Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de föreslagna övergångsreglerna i regeringens skrivelse 2003/04:119 inte skall genomföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den s.k. tiotimmarsregeln, det vill säga att regeringen inom EU bör verka för att regelverket om rörlighet för arbetskraft utformas så att arbete, för att ge uppehållstillstånd, skall räcka till den egna försörjningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör verka för att kommunerna för utbetalning av försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen alltid bör kräva någon form av motprestation när det gäller friska vuxna människor, t.ex. arbete, språkutbildning eller jobbsökaraktiviteter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall se över EU:s och Sveriges regelverk för föräldrapenning, barnbidrag, studiebidrag och bostadsbidrag och verka för att dessa reformeras i riktning mot ”bosättningsprincipen”, dvs. att huvudregeln blir att dessa bidrag endast utbetalas till barn som bor i landet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen med hjälp av ambassaderna i respektive nytt medlemsland skall genomföra en informationskampanj för att informera om möjligheten att arbeta i Sverige och om villkoren på den svenska arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en särskild regel under en övergångsperiod om åtta månader för arbetstagare från EU:s nya medlemsstater enligt anslutningsfördraget, där krav ställs på en sökande av uppehållstillstånd att hon eller han har ett arbete som räcker till den egna försörjningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppehållstillstånd för arbetskraftsinvandring skall kunna sökas på plats i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen, om den vill att övergångsperioden förlängs efter den 31 december 2004, måste återkomma till riksdagen för förnyat ställningstagande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att eventuella initiativ från regeringen för att återinföra krav på arbetsmarknadsprövning för anslutningsländernas medborgare måste underställas riksdagen för ställningstagande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en anpassning av reglerna för etablerade arbetstagare så att medborgare i de nya medlemsstaterna som den 1 maj 2004 lagligen arbetar i Sverige – även om de inte hunnit arbeta här en oavbruten period om 12 månader – skall ha oinskränkt tillträde till den svenska arbetsmarknaden.
Den första maj blir Europa för första gången en sammanhållen kontinent med länder som frivilligt valt att gå samman för att lösa gemensamma problem. Tiotals miljoner människor, som för bara drygt tio år sedan levde under kommunistiskt förtryck, kommer in i det EU som djupast sett syftar till att värna demokratin, friheten och freden. Det är något historiskt och fantastiskt. Det ger oss européer stora möjligheter att framgångsrikt möta de utmaningar vi står inför: att säkra freden, att motarbeta gränsöverskridande brottslighet, att hantera miljö- och klimathoten och att vässa vår konkurrenskraft i globaliseringens tid. En gemensam marknad utan handelshinder innebär en starkare ekonomi med fler och bättre jobb, högre tillväxt och fler investeringar.
Rätten att ta arbete inom hela Europeiska unionens område har från början varit en hörnsten i EU-samarbetet. Att människor flyttar mellan länder ökar den ömsesidiga förståelsen och får positiva effekter på den europeiska ekonomin. Rätten och möjligheten att flytta ökar naturligtvis starkt individernas frihet. Det har blivit en självklarhet att alla medborgare i EU-länderna ska kunna resa, arbeta och leva i hela unionen på samma villkor.
Folkpartiet liberalerna har tillhört de politiska krafter som arbetat hårdast för unionens utvidgning. Omedelbart efter Berlinmurens och den europeiska kommunismens fall, alltså redan innan Sverige självt blivit EU-medlem, talade vi för en snabb utvidgning av unionen till Central- och Östeuropa samt Baltikum. Hade vi fått bestämma skulle det som nu sker den 1 maj hänt för flera år sedan. Vi har kritiserat partier som varit skeptiska och politiker som dragit benen efter sig. Det var långt ifrån en självklarhet att unionens utvidgning skulle lyckas. Men tack och lov segrade denna gång de krafter på vår kontinent som har förmågan att se de historiska möjligheterna.
En politisk realitet för några EU-ledare har varit att det finns en oro för konsekvenserna av utvidgningen bland medborgarna. Tyskarna har just gått igenom det egna landets återförening och sett att en sådan process inte är helt problemfri. Också i Österrike har det förekommit tal om omfattande invandring från bland annat Ungern och Polen. Detta ledde fram till att det definitiva utvidgningsbeslutet, som fattades i Köpenhamn under det danska ordförandeskapet, bara var möjligt om det förenades med möjligheter i de ”gamla” EU-länderna att övergångsvis inskränka den fria rörligheten för arbetskraft.
Folkpartiet, liksom i viss utsträckning den svenska regeringen, kritiserade dessa mångåriga undantag. Det har hela tiden varit – och är alltjämt – vår uppfattning att de nya EU-ländernas medborgare redan från anslutningsdagen bör ha rätt att arbeta i Sverige.
Sverige är internationellt sett ett litet land, men under perioder har vi kunnat spela en avgörande roll på den internationella arenan. Inom EU har Sverige och svenska parlamentariker visat att det går att göra skillnad med hjälp av goda argument.
