miljarder kronor mer än regeringen i generella statsbidrag till kommuner och landsting de närmaste tre åren.
För att öka tillgängligheten vill Kristdemokraterna införa en nationell vårdgaranti. För detta ändamål avsätter vi ett särskilt bidrag på en miljard kronor under två år, d.v.s. en miljard kronor mer än regeringens så kallade tillgänglighetspengar. Den nationella vårdgarantin omfattar alla medicinskt motiverade behandlingar och skall vara fullt genomförd inom två år.
Den nationella vårdgarantins införande förutsätter en större mångfald av vårdgivare. Regeringen motarbetar en mångfald av vårdgivare. Den så kallade stopplagen som hindrar landstingen att själva bestämma över sin organisation ska, enligt regeringen, permanentas. Vi anser tvärtom att fler alternativa driftsformer i vården är nödvändigt om korta väntetider ska kunna garanteras.
Enligt Statistiska centralbyråns undersökning Arbetsmiljön 2001 uppgav nästan tre fjärdedelar av sysselsatta kvinnor respektive män som är 30 år eller äldre att de hade tillgång till företagshälsovård. I åldersgruppen 16–29 år var andelen betydligt lägre, drygt 60 procent bland männen och drygt 50 procent bland kvinnorna. Undersökningen visade att det är en större andel män (51,6 procent) än kvinnor (38,1 procent) som har tillgång till företagshälsovård.
Kristdemokraterna vill framhålla företagshälsovårdens betydelse. En utbyggd företagshälsovård kan bli en viktig resurs i arbetet med att få ned sjukfrånvaron. Den omorganisation av företagshälsovården som genomfördes för ett decennium sedan har inte varit helt lyckad. Avståndet mellan företagsläkarna och företagen har alltför ofta blivit ”för långt”.
Tidigare hade företagsläkarna också möjlighet att ge sjukvårdande behandling på samma villkor som läkarna inom landstingen. Företagsläkaren såg tidigt eventuella missförhållanden inom både den fysiska och psykiska arbetsmiljön i företaget/förvaltningen. Beslutsvägarna var ofta kortare och på så sätt kunde dålig arbetsmiljö rättas till.
Med en försiktig utbyggnad av företagshälsovården kan dessutom en rad positiva effekter uppkomma. I dagens stressade samhälle är det många som skulle uppskatta den närhet till medicinsk kunskap som företagshälsovården skulle kunna erbjuda om den gavs möjlighet. Företagshälsovården skulle då kunna avlasta vårdcentraler och andra läkarmottagningar samtidigt som konkurrensen om personal inte skulle bli störande.
Kristdemokraterna vill att företagshälsovården får tillbaka en del av sina tidigare uppgifter. Det skulle innebära en effektivisering av arbetsgivarnas arbetsmiljöarbete.
Regeringens förslag i 11-punktsprogrammet om att stärka metodutveckling inom företagshälsovården med 10 miljoner kronor ställer vi oss dock tveksamma till. Företagshälsovården är privata företag som ska svara mot kundernas behov. Som företag är det deras uppgift att tjäna pengar på att exempelvis erbjuda arbetsgivarna att köpa rehabiliteringsutredningar, eller andra rehabiliteringsinsatser som arbetsgivaren önskar. Denna process pågår redan inom företagshälsovården.
Problemen med de skenande sjukförsäkringskostnaderna har lett till en tydlig ökning i debattintensitet på området. Flera seriösa och tunga instanser – bland andra LO, TCO och Saco – har, liksom Kristdemokraterna, krävt att regeringen ska inrätta en ny rehabiliteringsförsäkring. Vad väntar regeringen på?
Kristdemokraterna har länge motionerat i riksdagen om att rehabiliteringsmomentet måste få en betydligt starkare ställning i sjukförsäkringen. Vi har ett mycket väl utvecklat, konkret förslag hur detta skulle kunna genomföras. Förslaget bygger på en statlig utredning, vars betänkande offentliggjordes år 2000, men som ignorerats av regeringen. Utredningen heter ”Rehabilitering till arbete – en reform med individen i centrum” (SOU 2000:78). Kristdemokraterna satsar sammanlagt 10,3 miljarder kronor de närmaste tre åren på en kraftigt förbättrad rehabiliteringsförsäkring. (Se tabell nedan). Sjukförsäkringen är huvudintäkt. Staten bör skjuta till den del som är rimlig för att finansiera rehabilitering för de 25 procent som inte har en traditionell arbetsgivare, exempelvis arbetslösa.
