Motion till riksdagen
2003/04:Sf346
av Ana Maria Narti (fp)

Integrationspolitik


Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 1

Förslag till riksdagsbeslut 2

Motivering 2

Nygamla lösningar 2

Integrationsverkets roll 3

Vanmakt eller egen makt? 4

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en decentraliserad arbetsmarknads- och integrationspolitik.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Integrationsverkets roll.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de nya invånarnas egen makt.

Motivering

Den traditionella socialdemokratiska integrationspolitiken karakteriseras, precis på samma sätt som tidigare den s k invandrarpolitiken, av väldigt många stora och vackra ord. Det kommer ständigt nya dokument och ofta upprepade inbjudningar till samarbete mellan olika myndigheter och traditionella stora svenska organisationer. Sådana lösningar på den växande segregationens problem har gång på gång presenterats av socialdemokratiska regeringar under de senaste decennierna och har visat sig vara ineffektiva. Segregationen har inte minskat i landet. Den kroniska arbetslöshet som drabbar massor av med människor med utländsk bakgrund och som minskade något under den senaste högkonjunkturen ökade snabbt på nytt efteråt.

Bevisen på den förda politikens ständigt upprepade misslyckanden är många. Dystra undersökningar och rapporter från Riksdagens revisorer, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU), Statskontoret, Integrationsverket, Göteborgs universitet och andra forskningscentra talar om en dålig och ibland obefintlig kommunikation mellan invandrarbefolkningen och de svenska myndigheterna och om växande missnöje och misstro bland invandrare. Inget av alla dessa dokument lämnar några spår i den förda politiken som gång på gång tar till just de arbetssätt redan har visat sig vara ineffektiva.

Den totala bilden av den svenska integrationspolitiken är alltså bilden av en rad ständigt upprepade misstag: Det är uppifrån – och – ner kommande projekt och program som anses kunna förbättra situationen, det är alltid myndigheter och tunga traditionella svenska organisationer som betraktas som bärare av en politik som ska råda bot på segregation, utanförskap och kronisk arbetslöshet.

Nygamla lösningar

Hösten 2003 kom två nya utredningar som lovar förbättra, en talar om en ny organisation för utbildning i svenska för invandrare, ”Vidare vägar och vägen vidare”, den andra föreslår ett helt nytt system för försörjning av nya invånare utan fotfäste i arbetslivet, ”Etablering i Sverige”. Som vanligt används här många vackra ord, men som vanligt är integrationspolitikens och arbetsmarknadspolitikens skisserade praktik föga givande. Hela ansvaret för undervisningen i svenska läggs på komvux; flyktingar ska inte längre automatiskt hänvisas till socialbidrag utan få lite mer betalt för aktiva insatser än för passivt utanförskap. Det är lämpligt att påminna om att invandrarnas organisationer redan 1996 ville att hänvisningen av nya invånare till socialbidrag skulle upphöra ( i utredningarna SOU 1996:55 ”Sverige, mångfalden och framtiden” och SOU 1996:151 ”Bidrag genom arbete”). Sju år har gått innan dessa önskningar har fått något slags gehör!

En del av de nya förslagen ser ut som dåliga kopior på det integrationsprogram Folkpartiet liberalerna lade fram under valkampanjen 2002. ”Etableringsbidraget” som nu föreslås verkar direkt inspirerat av jobb- och utvecklingsgarantin i den liberala integrationspolitiken. Att SFI upphör som separat skolform och omfattas av samma lagar, mått på kvalitet och krav på uppföljning som andra skolor är bra. Men också denna utredning tappar individens valfrihet och helhetsbilden som Folkpartiet hade byggt sina förslag på.

Att kommuner och arbetsförmedlingar år 2003 fortfarande ges hela ansvaret för invandrarens inträde i arbetslivet är långt ifrån positivt. Många undersökningar har visat att relationerna mellan dessa myndigheter och invandrarbefolkningen inte fungerar. Det som fortfarande bör uppfattas som ett hot mot verksam integration är tendensen till centralisering av politikens genomförande hos ”det starka samhället”, det vill säga hos den offentliga sektorns stora aktörer.

Den traditionella socialdemokratiska integrationspolitiken lider alltså fortfarande av samma starka övertro på den offentliga sektorn, en tro som ofta omvandlar landets invånare till passiva mottagare av åtgärder och program, åtgärdsobjekt utan möjlighet att själva påverka sin situation, ta ansvar och handla för att försvara sina rättigheter.