Självklart spelar det roll för vår relation till de nya medlemsländerna hur vi agerar i samband med deras EU-inträde. Ett Sverige som vågar välkomna de människor som vill komma hit och arbeta, i stället för att stänga arbetsmarknaden av rädsla för invandring, kommer självklart att få nya vänner och nya allierade. Ett Sverige som stänger gränserna för människor som vill arbeta riskerar dock att få sämre relationer med Polen, Ungern och de andra länderna som nu kommer in i EU.
Vi får aldrig glömma bort att vi i Sverige och övriga Västeuropa behöver fler människor som arbetar. Den demografiska situationen framöver blir bekymmersam nog ändå, även med en relativt omfattande arbetskraftsinvandring. Kulturella och språkliga hinder talar för att migrationen från öst till väst inte kommer att bli så omfattande.
Den demografiska situationen talar för att det är nödvändigt att på bred front föra en politik som ökar utbudet av arbetskraft. Arbetslösheten måste ner, liksom sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna. Studietiden kan förkortas om den används effektivare. Det måste löna sig att arbeta, så att människor stimuleras att träda in i och stanna i arbetslivet. I ett längre tidsperspektiv är det också mycket positivt om födelsetalen stiger.
Men även om allt detta lyckas gäller alltså både för Sverige och övriga Västeuropa att vi behöver arbetskraftsinvandring för att klara den framtida välfärden. Om inte fler människor från andra länder vill komma och arbeta hos oss kommer det att finnas alldeles för få i arbetsför ålder – vi kommer helt enkelt att vara alltför få som ska försörja alltför många. Seniorutredningen har gjort en beräkning som visar att hälften av oss skulle behöva arbeta till 79 års ålder om den nuvarande andelen arbetande ska kunna bibehållas. Ett sätt att förbättra situationen är om Sverige får betydligt fler arbetskraftsinvandrare.
Undersökningar visar att vi går mot en växande arbetskraftsbrist. Den kommer inte att kunna täckas med inhemsk arbetskraft ens om vi blir mycket bättre på att få in dem som nu hamnat i utanförskap på arbetsmarknaden. Flera landsting genomför rekryteringskampanjer utomlands för att få läkare och sköterskor. Småföretag annonserar månad efter månad efter specialistkompetens, men ingen i Sverige söker de lediga jobben. Verkligheten i Sverige idag är att arbetslöshet och arbetskraftsbrist existerar sida vid sida.
Enligt FN behöver nettoinflödet av arbetskraft till EU uppgå till ca 3,6 miljoner per år fram till 2050 för att antalet personer i arbetsför ålder ska kunna hållas konstant. Enligt AMS arbetsgivarundersökning från juni 2002, riktad till privata såväl som offentliga arbetsgivare i Sverige, har inom vissa yrkesområden mer än 20 procent av arbetsgivarna inte fått tillräckligt med arbetssökande till utannonserade platser. I en annan publicerad AMS-rapport om den framtida personalförsörjningen inom vård och omsorg, bedömdes det samlade rekryteringsbehovet inom denna sektor till 527 000 personer fram till år 2015. Kommunförbundet beräknade i en rapport att rekryteringsbehovet i kommunerna, till följd av pensionsavgångar, uppgår till 570 000 personer fram till 2010. Det är således helt nödvändigt att införa större möjligheter för människor från andra länder att få komma in i Sverige för att arbeta.
Trots de alarmerande siffrorna är den svenska debatten kring arbetskraftsinvandring låst. Regeringens ovilja att utreda hur Sverige kan öppna för arbetskraftsinvandring har varit påtaglig – först i dagarna har den av riksdagen för länge sedan begärda utredningen om saken tillsats. Retoriken som används i regeringens skrivelse om övergångsregler, liksom diskussionen om att behålla arbetsmarknadsprövningen även för de nya EU-medborgarna, ger ofrånkomligen intrycket att många inom socialdemokratin fortfarande ser utländsk arbetskraft som ett hot i stället för en tillgång.
Men regeringens resonemang håller inte. Även om vi lyckades att få in de nya svenskar som i dag saknar arbete på arbetsmarknaden kommer det att finnas behov av arbetskraftsinvandring. Vi kommer att behöva göra stora insatser för att, i konkurrens med andra EU-länder, få människor att välja vårt land. Därför bör Sverige med öppna armar ta emot de människor som vill komma hit för att arbeta och bidra till vår välfärd.
Det var Folkpartiet som på allvar initierade den politiska debatten om arbetskraftsinvandring i Sverige. Det skedde genom vårt integrationsprogram, som presenterades inför valet 2002. Den negativa reaktion som programmet utlöste hos LO och Socialdemokraterna förebådade den motsättning som nu uppstått kring reglerna för arbetskraftens rörlighet inom det nya EU.
Sverige har en lång migrationshistoria, både som utvandrarland och som invandrarland. Det är fascinerande att i ett historiskt perspektiv konstatera hur oerhört positiv huvuddelen av invandringen varit för Sverige. En stor del av Sveriges industri byggdes upp av invandrare. Mindre känt är att också utvandringen hade mycket positiva effekter för Sverige genom återflöde av idéer och pengar (”Amerika-arv”).