Specifikation av kostnaderna för rehabiliteringsförsäkringen:
Tabell 1 Ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring
Tanken är att den nya försäkringen fortsättningsvis skall finansieras via arbetsgivaravgifter, men under en övergångsperiod på tre år ska staten stå som medfinansiär. Enligt utredaren behöver mellan 2,6 miljarder och 2,9 miljarder kronor per år satsas under en treårsperiod för att sätta igång det nya arbetssättet.
Ett stort antal studier pekar på att aktiva sammansatta rehabiliteringsinsatser och ett snabbt agerande vid sjukskrivningar faktiskt ger positiva effekter för individen jämfört med passivitet. Dessa effekter kan avläsas på individers funktion, sjukdagar och in- eller återinträde i arbetslivet. Jämfört med dagens situation med relativt hög grad av passivitet ger förstärkt rehabilitering minskade sjukdagar och förtidspensioneringar.
Utredningen som ligger till grund för Kristdemokraternas rehabiliteringsförsäkring tog initiativ till en makroekonomisk studie av de totala samhällsekonomiska effekterna. Utredningen visade att den samhällsekonomiska vinsten av framgångsrik rehabilitering är mycket stor i förhållande till den sannolika kostnaden för själva rehabiliteringen. Enligt utredningen ger en satsad krona nio åter, sett över de fyra sektorerna inom offentlig sektor, arbetsgivarens och den enskilde individens ekonomi.
Det behövs en kraftfullare försäkring – en sammanhållen rehabiliteringsförsäkring. Den bidrar med aktiva och tidiga insatser i syfte att få den sjukskrivne till arbete så fort som möjligt. Idag är det inte ovanligt att den försäkrade ”bollas” mellan olika offentliga aktörer. Nuvarande fyra ansvariga sektorer (landstingens hälso- och sjukvård, kommunens socialtjänst, statens arbetsförmedling och försäkringskassorna) har samma ansvar men olika mål och medel vilket ofta gör att individer idag hamnar mellan stolarna. Individens ställning i dagens rehabiliteringssituation varierar beroende på vilket regelverk som är aktuellt. För att sätta individen i centrum och komma bort från det uppifrån- och myndighetsperspektiv som präglar dagens system krävs det en förändring. Det kristdemokratiska förslaget om förstärkt rehabiliteringsförsäkring sätter individen i centrum och låter därmed det offentliga anpassa sig efter individernas skiftande behov och önskemål.
För att komma bort ifrån det myndighetsperspektiv som präglar dagens rehabiliteringsförsäkring flyttas i vårt förslag tyngdpunkten från fyra likvärdiga offentliga sektorer (landstingens hälso- och sjukvård, kommunens socialtjänst, statens arbetsförmedling och försäkringskassa) till en offentlig huvudaktör. Nedan beskrivs i korthet vad denne huvudaktör – försäkringsgivaren – har att göra.
Den första uppgiften innebär att försäkringsgivaren även skall arbeta med förebyggande insatser.
Den andra uppgiften för försäkringsgivaren är att beräkna och betala ut ersättning till individen för dels inkomstförlust, dels andra ersättningar och bidrag som kan vara aktuella i det enskilda fallet.
Den tredje uppgiften är att ansvara för rehabiliteringsutredningen. En grundlig utredning är själva utgångspunkten för en lyckad rehabiliteringsprocess. Den måste också göras tidigare än vad som sker nu. Som regel ökar då förutsättningarna för framgång och minskar på så sätt också kostnaderna för försäkringen.
Den nuvarande ordningen med arbetsgivarna som ansvariga för rehabiliteringsutredningen fungerar dåligt. Endast en av fyra arbetsgivare genomför utredningen som det är tänkt. Att flytta över ansvaret från arbetsgivaren till försäkringsgivaren kan uppfattas som kontroversiellt. Men vid en samlad bedömning menar vi att fördelarna överväger.
Den tredje uppgiften innebär att försäkringsgivaren aktivt skall verka för att den sjukskrivne individen kan komma åter i sitt tidigare arbete eller – om detta inte är möjligt – i likvärdigt arbete. Om den sjukskrivne individen saknar anställning skall försäkringsgivaren i stället se till att individen uppnår arbetsförmåga.
Den fjärde uppgiften är att ansvara för uppföljning så att uppnådda positiva effekter kan vidmakthållas.
