1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Motivering 4
3.1 Inledning 4
3.2 Skydda sjukförsäkringen! 5
3.2.1 Återgång till två sjuklöneveckor 6
3.2.2 Trafikförsäkring och sjukförsäkring 6
3.3 Politik för hälsa och arbete 7
3.4 Sjukförsäkringen och vårdens ekonomi 8
3.4.1 Finansiell samordning 8
3.4.2 Nya statsbidrag till vården och delat kostnadsansvar för sjukförsäkringen 9
3.5 Fel utformat mål för sjukfall och sjukpensioner 10
3.6 Sjukskrivningsprocess och rehabilitering 11
3.6.1 Snabb prövning av rehabiliteringsbehov – och garanti för att beslutad rehabilitering genomförs 11
3.6.2 Resursökning för rehabilitering och finansiell samordning 12
3.6.3 Utformningen av en rehabiliteringsgaranti 12
3.6.4 De nya läkarintygen och deltidssjukskrivningen 14
3.6.5 Översyn av bestämmelser som styr skrivandet av sjukintyg 14
3.6.6 Utbildning i försäkringsmedicin och utfärdande av sjukintyg 15
3.6.7 Försäkringsläkarna 16
3.7 Det man lyckats förebygga kostar ingen sjukpenning 16
3.7.1 Hälsoupplysning 19
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder mot det missbruk av sjukförsäkringen som består i användning av ett med gällande lag oförenligt sjukdomsbegrepp, enligt vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar om lag som från den 1 januari 2004 upphäver de lagändringar vilka gjordes för införandet av den tredje sjuklöneveckan.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om försöksverksamhet med ökade statsbidrag till sjukvård, förenade med betalningsansvar för landstingen för en andel av sjukförsäkringens kostnader, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillträde till arbetsmarknadspolitiska program för personer som till följd av ohälsa är i behov av att byta yrke.1
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om att ersätta tidigare angivna mål för sjukpenningdagar och sjukersättningsbeslut med ett mål som inte får snabb överflyttning till sjukersättning att framstå som måluppfyllelse enligt vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av arbetslinjen och rehabiliteringsmöjligheterna samt undvikande av svagt grundade beslut om sjukersättning i stället för sjukpenning.
Riksdagen anvisar för budgetåret 2004 till 19:7 Allmänna försäkringskassor 550 000 000 kronor utöver vad regeringen föreslagit eller således 6 573 999 000 kronor.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till lag om ändring i lagen om allmän försäkring (1962:381) såvitt gäller den längsta tid under vilken rehabiliteringsersättning kan utgå.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med lagförslag om rehabiliteringsgaranti och förbättrade förutsättningar för rehabilitering efter sjukskrivning enligt vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till lag om ändring i lagen om allmän försäkring (1962:381) beträffande kraven på innehållet i läkarintyg med medicinskt underlag för heltidssjukskrivning, enligt vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av bestämmelser som är styrande för läkares ställningstaganden till utfärdande av sjukintyg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildning av läkare i försäkringsmedicin och om sådan utbildning som villkor för att få skriva sjukintyg som underlag för utbetalning av sjukpenning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om begränsning av möjligheterna för en läkare med viss specialistutbildning att skriva sjukintyg för längre tids sjukpenning med diagnoser inom en annan medicinsk specialitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om antalet försäkringsläkare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om brister i statistiken som försvårar åtgärder mot förvärrad ohälsa bland kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att konkreta förslag och uppföljningsbara delmål läggs fram för riksdagen då regeringen redovisar kommande uppföljningar av folkhälsomålen.2
Riksdagen beslutar att Folkhälsoinstitutet på nytt tilldelas arbetsuppgifter i enlighet med riksdagens tidigare beslut med anledning av proposition 1990/91:175.2
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till de följdbeslut som föranleds av ett principbeslut om att återge Folkhälsoinstitutet tidigare arbetsuppgifter enligt vad som anförs i motionen.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om apoteksverksamheten och den förebyggande hälsoupplysningen.2
1Yrkande 4 hänvisat till AU.
2Yrkandena 16–19 hänvisade till SoU.
Krisen för sjukförsäkringen har på några få år utvecklats till ett hot mot hela välfärdssystemet. Efter ökningen av antalet sjukpenningdagar har det nu kommit en våg av sjukpensioneringar. Den kan, om man inte kan vända utvecklingen tillbaka till rehabilitering och arbete, bli en kvarnsten för välfärdspolitiken under kanske ett årtionde. Handlingsmöjligheterna på en rad områden inskränks, och det har redan fått stora följder, både inom och utom det sociala området.
Ovanpå kostnader för sjukpenning mm på 48,5 miljarder 2002 kom utbetalningar av förtidspensioner och sjukbidrag (numera sjuk- och aktivitetsersättning) med 50 miljarder. Dessutom skedde en nettoökning med hela 46 miljarder av den samlade upplupna kostnaden för beslutade förtidspensioner.
Bakom dessa oerhörda tal ligger en rad olika faktorer. Men många som sjukskrivits har fått vänta på rätt behandling eller har inte fått den alls. Sjukskrivning har kommit att användas som ett slags behandling även i situationer där risken är stor att en lång sjukskrivning gör ont värre för hälsa och arbetsförmåga.
Sjukförsäkringen är en viktig funktion i ett modernt samhälle. Det gäller nu att undvika att den bryts sönder. Så kommer att ske om den bit för bit ersätts med att arbetsgivaren skall bära kostnader för anställdas ohälsa.
I stället för att, som regeringen, slå in på den vägen bör riksdagen driva fram ett reformarbete som gör att sjukvård och försäkringskassor tillsammans kan få försäkringen att fungera så som den är tänkt. I denna motion bygger vi vidare på de förslag vi många gånger framfört om
finansiell samordning,
rehabiliteringsgaranti och
nationell vårdgaranti.
För att bryta den negativa utvecklingen i sjukförsäkringen är lokal samverkan och lokal initiativkraft nödvändig.
Vi upprepar förslag om att trafiken skall betala de sjukförsäkringskostnader som beror på trafikolyckor och att arbetsolycksfallen skall överföras till en särskild obligatorisk försäkring.
Vi tar även, mot bakgrund av de senaste årens erfarenheter, initiativ till en omläggning av de ekonomiska relationerna mellan staten och landstingen så att statsbidragen till sjukvården – till att börja med som försöksverksamhet i fyra landsting – ökas med ett belopp motsvarande 20% av statens sjukpenningkostnader i landstingsområdet vid genomförandetillfället samtidigt som landstingen övertar ett delansvar för 20% av sjukpenningkostnaderna. En förebild för en sådan konstruktion är den reform som för ett par år sedan gjordes vad gäller läkemedelskostnaderna. Det är viktigt att landstingens medansvar utformas så att de genom att minska sjukskrivningarna kan förbättra den egna sjukvårdens resurssituation.