Vi kan genom en tillbakablick konstatera vad som fungerat bra och vad som fungerat mindre bra. Mönstret är entydigt. Invandring som leder till arbete och egen försörjning ger relativt snabbt integration, invandring som leder till arbetslöshet och bidragsberoende ger bestående segregation.
OECD:s statistik om graden av integration i medlemsländerna – återgiven i organisationens senaste Sverigerapport – placerar Sverige allra sist i en tabell över medlemsländerna. Som mått använder OECD andelen utlandsfödda män som har arbete. Det måttet kan naturligtvis diskuteras, men är enligt vår mening rimligt. All erfarenhet visar nämligen att jobb och egen försörjning är det mest avgörande för graden av integration också i andra avseenden.
Integrationsverkets årsrapport, som presenterades den 15 mars, ger också en mörk bild av Sveriges förmåga att integrera invandrare. Verket placerar Sverige i en grupp av länder på jumboplats, även om Sverige enligt verkets sätt att mäta inte ligger allra sist. Från verkets sida påpekas med viss rätt att det ligger i sakens natur att arbetskraftsinvandrare kommer snabbt i arbete och att länder som tar emot många flyktingar har ett svårare utgångsläge. Enligt vår mening är det en förklaring men ändå inte en ursäkt för att Sverige lyckats så dåligt i integrationspolitiken. Självfallet kan en torterad, traumatiserad flykting inte komma i jobb lika snabbt som en person som flyttar till Sverige för att ett jobb väntar på honom eller henne. Men det ursäktar på intet sätt att Sverige gjort det extremt svårt för invandrare att komma in på arbetsmarknaden. Arbetsföra flyktingar måste så snabbt som möjligt komma i arbete. Det är helt avgörande, både för att hindra utanförskap och för att garantera ett folkligt stöd för en human flyktingpolitik.
Folkpartiet har en rad förslag på det integrationspolitiska området som syftar till att se till att människor kommer i arbete. Dessa förslag har sin aktualitet främst för dem som i dag sitter fast i bidragsberoende, men linjen är densamma i all Folkpartiets politik: jobb i stället för bidrag. Människor når självförverkligande genom arbete. Bidragsberoende leder till passivitet och utanförskap. Folkpartiet liberalerna driver denna linje såväl i Sverige som i EU. Vettiga regler ska gälla och vi har därför en rad förslag om regelförändringar som borde genomföras alldeles oavsett den förestående östutvidgningen.
Regeringen och Socialdemokraterna försöker nu smita undan ansvaret för en misslyckad integration genom att argumentera för en mer restriktiv migrationspolitik. Övergångsregler för de nya medlemsstaterna kommer dock inte att lösa de stora integrationsproblem som Sverige brottas med. Snarare är det tvärtom. De signaler som Göran Persson sänt ut genom sitt tal om ”social turism” riskerar att leda till en större skepsis mot invandrare i allmänhet. Det underlättar knappast integrationen av dem som i dag befinner sig i utanförskap.
Vi anser att vi på goda grunder, inte minst historiska erfarenheter, kan avfärda LO:s och Socialdemokraternas påståenden om att arbetskraftsinvandring leder till problem på arbetsmarknaden och lägre löner. De svenska lönerna ökade rekordsnabbt under de år på 1950- och 1960-talen då Sverige hade stor arbetskraftsinvandring. Den utredning av Berit Rollén som regeringen beställt tror inte på några stora problem på arbetsmarknaden efter den 1 maj. Däremot varnar utredningen för ökad belastning på bidragssystemen. Samma varning har utfärdats av statsminister Göran Persson, som tidigare sällan visat sig bekymrad över att så många som redan lever i Sverige är bidragsberoende.
Andra EU-länder, bland dem Storbritannien, Irland och Holland, har infört regler för sina bidragssystem som ska hindra att EU:s utvidgning leder till ökad belastning på välfärdssystemen.
Kan varningar om fler i bidragsberoende också avfärdas, på samma sätt som vi i huvudsak avfärdar riskerna för problem på arbetsmarknaden? Eftersom EU:s regelverk om fri rörlighet handlar om just arbetstagare (den gängse termen i engelsk översättning är ”free movement of workers”) borde det inte bli några problem, men en närmare analys visar att bilden är mer komplicerad. EU:s regelverk och domstolspraxis kan tolkas så att gällande EG-rätt i praktiken ger fri rörlighet också för bidragstagare. Denna insikt verkar genuint ny i många länder, däribland Sverige, och har startat en debatt om huruvida utvidgningen kan medföra ett ökat tryck på välfärdssystemen i de gamla medlemsländerna. Den springande punkten är hur EG-rätten definierar arbetstagare.
En EU-medborgare har rätt att arbeta i andra medlemsländer på samma villkor som värdlandets egna medborgare. Det slås fast i EU-fördragets artikel 39 som talar om att ”fri rörlighet för arbetstagare skall säkerställas inom gemenskapen”. Arbetstagare som flyttar inom EU omfattas normalt av det sociala trygghetssystemet i det land där de arbetar, oavsett om man är anställd eller egenföretagare. Den grundregeln finns fastlagd i den omfattande EU-förordningen 1408/71.