Tendensen att de långa sjukskrivningarna ökar, indikerar att det tar alltför lång tid från det att sjukdom bekräftats tills rehabiliteringsåtgärder sätts in. Den kaotiska situation som idag råder spolierar människors möjligheter till snabb återhämtning. Sjukskrivningsperioden förlängs väsentligt ju längre man tvingas vänta på rehabilitering. Trots att antalet långtidssjukskrivningar över 30 dagar har ökat dramatiskt de senaste fyra åren är antalet rehabiliteringsinsatser oförändrade. Bland de drygt 460 000 personer som i dag lämnat arbetsmarknaden med sjukersättning (tidigare förtidspension) finns med all säkerhet många som kunnat komma tillbaka om de fått rehabiliteringsinsatser snabbt. RFV:s stora undersökning bland långtidssjukskrivna visar att många av dem skulle kunna arbeta deltid eller heltid om de bara fick hjälp. Många långtidssjukskrivna har fortfarande efter ett helt år inte fått någon rehabilitering. Det är misshushållning med mänskliga och samhälleliga resurser då människor är sjuka längre än nödvändigt.
I vårt förslag skall rehabiliteringen komma in snabbt och ses som en process som består av tre faser. I praktiken råder det givetvis inte vattentäta skott mellan de olika faserna, tvärtom överlappar de varandra.
Försäkringsgivaren har i sin organisation personer som utses till koordinator i varje enskilt ärende. Denne bör ha god förmåga att självständigt driva rehabiliteringsprocessen med respekt för individens rättigheter och integritet, gärna med erfarenhet från olika delar av arbetslivet. Vidare förutsätts kunskaper i såväl rehabiliterings- som försäkringsmedicin, allmän kännedom om socialrätt, arbetsrätt och försäkringsjuridik.
Det är mycket viktigt att processen kommer igång så snart som möjligt efter insjuknandet. I Gerhard Larssons utredning föreslår man vid en avvägning att rehabiliteringsutredningen bör göras efter fyra veckors sjukskrivning eller tidigare om individen själv begär det.
Genom att rehabiliteringsprocessen kan komma igång tidigare än i nuvarande ordning kan man komma ifrån mycket av den tid som den sjuke, enligt nuvarande ordning, är passivt sjukskriven.
Även om arbetsgivaren inte längre ansvarar för rehabiliteringsutredningen är det ändå viktigt att betona arbetsgivarens ansvar att medverka till att lämna nödvändiga uppgifter och information till försäkringsgivaren samt att även i övrigt bistå för att underlätta utredningen.
När rehabiliteringsutredningen är klar är det dags för själva rehabiliteringsinsatserna. Det kan röra sig om olika former av träning och aktiviteter för att individen ska återvinna funktioner, självförtroende och ibland motivation. Förutom behandling, medicinsk eller annan, kan olika rådgivningsinsatser – ekonomiska, sociala, psykologiska m.m. – komma i fråga.
Koordinatorn ansvarar för att följa upp och säkra de uppnådda rehabiliteringseffekterna i varje enskilt fall. Frekvens och tidsutsträckning varierar från individ till individ och det är en del i koordinatorns professionalism att bedöma vad som behövs i det enskilda fallet.
Utvärdering av processen innebär att individens och övriga aktörers uppfattning om kvalitet fångas upp och dokumenteras systematiskt. Denna information möjliggör och bidrar till framtida metodutveckling och mer generell utvärdering och forskning.
En förutsättning för lyckad rehabilitering är individens engagemang och medverkan. Samhället bör givetvis kunna kräva av individen att delta i aktiv rehabilitering. Detta kan dock endast göras genom att samhället i sin tur ställer upp med rehabiliteringsstöd. Det är denna balans mellan individens rättigheter och skyldigheter som saknas för närvarande. Kristdemokraterna anser att individen ska ges ett reellt inflytande i rehabiliteringsprocessen genom att han eller hon får vissa lagfästa rättigheter mot försäkringsgivare och rehabiliteringsaktörer. Dessutom får den, som så önskar, rätt till en mentor som kan fungera som ett stöd genom hela processen. Mentorsstödet anpassas efter individen och kan t.ex. handla om en samtalspartner, bollplank och rådgivare inför olika val och beslut eller att vara individens talesman. Huvuduppgiften för mentorn är att tjäna som stöd och underlätta samspelet mellan individen, arbetsplatsen och andra aktörer.
En av de stora bristerna med dagens system är det förebyggande arbetet. Det är regeringens uppgift att erkänna att familje-, skatte-, folkhälso- och jämställdhetspolitiken påverkar människors möjligheter att få ihop sitt livspussel. Det finns dock viktiga delmoment i rehabiliteringsförsäkringen som handlar om förebyggande arbete och forskning. Antalet yrkesinspektörer förstärks och för att stödja arbetsgivaren i det förebyggande arbetet vill vi inleda ett försök med arbetsplatsrådgivare. I försäkringen ingår det även en nationell utbildningssatsning för 3 000 nyckelpersoner på arbetsplatser och myndigheter i dessa frågor. Vi vill även anslå medel för forskning inom detta område samt tillse att det finns en högskoleutbildning i rehabilitering.
