Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förkorta handläggningstiderna hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om innehållet i den obligatoriska verksamheten som anordnas av Migrationsverket och hanteringen av dagersättningen vid frånvaro.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att maxtid för besked i första instans ej får överstiga sex månader och om hur detta skall uppnås.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla handläggarna på Utlänningsnämnden skall ha en s.k. barnkompetens.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att utlänningslagens portalparagraf skall prioriteras framför samhällsintresset av en reglerad invandring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvidga kretsen gällande anhöriginvandring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avvisningshotade barn skall kunna känna sig trygga och fredade på sjukhus och i skola.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lagfästa gömda barns rätt till skolgång.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att svårt sjuka barn skall få uppehållstillstånd av humanitära skäl.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om engångsamnesti för flyktingar som lever gömda.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att asylsökande barn har rätt till terapeutisk vård oavsett om de får uppehållstillstånd eller ej.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ytterligare åtgärder för att göra asylprocessen mer barnvänlig.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ensamkommande barn endast skall intervjuas av personal med barnkompetens.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att bestämmelsen om ”övriga skyddsbehövande” skall användas i betydligt mer generös utsträckning än tidigare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att könsstympning skall utgöra skäl för att erhålla flyktingskap.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skyddet för de kvinnor och barn som lever i Sverige på grund av anknytning skall stärkas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över förslaget angående s.k. humanitärt visum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om s.k. landinformation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en bortre tidsgräns vad gäller förvarstagande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av tolk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om generösare utfärdande av besöksvisum enligt motionens intentioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medborgarvittne vid avvisning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att principen om non-refoulement skall vara absolut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om miniminivåer i EU:s asylmottagande för asylsökande barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall tillämpa en mer generös tolkning av Dublinkonventionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om prövning i Sverige för barnfamiljer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om transportöransvaret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förkorta handläggningstiderna för arbetstillstånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnkonventionen skall skrivas in i svensk lag.1
1 Yrkande 29 hänvisat till SoU.
Migrationspolitiken är alltid beroende av och avgörs av vår omvärld. Krig, konflikter, miljökatastrofer, dåligt förvaltade stater, fattigdom och andra missförhållanden leder till att människor lämnar sina länder för att söka skydd eller få ett bättre liv. Då den verkar i en värld i ständig förändring måste migrationspolitiken vara flexibel och generös.
Den internationella flyktingpolitiken har folkrättslig förankring redan i 1951 års FN-konvention om flyktingars rättsliga ställning samt i dess tilläggsprotokoll från 1967. I dessa dokument definieras en flykting som:
en person som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska uppfattning och som inte kan eller, på grund av denna fruktan, inte vill stå under sitt hemlands skydd.
För att denna princip skall kunna upprätthållas är det nödvändigt att varje asylsökande har rätt till en fullständig och korrekt prövning av sin sak. Att ge skydd till människor som riskerar förföljelse är en folkrättslig skyldighet.
Det finns anledning att rikta skarp kritik mot EU:s asylpolitik. EU:s regeringar, däribland Sveriges, tenderar att fokusera på statens möjligheter att hålla människor borta från sina gränser snarare än individens rätt att söka asyl och få skydd mot avrättningar, s.k. hedersmord, tortyr och andra allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Införandet av stränga visumkrav och regler för transportörsansvar underminerar asylrätten och ökar risken för att människor, som ofta kommer från länder utanför EU, utsätts för övergrepp eller tvingas i händerna på hänsynslösa smugglare.
Vid en granskning gjord av FN:s kommitté mot tortyr, CAT, har man haft synpunkter på Sveriges hantering av asylärenden. Främst fäller kritiken tre specifika områden:
bedömningar av personens trovärdighet,
hur den individuella risken bedöms,
motiveringen av besluten (som enligt CAT är för kortfattade för att kunna följa hur beslutet tagits).
Det är allvarliga påpekanden som ska tas på största allvar.