På grundval av dessa reformer av försäkringen vill vi bygga vidare till en bredare socialförsäkringsreform där erfarenheter från pensionsreformen kan användas. Vi avvisar däremot den strategi som är inspirerad av en önskan att kringgå budgettaket och som innebär att kostnadsökningen i sjukförsäkringen döljs genom att överflyttas på arbetsgivarna, som därmed får skärpta ekonomiska motiv att hålla personer med något högre ålder, sämre hälsa eller funktionshinder utanför arbetslivet.
Ohälsa måste också förebyggas. Det som förebyggs behöver inte botas, och det kostar inte heller någon sjukpenning. I en rad olika motioner om bland annat arbetsmarknad, jämställdhet, sjukvård, psykiatri och missbrukarvård samt drogpolitik tar vi upp frågor som har betydelse för att förebygga uppkomsten av ohälsa eller förebygga att sjukdom leder till utslagning. I denna motion koncentrerar vi oss på frågor som rör själva försäkringen och sjukvårdens och kassornas arbete med denna. På slutet tar vi dock upp vissa övergripande frågor om det förebyggande folkhälsoarbetet. Orsaken till det är det riksdagsbeslut i vintras som innebar att arbetet med dessa frågor riskerar att stanna av.
Sjukförsäkringen är en av de mest centrala socialförsäkringarna. Den har mycket stor betydelse för både den sociala tryggheten och en fungerande modern arbetsmarknad. Om det inte fanns en fungerande sjukförsäkring, uppbyggd som generell socialförsäkring, skulle delar av arbetsmarknaden utmärkas av arbetsgivarberoende sjuklönesystem eller gruppförsäkringar. Båda delarna skulle med stor kraft och med många slags utstötningsmekanismer kunna ställa åtskilliga av de svaga på arbetsmarknaden utanför. I andra delar av arbetslivet skulle tryggheten vad gäller drastisk förlust av inkomst vid sjukdom kunna bli ytterst bräcklig.
Det är viktigt att skydda sjukförsäkringen så att den inte bryts sönder av att användas för annat än det den är avsedd för. Det är också viktigt att försäkringen inte tyngs ned av en så omfattande ohälsa att kostnaderna blir ohanterliga.
Regeringen har misskött flera av de frågor som uppkommit genom de senaste årens krisartade utveckling av sjukfall och statliga sjukpenningkostnader. Såväl riksförsäkringsverk och försäkringskassor som läkarkåren och den övriga hälso- och sjukvården har också misslyckats med viktiga uppgifter då det gäller sjukskrivningar och rehabilitering till arbete.
Regeringen redovisade i en proposition i våras hur praxis när det gäller sjukdomsbegreppet har förskjutits – trots upprepade riksdagsbeslut som skulle förhindra just detta. Förhållandet är anmärkningsvärt. Det innebär att tydliga bestämmelser i lagen om allmän försäkring inte åtlyds. Man borde ha kunnat förutsätta att regeringen skulle återkomma i budgetpropositionen med förslag som varit inriktade mot just denna felaktiga användning av försäkringen. Så har inte skett. Det förefaller inte troligt att den förändring som skett av formulären för läkarintyg är tillräcklig för att göra slut på missförhållandena.
Riksdagen bör nu förutsätta att regeringen under detta riksmöte framlägger de förslag som kan erfordras för att förhindra att den lagstridiga förskjutningen av sjukdomsbegreppet blir bestående. Detta bör ges regeringen till känna.
Att sjukförsäkringen inte är någon yrkesförsäkring gäller redan enligt lagen om allmän försäkring 3 kap. 7 §. Om man av hälsoskäl inte kan återgå till tidigare arbete, förutsätter gällande lag att sjukpenning inte längre utgår om man är arbetsför och kan försörja sig i annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. Ett förslag från RFV och AMS i somras om att prövning av arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden skall ske senast efter 12 månader synes ha sin bakgrund i att myndigheterna menar att gällande lag inte följs i dag. De båda verkens förslag har felaktigt i medier beskrivits som att de vill att sjukpenningen skall upphöra efter 12 månader oberoende av hälsoläge. Snarare handlar även detta om en del av problemet med en lagstridig förskjutning av sjukdomsbegreppet, och verken tycks mena att en 12-månadersregel behövs för att begränsa detta problem. Det kan förutsättas att regeringen efter remissförfarande återkommer i denna delfråga senare under riksmötet.
Regeringen har börjat bryta sönder försäkringens grunder för att dölja dess kostnader. Ett steg togs med en ytterligare sjuklönevecka från den 1 juli. Fler och troligen större steg i samma riktning aviseras nu till nästa år. Det är ingen utväg. Kostnaderna försvinner inte om de tas bort ur statens bokföring och bara syns i arbetsgivares och egenföretagares redovisning. Däremot finns stor risk att sådana åtgärder förvärrar svårigheterna för personer med svag ställning på arbetsmarknaden och på så sätt även spetsar till det stora socialpolitiska problemet med kvoten mellan antalet skattebetalare och förmånsmottagare.
Mot denna bakgrund föreslår vi att beslutet om en tredje sjuklönevecka upphävs med verkan från den 1 januari 2004. Utskottet förutsätts utarbeta de förslag till lagändringar som behövs för att upphäva de ändringar som gjordes för den tredje sjuklöneveckans införande. Yrkanden om de härav följande anslagsförändringarna framläggs i en annan motion från Folkpartiet liberalerna.
Sjukförsäkringen som en generell socialförsäkring bör inte urholkas utan i stället skyddas och renodlas genom en bredare socialförsäkringsreform, som skapar fristående men statliga försäkringar, med fondering för att klara variationer i kostnadsbelastningen. Vi hänvisar här till fp-motionen om en bredare socialförsäkringsreform.
Att avgifterna till sjukförsäkringen är oberoende av den enskilda människans risk är av central betydelse. Men avgifter på varor eller aktiviteter som vållar olyckor eller sjukdomar och som därmed belastar sjukförsäkringens finanser kan minska den finansiella pressen på denna viktiga socialförsäkring. Detta blir i så fall en avgiftsvariation med hänsyn till kollektiv, inte individuell, risk.
Möjligheterna till sådan finansiering är troligen begränsade, och de tillhör i huvudsak det som måste övervägas under förberedelserna inför en bredare socialförsäkringsreform.