Enligt undersökningar missgynnas kvinnor idag såväl när det gäller arbetsrehabilitering som att få skador klassade som arbetsskador. Det handlar bl.a. om att mäns rehabilitering påbörjas snabbare och ofta är mer omfattande än kvinnors. Detta är mycket allvarligt, inte minst eftersom kvinnor står för en stor del av sjukskrivningarna. I och med att rehabiliteringsstödet i det nya systemet utgår från individens specifika problem, behov, förutsättningar och möjligheter kommer vi ifrån denna oacceptabla ordning.
Den utredning som ligger till grund för vårt förslag (SOU 2000:78) är förhållandevis omfattande och lägger ett stort antal förslag utöver det vi redogjort för här. Det rör sig bland annat om:
en regional resultatenhet inom den regionala försäkringskasseorganisationen
en metod- och utvärderingsenhet
ekonomiskt stöd till offentliga arbetsgivare
vidgad rätt till rehabilitering för egenföretagare
kompetensförstärkning av handläggarpersonal
en nationell utbildningssatsning för 3 000 nyckelpersoner på arbetsplatser och myndigheter
en förstärkt arbetsmiljöinspektion
högskoleutbildning inom rehabilitering
utökad rätt att studera med rehabiliteringsersättning m.m.
Sammantaget stämmer dessa förslag väl överens med det vi kristdemokrater länge eftersträvat, nämligen resurssatsningar på rehabiliteringsområdet för tidiga åtgärder och höjd kompetens inom försäkringskasseorganisationen. Utredaren belyser också på ett bra sätt att vissa personer behöver hjälp med arbetsmarknadsinriktade åtgärder för att komma tillbaka i arbete. Det är ett faktum att många är sjukskrivna för att de inte själva kan byta arbete, eller inte får hjälp av arbetsförmedlingen då de redan har en anställning.
Kristdemokraterna anser att åtgärder inte kan vänta och stödjer därför de förslag som förs fram i Gerhard Larssons utredning. Målet med utredningens förslag är färre och kortare sjukfall. De samhällsekonomiska vinsterna lyfts fram liksom att de individer som kan få adekvat hjälp får ett stöd tillbaka till arbetslivet.
Gerhard Larsson gör en god analys av behoven av rehabilitering och arbetssätt och Kristdemokraterna ställer sig positiva till utredarens förslag om en ny rehabiliteringsförsäkring. Vi delar dock inte utredarens förslag att en ny fristående myndighet kallad Rehabiliteringsstyrelsen införs. Vi anser att dess funktion bör finnas som en egen resultatenhet inom RFV. I övrigt anser vi det viktigt att reformen får genomslag så snart som möjligt. Genom regeringens senfärdighet har vi redan gått miste om dyrbar tid. Riksdagen bör fatta ett principbeslut enligt utredningens förslag samt ge regeringen i uppdrag att påbörja erforderligt lagstiftningsarbete. Dessutom måste en organisationskommitté tillsättas.
I tider av neddragningar under 1990-talet har arbetsgivarna inte ansett sig ha vare sig tid eller resurser att prioritera rehabiliteringsarbetet. Samtidigt har försäkringskassorna fått utstå kraftiga neddragningar så att inte heller de kunnat arbeta aktivt med rehabiliteringsarbetet. I takt med att antalet sjukskrivningar ökat har kassorna tvingats prioritera utbetalningar av sjukpenning. Personella resurser har således flyttats över från rehabiliteringssidan till utbetalningssidan. Så här i efterhand kan man konstatera att denna kortsiktiga prioritering blivit mycket kostsam.
Bristande rehabiliteringsinsatser på grund av resursneddragningar och ökad mängd sjukfall är inte det enda problemet inom sjukförsäkringen. Justitieombudsmannen har påpekat allvarliga brister med anledning av det kraftigt ökade antalet anmälningsärenden som inkommit. När beslut fattas på felaktiga grunder eller handläggningstiderna blir för långa är den enskildes rättssäkerhet i fara.
Så sent som år 2001 riktade JO stark kritik mot regeringen för de brister som finns i socialförsäkringens administration avseende rättssäkerhet, trygghet och effektivitet.