Grundläggande för ett rättssamhälle är att sanktioner är förutsägbara för att den enskilde ska ha en chans att bete sig lagligt, men: hur ska en asylsökande veta att det räknas som ”fusk” att mellanlanda i ett annat land innan man anländer till mottagarlandet? Hur ska en asylsökande veta att det räknas som ”fusk” att åka hem till sina bekanta och sova ut när man har tagit sig till Sverige, och inte förrän nästa dag uppsöka Migrationsverket? Asylsökande måste ibland använda sig av falska papper på grund av svårigheter att ta sig in i EU/Sverige. Asylsökande räknas ofta som fuskare då han/hon ändrar sin berättelse under ansökningstidens gång. Oftast beror detta på att en människa i kris inte minns allt på en gång utan blir blockerad och successivt minns mer och mer, men det tar inte de svenska utlänningsmyndigheterna hänsyn till.
Att vara flykting är att vara i en mycket svår och speciell livssituation. Den präglas ofta av en mångfald av myter och ”sanningar” om hur man ska bete sig, vad man ska berätta och vad man inte ska berätta. Till detta kommer också ofta brist på bevis för skälen till varför personen tvingats fly, personliga upplevelser som gör det svårt att tala om alla fakta som t.ex. tortyr, våldtäkt och i många fall även en stor misstro till myndigheter. Allt detta sammantaget och mer därtill gör den asylsökandes situation oerhört svår. Därför bör inte denna typ av bedömningsgrunder vara tungt vägande skäl för avslag på asylansökan. Migrationsverket och Utlänningsnämnden bör ta på sig empatiglasögonen och agera utifrån en human ordning.
Människor kan få vänta i Sverige i åratal på ett beslut om avvisning. Var går gränsen för att detta inte blir ytterligare en tortyr? Hur länge är det rimligt att vänta, dag in och dag ut, i ovisshet? Både viseringsärenden och medborgarskap har mycket långa väntetider.
Det finns en obalans mellan antagandet om hur många asylsökande Migrationsverket anser komma och antalet som regeringen tilldelar resurser för. Skillnaden för 2003 är för regeringens del 27 000 personer och Migrationsverket 29 000. Migrationsverket menar att regeringen inte följt de prognoser i resurstilldelning som det anses finnas behov av. Med anledning av världsläge kan det finnas än mer anledning att se över Sveriges möjligheter till skydd i en massflyktssituation och ökade flyktingströmmar.
För att Migrationsverket ska kunna göra ett godtagbart arbete och korta handläggningstiderna måste de få de resurser som de anser sig behöva. Att människor tvingas att vänta i flera år på besked kan inte, enligt vår mening, anses som en human och mänsklig asylpolitik. Vi anser att asylsökande ska få besked från första instans inom 6 månader. Miljöpartiet kräver att regeringen tar ansvar i frågan om att förkorta handläggningstiderna och ser till att varje enskilt fall betraktas ur ett individuellt perspektiv. De långa handläggningstiderna härrör delvis från att regeringen inte påskyndat riksdagens beslut om nedläggning av Utlänningsnämnden till förmån för civila domstolar. Mot bakgrund av det är regeringen direkt ansvarig för den rådande situationen.
Anhörigkommittén menade att synen på anhöriginvandring utanför kärnfamiljen varit restriktiv i Sverige, och framför allt i övriga EU-länder. Vi menar att kretsen för anhöriginvandring bör utvidgas. EU:s direktiv på området är utformat som ett minimidirektiv. Det innebär att det blir möjligt för Sverige att ha generösare regler än vad som föreskrivs i direktivet. Miljöpartiet ser det därför som rimligt att Sverige har en större krets än maka, make och barn under 18 år. Att kraven på hushållsgemenskap, beroende redan i hemlandet och snar ansökan skall upphöra såsom sagts ser Miljöpartiet som välkommet. Det är angeläget att detta genomförs snarast.
