Friskbonus

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att reformera sjukförsäkringen så att den belönar försäkrade som håller nere sin sjukfrånvaro enligt en modell med en friskbonus.

Motivering

Den stora frågan i den politiska debatten är sedan flera år tillbaka den höga sjukfrånvaron som sedan 1997 har mer än fördubblats. Det kan självfallet finnas flera förklaringar till detta. En sådan är att sjukförsäkringen och andra system som ersätter inkomstbortfall vid sjukdom är felkonstruerade på så sätt att de uppmuntrar passivitet. Arbetsgivare som har hög frånvaro på sina arbetsplatser lämpar över större delen av kostnaden för detta på det offentliga systemet. Arbetstagare som ofta är frånvarande får i praktiken en i det närmaste full kompensation för inkomstbortfallet och har därför svaga ekonomiska motiv för att göra vad som kan göras för att undvika ohälsa. Systemet behöver förses med ekonomiska drivkrafter som uppmuntrar ett sundare beteende, som belönar arbetsgivare som har låg frånvaro på sina arbetsplatser och arbetstagare som gör vad de kan för att vara friska. Den här motionen handlar om hur man kan skapa drivkrafter för den enskilde och hur man bör se på ohälsa.

En första utgångspunkt bör vara att man själv kan göra mycket för hälsan. Vi vet idag vad som krävs när det gäller kost, motion, alkohol, tobak osv. för att må bättre. En hel del av sjukfrånvaron beror på att vi äter fel, sitter stilla, dricker sprit, röker osv. Eftersom vi själva bestämmer hur vi vill leva våra liv är det förstås upp till var och en att välja livsstil. Men det är ändå rimligt att belöna individuella val som påverkar sjukfrånvaron.

En andra utgångspunkt är att sjukdom inte är något absolut tillstånd. Det finns förstås tillfällen när vi är så sjuka att arbete är uteslutet. Men det finns också dagar då vi har besvär av något slag men där det är vår egen inställning som i slutändan avgör om vi går till jobbet eller inte. Det har inte skett någon ökning av de akuta sjukdomarna eller förslitningsskador som kan förklara varför frånvaron har fördubblats sedan 1997. Förändringen har skett på ett annat plan.

Det är sannolikt våra attityder som har ändrats. På ett annat sätt än för bara några år sedan väljer människor att sjukskriva sig när de upplever besvär av olika slag. Sannolikt har de allra flesta som sjukskriver sig verkligen problem av något slag, men troligen skulle många vara beredda att fortsätta att arbeta om villkoren vore annorlunda, på arbetsplatsen eller i ersättningssystemet.

En väg att skapa motiv för den enskilde att undvika sjukfrånvaro är att minska ersättningen vid sjukdom. De flesta arbetstagare får idag en ersättning som motsvarar 90 procent av den förlorade lönen. Tanken med sänkt ersättning är förstås att det ska kosta mer att vara hemma från jobbet och att detta ska leda till att åtminstone de som faktiskt kan jobba också tar sig till arbetet. Även om det finns skäl för en sådan lösning, finns det alternativa lösningar.

Belöna istället dem som håller nere sin sjukfrånvaro. Inför en friskbonus som stimulerar till närvaro på arbetsplatserna. En sådan modell belönar dem som är närvarande istället för att bestraffa dem som är frånvarande. Konstruktionen av en sådan modell kan göras enkel.

Alla arbetstagare har varje år en avräkning med staten som innebär att vi ska få tillbaka eller betala in skatt. Resultatet redovisas på vårt skattekonto. En friskbonus kan enkelt skapas genom att vi vid årets början på vårt konto har ett latent avdrag, som sedan reduceras med frånvarodagar. Den som är närvarande hela året får fullt avdrag, den som är frånvarande hela perioden får inget avdrag, alla andra får ett avdrag däremellan. Friskbonusen genomförs alltså i form av en skattesänkning.

Statens kostnader för sjukförsäkringen är idag nästan 50 miljarder. Om 10 procent av kostnaderna för sjukförsäkringen används för en bonus, så kan 5 miljarder delas ut i närvaropremie. För att det hela ska gå jämt upp krävs att friskbonusen bidrar till minskad sjukfrånvaro med 10 procent. Det uppnår vi dock redan om varje arbetstagare minskar sin årliga sjukfrånvaro med några dagar. Skälen för en sådan modell är starka.

För det första talar mycket för att den är ett effektivt medel mot sjukfrånvaro. Från andra försäkringsområden vet vi att man måste belöna försäkringstagare som håller nere skadorna. För privata försäkringsbolag är det självklart att sänka premierna för försäkringstagare som exempelvis har skadefria år på sin bilförsäkring, av det enkla skälet att antalet skador till stor del beror på försäkringstagarens eget agerande. Så är det också med sjukfrånvaro.

För det andra är det rimligare att belöna dem som håller nere sin frånvaro än att bestraffa dem som ofta är frånvarande. Sänkta ersättningsnivåer minskar sjukfrånvaron men innebär också att de som verkligen är sjuka får lägre ersättning. Friskbonusen påverkar inte ersättningen för de sjukskrivna men sänker skatten för dem med låg frånvaro.

Det talas idag mycket om att minska ohälsan. Men det borde också talas om att ta fasta på det friska, om långtidsfriskhet istället för långtidssjukskrivning. Vi behöver välfärdssystem, men välfärdssystemen behöver nya lösningar som belönar rätt beteende.

Stockholm den 2 oktober 2003
Annika Qarlsson (c)
Elizabeth Nyström (m)	Runar Patriksson (fp)
Holger Gustafsson (kd)	Sven Bergström (c)
Jeppe Johnsson (m)	Yvonne Ångström (fp)
Lars Lindén (kd)