Av budgetpropositionen framgår det att dessa brister kvarstår.
Redan för tre år sedan föreslog Jan Rydh i Sjukförsäkringsutredningen (SOU 2000:121) att regeringen skulle ge sjukförsäkringen ett temporärt resurstillskott för att komma tillrätta med den onda cirkel försäkringskassorna befinner sig i. På grund av regeringens senfärdighet har behovet av detta resurstillskott bara ökat. Utan en fungerande administration kommer arbetet med ohälsan aldrig att lösas. Samtidigt har vi avvisat den administrativa belastning som förslaget om att alltid kräva in ett beslutsunderlag från arbetsgivarna skulle innebära för försäkringskassorna.
Kristdemokraterna tillför Riksförsäkringsverket samt de allmänna försäkringskassorna ytterligare 100 miljoner kronor år 2004, 150 miljoner kronor år 2005 samt 200 miljoner kronor år 2006 för att förstärka kvaliteten, kontrollen samt förkorta handläggningstiden för besluten.
Problemet med överbelastade försäkringskassor riskerar återkomma om inget görs med kassornas sätt att arbeta med rehabilitering. För att förhindra att rehabiliteringsverksamheten ska behöva stå tillbaka för utbetalning av sjukpenning bör försäkringskassorna inrätta särskilda resultatenheter som arbetar med rehabilitering. Pengar och personal kan därmed inte utan vidare föras över från en resultatenhet till en annan.
Det är viktigt att legitimiteten för socialförsäkringssystemet inte urholkas. RFV har genomfört en undersökning i vilken omkring hälften av de som besvarat frågorna tror att ”fusk” med olika bidrag och ersättningar är vanligt förekommande. Det är oroväckande när det finns en utbredd uppfattning om att fusk är vanligt förekommande, oavsett om det är riktigt eller ej.
Riksförsäkringsverket har sedan en tid arbetat med en ny kontrollstrategi. Orsaken till detta är att man vid en undersökning som genomfördes förra året fann att omkring 6 procent av de ärenden man kontrollerade innehöll felaktiga uppgifter. Kristdemokraterna anser att det är viktigt att socialförsäkringsadministrationen har en god kontrollstrategi så att tilltron till försäkringssystemet inte skadas. De satsningar som vi har i vårt budgetalternativ skall till viss del användas för detta ändamål.
Tendensen att de långa sjukskrivningarna ökar, indikerar att det tar alltför lång tid från det att sjukdom bekräftats tills rehabiliteringsåtgärder sätts in. Trots att antalet långtidssjukskrivningar över 30 dagar har ökat dramatiskt de senaste fyra åren är antalet rehabiliteringsinsatser oförändrade. Bland de drygt 460 000 personer som i dag lämnat arbetsmarknaden med sjukersättning (tidigare förtidspension) finns med all säkerhet många som kunnat komma tillbaka om de fått rehabiliteringsinsatser snabbt.
RFV:s stora undersökning bland långtidssjukskrivna visar att många av dem skulle kunna arbeta deltid eller heltid om de bara fick hjälp. Många långtidssjukskrivna har fortfarande efter ett helt år inte fått någon rehabilitering. Det är misshushållning med mänskliga och samhälleliga resurser då människor är sjuka längre än nödvändigt. Samtidigt har den socialdemokratiska regeringen genomfört en regeländring som medför att försäkringskassorna rutinmässigt skall se över om den person som varit sjukskriven i ett år skall få aktivitets- eller sjukersättning. Vi anser att det är något systemfel när det finns personer som får aktivitets- eller sjukersättning utan att man har uttömt samtliga rehabiliteringsinsatser.
Kristdemokraterna anser att en successiv omprövning av samtliga tidigare beviljade aktivitets- och sjukersättningar bör genomföras. De som först bör koma i fråga är de som förtidspensionerats de senaste åren då en ordentlig rehabiliteringsutredning aldrig gjordes. På så sätt kan vi finna dem som med rätt insatser både skulle kunna och vilja återgå till arbetslivet. Även av de nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningarna bör löpande omprövning göras. De resurser vi tillför socialförsäkringsadministrationen skall till viss del användas för detta ändamål.
Det överutnyttjande av sjukförsäkringen som kan betecknas som ”fusk” av den art som bör leda till åtal torde vara begränsat. Att de dramatiskt ökande sjukskrivningstalen till stor del beror på en förskjutning av attityderna torde stå klart för de flesta.