Nivån vad gäller dagersättningar för boende och uppehälle är idag mycket låga och stämmer inte alls med de faktiska kostnaderna. Beslutet om bidragsnivåerna till asylsökande i Sverige togs 1994 och har inte förändrats sedan dess. Det är hög tid att dessa ersättningar ses över och ändras till en rimlig nivå.
Migrationsverket anordnar en organiserad obligatorisk verksamhet för asylsökande. Den som inte deltar – utan ”giltiga frånvaroskäl” – riskerar att få dagersättningen reducerad. Problemet är tolkningen av ”giltiga skäl”. Det finns fall där dagersättningen blivit indragen på grund av sjukdom eller att barn varit sjuka och att den asylsökande därför inte har kunnat delta. Att omyndigförklara människor på detta sätt är kränkande. Ett problem är att verksamheten inte uppfattas som meningsfull utan endast som ett tidsfördriv. Vi menar att verksamheten i högre grad borde fokusera på språkundervisning, demokratiskolning och förberedelse för att leva i det svenska samhället etc.
Miljöpartiet anser inte att barnkonventionens portalparagraf, tillika UtlL 1 kap. 1 §, om att sätta barnets bästa i främsta rummet, eller artikel 12–15 om barns rätt att bli hörda i asylprocessen, är tillgodosedd på ett tillfredsställande sätt.
Vi anser också att det i samtliga avvisningsbeslut ska finnas utförligare beslutsmotiveringar, där det tydligt går att utläsa hur barnets bästa beaktats. Också artiklarna 4 (om barnets rätt till bistånd), artikel 6:2 (om att säkerställa barnets rätt till överlevnad) samt artikel 18 (om att säkerställa barnets utveckling) bör tillämpas.
Det är bra att Migrationsverket vidtagit åtgärder för att stärka barnkompetensen bland sina anställda, men vi menar att det fortfarande inte fungerar tillfredsställande, framför allt då portalparagrafen inte ges erforderlig tyngd. Vi menar även att Utlänningsnämndens alla handläggare, inte bara en särskilt utsedd, bör vidareutbildats vad gäller barnkompetens.
Barn kan ha egna asylskäl. Barn kan ha bevittnat händelser som gör att de fått så kallade posttraumatiska stressyndrom. De kan ha blivit vittnen till att pappan dödats eller förts bort eller att mamman våldtagits. De drömmer mardrömmar och händelserna de varit med om kommer, i barnens tankar, tillbaka om och om igen och hindrar ett normalt liv om de inte får hjälp. Tillståndet, bl.a. på grund av rädsla för att utsättas för våld igen, försämras kraftigt om barnen avvisas tillbaka till hemlandet. I asylprocessen måste även barnen därför utredas och strävan från Migrationsverkets sida måste vara att söka efter sanningen. Processen får inte gå ut på att söka skäl för att inte bevilja uppehållstillstånd.
Barn som lider av svåra sjukdomar och som inte kan få vård av den grad som krävs för ett tillfrisknande eller för att få leva ett fullvärdigt liv, bör få uppehållstillstånd av humanitära skäl. Ett exempel på detta är den synskadade bosniska flickan Nadina Imamovic som utvisades nyligen.
Miljöpartiet anser att barnkonventionens portalparagraf om ”barnets bästa” måste användas i större utsträckning vad gäller asylsökande familjer. Vi menar att paragrafen om barnets bästa bör ta över samhällsintresset av en reglerad invandring. Miljöpartiet anser också att barnkonventionen ska införas i svensk lag. Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.
Barn som är irreguljära invandrare, d.v.s. aldrig ansökt om uppehållstillstånd, och barn som ansökt om uppehållstillstånd som anknytning till föräldrar med uppehållstillstånd i Sverige, saknar idag tillgång till skolgång och till hälso- och sjukvård.
Vi kan aldrig anklaga flyktingbarn för att vara skyldiga till att de befinner sig i den situation de är i och vi har alla ett ansvar att ge dem den trygghet de behöver.
