Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bildtelefon som arbetshjälpmedel.
Bildtelefonen är en relativt ny uppfinning, och för döva är bildtelefonen ett stort steg framåt, då de kan telefonera på teckenspråk, modersmålet.
Enligt Hjälpmedelsinstitutet fördes bildtelefonen första gången upp på hjälpmedelslistan 1992, men vid denna tid fungerade den inte tillfredsställande. Samtalen skedde i staccato, d.v.s. teckenspråket blev till mer eller mindre suddiga enskilda bilder som kunde vara svåra att tyda. Det är först genom den allra senaste tidens snabba förbindelser via bredband och ISDN som teckenspråk via bildtelefon har blivit ett fullt fungerande kommunikationssätt.
Landstingen kan i dag ordinera bildtelefon till döva i hemmen. För dem är det ofta en lättnad att kunna telefonera på teckenspråket och slippa osäkerheten att telefonera på sitt andra språk – svenska – genom texttelefonen. Eftersom dövas svenska inte alltid är perfekt medför detta att kommunikationen blir mindre nyanserad än vid ett samtal mellan två hörande och att det lättare uppstår missförstånd. Dövas situation kan, som anförts, liknas vid situationen för en hörande svensk som tvingas genomföra samtliga sina telefonsamtal på engelska.
I dag finns det också en förmedling i Örebro, som förmedlar bildtelefonsamtal till hörande. Därmed kan en döv i princip kontakta vem som helst via sin bildtelefon.
Men döva har inte alltid rätt att få en bildtelefon som arbetstekniskt hjälpmedel. Ett exempel är Försäkringskassan i Västra Götalands län, som har nekat en döv att få en bildtelefon på sin arbetsplats. Ärendet ligger nu hos Kammarrätten i Göteborg.
Det arbete som i dag utförs med hjälp av exempelvis datorer, miniräknare eller kopiatorer har, innan dessa apparater blev tillgängliga, utförts utan dem. Den tekniska utvecklingen går emellertid framåt, och för alla människor underlättas arbetet mer och mer med tekniska hjälpmedel. Utvecklingen leder också till att allt högre krav ställs på kvalitet och effektivitet, och därmed förskjuts successivt gränsen för vilken utrustning som allmänt anses som nödvändig. Kontorsanställda i dag skulle knappast acceptera att få utföra sina arbetsuppgifter med skrivmaskin i stället för dator. Om funktionshindrade människor inte skall isoleras och hamna utanför arbetsmarknaden är det nödvändigt att även de får följa med i den tekniska utvecklingen.
Vad gäller frågan om bidrag till bildtelefon kan anses utgöra ett led i dövas rehabilitering, betonar Riksförsäkringsverket (Vägledning Nr 2002:8 s 101) att bidrag till arbetshjälpmedel inte bara skall betalas ut för att bryta en sjukskrivning utan att bidraget även fyller en viktig funktion som förebyggande åtgärd. Döva som bara har texttelefon tvingas för närvarande föra alla resonemang och göra alla överenskommelser per telefon på sitt andra språk. Detta medför att deras uttrycksförmåga är sämre, att de har svårare att förstå sin motpart, att de oftare går miste om nyanser i samtalet och att missuppfattningar och oklarheter över huvud taget uppstår lättare för dem än för andra människor. En åtgärd som ger döva möjlighet att i stället kommunicera på sitt modersmål måste i denna situation anses bidra till att förebygga ohälsa som exempelvis stress och utbrändhet hos döva.
Alla döva som har ett arbete bör således få rätt att få en bildtelefon som arbetstekniskt hjälpmedel.
|
Stockholm den 5 oktober 2003 |
|
|
Anne Marie Brodén (m) |
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |