Ett nytt sjuklönesystem

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att reformera systemen för sjuklön och sjukpenning i linje med förslaget Sjuklön efter storlek.

Motiv för vårt förslag

Utvecklingen av ohälsa på arbetsmarknaden har varit dramatisk under senare år. Statens utgifter för sjukförsäkringen är idag mer än 100 miljarder och har ökat med minst 100 procent sedan 1997. Under en tid har kostnaden för den totala ohälsan ökat med minst 25 miljoner kronor om dagen. Siffrorna talar sitt eget språk. Vad det framförallt handlar om är en kraftig ökning av de långa sjukskrivningarna. Detta innebär inte bara ett mänskligt lidande för de drabbade utan också offentliga utgifter och produktionsbortfall i sådan omfattning att det blir omöjligt att klara av viktiga offentliga åtaganden eller att lindra skattetrycket. För att komma till rätta med den utbredda ohälsan krävs bland annat strukturella förändringar av systemet för ersättning vid sjukdom och att närmare granska bakgrunden till utvecklingen.

De ökade kostnaderna för ohälsa beror märkligt nog inte i första hand på sjukdom. Det finns inga tecken på att vi är sjukare idag än vad vi var för några år sedan. En orsak till att så många är borta från arbetsplatserna är snarare att det har skett en utarmning av arbetsvillkoren inom vissa sektorer. Många arbetstagare, inte minst äldre kvinnor, har helt enkelt tappat lusten att vara kvar i arbetslivet. En annan bidragande orsak är att vi har fått en annan syn på sjukdom och arbete. En vanlig attityd är att den som har ett besvär av något slag inte kan arbeta. Det är ett utbrett missförstånd att sjukdom i största allmänhet skulle ge rätt till sjukpenning eller till sjuklön. Många har besvär av olika slag men skulle kunna utföra ett anpassat arbete, till och med må bra av det, och har därmed inte rätt till ersättning. Men det är ändå individen som vet om besväret är så allvarligt att det hindrar arbete och som därmed har stor makt över sin egen sjukskrivning.

Därmed är det också sagt att individens motivation att arbeta spelar stor roll för om han eller hon blir sjukskriven. Och motivationen beror till stor del på hur arbetsgivaren har behandlat och belönat den anställde. Även när det gäller individens rätt till ersättning sker prövningen alltså mot förhållandena på arbetsplatsen. Detta leder fram till nästa viktiga konstaterande.

Det är på arbetsplatserna som ohälsan kan bekämpas. Det betyder inte att den har orsakats av arbete, det betyder heller inte att arbetsmiljön behöver vara dålig. Men det betyder att en del arbetsgivare måste göra rejäla förändringar på sina arbetsplatser för att få ner sjukfrånvaron. Lösningen är att bygga in rejäla morötter och piskor i systemet. Hur det ska gå till blir tydligt när man skrapar på ytan av systemet.

Det är arbetsgivarna som betalar för sjukfrånvaron. Antingen direkt i form av sjuklön till de egna anställda eller indirekt i form av en avgift till sjukförsäkringen, som täcker alla anställda. Sjuklönen och sjukförsäkringen är två delar av samma system, där den ena delen (sjuklönen) är en rörlig kostnad, medan den andra delen (avgiften) är en fast. Det är arbetsplatserna – inte individerna – som är förenade i ett försäkringssystem. Det går inte att låta individerna betala olika mycket för sin rätt till sjuklön eller sjukpenning, eftersom människors villkor är så olika.

Men det går utmärkt att låta arbetsgivarna betala olika mycket beroende på hur mycket ohälsa en arbetsplats skapar. Även då förblir systemet ett allmänt, sammanhållet system. Grunden för systemet är nämligen en lagfäst rätt för den enskilde att få ersättning vid sjukdom, och den är lika stabil oavsett om arbetsgivaren betalar direkt för ohälsan (sjuklön) eller indirekt (avgift).

Men det spelar stor roll för arbetsgivaren om han betalar sjuklön eller avgift. Det beror på att ohälsan är ojämnt fördelad mellan arbetsplatserna. Både Sjukförsäkringsutredningen och Utredningen om en handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet (HpH) har visat detta. Många stora offentliga arbetsplatser har hög ohälsa, likaså en del privata större företag, medan de flesta små företag har låg. Nyckeln är att låta ohälsan bli en rörlig kostnad, men på rätt sätt.

Ett par olika modeller för att uppnå detta har presenterats. Den mest omdebatterade, som utarbetades av Sjukförsäkringsutredningen och HpH, går ut på att arbetsgivarna ska betala sjuklön i 60 dagar mot att de sociala avgifterna sänks och att de små arbetsgivarna skyddas av ett högkostnadsskydd. Förslaget har lett till en omfattande debatt och till olyckliga låsningar. Därefter har Företagarnas Riksorganisation lagt fram förslaget Sjuklön efter storlek. Förslaget går i korthet ut på följande.