Gömda barn kan inte leva som andra barn, inte gå ut om dagarna, inte ens sitta i fönstret och titta ut. ”Det är som att sitta i fängelse”, sa en pojke på radion. Skolorna tar ofta inte emot dessa barn då de inte får någon ersättning och försäkringar gäller inte heller för dem. Barn som lever gömda måste få tillgång till rätt undervisning och för att göra det möjligt måste detta lagregleras. Just möjligheten att kunna leva ett ”normalt” liv ett par timmar om dagen kan betyda oerhört mycket.
Många barn som lever under jord får till slut uppehållstillstånd på grund av humanitära skäl, d.v.s. de har levt gömda så länge att det givit psykiska och/eller fysiska men. Det är inte humant och det går inte att skylla på föräldrarna och kräva att de borde ta ett större ansvar för sina barn då de ofta är desperata och livrädda för att återvända till sina hemländer.
Miljöpartiet anser att alla som lever gömda i Sverige, vid ett visst tillfälle, ska ges engångsamnesti.
Av alla asylsökande i Sverige är ungefär 30 procent barn. För några år sedan fanns över 4 000 barn under 18 år registrerade som asylsökande. I dag finns det dessutom cirka 4 000 statslösa barn i Sverige, av vilka merparten (ca 3 800) är födda här i landet. Miljöpartiet anser att barn ska ha rätt att ansöka om medborgarskap när de fått permanent uppehållstillstånd. I och med uppehållstillståndet ska inte ett visst antal år för s k hemvist behövas. Detta ska gälla både för statslösa och asylsökande barn.
Enligt barnkonventionens andra artikel, principen om icke-diskriminering, skall alla barn inom landets jurisdiktion ha lika rättigheter. Men så är inte fallet.
Ungdomar mellan 16 och 18 år, som inte är folkbokförda i landet, saknar den rätt till utbildning som barn bosatta i Sverige har. Däremot har de rätt att delta i ”studieverksamhet som motsvarar gymnasieskolan”. Gymnasieutbildning ska inte bara erbjudas om studier påbörjas innan personen är 18 år. Asylsökande ungdomar bör erbjudas gymnasieutbildning på samma villkor som andra ungdomar, d.v.s. till och med det år de fyller 20 år, allt annat är diskriminerande.
Det är även av stor vikt att asylsökande barn, vid behov, får terapeutisk vård oavsett om familjen får stanna eller ej. Detta kan även ses ur ett fredsbevarande perspektiv och förbättra återuppbyggandet i det gamla hemlandet. I jämförelse med svenska barn har flyktingbarn procentuellt högre psykisk ohälsa på grund av tidigare händelser. Barn har enligt barnkonventionen rätt till hälso- och sjukvård och utbildning för att utvecklas. Det är viktigt att de känner sej trygga och säkra och kan lita på människor, till exempel under en vistelse på sjukhus. Det har förekommit att barn ryckts upp ur sjukhussängen för att avvisas. Det krävs också att personal inom hälso- och sjukvård och skola inte anmäler till polisen att dessa barn vistas där.
Under senare delen av 1990-talet har antalet barn under 18 år som kommer ensamma ökat. Då statistiken inom EU är bristfällig finns det bara uppskattningar, men ca 100 000 barn lever utan sina föräldrar, de flesta i åldern 16–18 år. Vid gränsen till EU behandlas de med stor misstänksamhet. I väntan på att ta sig in i EU kan de få bo i polisceller eller till och med i fängelse. Ofta utses inte juridiskt biträde och många gånger saknar myndighetspersoner utbildning för att ta hand om dessa barn. Många länder rapporterar också om försvinnanden från flyktingförläggningar och man fruktar att barn sugs upp av brottssyndikat. EU-ländernas mottagande av de ensamkommande barnen fungerar, enligt bland andra Rädda Barnen, dåligt. Sverige bör med anledning av detta arbeta för att ett gemensamt handlingsprogram för EU-länderna snarast kommer till stånd.
Barn som kommer ensamma till Sverige är utsatta på många sätt. Många av de ensamkommande barnen flyr ifrån hot om militärtjänstgöring eller av rädsla att bli tvångsrekryterade till en väpnad konflikt. Barnen mår ofta dåligt och behöver stöd och hjälp. Utan rehabilitering kan exempelvis barnsoldater inte klara av att återanpassa sig till de normer och värderingar som råder i ett samhälle. Tyvärr är mottagandet av barn inte anpassat till deras behov och därför riskerar de att fara illa i asylprocessen. Asylprocessen behöver göras mer barnvänlig och samtliga ensamkommande barn ska intervjuas av personal som har särskild kompetens att tala med barn. Personalen som barnet får förtroende för får inte vara samma person som senare meddelar en eventuell utvisning. Eftersom barnen ofta är otrygga och mår dåligt på andra sätt, riskerar ett tillfälligt uppehållstillstånd att kraftigt försämra barnets möjligheter att utvecklas och integreras i Sverige. I betänkandet 2001/02:SfU8 s. 76 anges att ”Övriga barn skall omgående beviljas permanent uppehållstillstånd”. Migrationsverket och Utlänningsnämnden ska följa den uppmaningen.
För ensamkommande barn ska inte handläggningstiden överstiga tre månader. Dessa asylärenden måste ha högsta prioritet. De ensamkommande barnen måste i första hand behandlas som barn, inte som asylsökande. När barnen kommer hit ska genast en god man, eller en särskild företrädare som har kunskap om barn i utsatta situationer, tillkallas.
Enligt socialtjänstlagen ansvarar kommunerna och socialtjänsten för barn i den egna kommunen. Det har framkommit att det på många håll inom socialtjänsten saknas flyktingkompetens. Att socialtjänsten redan är överbelastad skapar också problem för flyktingbarnen då de inte får den snara hjälp som behövs.
Vi ser det som positivt att Migrationsverket arbetar med kvalitetssäkringar vad gäller kvinnors situation. Men trots detta tillämpas inte den nya paragrafen i utlänningslagen, om att förföljelse på grund av kön skall vara tillräckligt skäl för asyl, i tillräckligt hög omfattning. Kvinnor som bryter mot traditionella sedvänjor hotas många gånger till livet eller mister livet genom bland annat s k hedersmord. Att de förföljs på grund av sitt kön torde inte behöva ifrågasättas. Många kvinnor som uppvisar dessa skäl blir, trots den nya paragrafen, utvisade. De blir helt enkelt inte trodda av myndigheterna. Detta ser vi som ytterst allvarligt då det handlar om mänskliga rättigheter för kvinnor.
Det borde även, ur ett humant perspektiv, vara en självklarhet att t.ex. systematiska våldtäkter, som ett led i terror mot en befolkning, jämställs med förföljelse i flyktingkonventionens mening och därmed blir skäl för asyl.
Att människor som riskerar att bli förföljda för att de är homosexuella, vare sig de har visat det öppet i hemlandet eller först här i landet vågat leva ut sin sexuella läggning, ska få skydd i Sverige anser vi vara en självklarhet. Det är en mänsklig rättighet att få välja sin familj och den man ska leva tillsammans med.
Det pågår nu en diskussion inom EU där man anser att förföljelse på grund av kön eller homosexualitet kommer att integreras i flyktingbegreppet. Men frågan återstår varför kvinnor redan i dagsläget, enligt lagparagrafen om Övriga skyddsbehövande, inte får uppehållstillstånd i Sverige?
I budgetpropositionen 2001/02 skriver man att ”en redogörelse som Migrationsverket och Utlänningsnämnden gjort visar att bestämmelsen om skydd för personer som riskerar förföljelse på grund av kön eller homosexualitet använts i ett fåtal fall under åren 1997–2000”. Vi har redan genom lagrummet i den nationella lagstiftningen möjligheten, låt oss också använda den och inte vänta in att EU tar upp frågan.