När det gäller sjukpenning, aktivitetsersättning och sjukersättning (tidigare förtidspension) som vållas av trafikolyckor kan dock kostnaderna, utan att man avvaktar en sådan bredare reform, tas ut på den lagstadgade obligatoriska trafikförsäkringen. Därvid bör bland annat finländska erfarenheter användas. Med tanke på den mycket allvarliga situationen i sjukförsäkringen bör denna förändring genomföras med stor skyndsamhet, och regeringen bör snarast återkomma med lagförslag.
Det är på många områden som politiken skulle behöva ge ett starkare stöd för bättre hälsa och färre och kortare sjukskrivningar. Det ökade antalet sjukfall har många och sammansatta orsaker. En del har att göra med svårigheterna för människor att få livspusslet att gå ihop.
Till det förebyggande som behöver göras hör sådant som kan ge mer inflytande över den egna livssituationen för människor som ofta slits hårt av både arbetslivets och familjelivets krav. Vi har fört fram sådana förslag inom bland annat familjepolitiken vid en rad tillfällen.
Av stor vikt är också att hälso- och sjukvården fungerar väl och inte bygger upp köer och väntetider utan i stället medverkar till att både förebygga ohälsa och underlätta återgång i arbete för dem som ändå blir sjuka. De brister som finns här har uppmärksammats bland annat i våra förslag om nationell vårdgaranti. Yrkande om genomförandet av en sådan nationell garanti samt om statsbidrag i samband med garantins genomförande finns i vårt partis sjukvårdsmotion.
Att såväl psykiatrin som missbrukarvården är eftersatta områden medför också förvärrade påfrestningar på försäkringskassorna och på sjukförsäkringen. Dessa frågor behandlas utförligt i en annan fp-motion som väcks under allmänna motionstiden.
Arbetsmarknadspolitiken har på senare år fungerat allt sämre och är i behov av liberalisering och reformer. När den inte öppnat vägar till arbete så som den borde göra har detta uppenbarligen orsakat ökad belastning på sjukförsäkringen. När det gäller detta och arbetslivets betydelse. I en annan fp-motion framläggs förslag rörande arbetsmarknadspolitiken som är ägnade att underlätta en minskning av belastningen på sjukförsäkringen.
Om finansiell samordning mellan försäkringskassa och sjukvård (Finsam) hade fått bli rikstäckande med beslut 1997 – och då helst tillsammans med en nationell vårdgaranti – hade försäkringskassor och vård haft mycket lättare att hålla tillbaka långtidssjukskrivningarna och ge fler rehabilitering. I de försök som genomfördes 1993–1997 uppnåddes besparingar genom att ta bort flaskhalsar, påskynda behandling och se till att människor inte fick vänta onödigt länge på vård.
Finsamförsöken utvärderades noggrant. Besparingarna motsvarade, där det gjordes femåriga försök, i genomsnitt drygt 16% av sjukpenningkostnaderna. De allra bästa resultaten uppnåddes i Sandviken, Hofors och Ockelbo.
Under de år som gått har kostnaderna för sjukförsäkringen ökat mycket kraftigt, sjukförsäkringen har hamnat i kris och samverkan mellan sjukvården och försäkringskassorna har försämrats i stället för att förbättras.
Mångmiljardbelopp hade kunnat sparas om inte regeringen gjort det olyckliga vägvalet 1997 och hindrat det bästa arbetssätt som prövats för att motverka att människor drabbas av onödigt långa väntetider och onödigt förlängda sjukskrivningar. Regeringen har under sommaren, med propositionen 2002/03:132, försökt göra villkoren för en ny finansiell samordning så snäva att det allra mesta av det som lyckades i 90-talsförsöken skall förbli omöjligt.
I motionen 2003/04:Sf 1 (fp, c) lägger Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet fram förslag till lagstiftning som i stället innebär att lokala initiativ med finansiell samordning i många former och med olika aktörer släpps fram på bred front för att göra sjuktider kortare och minska statens kostnad för sjukpenning.
Försäkringskassor och landsting skall få arbeta tillsammans igen i den finansiella samordningens form med framgångarna i Finsamförsöken som förebild och inspiration att pröva fler liknande verksamhetsformer.
Allt det som gav framgång i försök enligt 90-talets lagstiftning skall vara tillåtet i hela landet.
Verksamhet som fortfarande pågår enligt 1994 års lag – såsom Socsamförsöken i bland annat Finspång och Laholm – skall få fortsätta där de redan pågår och inte tidsbegränsas. Där de lokala parterna så vill skall det som varit försöksverksamhet kunna permanentas. I andra delar av landet skall man få göra på liknande sätt och använda sig av de positiva erfarenheterna.
För att släppa fram alla dessa lokala initiativ för bättre hälsa, kortare väntetider och kortare sjukskrivningstider bör riksdagen stifta en lag om finansiell samordning där alla de hinder regeringen lagt in har avlägsnats. Ett sådant lagförslag finns i den ovannämnda motionen (fp,c). Under förutsättning att riksdagen bifaller denna blir det i budgetpropositionen intagna lagförslaget om viss fortsatt lokal försöksverksamhet enligt 1994 års lag överflödigt och kan avslås.
För försäkringskassorna blir det, om den nämnda motionen bifalls av riksdagen, en viktig uppgift att medverka till att finansiell samordning kommer till stånd. För att möjliggöra bland annat detta föreslår vi ökat anslag till kassorna, vilket vi återkommer till nedan.
Ju mer kunskap som kommit fram om mekanismerna bakom den snabba ökningen av sjukskrivningarna, desto mer har det stått klart att samspelet mellan sjukvård och försäkringskassa till stor del upphört att fungera. Detta har förvärrats mer och mer då man på båda sidor tyngts ned av ökade mängder av sjukfall.
Ett stort antal människor har fått sitta emellan och ibland drabbats hårt till följd av detta misslyckande.
Detta centrala problem måste angripas på flera sätt. Ett är regeländringar för sjukskrivningsprocessen – där en del nu uträttats men där mer kan göras vad gäller både lagstiftning och andra slag av regler. En annan väg är finansiell samordning så att sjukskrivningspengar får användas för lokala initiativ, där olika parter på lokal nivå tillsammans kan åstadkomma att statens kostnader minskar. En tredje väg är självfallet ökad kunskap och ett mer kraftfullt agerande från t ex Socialstyrelsens sida för att medverka till att sjukskrivning och medicinering vid länge sjukfall används så att det inte förvärrar den medicinska situationen.
Även de ekonomiska incitamenten för landstingen och deras sjukvårdsförvaltningar och anställda behöver dock ändras. Vi har tidigare haft en mer skeptisk hållning till att ge landstingen ett generellt ekonomiskt medansvar för sjukförsäkringens ekonomi, alltså även i de fall där någon finansiell samordning inte pågår. De senaste årens erfarenheter gör att denna fråga behöver omprövas.