Integrationsverkets roll

Integrationsverket skapades som central myndighet för den förda integrationspolitiken. Från starten var verkets arbete otydligt definierat och försökte omfatta hela samhällets segregationsproblem. Under de senaste åren har verksamheten stramats åt: Det är nu kunskap och samverkan mellan myndigheter och organisationer som i första hand upptar verkets arbetsprogram.

När det gäller inhämtning av kunskap är resultaten klart positiva. Integrationsrapporterna presenterade av verket innehåller mycket värdefulla sammanfattningar av fakta och analyser. Frågan är dock om denna funktion inte skulle uppfyllas av den forskning som ändå pågår på olika universitet och högskolor: Som statligt verk har Integrationsverket en ovanlig position just när det gäller den vetenskapliga beskrivningen av dagens erfarenheter.

På samverkans område försöker verkets ledning och tjänstemän ägna sig åt att skapa allianser och fungerande samverkan mellan myndigheter och organisationer. Här finns det mycket att invända mot den strategi verket flaggar för, ty samverkans lov sjungs överallt i det offentliga Sverige utan att den praktiska och effektiva kommunikationen mellan de stora och tunga offentliga systemen bli bättre.

Att sitta i sammanträde och planera är givande när de planer som skisseras vid sammanträdesbordet är grundade på djupgående kunskap om verkligheten och kan omsättas i praktik. Invandrarverkets ansträngningar upprepar i mångt och mycket de ansträngningar som olika socialdemokratiska regeringar har satsat på utan att nå positiva resultat, alltså samordning mellan stora och tunga offentliga aktörer, samtidigt som de inte drar in invandrarnas egna organisationer och arbetsgrupper i arbetet. Varken finansiering eller regler tillåter sådana kopplingar mellan det starka samhället, det vill säga den offentliga sektorn, och de s k svaga grupperna, bland vilka uppenbart invandrarna ingår.

Frågan är då om de allianser som verket har som mål kan omsättas i en framgångsrik integration. En undersökning av verksamheten inom Integrationsverket är alltså nödvändig.

Vanmakt eller egen makt?

De senaste åren har sett en allt starkare centralisering av både integration och arbetsmarknadspolitik. Mellan 1995 och 2000 hade några av invandrarnas arbetsgrupper själva fått starta och leda vissa EU-projekt för effektiv integration i arbetslivet. I dag är sådana aktiviteter näst intill obefintliga: Kommuner och arbetsförmedlingar tar alla resurser, för invandrargruppernas handling finns varken pengar eller förståelse. Kan ett samhälle som inte erkänner minoriteternas rätt till egen makt betraktas som demokratiskt?

Den nya integrationspolitiken – annonserad med pompa och stått av de senaste utredningarna – är inte alls ny: Komvux och AMS skapar inte nya arbetstillfällen, det är människorna själva som gör det, om de har möjlighet att ta ansvar och sätta i gång egna aktiviteter. Massprogram och enhetliga åtgärder och kurser är dömda att misslyckas eftersom varierande erfarenheter och kompetenser med bred spännvidd behöver dras in i kommunikationen. I motsats till komvux, Kunskapslyftet och liknande massinsatser på gymnasienivå skulle mycket olikartade skräddarsydda kurser för små grupper göra nytta. Framför allt om kunskapens alla nivåer, från alfabetisering till högskola, speglas i utbudet av kurser. Via studiecheck eller studiepeng kan studerande påverka studieanordnarna och ta ansvar för sig själva. Aktivitetscentra drivna på entreprenad av de arbetslösa själva, inte bara invandrare utan också svenska arbetslösa, kan återupprätta de som samlas i dessa centra, bygga verksamma professionella nätverk kring dem och fördjupa deras yrkeskunnande så att de själva finner inträde i arbetslivet. Alla dessa krav finns klart beskrivna i Folkpartiets liberalernas integrationsprogram.

Med anledning av det arbete som de nya utredningarna sätter i gång är det nödvändigt att än en gång påminna om Folkpartiets välkända krav på en total reformering av både arbetsmarknadspolitiken och integrationspolitiken. De viktigaste aktörerna på dessa fält är varken politikerna på olika nivåer eller tjänstemännen på AMS, i kommuner och traditionella svenska organisationer. De viktigaste aktörerna är invandrarna själva. De får inte längre betraktas som mottagare av beslut, program och projekt som majoritetssamhället fastställer och driver. Tyngdpunkten i politiken bör flyttas från centrala myndigheter och organisationer till gräsrötterna. Integrationspolitiken kan inte leda till integration så länge som landets nya invånare inte har egen makt, inte själva tillåts ta ansvar och handla för att komma in i arbetslivet och handla som engagerade deltagare i samhällslivet.

Stockholm den 2 oktober 2003

Ana Maria Narti (fp)