Miljöpartiet anser att bestämmelsen om ”Övriga skyddsbehövande” ska används nu i en betydligt mer generös utsträckning än tidigare.
I en annan miljöpartistisk motion om HBT-frågor behandlas också frågan om förföljelse på grund av sexuell läggning.
Kvinnlig könsstympning förekommer framför allt i ett 30-tal afrikanska länder, men även i Asien och Mellanöstern. Ungefär mellan 100 och 140 miljoner kvinnor runt om i världen har utsatts för detta ingrepp. I Somalia, Egypten, Mali, Eritrea och Sierra Leone beräknas över 90 procent av kvinnorna vara omskurna (Amnesty Press nr 6 2000).
I Sverige har ett fåtal kvinnor fått uppehållstillstånd därför att de riskerar att bli omskurna. Men vi har också sänt tillbaka unga kvinnor till länder där de med största sannolikhet kommer att bli stympade. Även här måste ett humant och mänskligt perspektiv genomsyra ärendehanteringen av de asylsökande och ge flickor lagskydd. Vi anser att könsstympning ska utgöra skäl för att erhålla flyktingskap. Regeringen bör återkomma med ett lagförslag i frågan.
Även i Sverige, har det visat sig, riskerar unga kvinnor och flickor att bli omskurna. Regeringen bör snarast ta itu med problemet så att flickor som lever i Sverige inte ska behöva riskera denna stympning.
Trots de lagändringar som genomfördes i och med prop.1999/2000:43 för att underlätta och förbättra möjligheten för misshandlade kvinnor att få uppehållstillstånd har mycket lite hänt i verkligheten. Dessa kvinnors och barns rätt till skydd bör utökas och stärkas.
Tanken med ett humanitärt visum är att det skapar en möjlighet för presumtiva flyktingar att snabbt lämna ursprungsregion eller transitland som inte erbjuder skydd. Möjligheten utgörs exempelvis genom att man ska kunna söka humanitärt visum via svenska ambassader i de fall då det inte är rimligt att låta sökanden vänta ut hela asylprocessen utomlands. Att få visum direkt kan vara livsavgörande för en person som utsätts för mycket grava hot till liv och frihet. Med detta visum skulle den skyddsbehövande kunna åka till Sverige helt legalt, där en fullständig asylprocess kan genomföras. Detta är ett nytt sätt att använda visering och ge möjlighet till skydd för att ”slippa” använda flyktingsmugglare i en desperat situation. Miljöpartiet vill att detta förslag utreds med en positiv grundsyn.
Miljöpartiet menar att det allt för ofta framkommer brister i informationen angående ett lands lagar, sedvänjor eller tolerans mot olika människor. Extra tydligt har det visat sig vad gäller homosexuella män från Iran samt s k hedersmord och kränkningar av kvinnor. Landinformation måste ske på bred basis och utifrån flera olika källor i landet. Vi anser att en översyn bör ske för att tydliggöra på vilket sätt Sverige får sin landinformation så att eventuella felaktigheter kan åtgärdas.
Att tas i förvar innebär att man placeras i en låst förläggning som Migrationsverket ansvarar för. Det finns idag tre skäl till att tas i förvar:
Om man ansöker om uppehållstillstånd men inte kan bevisa sin identitet.
Om det är nödvändigt för att en utredning ska kunna genomföras om rätten att stanna i Sverige.
Om beslut om avvisning eller utvisning ska verkställas.
