Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en sjuklönemodell med storleksrelaterat arbetsgivaransvar.
1970 försörjde varje heltidsarbetare, förutom sig själv, ytterligare 0,77 personer. Idag är den siffran upp i 2,0. Om man jämför antalet arbetade timmar i Sverige 1965 med antalet arbetade timmar idag så är det ingen ökning alls, trots att många fler står till arbetsmarknadens förfogande. Sjukfrånvaron i storföretag och i offentlig sektor är dubbelt så hög som i de små företagen. Om alla verksamheter skulle ha lika låg sjukfrånvaro som de små företagen skulle statens sjukpenningkostnader minska med 40 procent. Detta är några fakta om utvecklingen i Sverige och svensk ekonomi. Det är nämligen alla våra gemensamma arbetade timmar som är vår lön, vår välfärd och vår framtid. Och med skenande kostnader för sjukskrivningar måste något kraftfullt göras. Något som kommer åt grundläggande problem och något som stimulerar människor som är anställda och som driver företag till arbete, till hälsa och till utveckling och som ger framtidstro. Den tredje sjuklöneveckan stämmer inte in på något av de kriterierna, den bara döljer de djupa sprickorna i fasaden.
För många företagare var det ett hån när den tredje sjuklöneveckan infördes – utan någon rimlig ersättning fick främst småföretagaren med personalintensiv verksamhet ta ekonomiskt ansvar för regeringens misslyckande. Ta ett exempel från en ICA-butik där personal fick en bröstkorgsfraktur under fritidsaktiviteter som föranledde först 2 veckors sjukskrivning för att efter semester och ett par arbetade dagar bli ytterligare en period om 3 veckor. Totalt 5 veckor. 5 veckor av sjuklöneansvar, 5 veckor med tuffare arbetssituation för resten av personalen, 5 veckor av insikt om hur noga man kommer att kontrollera ny personal före anställning. Den tredje sjuklöneveckan får effekten att den sätter arbetsgivare och arbetstagare i ett motsatsförhållande. När det istället är en samsyn och gemensamma tag som behövs för att vända på utvecklingen.
Dagens sjuklöneansvar tar ingen hänsyn till arbetsgivarens storlek och förmåga att bära de merkostnader som blir fallet om någon av de anställda har hög sjukfrånvaro. Den tredje sjuklöneveckan som infördes i samband med vårbudgeten kompenserades inte med sänkta arbetsgivaravgifter och är i princip en skattehöjning. När regeringen fullständigt misslyckats att ta sitt eget ansvar att t.ex. organisera och anslå resurser till ett fungerande rehabiliteringsarbete framstår arbetsgivaransvaret som ett desperat försök att skjuta över skulden på arbetsgivarna.
Centerpartiet föreslår en sjuklönemodell som passar för mindre företag, där antalet sjuklönedagar för ett företag är detsamma som antalet anställda i företaget, med ett maximerat antal på 30 dagar per sjuktillfälle. Exempelvis har ett företag med fem anställda ett sjuklöneansvar på fem dagar per anställd och sjuktillfälle. Förslaget innebär att småföretag får betydligt mindre kostnader, resurser som kan användas för att utöka såväl verksamhet som arbetskraft. På marginalen innebär Centerpartiets förslag att ett småföretag som anställer en extra medarbetare tar mindre risker, vilket har positiv effekt även för andra t.ex. för arbetslösa som tidigare har varit sjukskrivna. Med ett sådant förslag vågar arbetsgivare anställa personer som tidigare har varit sjuka. Detta bör ges regeringen tillkänna.
|
Stockholm den 4 oktober 2003 |
|
|
Annika Qarlsson (c) |
Birgitta Carlsson (c) |