För att räknas som arbetstagare krävs
en anställning i värdlandet
att arbetet ska utföras för annans räkning och under dennes ledning
någon form av ersättning för arbetet, ej nödvändigtvis i pengar
att arbetet inte är av ”helt marginell betydelse”.
De fyra kriterierna för vem som räknas som arbetstagare är fastlagda i olika domar från EG-domstolen. I den svenska debatten har det sagts att en veckoarbetstid på 10 timmar är avgörande för vem som ska betraktas som arbetstagare i EG-rättslig mening. Den definitionen är också vägledande när det gäller vem som ska beviljas uppehållstillstånd för arbete i Sverige, och vem som ska omfattas av svenska sociala förmåner.
10-timmarsregeln härstammar från en dom i EG-domstolen från 1989. Domen behandlar egentligen något helt annat, nämligen huruvida en medlemsstat har rätt att undanta en person som arbetar mindre än tio timmar per vecka från gängse sjukförsäkringsregler. Samtidigt finns ytterligare en dom från samma år som slår fast att den som har en anställning ska betraktas som arbetstagare oavsett hur lång arbetstiden är. Rättsläget om vem som egentligen är arbetstagare är alltså inte helt klart.
EG-domstolen har sagt följande om hur mål kring den fria rörligheten ska tolkas:
Enligt domstolens rättspraxis utgör fri rörlighet för arbetstagare en av gemenskapens grundläggande principer. Bestämmelserna som rör denna grundläggande frihet och särskilt begreppen ”arbetstagare” och ”avlönad verksamhet som definierar tillämpningsområdet skall därför tolkas extensivt, medan däremot undantag och avvikelser från principen om fri rörlighet för arbetstagare skall tolkas restriktivt.
Reglerna om likabehandling slår fast att ingen EU-medborgare som arbetar i ett annat medlemsland får särbehandlas på grund av sitt medborgarskap. Det innebär att en person som har något slags arbete i Sverige normalt omfattas av hela det svenska trygghetssystemet. För vissa ersättningar, som sjukförsäkring och a-kassa, krävs längre intjäningsperioder. Samtidigt finns ett antal viktiga ersättningar inom det svenska trygghetssystemet, särskilt till familjer, som inte är underkastade några särskilda kvalifikationskrav. Den som arbetar ett par timmar i veckan i Sverige eller definieras som egenföretagare har i många fall rätt till dessa ersättningar – som på EU-språk kallas ”familjeförmåner”.
Det gäller:
Barnbidrag
Föräldrapenning
Studiebidrag
Bostadsbidrag till barnfamiljer
Underhållsstöd
En grundregel i Sverige är att ersättningar bara utbetalas för barn som bor i landet. Men enligt EU-reglerna har en person som arbetar och/eller bor i Sverige rätt att få ersättningarna skickade till ett annat EU-land – EU-termen för detta är exportabilitet. Regeln gäller både den som har anställning eller är egenföretagare, arbetslösa och studenter. Om en familj har rätt till förmåner både i Sverige och i hemlandet görs avdrag för det belopp som utbetalas i hemlandet.
I en dom från 1985 konstaterar EG-domstolen att ”den omständigheten att en medborgare från en medlemsstat som på en annan medlemsstats territorium utför ett avlönat arbete, som i sig kan anses som faktiskt och verkligt, ansöker om ekonomiskt stöd som tas från allmänna medel i den medlemsstaten för att komplettera den inkomst han erhåller på grund av sitt arbete, tillåter inte att han utesluts från tillämpningen av bestämmelserna i gemenskapsrätten om fri rörlighet för arbetstagare”.
Ingen kan alltså nekas bosättning i Sverige för att man är i behov av och söker socialbidrag vid sidan om sitt arbete, om man räknas som arbetstagare. Någon självförsörjningsplikt finns inte enligt domstolen. Enbart risken för att någon riskerar att leva på bidrag kan alltså inte utgöra grund för att neka uppehållstillstånd.
EU:s regler ska göra det lättare för den som vill arbeta eller studera att flytta inom EU, inte för den som vill leva på bidrag. Hela lagstiftningen kring den fria rörligheten har sin bakgrund i visionen om en öppen arbetsmarknad med ökad mobilitet. Men på grund av bristen på tydliga regler har EG-domstolen kommit med utslag som riskerar att leda människor in i bidragsberoende.
10-timmarsregeln och den förordning som gör det möjligt att betala ut svenska barnbidrag och föräldrapenning även om familjen bor i ett annat land än Sverige är anpassade efter en kontinental välfärdsmodell som skiljer sig starkt från de trygghetssystem som finns i främst Norden. Vi vill slå vakt om den fria rörligheten även i ett EU med större skillnader i välstånd och trygghetssystem. Då behövs en förändring av EU:s regler, som gäller alla EU-medborgare oavsett nationalitet.