Migrationsverket får också besluta om placering i fängelse eller häkte istället, och så sker trots att detta egentligen bara är tänkt att gälla för utvisade brottslingar eller av rena säkerhetsskäl. Beslut om förvar fattas av Migrationsverket, Utlänningsnämnden, polisen eller regeringen. Under 2000 togs 3 187 personer i förvar. Det främsta skälet till detta var att beslut om avvisningar och utvisningar ska verkställas. Ungefär en tredjedel av de asylsökande tas numera i förvar och andelen har ökat sedan Migrationsverket tog över verksamheten från polisen 1997. Varken vuxna eller barn får tas i förvar så att barnet skiljs från båda sina föräldrar, däremot får barnet skiljas från en av sina föräldrar. Att vara barn i asylprocessen är att leva under stor press. Att se sin eller sina föräldrar låsas in är att leva med ännu större rädsla. Därmed finns det än starkare skäl att inte ta vuxna i förvar.
I budgetpropositionen 2002/03 anges att antalet personer som tagits i förvar har stigit ytterligare. Miljöpartiet anser att förvarstagande, att frånta en människa hennes rörelsefrihet, skall göras ytterst restriktivt och endast om det finns synnerliga skäl, såsom kriminalitet. Att inte kunna bevisa sin identitet, att det krävs en större utredning eller att det finns risk för att människor går under jorden därför att det finns ett verkställighetsbeslut, är inte kriminellt. De asylsökande ska inte behandlas som brottslingar och därmed inte heller fråntas sin frihet. Regeringen bör se över praxis vad gäller förvar och utifrån att endast om det finns synnerliga skäl, såsom kriminalitet, får människor tas i förvar. Dessutom måste lagen ses över så att det klart framgår var den bortre tidsgränsen är. Miljöpartiet kan inte se att det finns några hinder att införa en bortre tidsgräns för förvarstagande.
Svårigheter att förstå varandra kan vara nog så besvärligt även om man talar samma språk. Det kan få fruktansvärda konsekvenser om missförstånd uppstår under en asylprocess. Idag är det vanligt att barn får tolka åt sina föräldrar, att mannen tolkar åt sin hustru eller att man helt enkelt försöker förstå varandra utan tolk. Kvinnor som varit utsatta för övergrepp behöver en kvinnlig tolk för att kunna berätta vad hon varit med om. Därför är det av stor vikt att en auktoriserad tolk finns på plats när språksvårigheter finns. Möjligheten, om så önskas, att få en tolk av samma kön måste finns och upplysas om.
Vi har under den senaste tiden haft flera fall då nära släktingar har nekats besöksvisum för att delta i t.ex. bröllop eller andra familjehögtider. Det är orimligt och ett bevis på en cynisk människosyn att släktingar inte ges besöksvisum på grund av rädslan för att de kommer att söka asyl när de väl är här. Att välja eller tvingas lämna sitt hemland görs inte i en handvändning och de allra flesta gör det under stor vånda. Vissa länder pekas ut som riskabla utifrån avhoppsbenägenhet och det anser vi är diskriminerande. Miljöpartiet anser att möjligheterna att få besöksvisum å det snaraste ska utfärdas med en öppen attityd, om sedan en besökare väljer att söka asyl i Sverige får det hanteras vid ett senare tillfälle.
Anhörigkommittén anför också att regeringens tidigare gjorda uttalanden, om vikten av en så generös viseringspolitik som möjligt bör få större genomslag och att Sverige i det internationella arbetet bör driva en linje med viseringsfrihet för så många länder som möjligt. Kommitténs bedömning är att det är viktigt att besöksmöjligheterna för släktingar inte begränsas mer än nödvändigt. Miljöpartiet delar i detta hänseende Anhörigkommitténs bedömning.
För att säkerställa att det går rätt till vid en avvisning bör ett medborgarvittne alltid närvara som garant för dels den som ska avvisas, dels för polisen. Detta är för att säkerställa att inga avvisningar sker på ett kränkande och omänskligt sätt. Regeringen bör se över möjligheterna till att införa praxis eller bestämmelse att ett s.k. medborgarvittne ska närvara vid avvisningar.