Olika undersökningar pekar på en sådan förskjutning av attityderna till sjukförsäkringen och andra sociala trygghetssystem. Många anser det vara fullt legitimt att sjukanmäla sig även om man inte är sjuk i medicinsk mening. Detta kan delvis bero på bristande kunskaper om syftet med sjukförsäkringen. Det är vanligt att man gör en vidare tolkning av försäkringen än att den ska gälla för medicinskt betingade sjukdomstillstånd. Det som var tänkt att vara en sjukförsäkring har i mångas medvetande kommit att betraktas som en inkomstbortfallsförsäkring. Det förekommer också att sjukskrivning, eller ibland hot om detta, tillgrips som ett sätt att uttrycka missnöje med olika förhållanden på arbetsplatsen.
Attitydfrågorna måste tas på stort allvar i debatten utan att detta leder till att drabbade människor skuldbeläggs. Upplysning om sjukförsäkringens syfte är viktig. Vidare måste ohälsan angripas utifrån den helhetssyn som Kristdemokraterna förordar.
Läkarnas roll i sjukskrivningsprocessen är av största betydelse. Det sjukintyg som utfärdas leder i de flesta fall till att sjukersättning betalas ut av försäkringskassan. Såväl för individen som med tanke på samhällets kostnader är det mycket viktigt att precisionen ökar i sjukskrivningsprocessen. Detta inte minst för att den enskilde ska få den adekvata behandling och rehabilitering som främjar en snabb återgång till arbetslivet.
Varje läkare måste vara medveten om att en sjukskrivning innebär utfärdande av en ”check” som dras av arbetsgivaren och senare statskassan och belastar den kostnad som redan idag är så hög att den hotar andra välfärdssystem. Riksrevisionsverket har påpekat att det saknas drivkrafter för läkarna att bidra till kortare sjukskrivningar och mera precisa intyg. Verkets mening att det behövs en tydligare koppling mellan läkarnas sjukskrivning och kostnadsansvaret och att detta bör belysas ytterligare.
Vidare måste den sammantagna och långsiktiga konsekvensen av att ta en person ur arbetslivet bedömas ur ett helhetsperspektiv av den intygslämnande läkaren. Varje sjukskrivning rymmer nämligen en inneboende risk för isolering och passivisering.
Att läkaren lämnar sjukintyg av omsorg om patientens behov av försörjning är förståeligt i sig inom ramen för nuvarande system men strider naturligtvis mot sjukförsäkringens syfte. Om precisionen i sjukskrivningsprocessen ska kunna ökas krävs en ny politik med ett brett perspektiv. Om ohälsan i hög grad beror på människors svårigheter att få hela livspusslet att gå ihop måste också lösningarna sökas på flera olika politikområden.
Många sjukskrivningar är slentrianmässiga med oprecisa diagnoser som smärta, ryggbesvär osv. Sådana diagnoser utgör 30 procent av sjukskrivningar som är längre än 60 dagar. Vidare måste den intygslämnande läkaren så långt möjligt undvika heltidssjukskrivning utan istället i möjligaste mån ta vara på personens arbetsförmåga även om den är begränsad. Detta skulle underlätta om den intygslämnande läkaren hade kontakt med patientens arbetsgivare för att se om alternativt arbete kan utföras. Detta för att slippa den passivisering som en sjukskrivning kan innebära.
Kristdemokraterna anser att det är viktigt att man betonar och fokuserar på individens arbetsförmåga hellre än arbetsoförmåga. Därför är det bra med en utgångspunkt som i större utsträckningar handlar om möjlighet till deltidssjukskrivning. För att ytterligare stärka detta synsätt och samtidigt i högre utsträckning se till individuella möjligheter bör man helt slopa de fasta stegen i sjukersättningen som idag är 25, 50, 75 eller 100 procent. Problematiken med dessa fasta steg belyses bäst genom ett exempel. En person som idag arbetar till 50 procent och får ersättning till 50 procent skulle inte kunna öka arbetsinsatsen med 10 procent även om detta enligt dennes läkare skulle vara möjligt. Vi anser att dagens system inte tillvaratar den individuella förmågan. Systemet uppmuntrar heller inte till ökad arbetsinsats om det inte ryms inom ramen för de fasta stegen. Detta är enligt vår mening helt fel. Kristdemokraterna förespråkar följaktligen största möjliga flexibilitet genom att möjliggöra en ersättning med en individanpassad procentsats mellan 25–100 procent.