EU-medlemskapet kommer utan tvivel att leda till betydande förbättringar av de nya ländernas ekonomiska och sociala situation. Allt talar också för att de gamla EU-länderna kommer att bli vinnare när den inre marknaden omfattar ytterligare 70 miljoner människor. Samtidigt kan man konstatera att standardskillnaderna vid denna utvidgning är klart större än mellan de dåvarande medlemsländerna och Portugal, Spanien och Grekland när dessa länder kom med. När Spanien blev medlem hade landet en BNP/capita (köpkraftskorrigerat) på 71 procent av det dåvarande EU-genomsnittet. Motsvarande siffra för exempelvis Lettland idag är 35 procent. Det hade då också redan förekommit en omfattande utvandring av arbetskraft från Sydeuropa till Västeuropa under ett par årtionden före utvidgningen. Någon motsvarande migration har inte ägt rum från Östeuropa.
De nya EU-ländernas utveckling mot ökat välstånd och dynamiska marknadsekonomier går oerhört snabbt. Alla har genomfört reformer med imponerande ambition och hastighet. Samtidigt har människors inkomster släpat efter och fortfarande är medellönen i Sverige (nominellt, utan köpkraftskorrigering) närmare sex gånger högre än genomsnittet i de nya medlemsländerna. Fortfarande förekommer diskriminering av minoritetsgrupper i flera länder. En sådan situation skapar oacceptabla motsättningar och klyftor. Att skapa förutsättningar för bättre livsvillkor, särskilt för minoritetsgrupper, är en viktig och stor utmaning för Europasamarbetet.
En bedömning av sannolikheten för att människor flyttar till Sverige och blir beroende av bidrag måste också väga in det faktum att nästan alla andra gamla EU-länder satt upp stränga restriktioner, för att skydda antingen sina arbetsmarknader eller sina bidragssystem.
För oss är det inte avgörande om det kommer tio, tusen eller tiotusen människor till Sverige utan att kunna försörja sig. Vi anser att EU:s regelverk är fel, därför att vi slår vakt om nationellt beslutsfattande på välfärdsområdet. Om också människor som är beroende av välfärdssystem ska kunna välja i vilket land de vill bo, framtvingas en samordning av välfärds- och skattepolitik som vi inte är anhängare av. Europas länder har valt mycket olika välfärdsmodeller. Det finns olikheter i fråga om intjänandekrav, boplikt, familjebegrepp, försäkringsmässighet, förmånsnivåer, graden av egenfinansiering etc. Det finns krafter i Europa som vill utjämna också välfärds- och skattenivåer genom att föra upp de frågorna på EU-nivå. De krafterna försvarar en vidsträckt tolkning av arbetstagarbegreppet, så att det i praktiken omfattar också personer som inte kan försörja sig själva. Vi tror det är en olycklig utveckling.
Vi vill att svenska och europeiska regelverk snarast anpassas till synen att den som är vuxen och frisk förväntas försörja sig själv. Vår bedömning är att det är möjligt att genomföra sådana förändringar på några månader, för principen stöds av de allra flesta politiker och partier i Europa och i Sverige. Vi är beredda att övergångsvis under åtta månader acceptera att människor från de nya EU-länderna som vill flytta hit måste kunna visa att de har ett arbete som ger inkomster som räcker till deras försörjning. Vi godtar inga andra tillfälliga lösningar än denna enkla, som i praktiken alltså bara består i ett skriftligt besked från en seriös arbetsgivare.
De senaste månaderna har Folkpartiet tagit flera initiativ för att ändra de EU-regler som styr den fria rörligheten. Vårt mål har varit undvika övergångsregler som särbehandlar människor från de nya EU-länderna.
Folkpartiet har lagt förslag om att tiotimmarsregeln ska ersättas med krav på självförsörjning för att en arbetstagare ska beviljas uppehållstillstånd. Det skedde i samband med att Europaparlamentet behandlade ett direktiv som ska ersätta dagens snårskog av regler om den fria rörligheten. Förslaget stöddes av Centerpartiet, medan alla andra svenska partier gick emot. Socialdemokraterna i Europaparlamentet uppmanade till avslag på Folkpartiets förslag.
I samma direktiv föreslog Folkpartiet två andra förändringar: dels att medlemsstaterna skulle ha rätt att vidta åtgärder mot personer som medvetet flyttat för att utnyttja ett annat lands sociala trygghetssystem, dels att inget land ska tvingas betala försörjningsstöd till EU-medborgare som saknar uppehållstillstånd. Folkpartiet och Centerpartiet röstade för, men stödet från övriga svenska parlamentariker uteblev.
Folkpartiet och Centerpartiet sökte i början av december 2003 stöd för förslaget om försörjningskrav i ett brev till samtliga liberala partiledare i Europa. Vi fick stort stöd från systerpartier i de nya EU-länderna.
Folkpartiet har föreslagit att svenska barnbidrag, studiebidrag, föräldrapenning och bostadsbidrag inte skall kunna exporteras utomlands. Förslaget lades fram i Europaparlamentet och innebar att de fyra svenska förmånerna som baseras på bosättning skulle sättas upp på en särskild lista över ”icke avgiftsfinansierade förmåner” som inte kan exporteras. Flera medlemsländer har genom den listan lagt ”exportförbud” på en rad bosättningsbaserade förmåner. Samtliga svenska partier utom Folkpartiet och Centerpartiet röstade emot förslaget.