Att det som i sjukvården ser ut som att man sparat på arbete och utgifter i själva verket kan vålla betydande merkostnader på andra håll, inte minst i sjukförsäkringen, är ett ofta diskuterat problem. Med den stora hotande ökningen av utslagning genom sjukpensionering blir denna förvridna incitamentsstruktur farligare än förut.
Det behöver ligga en ekonomisk fördel för sjukvården i att arbeta effektivt med att hålla nere sjukskrivningarna och förebygga ohälsa.
Försöksverksamhet bör ske 2005–2007 i några landstingsområden med olika storlek, befolkningssammansättning, åldersstruktur och arbetsmarknad. I dessa bör statsbidragen till sjukvården ökas med ett belopp motsvarande 20% av statens sjukpenningkostnad i respektive landstingsområde det år försöket inleds. Samtidigt skall de deltagande landstingen överta ett delansvar för 20% av sjukpenningkostnaderna.
Regeringen bör snarast återkomma med den för försöken erforderliga lagstiftningen. Denna bör vara så utformad att förbättringar av sjukskrivningsläget skall ge vinst för landstingen. Dessa skall alltså inte behöva lämna ifrån sig statsbidrag i motsvarande mån.
Om detta förslag bifalls av riksdagen sker en omflyttning mellan utgiftsområden av anslag för 2005 och 2006 från sjukpenning till statsbidrag till landstingen. Denna tekniska justering som i införandeögonblicket är statsfinansiellt neutral är inte medräknad i de tabeller vi har i andra motioner.
Hälsan ökar inte och ohälsan minskar inte av att människor flyttas från ersättning för tillfällig arbetsoförmåga till ersättning för varaktig arbetsoförmåga, även om detta ju är ofrånkomligt då det verkligen handlar om att sjukdom vållat en långvarig oförmåga att yrkesarbeta.
De mål som skall gälla borde inte vara sådana att de lättare kan uppfyllas genom snabbare ”förtidspensionering” medan hälsotillståndet förblir oförändrat eller rentav blir sämre. Men så har det nu ändå blivit. Risken för att människor som skulle kunnat återgå i arbete i stället blir avförda för gott ur arbetslivet har nämligen blivit större – genom de mål regeringen förra året angav för sjukskrivningar respektive antalet nya förtidspensioneringar genom sjuk- och aktivitetsersättning.
Som framgår av budgetpropositionen är nu ”tillåten” nivå för nya ”förtidspensioneringar” under fem och ett halvt år, 2003–2008, hela 64 000, eller till och med lite till, 64 238! Det är 73 % fler än genomsnittet för 1998–1999. Målet ligger 21 % högre än den historiskt mycket höga nivån för förtidspensioneringar 2000–2001.
Det uppställda målet för antalet sjukpenningdagar är mer ambitiöst – om än troligen orealistiskt så länge rehabiliteringsverksamheten förblir svag och finansiell samordning i huvudsak otillåten. Men effekten av målen, som de nu ser ut, är en olycklig signal till kassor, läkare och privatpersoner.
En ganska snabb minskning av antalet sjukpenningmottagare med hjälp av en alltför lättvindig ”pensionering” av ett stort antal långtidssjukskrivna blir genom ”målet” på i genomsnitt högst 64 238 årliga sjukpensioneringar lätt uppfattat som en både bekväm och godtagbar väg att slippa från både förvaltningsmässiga och personliga problem.
Risken för en slentrianmässig överflyttning till sjukersättning så att rehabiliteringsmöjligheterna försummas måste uppmärksammas bättre. Regeringen redovisar att den beräknade kostnaden för beslutade och pågående förtidspensioner ökade från 489 miljarder kronor 2000 till 518 miljarder kronor 2001 och vidare – med en accelererande ökningstakt – till 564 miljarder kronor förra året.
Detta borde ha fått regeringen att inse riskerna i att ange ett ”mål” på i genomsnitt drygt 64 238 nya ”sjukpensioneringar” om året.
Siktet måste i stället vara inställt på återställd arbetsförmåga och återgång i arbete, om så behövs genom byte av arbetsplats och yrke. Det är i det sammanhanget anmärkningsvärt att den som för sin hälsas skull behöver byta yrke inte ansetts välkommen på arbetsmarknadspolitiska program. Detta ligger bakom att RFV och AMS har begärt att regeringen med en ändring av en förordning skall ”öppna” programmen för personer som efter sjukdom inte kan omplaceras hos nuvarande arbetsgivare. Det förefaller som om problemet snarast bestått i att gällande förordning tolkats på ett mycket snävt sätt vad gäller vem som anses riskera att bli arbetslös. Hur det än förhåller sig med detta har i vart fall regeringen möjlighet att med ändring av förordningen se till att återgång i arbete genom byte av yrke inte i onödan försvåras av tillträdesregler för omskolning med mera. Att regeringen bör vidta erforderlig ändring av förordningen bör ges regeringen till känna.
Det förslag regeringen överväger, om att göra i princip alla beslut om sjukersättning tidsbegränsade, är väl motiverat, även om det kommer sent. Det är dock inte tillräckligt för att nå resultat, och det motverkas av den mycket olyckliga målformulering som tillkommit på regeringens initiativ.
Det borde därför förutom ett mål om att antalet nya längre sjukskrivningar skall minska sättas upp ett mål om att hålla nere det sammanlagda antal personer som under längre tid – förslagsvis mer än sex månader – har sjukpenning, sjukersättning och ”närbesläktade” förmåner.
Regeringen bör därför, i stället för nu gällande mål, återkomma till riksdagen med förslag i enlighet med vad som här anförts. Detta bör ges regeringen till känna.
Arbetslinjen måste vara styrande även på detta område. Tillfrisknande och återgång till arbetslivet måste vara riktpunkten. Inte bara för sjukpenning utan även för varaktig sjukersättning måste en medicinskt betingad arbetsoförmåga vara förutsättningen. Likaväl som regeringen i en proposition i våras underströk att sjukförsäkringen inte får brytas sönder och bli en allmän inkomstbortfallsförsäkring måste det gälla att reglerna om sjukersättning inte får missbrukas för att med i praktiken arbetsmarknadsbetingade ”förtidspensioneringar” hålla nere antalet pågående sjukpenningfall. Detta bör ges regeringen till känna.
Försäkringskassorna har blivit överhopade med sjukskrivningsfall, och samverkan mellan kassorna, sjukvården, företagshälsovården och arbetsgivarna har ofta varit undermålig eller obefintlig. En handläggare som har uppgiften att samordna rehabilitering på en försäkringskassa kan ofta ha så många aktuella ärenden att det är tresiffriga tal, samtidigt som tidskrävande andra uppgifter också skall skötas.