Kristdemokraterna har sedan förslaget om vilanderegler för förtidspension/sjukbidrag lades 1999 motionerat om en förlängning av vilandereglerna. Redan då förutsåg vi att utnyttjandegraden skulle bli låg eftersom man riskerar att få sin ersättning indragen. Vi välkomnar därför att vilandeperioden har förlängts från 12 till 24 månader. Det kvarstår dock ett problem. För de arbetsgivare som vill bereda plats för en person med aktivitets-/sjukersättning finns det inget skydd om eventuella sjuklönekostnader uppkommer. Det skulle kunna medföra att arbetsgivare tvekar att anställa dessa. Den förlängda sjuklöneperioden för arbetsgivarna som den socialdemokratiska regeringen har infört riskerar att leda till att vilandereglerna endast blir en pappersprodukt.
Kristdemokraterna har tidigare krävt att motsvarande vilanderegler införs för studier. Regeringen aviserade i höstbudgetpropositionen för 2003 att man skulle återkomma med en proposition om vilande aktivitets- och sjukersättning vid studier. Något sådant förslag har ännu ej lagts fram för riksdagen.
I Riksdagens revisorers förslag (2001/02:RR13) angående efterkontroll av förtidspensioner anför vissa remissinstanser specifika svårigheter för förtidspensionerade (idag sjuk-/aktivitetsersättning) att komma tillbaka till arbetslivet. Förslaget till efterkontroller som revisorerna lagt fram innebär enligt remissinstanserna ett problem eftersom de som uppbär aktivitets- respektive sjukersättning, om de ska tillbaka i arbete, inte har rätt till arbetslöshetsförsäkring då de från början saknar anställning. Att förlora aktivitets- eller sjukersättning innebär därför att man måste etablera sig på nytt på arbetsmarknaden utan att ha några av de rättigheter som för andra tas för givna, t.ex. a-kassa. Vi delar revisorernas förslag om efterkontroller men anser att det bör konkretiseras hur de med aktivitets- och sjukersättning som ska tillbaka till arbete tillförsäkras en smidig övergång. Systemet med vilande aktivitets- respektive sjukersättning löser problemet för dem som kan påbörja en anställning. För dem som ställer sig till arbetsmarknadens förfogande men inte omedelbart kommer in på denna arbetsmarknad måste andra lösningar tas fram.
Vi föreslår att sjukförsäkringen skall innehålla två karensdagar med ett högriskskydd på 10 dagar per år. Genom denna åtgärd får de som har få sjukdagar per år bära en större årlig självrisk än för närvarande. Högriskskyddet på 10 dagar gör att de som ofta är sjuka får en oförändrad årlig självrisk. Den huvudsakliga besparingen uppstår genom att arbetsgivaravgiften höjs för företagen med 0,23 procentenheter. Därmed är förslaget ekonomiskt neutralt för företagen. Kristdemokraterna kommer på sikt att fasa ut förslaget om den andra karensdagen, när det finns ekonomiskt utrymme för detta.
Självrisk i form av nuvarande karensdagsbestämmelse, oavsett antal dagar, medför problem för vissa grupper. Regering och riksdag har hittills varit ointresserade av att komma tillrätta med detta. Många anställda missgynnas genom dagens regelsystem. Det gäller deltidsarbetande, skiftarbetande, timanställda samt arbetstagare med mer än en arbetsgivare, vilka med dagens system i praktiken kan få flera karensdagar. Vi har i tidigare motioner begärt en regelförändring på detta område. Regeringen har för ett år sedan aviserat att en teknisk översyn skall göras och att man avser att återkomma till riksdagen med en proposition i denna fråga. Någon sådan har ännu inte lagts fram.
När det gäller såväl sjuk- som arbetsskadeförsäkringen finns det vidare skäl att tydliggöra vilka inkomster som man ”försäkrar” och att denna inkomst inte i allt för stor utsträckning går att påverka på kort sikt. Kristdemokraterna anser därför att den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) i sjuk-, arbetsskade- och föräldraförsäkringen skall beräknas på ett genomsnitt av de senaste två årens inkomster. Samtidigt anser vi att skattepliktiga förmåner samt semesterersättning ska vara SGI-grundande. Detta leder till att belastningen på anslaget kan minskas med 2 300 miljoner kronor. Kristdemokraterna avvisade i våras den socialdemokratiska regeringens sänkning av ersättningsnivån i sjukförsäkringen från 80 till 78 procent. Vi höjer således ersättningsnivån i sjukförsäkringen till 80 procent. Detta leder till att anslaget tillförs 1 140 miljoner kronor.
Den politiska letargin har på ett övertydligt sätt visat sig i regeringens hantering av frågan om finansiell samordning. Riksdagen har på hösten 2000 respektive hösten 2001 beslutat att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag om finansiell samordning. Vid det sistnämnda tillfället begärde riksdagen att regeringen skulle återkomma med förslag under våren 2002.