Folkpartiet har ställt frågor i Europaparlamentet till både EU-kommissionen och rådet (irländska ordförandeskapet) där vi pekat på problemet med att tio timmars arbete per vecka ger full tillgång till värdlandets trygghetssystem. Folkpartiets Europaparlamentariker har krävt svar om vilka initiativ som kommer att tas för att göra regelförändringar som gäller alla EU-medborgare, i syfte att undvika övergångsregler. Frågan har ställts om kommissionen och rådet kommer att föreslå att arbetstagarbegreppet får en ny definition, just för att felutnyttjande av välfärdssystemen ska kunna förhindras.
I en interpellation till statsminister Göran Persson har Lars Leijonborg pekat på problemen med tiotimmarsregeln och uppmanat regeringen att ta initiativ på EU-nivå för att lägga fast rimliga och konsekventa regler för den fria rörligheten. Ett konkret krav var att försörjningsplikt ska gälla arbetstagare från alla EU-länder, enligt samma princip som redan idag gäller för studenter och pensionärer. Migrationsminister Barbro Holmberg, som svarade på interpellationen den 27 januari 2004, avvisade då fp-kravet om försörjningsplikt.
Trots att vi ställt upprepade krav på regeringen har vi mötts av nästan total passivitet. Regeringen har såvitt vi kunnat få fram inte lyft ett finger i EU:s ministerråd för att genomföra de förändringar som skulle minska risken för överutnyttjande av bidrag och därmed göra övergångsregler onödiga. När Folkpartiet försöker förändra den tiotimmarsregel, som statsminister Persson kallat ”skamlig”, beskylls vi för att vilja införa ett permanent gästarbetarsystem. Men det är ju tvärtom: vi vill att den som kan försörja sig i Sverige skall tas emot med öppna armar och omfattas av samma sociala rättigheter som alla andra.
Fredagen den 19 mars åtog sig äntligen statsminister Göran Persson i det bindande samrådet med riksdagens EU-nämnd inför toppmötet i mars 2004 att regeringen skall verka för att reglerna på EU-nivå ändras så att bl a tiotimmarsregeln avskaffas, och därmed försörjningskrav kan ställas och vissa bidrags exportabilitet begränsas.
Folkpartiet har en rad förslag på ändrade regler som skulle lösa de eventuella problem som utvidgningen kan föra med sig och göra övergångsregler onödiga. Det rör sig om förändringar av EU:s regelverk, där vi redan tagit initiativ i Europaparlamentet. Det handlar också om ökade kontrollinsatser i Sverige. En viktig poäng med de förslagen är att det rör sig om permanenta förändringar som skall gälla lika för alla som flyttar till Sverige.
Den som flyttar till Sverige ska kunna försörja sig själv
Uppehållstillstånd för arbete skall endast ges till människor som kan försörja sig själva. Den grundregeln, som redan idag gäller för studenter och pensionärer, skall gälla medborgare från alla EU-länder. EG-domstolens beslut om att tio timmars arbete per vecka ger tillgång till hela trygghetssystemet är orimligt. Regeringen bör ta initiativ till en ändring av villkoren för uppehållstillstånd för arbetstagare, liksom till att tiotimmarsregeln ersätts av en ny, rimlig definition av arbetstagarbegreppet. Sverige bör även verka för att kravet på egen försörjning tydliggörs i den nya författningens skrivningar om fri rörlighet.
Jobbkrav för försörjningsstöd
Alldeles för många i Sverige sitter fast i bidragsberoende. Vi anser att det alltid skall ställas krav på motprestation – helst arbete, gärna i kombination med språkutbildning, jobbsökaraktiviteter eller liknande – när det gäller friska personer som uppbär försörjningsstöd. Det är fullt möjligt enligt nuvarande lagstiftning. Regeringen bör i samarbete med Kommunförbundet genomföra aktiviteter som stimulerar kommunerna att pröva nya grepp inom socialtjänsten. (Jobbgaranti, tätt samarbete med arbetsförmedlingen, att koppla in privata bemanningsföretag etc.) Socialtjänstlagen bör ändras så att den som korttidsarbetar i Sverige men inte har uppehållstillstånd inte har rätt till löpande försörjningsstöd.
Familjestöd bara till barn som bor i Sverige
Reglerna för föräldrapenning, barnbidrag, studiebidrag och bostadsbidrag bör ses över. Huvudprincipen skall vara att de endast skall utbetalas till familjer med barn i Sverige. Systemen är skapade för att underlätta barnfamiljers ekonomiska situation givet det svenska skattetrycket och det svenska kostnadsläget. De EU-regler som möjliggör för EU-medborgare att få ersättningar utbetalda till sina hemländer är illa anpassade efter den mångfald av välfärdssystem som finns i Europa, bland annat de generella system som är typiska för de nordiska länderna. Sverige bör ta initiativ till att EU-förordning 1408/71 om social trygghet ses över i syfte att begränsa denna exportabilitet.
