Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Migrationsverket bör åläggas att i större utsträckning samråda med kommunerna i samband med EBO-placering så att kommunerna kan fullfölja sin del av uppdraget.
Malmö har under det senaste årtiondet blivit en stad som starkt präglas av etnisk mångfald. Andelen invånare som var utrikes födda uppgick vid årsskiftet till 24 procent, 14 procent var andra generationens invandrare och 38 procent av befolkningen har således utländsk bakgrund. För tio år sedan var andelen 28 procent och med oförändrad ökningstakt kommer andelen år 2015 att ha passerat 50 procent. Bland barn och ungdom överstiger andelen med utländsk bakgrund redan 50 procent.
Malmöregionen växer och självförtroendet är åter stort. Malmö har gått från industristad- till en stad präglad av kunskapsintensiva företag och verksamheter. På det gamla varvsområdet finns i dag en ny växande högskola och många nya företag. För 35 år sedan jobbade 49 procent av malmöborna i industri- och tillverkningssektorn. Idag är det endast 14 procent, vilket är en mindre andel än den som finns i universitetsstaden Lund.
Men denna strukturomvandling skedde inte smärtfritt i Malmö. De första tre åren i Malmös 1990-talshistoria sjönk förvärvsfrekvensen från 78 procent till 60 procent och mellan 1990 och 1993 försvann 25 procent av alla arbetsplaster, såväl privata som offentliga. Denna nedgång har satt djupa spår i Malmö. Klyftorna är än idag stora i Malmö. Den sociala, ekonomiska och etniska segregationen har bitit sig fast. Nästan alla arbetstillfällen som tillkommit efter 1990-talskrisen har krävt mer utbildning än de som fanns tidigare.
Malmö befinner sig i ett vägskäl. Å ena sida alla möjligheter, å andra sidan en segregation som hotar allt det positiva. För även om det går bra för Malmö, går det inte bra för alla malmöbor.
Den nationella storstadspolitiken har varit en viktig förutsättning för att vända den djupa kris Malmö befunnit sig i.
Den statistiska uppföljningen av utvecklingen i de områden som omfattas av storstadssatsningen visar en positiv utveckling när det gäller förvärvsarbete och socialbidrag. Förvärvsfrekvensen i storstadssatsningens områden har ökat mer än i kommunen som helhet och mer än i riket och behovet av socialbidrag i områdena har minskat mer än i kommunen som helhet och mer än i riket. Den positiva utvecklingen är glädjande, men det är i detta sammanhang viktigt att slå fast att förvärvsfrekvensen i de aktuella områdena fortfarande är mycket låg och andelen i behov av socialbidrag är fortsatt mycket hög. Trots stora insatser har den negativa trenden i skolorna endast vänt marginellt.
Andelen elever i de berörda områdenas skolor som inte uppnår behörighet för gymnasiestudier är fortfarande omkring 30 procent. I vissa skolor går andelen upp till 50 procent. Den redan höga andelen barn och ungdomar som har svårigheter att klara undervisning på svenska kommer att öka på grund av nyinvandringen. Skolresultaten blir lidande, såväl för de nyanlända som för elever som varit här längre tid.
Allvaret i situationen kan inte nog betonas. Det handlar om framtiden för en stor del av den uppväxande generationen i Malmö. De berörda skolorna tillförs genom kommunens resursfördelningssystem stora extra resurser. Om inte situationen i skolorna förbättras blir det svårt att varaktigt förbättra situationen i de segregerade områdena.
Under de senaste tjugo åren har invandringen i huvudsak varit knuten till flyktingskap. Att ta emot människor som flyr undan krig och förtryck är en självklar följd av den värdegrund det svenska samhället vilar på. Malmö har trots de omfattande ekonomiska problem som drabbade staden under 1990-talet tagit sin del av ansvaret för den svenska flyktingpolitiken. Malmö tog under perioden 1998–2001 emot 7,9 procent av de flyktingar som erhöll uppehållstillstånd i Sverige. Detta kan jämföras med att Malmö har 2,9 procent av rikets befolkning.
Den etniska mångfalden i Malmö är positiv för stadens utveckling. De som invandrar för med sig utbildning, yrkeskunskap, social kompetens och kulturella färdigheter som blir en stor tillgång för samhället. När olika kulturer möts och påverkar varandra skapas en dynamik som stimulerar kreativitet och entreprenörskap. Den etniska mångfalden medför att det i staden finns kunskaper om en stor del av världens språk och kulturer, vilket är av stor vikt i en ekonomi som blir alltmer internationell.
Men möjligheten att ge dessa nyanlända bästa möjliga start i Sverige är begränsad i Malmö. Bostadsbrist, trångboddhet, svårigheter i skolan och utanförskap är bara några problem som Malmö brottas med.
Malmös stora mottagande av flyktingar beror till stor del på möjligheterna för asylsökande att medan handläggningen av asylansökan pågår välja att ordna sitt boende själv, t.ex. hos släktingar eller vänner. Det är detta som benämns asylsökande i eget boende (EBO). Av de ca 2 000 personer som staden årligen tar emot är ca hälften flyktingar. Av dessa kommer 500 personer från eget boende.
Introduktionen och därmed valet av boendekommun ska ses som ett trepartssamtal med individen, staten och kommunen som parter. Staten har ett ansvar för den nationella strategin, kommunen ska stå för förutsättningarna och den enskilda individen har möjligheten till det fria valet. Alla dessa parter måste ges en rimlig chans att påverka politikens utformning för att den ska nå framgång. Men idag har kommunen inga möjligheter att påverka systemet för eget boende och det är orimligt.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Luciano Astudillo (s) |
|
|
Marie Granlund (s) |
Leif Jakobsson (s) |
|
Hillevi Larsson (s) |
Britt-Marie Lindkvist (s) |