Stater får inte skicka tillbaka flyktingar till länder där de riskerar grova kränkningar av sina mänskliga rättigheter, såsom tortyr och dödsstraff. Detta är en internationell princip (principen om non-refoulement). Trots detta har Sverige fällts åtta gånger i FN:s kommitté mot tortyr för brott mot artikel tre i konventionen mot tortyr. Dessa fällningar visar på att det finns brister i asylhanteringen. Miljöpartiet anser att principen om non-refoulement bör vara absolut och att den inte är att betrakta som tolkningsbar. Vi kräver vidare att en konventionsenlig definition av tortyr införs i svensk lagstiftning.
Barn som lyckats komma innanför EU:s murar riskerar att hamna i länder med mycket dåliga rättigheter då rättighetslagstiftningen avsevärt kan skilja mellan länderna. Med anledning av detta bör Sverige i EU-sammanhang driva att det i EU:s asylmottagande införs miniminivåer av icke-diskriminering för asylsökande barn. Asylsökande barn ska ha rätt till skola och hälso- och sjukvård. Detta skulle innebära att ytterligare steg tas för att förverkliga barnkonventionen i EU.
Sverige, liksom övriga medlemsstater i EU, är bundna av folkrättsliga förpliktelser inom såväl internationell flyktingrätt som mänskliga rättigheter i övrigt.
Oaktat principen om första asylland, skall medlemsstaterna i varje enskilt fall göra en individuell bedömning av om det föreligger omständigheter som gör att en asylansökan skall prövas av ett annat land än det som huvudregeln anger.
Följderna av en ensidig, snäv tolkning av Dublinkonventionen har Miljöpartiet pekat på i tidigare motioner. Sverige bör i högre utsträckning än idag använda sig av möjligheten att tolka konventionen bredare och mer generöst för den enskilde asylsökande. Dublinkonventionen ställer till stora problem och lidande för asylsökande om det upptäcks att de tidigare varit i ett annat EU-land. Även barn under 18 år skickas runt i Europa med hänvisning till Dublinkonventionen. Det kan inte vara förenligt med barnkonventionens portalparagraf om barnets bästa. Det ska även framgå av handlingarna hur barnets bästa har beaktats innan återsändande med hänvisning till Dublinkonventionen sker.
Hänsyn tas inte till om man har anhöriga i Sverige, eller om första mottagarlandet omedelbart skickar tillbaka till misär, tortyr, eller död. Miljöpartiet menar att Sverige ska tillämpa en mer generös tolkning av Dublinkonventionen, d.v.s. att pröva asylskälen här.
Anhörigkommittén, som även skulle behandla transportörsansvaret hann inte börja med frågan förrän Sveriges regering hade förhandlat färdigt med EU om sanktioner mot flygbolag, som låter ”fel” personer följa med planet. Att transportörsansvaret bifogades till Anhörigutredningen var enbart för att Sverige skulle kunna bli godkänt som medlem i Schengenavtalet. Anhörigkommittén befriades senare från uppdraget att se över transportörsansvaret, och vi menar att detta till stor del berodde på att majoriteten i kommittén var mot att ansvaret skulle förstärkas.
Miljöpartiet är mot införandet av ett transportörsansvar. Personal på flygbolag och dylikt skall inte beläggas med ansvaret att bedöma personer som kan betraktas som så kallade illegala invandrare/flyktingar. Miljöpartiet anser att ingen människa kan vara illegal och att det dessutom finns stor risk för diskriminering och rasism i systemet.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Maria Wetterstrand (mp) |
|
|
Peter Eriksson (mp) |
Mona Jönsson (mp) |
|
Leif Björnlod (mp) |
Åsa Domeij (mp) |
|
Barbro Feltzing (mp) |
Gustav Fridolin (mp) |
|
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
Ulf Holm (mp) |
|
Mikael Johansson (mp) |
Lotta N Hedström (mp) |
|
Claes Roxbergh (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
|
Mikaela Valtersson (mp) |
Lars Ångström (mp) |