Större insatser mot skattefusk
Svenska myndigheter bör ges större resurser att komma åt skattefusk och annan illegal verksamhet. I den svenska modellen spelar facket en viktig roll för att tillvarata arbetstagarnas intressen i fråga om löner och anställningsvillkor, och den rollen kommer självfallet att bestå också i ett läge när inflödet av arbetskraft från andra länder ökar. Det är dock viktigt att slå fast att när det gäller kontrollen av efterlevnaden av lagar och bestämmelser är det en myndighetsuppgift. Folkpartiet har yrkat på större anslag till flera berörda myndigheter för denna uppgift.
Informationskampanj i de nya medlemsstaterna
Varje EU-medborgare som vill arbeta och försörja sig är hjärtligt välkommen till Sverige. Sverige skall med hjälp av ambassaderna i respektive nytt medlemsland genomföra en informationskampanj riktad till de nya EU-medborgarna om möjligheterna att arbeta i Sverige och om villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Syftet är att uppmuntra och välkomna människor som vill komma och arbeta i Sverige, medan vi undviker att människor kommer hit med falska förhoppningar.
EU:s östutvidgning är en av de största händelserna i vår samtid. Vår förhoppning är att utvidgningen bland annat kommer att medföra att vi kan locka människor till Sverige för att arbeta. Sverige behöver mer arbetskraft, inte mindre. Vi kommer att behöva göra stora insatser för att, i konkurrens med andra EU-länder, få människor att välja vårt land. Därför är det självklart att Sverige ska välkomna de människor som vill komma hit, arbeta och bidra till vår välfärd efter den 1 maj. Folkpartiet kan inte acceptera någon form av regler som i onödan krånglar till det för människor som vill komma hit för att arbeta.
Det är därför vi anser att riksdagen bör avvisa regeringens skrivelse. Vi är emot dess motivskrivningar, dess retorik och flera av dess konkreta förslag. Vi är emot att tillstånd inte får sökas i Sverige, att bostadsfrågan måste vara löst och att regeringen i efterhand ska kunna sätta upp ytterligare hinder för arbetskraft från de nya EU-länderna utan riksdagens hörande. Vi är övertygade om att det går att få till stånd regelförändringar inom EU under återstoden av detta år, vilket innebär att den övergångstid regeringen föreslår på två år är alldeles för lång.
Folkpartiets huvudalternativ är permanenta, icke-diskriminerande regelförändringar. Trots att vi ställt upprepade krav på regeringen och själva tagit flera initiativ på EU-nivå har de regelförändringarna ännu inte genomförts. Vi tvingas nu konstatera att land efter land i EU inför övergångsregler som i många fall stänger ute de nya EU-medborgarna från arbetsmarknaden. Det påverkar naturligtvis bedömningen av Sveriges handlingsfrihet.
När en statlig utredning och ett antal andra EU-länder varnar för att EU:s utvidgning kommer att leda till ökat utnyttjande av bidragssystem på grund av EU:s otydliga regelverk, anser vi oss inte ha tillräcklig grund för att avvisa dessa farhågor.
I det läge regeringen försatt Sverige är det rimliga alternativet att skapa ytterligare en period under vilken regelförändringar kan genomföras. Vår bedömning är att det är möjligt att åstadkomma dessa regelförändringar under återstoden av detta år.
Regeringens skrivningar och förslag till övergångsregler sänder en tydlig signal till de nya EU-länderna om att deras medborgare snarare borde stanna hemma än att söka jobb i Sverige. Krav på att bostad ska ordnas före inresa, arbetstillstånd som bara kan sökas i hemlandet och hinder för korttidsanställningar leder till obefogat och onödigt krångel för människor som vill komma till Sverige för att arbeta. Det faktum att regeringen under beredningsprocessen uppenbarligen varit inne på att låta AMS och facket genom en arbetsmarknadsprövning avgöra vilka som skulle släppas in i Sverige talar sitt tydliga språk. Regeringens resonemang riskerar dessutom att få allvarliga konsekvenser för våra relationer med de nya medlemsländerna i EU.
Folkpartiet liberalerna har en annan grundläggande syn än arbetarrörelsen på människorna och migrationen från de nya EU-länderna. De som kommer från de nya medlemsländerna till Sverige gör det enligt vår uppfattning i de allra flesta fall för att förbättra sina egna och sina familjers livschanser. Vår utgångspunkt är inte att de kommer hit för att leva på bidrag eller missbruka möjligheten att arbeta här. När de nya EU-medborgarna kommer för att arbeta här gynnar det oss i Sverige, och det gynnar samtidigt dem och deras familjer. Att mer arbete utförs i Sverige är ingen belastning för vårt land eller något problem, utan skapar produktion och välstånd.
