Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om permanent uppehållstillstånd på grund av våld och kränkning.
Regeringen anför i proposition 1999/2000:43 att en kvinna skall kunna beviljas fortsatt uppehållstillstånd, trots att förhållandet med hennes svenske man upphört, om sökanden eller sökandes barn utsatts för våld eller för handlingar som innefattar allvarlig kränkning av sökandens eller barnets frihet eller frid.
Regeringen skriver vidare att om varje slag av våldshandling eller kränkning skulle medföra en obetingad rätt till fortsatt uppehållstillstånd, skulle denna rätt enkelt kunna missbrukas. Därför anser regeringen att enstaka mindre allvarliga våldshandlingar inte i sig bör medföra att sökanden beviljas fortsatt uppehållstillstånd i Sverige. Vid varje prövning skall hänsyn tas till under vilka omständigheter övergreppet ägt rum, hur allvarligt det varit och hur ofta det förekommit.
Som det framgår av propositionen, skall alltså utländska kvinnor som utsätts för enstaka mindre allvarliga våldshandlingar inte beviljas fortsatt uppehållstillstånd i Sverige. Frågan är hur mycket våld en kvinna skall behöva utstå för att inte riskera utvisning? Denna synsätt stärker den urgamla uppfattningen hos en del män att lite stryk skall en kvinna kunna tåla. Denna uppfattning strider mot all annan politik i Sverige och mot vårt synsätt om rätt och fel. Kriterierna i proposition 1999/2000:43 är inte rimliga och bör därför ändras.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Marie Nordén (s) |
|
|
Anne Ludvigsson (s) |
Carina Ohlsson (s) |
|
Eva Arvidsson (s) |
Carina Adolfsson Elgestam (s) |