Under nuvarande förhållanden finns inte det utrymme som borde finnas för personliga kontakter med de sjukskrivna. Man hinner inte arbeta med rehabilitering och återgång i arbete i den omfattning man borde. Den som insjuknar kan råka ut för både att medicinsk behandling dröjer och att beslutade rehabiliteringsinsatser uteblir – eller att de senare genomförs illa så att de saknar mening. Sjukskrivningar drar då ut på tiden och blir mycket längre än vad den ursprungliga medicinska diagnosen borde ha medfört. Detta blir i sin tur en drivkraft till att antalet förtidspensionerade – numera enligt de nya reglerna om sjukersättning – blir allt större. Svagt motiverade beslut om sådan sjukersättning blir lätt en metod att minska arbetsbördan hos försäkringskassorna.
Perspektivet måste ändras. Individens möjlighet att få vård, rehabilitering och förutsättningar att komma tillbaka i arbetslivet måste sättas i centrum. Det måste fungera oavsett om ohälsan har sin främsta grund i privatliv eller arbetsliv, i plötslig olyckshändelse, sjukdom eller långvarig nedslitning. Vägen till en fungerande rehabilitering är att vård, försäkringskassa, arbetsgivare och andra drar åt samma håll och har en roll som motsvarar vad omständigheterna i det individuella fallet kräver.
Den proposition regeringen kom med i våras innehöll här, trots flerårigt utredningsarbete och utdragen beredning i Regeringskansliet, inte några förslag som kan råda bot på de mycket allvarliga missförhållandena. Budgetpropositionen är lika innehållslös i denna del. Propositionen om finansiell samordning är utformad så att möjligheterna att den vägen förbättra rehabiliteringsarbetet är starkt inskränkta.
När det gäller långtidssjukskrivna som behöver rehabilitering för att komma åter i arbete måste individen sättas i centrum. En rehabiliteringsplan måste upprättas tillsammans med patienten, och de behandlingar och rehabiliteringsinsatser som beslutas måste också genomföras.
Resurserna för detta inom kassorna behöver förstärkas, särskilt genom att de som arbetar med den uppgiften får koncentrera sig på den.
För att möjliggöra en kraftfull insats för att undvika sjukpensioneringar och i stället få fler i rehabilitering och fler tillbaka i arbete innehåller vårt partis budgetalternativ en anslagsökning för detta ändamål med 500 miljoner kronor per år under åren 2004–2006. Dessa resurser skall bland annat göra det möjligt för försäkringskassorna att med stor kraft och med kvalificerade medarbetare engagera sig i samverkan med sjukvårdshuvudmän, kommuner och länsarbetsnämnder enligt en ny lag om finansiell samordning. Enligt det ovannämnda lagförslaget (fp,c) öppnas möjligheter för sådana samordning i många olika former, med två, tre eller fyra deltagande parter. Detta är en prioriterad arbetsuppgift, men därutöver ger den av oss föreslagna anslagshöjningen utrymme för en förstärkning av bland annat rehabiliteringsverksamheten, där det som i den här motionen anförs om rehabiliteringsgarantin skall vara riktningsgivande.
Sammanlagt föreslår vi för 2004 en ökning av anslaget 19:7 Allmänna försäkringskassor med 550 miljoner kronor utöver vad som anges i budgetpropositionen. Utöver den ovannämnda satsningen ger det även utrymme för ökade insatser mot felaktiga utbetalningar och för att motverka att försäkringskassorna blir utsatta för bedrägerier.
Prövningen av rehabiliteringsbehovet skall inte få dra ut på tiden. I normalfallet skall en första bedömning av det behovet ske inom fyra veckor eller senast efter åtta veckors sjukskrivning. Detta skall knytas till en rehabiliteringsgaranti som säkerställer att planen, om den medicinska behandlingen i övrigt medger det, kan sättas i verket senast inom en månad.
En sådan rehabiliteringsgaranti måste innebära att den enskilde har rätt till de insatser som man kommit överens om, oavsett om de måste hämtas från ett annat län. Den andra sidan av samma sak är att individen skall genomföra rehabiliteringen och att den som utan godtagbara skäl uteblir eller undandrar sig rehabiliterande åtgärder får sin ersättning minskad eller indragen.
För den som efter ytterligare en viss tid ännu inte kunnat beredas rehabilitering enligt uppgjord plan måste beredskapen att ge bidrag till en av patienten själv initierad alternativ rehabilitering vara stor. En sådan bör kunna upphandlas från av försäkringskassan godkänd leverantör, varvid kassorna framför allt bör försäkra sig om att leverantörerna har utbildad personal och ordnad ekonomi.
För att möjliggöra en genomförd rehabilitering även i de fall där någon behöver byta yrke av hälsoskäl bör det bli möjligt att betala rehabiliteringsersättning under längre tid än 12 månader. Det kan ju i dessa fall handla om först en studietid och sedan en tid av inskolning genom praktik eller arbetsträning. En förlängning har föreslagits av RFV och AMS, och det är väl motiverat att det som är särskilt inriktat på återgång i arbete inte har en snäv tidsgräns. Regeringen bör här återkomma med förslag till ändring i lagen om allmän försäkring.
När rehabiliteringsgaranti införs bör regeln också vara att bedömningen av rehabiliteringsbehov – och därmed även av fortsatt sjukskrivningsbehov – görs av en annan läkare än den som först sjukskrev. Ett rehabiliteringsunderlag från arbetsgivaren bör också – om ett sådant är meningsfullt – finnas vid detta tillfälle. Vid en översyn av reglerna för detta, så att de bättre kan underlätta rehabiliteringsarbetet, bör det också kunna komma ifråga att arbetsgivare som inte fullgör sin skyldighet i detta avseende får betala en förseningsavgift.
Inriktningen måste bli att individen och försäkringskassan skall ha stöd från sjukvård, arbetsgivare, företagshälsovård o s v för att sjukskrivningen inte skall bli längre än nödvändigt. Kraven på rehabiliteringsunderlagets innehåll bör anpassas efter detta. Kraven på arbetsgivarens insatser måste också anpassas efter situationen. Stora arbetsgivare har ofta helt andra resurser än små då det gäller såväl företagshälsovård som möjligheter till förändringar av arbetsuppgifter och arbetsplats. Arbetsgivare kan ofta ha stora möjligheter att bidra till rehabilitering, men i många andra situationer kan arbetsgivaren sakna möjlighet att göra något åt sjukdomar som har sin rot i familjesituation, missbruk eller andra privata förhållanden. Det hör också till saken att arbetsplatsens möjligheter att medverka till tillfrisknande kan vara små i de fall där de ansvariga på arbetsplatsen inte kan få kännedom om vilket sjukdomstillstånd som är orsak till sjukskrivningen.