Varje arbetsgivare ansvarar för så många sjuklönedagar per år och anställd som det finns anställda i verksamheten. Ett företag med fem anställda ansvarar för fem dagar, ett företag med tio anställda för tio dagar osv. Arbetsgivaren betalar sjukförsäkringsavgift efter hur många sjuklönedagar som verksamheten bär. Fler dagar ger en lägre avgift, färre dagar en högre. Det är helt enkelt en relation mellan fast och rörlig kostnad för ohälsan som fixeras.

Administrationen av modellen är enkel. Inför varje verksamhetsår anmäler arbetsgivaren hur många helårstjänster det finns i verksamheten; sjuklöneansvaret och sjukförsäkringsavgiften följer därmed automatiskt. Arbetsgivaren kan dock välja att ansvara för fler dagar än vad antalet anställda motiverar och får då en sänkt avgift men kan aldrig välja att ansvara för färre dagar än antalet anställda. Antalet dagar och storleken på avgiften gäller under hela året. När arbetsgivaren har betalt alla dagar för en anställd, anmäler han detta till försäkringskassan som därefter betalar sjukpenning. Svårare är det inte. Skälen för modellen är mycket starka.

För det första skapar den starka incitament för arbetsgivare med mycket ohälsa att ta itu med problemet. Och det är hos de stora arbetsgivarna vi hittar frånvaron, det är där som kostnaden för ohälsa måste bli rörlig, dvs. betalas genom sjuklön. Det kan emellertid krävas särskilda lösningar för att en del arbetsgivare, exempelvis inom den offentliga sektorn, ska kunna bära de ökade kostnader som uppstår innan man hunnit få ner ohälsan. För arbetsgivare med många anställda och låg ohälsa är förslaget mycket lönsamt, de är de verkliga vinnarna på modellen.

För det andra minskar sjuklön efter storlek riskerna för selektering bland arbetssökande. Idag är en arbetsgivare skyldig att betala sjuklön i 21 dagar under varje sjukdomsfall, vilket kan upprepas under hela året. Detta utsätter de små företagen för betydande risker som de tvingas parera genom att anställa förmodat friska medarbetare och rata förmodat sjuka. Sjuklön efter storlek reducerar ansvaret för sjuklön för de små arbetsgivarna (de flesta arbetsgivare är små) och minskar därmed riskerna för att dessa skulle selektera mellan friska och sjuka. De stora arbetsgivarna fördelar redan idag sina risker över en stor grupp av anställda och har därför inte några motiv att selektera.

För det tredje är Sjuklön efter storlek bra för småföretagen. Modellen begränsar deras risker för sjuklönekostnader. Dagens sjuklönesystem utsätter småföretagen för orimliga risker. De stora arbetsgivarna har en betydligt tryggare tillvaro då de fördelar sina risker på ett annat sätt. Sjuklön efter storlek innebär dessutom att de stora arbetsgivarna får betala för sin ohälsa. Idag betalar de små företagen för ohälsan i storföretagen.

Det finns även andra starka skäl för Sjuklön efter storlek. Den befriar försäkringskassorna från ett stort antal utbetalningsärenden och frigör därmed resurser som kan användas för andra ändamål, exempelvis rehabilitering av svårare fall. Modellen begränsar också statens åtagande genom att en betydligt mindre del av ersättningen vid sjukdom slussas över sjukförsäkringen och genom att en betydligt större del utbetalas direkt av arbetsgivarna i form av sjuklön.

Sjuklön efter storlek är ett genomgripande förslag som får stora effekter på arbetsgivarnas personalpolitik och därmed även på sjukfrånvaron. Det är också en enkel modell som bygger på principer. Om vi vill få ner ohälsan på arbetsmarknaden måste vi skapa ersättningssystem som stimulerar arbetsgivarna att sätta in resurser för att behålla och att få folk åter i arbete. Sjuklön efter storlek är en modell för detta. Den löser upp alla knutar.

Regeringen och dess stödpartier har från och med den 1 juli 2003 förlängt arbetsgivarnas ansvar för att betala sjuklön från 14 till 21 dagar. Någon kompensation i form av sänkta arbetsgivaravgifter har inte utgått. En modell för ett högkostnadsskydd har förelagts riksdagen men har ännu inte trätt i kraft. Denna tredje sjuklönevecka innebär en kraftigt ökad belastning och väsentligt ökade risker för de mindre företagen och understryker behovet av att ta ett vidare grepp om hela sjuklönesystemet och reformera det i linje med förslagen ovan.

Socialförsäkringsutskottet har tidigare behandlat motioner med yrkanden om en reform enligt de nu presenterade riktlinjerna (se 2002/03:SfU1) men har där avstyrkt förslaget med motiveringen att frågan om ett nytt sjuklönesystem bör utredas vidare. Frågan har dock utretts i olika omgångar, den bör inte förhalas vidare utan det är dags att gå till beslut om en ny modell, Sjuklön efter storlek.

Stockholm den 3 oktober 2003
Holger Gustafsson (kd)
Elizabeth Nyström (m)	Runar Patriksson (fp)
Lars Lindén (kd)	Jeppe Johnsson (m)
Yvonne Ångström (fp)