När regeringen till slut valde att förelägga riksdagen med ett förslag om finansiell samordning var det välkommet. Kristdemokrater anser dock att den finansiella samordningen som regeringen föreslår omgärdas av ett regelverk som inte medger ett optimalt utnyttjande av resurserna. Lagförslaget kommer, om det införs, att även i fortsättningen begränsa möjligheterna till finansiell samordning och förhindra värdefulla lokala initiativ i samordningen.
Regeringen saknar tyvärr fortfarande en politik för att förbättra själva rehabiliteringen på individnivå. Det är väl känt att aktiva, tidiga och individuellt anpassade rehabiliteringsinsatser ökar den sjukskrivnes chanser att komma tillbaka till arbetet. Rehabiliteringsförsäkringen som Kristdemokraterna föreslår har ett individperspektiv som förslaget till finansiell samordning saknar. Denna fråga utvecklas vidare i motionen med anledning av propositionen 2002/03:132 Finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet.
Försäkringsförbundet har i rapporten Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen (1996-01-31) och Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen – några kompletterande synpunkter från försäkringsbranschen (1996-07-05) redovisat försäkringsbolagens möjligheter att ta ett större ansvar för trafikförsäkringen än idag. Systemet innebär att trafikanterna mer direkt via sin försäkring får ett ansvar för de kostnader de själva förorsakar genom sitt beteende i trafiken.
Försäkringsförbundet har valt att särskilt studera det finska trafikförsäkringssystemet som en möjlig modell för reformering av det svenska systemet då Finland och Sverige i allt väsentligt har lika ersättningssystem. Skillnaden består främst i den finska trafikförsäkringens primäransvar för inkomstförlust och den direkta skyldigheten för ett trafikförsäkringsbolag att ombesörja främst rehabilitering av arbets- och förvärvsförmåga, men också viss medicinsk och social rehabilitering av den skadelidande. Systemet har varit i kraft sedan 1974 då skadeståndslagen trädde i kraft. Enligt den finska Trafikförsäkringscentralen fungerar systemet bra med en något högre försäkringspremie, medan staten sparat minst motsvarande belopp som kan återföras till trafikanterna.
Det alternativ som Kristdemokraterna förespråkar innebär att samtliga personskadekostnader i samband med trafikolyckor förs över till trafikförsäkringen från och med den 1 juni 2004. Detta skulle vid en statistisk beräkning innebära att riskpremien för trafikförsäkringen skulle öka med ca 880 kronor per år i genomsnitt. Enligt de beräkningar som gjorts står staten för 63 procent eller 4 000 miljoner kronor av de personskadekostnader som trafiken orsakar. Den vinst som uppstår genom de nya ekonomiska incitamenten för minimering av skador kan därmed delas mellan staten och trafikanterna.
En strukturellt viktig effekt blir just att trafikanter med många skadefria år får högre bonus och lägre försäkringskostnader medan grupper med mycket skador får bära en större del av sina skadekostnader. Härigenom uppstår en positiv effekt som kommer att leda till större försiktighet i strävan efter den lägre försäkringspremie som fler skadefria år innebär. Reformen blir stödjande för den av riksdagen beslutade nollvisionen om antalet dödade och svårt skadade i trafiken.
Anslaget till Riksförsäkringsverket påverkas av Kristdemokraternas förslag om att avskaffa dagens avtal med kommunerna när det gäller flyktingar. Vi vill istället införa en utvecklingspeng som följer individen. Pengarna skall fördelas av RFV och utbetalas av försäkringskassan. RFV föreslås få 10 miljoner kronor år 2004 och 25 miljoner kronor för vardera år 2005 och 2006 för nya uppgifter. Det gäller administrering av utvecklingspengen samt medel till kommunerna för bl.a. sfi-undervisningen. Denna fråga utvecklas vidare i Kristdemokraternas integrationsmotion.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Sven Brus (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Gunilla Tjernberg (kd) |
Ulrik Lindgren (kd) |
|
Torsten Lindström (kd) |
Helena Höij (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Olle Sandahl (kd) |
| [1] | Budgetpropositionen 1998 |
| [2] | SOU 2003:13 (Utredningen om Analys av Hälsa och Arbete) AHA – utredningsinstitut och mötesplats |
| [3] | RFV 2002:16 Sjukskrivnas syn på hälsa och arbete |
| [4] | Ds 2002: 49 Den svenska sjukan – sjukfrånvaron i åtta länder |