Det mesta tyder på att den stora bristen när det gäller rehabiliteringsutredningarna inte handlar om kvantitet utan om kvalitet. Det som är viktigt är att utredningen av rehabiliteringsbehovet blir gedigen då rehabilitering behövs för återgång i arbete – och åtgärderna dessutom rätt valda. I kassornas rehabteam saknas nu ofta beteendevetare och psykologer. Dessutom är möjligheterna att inhandla t ex psykologbehandling som rehabilitering mycket begränsade, medan utrymmet är större för mer direkt arbetsinriktade rehabiliteringsåtgärder. Mycket talar för att det här finns begränsningar som bidrar till ett otillräckligt resultat av rehabiliteringsarbetet, liksom till beslut om varaktig sjukersättning, vilka hade kunnat undvikas. Även detta behöver ses över, och olika förslag i denna motion, däribland förstärkta resurser för kassorna och finansiell samordning, är ägnade att underlätta detta.
Riksdagen bör begära att regeringen återkommer med nya förslag om rehabiliteringsverksamheten i enlighet med vad som ovan anförts.
Deltidssjukskrivning har använts för lite. Heltidssjukskrivning har slentrianmässigt kommit att användas även i många fall då arbetsförmågan bara varit delvis nedsatt. Sjukskrivning har då ibland skett utan stöd i lag, och kan antas ha bidragit till att utslagning från arbetsmarknaden och förlängda sjuktider blivit vanligare.
Från vår sida har vi sett positivt på de nya och skärpta kraven på sjukintygens utformning och på att de blir sådana att deltidssjukskrivning blir huvudregel medan utförlig motivering skall lämnas då heltidssjukskrivning ändå skall ske. Förutsättningen är givetvis att man också tar hänsyn till att det finns vissa situationer där en ensidig fokusering på återgång till just det tidigare arbetet kan vara felaktig och försämra möjligheterna till återgång i arbete.
Det är ändå osäkert vilket genomslag de nya riktlinjerna om deltidssjukskrivning som förstahandsalternativ kan få så länge samordningen mellan försäkringskassor och sjukvård är dålig och många sjukskrivningsärenden handläggs så att sjuktiderna förlängs i onödan.
Att deltidssjukskrivningarnas andel av sjukfallen ökat något är visserligen ett tecken på att det tidigare hade blivit ganska vanligt med onödiga heltidssjukskrivningar, men därmed kan man inte vara säker på att det som nu ändrats när det gäller sjukintygen förmår påverka sjukskrivningarna som det är tänkt. Trots den vikt regeringen säger sig lägga vid frågan har ju någon ändring i lagen om allmän försäkring inte gjorts. Utskottet bör föreslå riksdagen lagtext som gör att de skärpta kraven på det medicinska underlaget för heltidssjukskrivning får en tydligt angiven grund i lagen om allmän försäkring.
Den föregående frågan visar på ett mer generellt problem. Föreskrifterna i lagen om allmän försäkring om att villkoret för sjukpenning är arbetsoförmåga är ägnade att styra försäkringskassans beslut. Men kassan är i sin tur beroende av läkarintyg och kan rent praktiskt bara granska och bedöma dessa mer noggrant i ett begränsat antal fall. Hur mycket man än påpekar att kassan och inte läkaren fattar sjukpenningbeslutet är det ändå i praktiken läkaren som förfogar över stora och obegränsade belopp av skattemedel och tillsammans med patienten avgör om, hur och när dessa kommer till användning för sjukskrivning.
En undersökning, gjord av Försäkringskassan i Östergötland, visade på omfattande och allvarliga brister i läkarintygens kvalitet. 73 % av nästan 3 000 undersökta intyg hade sådana brister att det var svårt för kassan att med intygen som ledning ta beslut om sjukpenning. Även intyg som skulle ligga till grund för ställningstaganden om rehabilitering var ofta oanvändbara för seriös handläggning.
Genom att Riksförsäkringsverket nu infört ett nytt formulär har åtminstone vissa av de tidigare missförhållandena rättats till. Men uppenbarligen har helt oacceptabla brister fått fortsätta under lång tid innan berörda myndigheters ledningar ingripit. Det måste förutsättas att även regeringen i fortsättningen noga följer denna fråga.
Uppmärksamheten har varit otillräcklig på hur detta faktiska ekonomiska ansvar för läkaren skall åtföljas av lagar, föreskrifter, undervisning och kompetensutveckling. En större roll för försäkringsläkarna och en bättre – eller obligatorisk – utbildning i försäkringsmedicin är åtgärder som tillkommit av det här skälet. De nya formulären för sjukintyg är ett annat bra initiativ. Men det skulle också behövas en mer allmän genomgång av lagar, föreskrifter och annat som påverkar intygsskrivandet. Att en medicinsk bedömning av vad som bäst kan leda till tillfrisknande skall vara grundläggande är självklart. Men då borde det inte förekomma sjukskrivningar som är så långa att de förvärrar hälsoläget. Det borde tas större hänsyn till riskerna med sjukskrivning där patienten har alkoholvanor som är på väg att bli hälofarliga och kan leda fram mot förtidspension. Det är angeläget att inte medicinering sker så att sjukskrivningen förlängs av medicinberoende. Möjligheterna att förena sjukskrivning med föreskrifter om mer hälsosam livsföring – t ex vad gäller regelbunden motion – kan behöva förbättras.
Vi uttrycker här inte någon bestämd mening om i vilka former råd, föreskrifter eller lagparagrafer skall komma till användning. Det är inte säkert att alla de frågor som borde åtgärdas kan hanteras på något ändamålsenligt sätt genom ändrade bestämmelser. Men regeringen bör låta utreda denna problematik och återkomma med de förslag som resultatet av genomgången motiverar. Detta bör ges regeringen till känna.
De förbättringar som efter beslut i våras genomförs vad gäller läkares kunskaper i försäkringsmedicin kunde, liksom en del annat på det här området, ha genomförts långt tidigare ifall inte regeringen varit så fixerad vid att försöka ta bort en del av sjukförsäkringen och ersätta denna med arbetsgivares betalningsansvar för enskilda anställdas sjukfall. Vid riksmötet 2001/02 fanns till exempel i socialförsäkringsutskottet en fyrpartireservation om just förbättrad utbildning i försäkringsmedicin för läkare.
Det är ändå ett viktigt framsteg att läkares utbildning och fortbildning förstärks när det gäller försäkringsmedicin. Utbildningen bör omfatta alla läkare, även dem som nu är i tjänst. Men det är, för att detta verkligen skall uppnås, angeläget att genomförandet inte drar ut på tiden. Viktigt är också att regering och myndigheter inte stannar på halva vägen.