Regeringen vill anmäla till EU-kommissionen att Sverige kommer att införa övergångsregler för arbetstagare från anslutningsländerna. Det enda Folkpartiet liberalerna kan acceptera som materiellt innehåll i en sådan anmälan är ett system utan arbetstillstånd, men som ställer krav på att medborgare från de berörda länderna som vill arbeta i Sverige på ett enkelt sätt kan visa att de kan försörja sig. Från den 1 maj gäller regeln med Folkpartiets politik för de nya medlemsländernas medborgare. Så snart som möjligt bör regeln också gälla för de gamla medlemsländerna. Vår bedömning är att kravet på att man skall kunna försörja sig själv kan träda i kraft i hela EU senast vid årsskiftet.
Inget arbetstillstånd krävs, men uppehållstillstånd är ett villkor för att arbeta i Sverige.
Uppehållstillstånd beviljas den som har en anställning som räcker till försörjning. Andra inkomster, som bidrag eller pension från hemlandet eller bankmedel, kan också räknas in för den som vill arbeta deltid.
Ansökan om uppehållstillstånd kan lämnas antingen på plats i Sverige eller på svensk beskickning. Handlingen utfärdas av Migrationsverket efter granskning av anställningsintyg och eventuell kontroll av arbetsgivaren. Tillståndet ska vara kostnadsfritt och handläggningstiden densamma som gäller ansökningar från övriga EU-medborgare.
Uppehållstillståndet har normalt en giltighet på 12 månader. För korttidsanställningar utfärdas beviset för anställningsperioden.
Efter tolv månaders arbete gäller gängse EU-regler för uppehållstillstånd.
Uppehållstillståndet är inte knutet till en särskild arbetsgivare, utan arbetstagaren har möjlighet att byta jobb utan att ansöka på nytt.
Någon reglering av vad som är en inkomst man kan försörja sig på är inte nödvändig – det ankommer på Migrationsverket att göra en rimlig bedömning av detta.
Myndighetskontrollen av företag i kombination med de svenska fackföreningarnas starka ställning är tillräckligt skydd mot eventuella oseriösa arbetsgivare.
Den som beviljats uppehållstillstånd har under giltighetstiden tillgång till det svenska trygghetssystemet på samma villkor som andra som arbetar och bor i Sverige.
De särskilda reglerna för medborgare från anslutningsländerna skall enligt vår mening bara gälla i åtta månader, från den 1 maj till 31 december 2004. Under den tiden bör regeringen arbeta aktivt för att genomföra de åtgärder som är nödvändiga för att den av oss angivna synen på försörjningskravet skall bli förenlig med gemenskapsrätten – och fortsatta övergångsregler därmed undvikas. I det fall regeringen bedömer att övergångsperioden bör förlängas måste regeringen återkomma till riksdagen för förnyat ställningstagande.
I regeringens skrivelse nämns möjligheten att vid behov återinföra arbetsmarknadsprövning för arbetstillstånd. Om regeringen vill ta ett sådant ställningstagande måste regeringen återkomma till riksdagen. Som framgått motsätter vi oss en sådan vidgning av övergångsreglerna.
I regeringens skrivelse redogörs för ett antal traditionella LO-krav. De är att se som inlägg i den aktuella diskussionen och kallas ofta med en förskönande omskrivning ”ordning och reda på arbetsmarknaden”. Men de är mer ett uttryck för LO:s maktambitioner än förslag som hör hemma i detta sammanhang.
Allmänt sett, om lönearbete försvåras såsom regeringen föreslår, leder det till ett fortsatt omfattande svartarbete med tillhörande kriminell verksamhet. Dessutom kommer fler nya EU-medborgare att välja att arbeta i Sverige som egenföretagare. Vi ser i och för sig inget problem med det utan välkomnar företagare. Men regeringens krav krånglar till livet för en del som hellre skulle vilja arbeta som anställda.
Det gäller bland annat kravet att göra huvudentreprenörer ansvariga för underleverantörers skatter och sociala avgifter. Problem och kontroller bör i stället lösas av skattemyndigheterna genom systematiska kontroller eller oanmälda inspektioner. Auktorisation och krångel för bemanningsföretag är heller inte önskvärt. Dagens bemanningsföretag är uppenbarligen efterfrågade, fyller en uppgift, och hjälper bland annat ungdomar och invandrare att komma in på den ofta slutna arbetsmarknaden i Sverige. Skärpta krav och tidsbegränsade F-skattsedlar är motsatsen till vad som behövs. Problemet i Sverige är att det redan idag är svårt och krångligt i många fall att få F-skattsedel och det har Folkpartiet liberalerna länge kritiserat. Att kontrollera olagligheter finns det goda möjligheter för idag och det måste vara en resurs- och prioriteringsfråga för Skatteverket. En ökad facklig övervakning av löner och arbetsvillkor i företag som tidigare har tecknat kollektivavtal, men där facket inte har medlemmar, är inte heller något som bör införas. Facket skall få sitt mandat genom att vinna de anställdas förtroende – inte genom en lagstiftning som vidgar fackets inflytande till företag där det inte vunnit någon anställds förtroende.
|
Stockholm den 25 mars 2004 |
|
|
Bo Könberg (fp) |
|
|
Linnéa Darell (fp) |
Anne-Marie Ekström (fp) |
|
Nyamko Sabuni (fp) |