På sikt bör genomgången utbildning i försäkringsmedicin bli ett villkor för att över huvud taget få skriva sjukintyg till försäkringskassan. Regeringen bör låta utreda i vilken takt detta skall genomföras och därefter återkomma med förslag till riksdagen. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är mer allmänt inte rimligt att vilken läkare som helst, oavsett specialitet, i princip får skriva intyg för långtidssjukskrivning där diagnoserna är sådana att en helt annan medicinsk specialitet står för expertkunskapen. Om primärvårdens ställning stärks genom en husläkarreform kommer husläkaren att ha en nyckelroll och andra läkares sjukskrivningar bör då inrapporteras till patientens husläkare. När någon behandlas för en långvarig sjukdom som kräver specialiserad vård är det ganska givet att en läkare som ansvarar för denna vård också skriver sjukintyg. Men däremot bör sådana specialistläkare inte ha möjlighet att annat än för kort tid utfärda sjukintyg för patienter med diagnoser som hör hemma inom någon helt annan specialitet.
Även om det bara torde vara i undantagsfall som möjligheten att skriva sjukintyg används olämpligt på detta sätt bör reglerna ses över. Detta bör ges regeringen till känna.
Försäkringsläkarna är få i förhållande till det väldiga antalet ärenden och till de många frågor som kan uppstå om sjukpenning, rehabilitering, övergång till sjukersättning och omprövning av sjukersättning. Räknar man om de många deltidstjänsterna till årsverken motsvarar det omkring 185 heltidstjänster i hela landet, efter vårens beslut om utökning.
Det är tveksamt om den senaste förändringen är tillräcklig för att uppnå en godtagbar kvalitet i försäkringskassornas beslut. Regeringen bör därför ha fortsatt uppmärksamhet på frågan och vid behov återkomma till riksdagen med ytterligare förslag angående försäkringsläkarna.
Detta bör ges regeringen till känna.
Kommande årtiondens hot mot välfärden består i att ändrad åldersfördelning, för dåligt näringslivsklimat, bristfällig utbildning och försämrat hälsotillstånd kan samverka och leda till en ond spiral, där färre är i produktivt arbete och där möjligheterna för samhällsekonomin att bära upp välfärden undergrävs.
Som tidigare framhållits i bl.a. Folkpartiet liberalernas ekonomisk-politiska motion 2002/03:Fi232 är ekonomiska framsteg och välfärd i ett modernt samhälle bara möjliga om befolkningen i yrkesaktiv ålder är i stort sett frisk, arbetsför och i arbete. Detta blir ännu mer avgörande när de äldres andel av befolkningen ökar i förhållande till de yrkesverksammas.
Vid sidan av bland annat utbildning, teknik, näringslivsklimat och ett tillväxtfrämjande skatte- och socialförsäkringssystem är folkhälsan en av de avgörande faktorerna som bestämmer om vårt samhälle går mot sociala framsteg eller socialt förfall. Krisen i sjukförsäkringen måste ses även i det perspektivet.
Det är viktigt att komma ihåg att framtidens sociala välfärd inte är tryggad genom de förbättringar av folkhälsan som uppnåtts tidigare. Den snabba ökningen av sjukskrivningarna och av antalet förtidspensioner är också en påminnelse om hur mycket ett lands välfärd är beroende av befolkningens hälsotillstånd. Att detta förbättrades i Sverige under flera årtionden har haft mycket stor betydelse för den höga produktivitet i arbetslivet som gett höga realinkomster och skattebaser som kunnat bära upp socialförsäkringar och andra delar av en modern välfärdsstat.
Det viktiga för framtiden, inte minst i ljuset av det som inträffat med sjukförsäkringen, är de påverkbara faktorer som kan ha stor betydelse för ohälsan och påfrestningarna på den sociala tryggheten under kommande årtionden. Många nya omständigheter bidrar till risken att den länge positiva utvecklingen av hälsoläget för betydande delar av befolkningen vänds i sin motsats.
Tecken på att något sådant redan håller på att ske finns, och det syns inte bara i sjukförsäkringens kostnadsutveckling. Det här tas upp i budgetpropositionens resultatbedömning under politikområdet folkhälsa1, där det framhålls att man ”snarast kan skönja en svag nedgång av antalet år med full hälsa för både kvinnor och män”.
Bakom de psykosociala diagnosernas växande andel av sjukpenningkostnaderna ligger många faktorer som kan tyda på att folkhälsan försämras på ett sätt som kan få stora och långvariga följder. Såväl narkotika- som alkoholproblemen är dessutom på väg att tillta.
Den samlade effekten av dessa förändringar kan vålla stora påfrestningar på såväl socialförsäkringar som andra välfärdssystem. Samtidigt ökar de sociala skillnaderna mellan olika befolkningsgruppers hälsotillstånd. Inte minst har tobaksbruket blivit en faktor som fördjupar de sociala skillnaderna i hälsa och inverkar på sjukskrivningsmönstren.
För att i tid se de stora framtida hoten mot välfärden är det viktigt att se med vilken tyngd sjuklighet och dödlighet påverkas av olika sjukdomar och skadeorsaker. Det är där en allvarlig brist att statistiken över vilka sjukdomar som ligger bakom sjukskrivningar och sjukpensioneringar har en, för svenska förhållanden, ovanligt låg kvalitet.
Det förebyggande hälsoarbetet bör i huvudsak inriktas på vad som verkligen är allvarliga och påverkbara folkhälsoproblem. Detta var en viktig utgångspunkt i arbetet i Folkhälsokommittén för några år sedan, men det följdes upp dåligt i regeringens proposition till förra riksmötet.
I en motion med anledning av den propositionen pekades från fp:s sida på de beräkningar av ”åtgärdbar dödlighet” som finns återgivna i Socialstyrelsens redovisning av dödsorsaker. Där finns uppgifter om antal förlorade år vid dödsfall före 75 års ålder för ett antal dödsorsaker som är indikatorer på sjukvårdens resultat respektive på storleken av vissa folkhälsoproblem. Samma slags material har även stor betydelse när det gäller att förebygga en fortsatt hög nivå av sjukpensioneringar till följd av sjukdom och social utslagning i förhållandevis unga år.
Den dödlighet som hör ihop med några stora produkt- och konsumtionsanknutna folkhälsoproblem väger tungt jämfört med många sjukdomar av annat slag. Exempelvis kostar motortrafikolyckorna fortfarande vid en sådan jämförelse ungefär lika många förlorade år som följderna av ett så vanligt och allvarligt sjukdomstillstånd som stroke.
När det gäller dödsfall före 75 års ålder år 2000 var genomsnittet för männens och kvinnornas förlorade år, räknat per 100 000 av medelfolkmängden, cirka 195 för stroke och 191 för motortrafikolyckor. Detta understryker – särskilt då det gäller kostnaderna för sjukersättning eller förtidspensioner – vikten av den diskussion som förs om trafiksäkerhetsarbetet och av att man där har en ”nollvision”.
Bland de sjukdomar som är stora och växande folkhälsoproblem var år 2000 antalet förlorade år på grund av diabetes 72 per 100 000 av medelfolkmängden, beräknat på samma sätt som ovan. Men ett par sjukdomar som till stor del är alkoholbetingade vållade, trots att de svarar för en mycket liten del av alkoholskadorna, 73 förlorade år för skrumplever och 27 för matstrupscancer, alltså tillsammans mer än samtliga diabetesdödsfall. Detta säger åtskilligt om vad som kommer att belasta sjukförsäkringen om inte den snabba ökningen av alkoholkonsumtionen hejdas.
Tobakens tyngd som folkhälsoproblem understryks också av Socialstyrelsens beräkningar. Många av de dödliga tobaksskadorna är hjärtsjukdomar och kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL). Tobaken har blivit en stor orsak till kvinnors ohälsa, men redovisningen av sjukdomarna som ligger bakom sjukskrivningarna är så suddig och fattig på information att såväl tobakens roll som många andra sjukdomsorsaker fördunklas. Sådana brister i statistiken gör att inte minst de allvarliga försämringar av kvinnors hälsotillstånd som tycks ha skett i vissa åldersgrupper under senare år blir otillräckligt uppmärksammade och orsakssammanhangen otillräckligt klarlagda.
Vad som här anförts om att dålig statistik försvårar åtgärder mot förvärrad ohälsa bland kvinnor bör ges regeringen till känna.
Frånvaron av meningsfull diagnosstatistik har av allt att döma bidragit till att regeringen på ett ganska ensidigt sätt sökt orsaken till de flesta sociala problem i arbetslivet, något som också präglat dess reaktion på krisen i sjukförsäkringen och lett fram till felsteget att genom ökade sjuklöneandelar höja trösklarna in till arbetslivet.
För att ändra på detta, och för att undvika att det folkhälsoarbete som inleddes under 90-talet rinner ut i sanden, bör riksdagen ge regeringen till känna att kommande folkhälsoredovisningar från regeringen skall innehålla konkreta förslag som riksdagen kan ta ställning till, och det såväl vad beträffar direkta åtgärder som delmål, vilka skall vara möjliga att följa upp.
Att särskild vikt skall läggas vid de mest allvarliga folkhälsoproblemen borde vara självklart. För den närmare bakgrunden till detta yrkande om ett tillkännagivande hänvisar vi till de i sak i huvudsak samstämmiga motionerna 2002/03:So31 av Kerstin Heinemann m fl (fp) och 2002/03:So32 av Kenneth Johansson m fl (c).
En sakligt och vetenskapligt förankrad hälsoupplysning är en motvikt till alla de budskap och krafter av olika slag som vill främja sådant som vållar sjukdom och ökade påfrestningar på sjukförsäkring och offentliga finanser.
Det var därför ett svårt missgrepp när regeringen vid riksmötet 2000/01 genomdrev att Folkhälsosinstitutet försvagades och blev en regeringens stabsmyndighet, där huvudregeln är att den inte tillåts informera om folkhälsa så att allmänheten kan märka det. Beslutet medförde att institutets hälsoupplysning och övriga s k programverksamhet till stor del upphörde. Som regeringen själv underströk i prop. 2002/03:35 gäller nu – och det i huvudsak även beträffande fysisk aktivitet, tobak, alkohol, narkotika och dopning – att institutet inte får vända sig till allmänheten annat i de fall där regeringen med direkt uppdrag medgivit detta. Det har visat sig att sådana uppdrag från regeringen blivit fåtaliga och snäva. Detta förhållningssätt framstår som ännu mer orimligt med en kris i sjukförsäkringen och flera tilltagande folkhälsohot som kan vålla stora svårigheter att någonsin få ned sjukskrivningarna till hanterbar nivå.
Riksdagen bör, som tidigare föreslagits från fp i motionen 2002/03:So31, återge institutet de uppgifter det hade enligt riksdagens tidigare beslut då proposition 1990/91:175 bifölls. Denna proposition kan i huvudsak utgöra underlag även för ett nytt principbeslut.
Genom ett sådant beslut kan riksdagen också förkasta modellen med en stabsmyndighet, där verksamheten utmärks av detaljstyrning från regeringen, samtidigt som regeringen med sin uppläggning av folkhälsomålen eftersträvar en ordning där riksdagens inflytande blir litet.
Även då det gäller apotekens bidrag till hälsoupplysningen har regeringen lagt konstruktiva förslag från Nationella folkhälsokommittén åt sidan tills vidare.
I SOU 2000:91 föreslogs en ram för producentobunden hälsoinformation via apoteken. Apoteken är en viktig kanal för hälsoupplysning, och deras betydelse kan vara särskilt stor genom att de har så många kunder och så stora kontaktytor, samtidigt som de representerar ett vetenskapligt förhållningssätt. De har många kontakter med personer som det ofta kan vara svårt att nå med hälsoupplysning, och apoteken är en utmärkt kanal för att nå ut med hälsoinformation.
Det finns starka skäl att bygga vidare på det som apoteken redan uträttar när det gäller hälsoupplysning. Apotekens roll i hälsoupplysningen förutsätter inte att man bevarar den nuvarande monopolställningen för det statsägda apoteksföretaget. Förslag om möjlighet att öppna andra apotek som inte ägs av det statliga företaget har från Folkpartiet liberalernas sida lagts fram i andra sammanhang. Till de krav som kan ställas på sådana fristående apoteksföretag hör inte bara att de skall ha personal med föreskriven kompetens utan också att alla apotek, oavsett ägarförhållanden, medverkar i hälsoupplysning och ger producentobunden information i hälsofrågor som ett bidrag till att förebygga sjukskrivningar och underlätta tillfrisknande.
Vad som här anförts om apoteksverksamhet och hälsoupplysning bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Anna Grönlund (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Lennart Kollmats (fp) |
Tobias Krantz (fp) |
|
Ulf Nilsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Erik Ullenhag (fp) |
Yvonne Ångström (fp) |
|
Linnéa Darell (fp) |
Solveig Hellquist (fp) |
|
Anne-Marie Ekström (fp) |
| [1] | Utgiftsområde 9, s. 66 |