Riksdagen avslår regeringens proposition 2003/04:69 En ny statlig myndighet för socialförsäkringens administration.
Regeringen föreslår att de 21 allmänna försäkringskassorna och Riksförsäkringsverket avvecklas den 31 december 2004 och att en ny sammanhållen statlig myndighet för socialförsäkringens administration med namnet Försäkringskassan inrättas den 1 januari 2005. Den nya myndigheten ska ledas av en styrelse med fullt ansvar. På länsnivå inrättas försäkringsdelegationer. Socialförsäkringsnämnderna blir kvar.
I budgetpropositionen hösten 2003 redovisade regeringen ett antal kraftlösa förslag till åtgärder för att komma till rätta med de ökande sjukskrivningarna. Jag har invändningar mot flertalet av dessa förslag. Samtidigt kan jag konstatera att regeringen redan i våras har tagit till sig några av Moderaternas förslag. I en partimotion hösten 2003 från Moderaterna redovisas våra förslag för att komma tillrätta med de ökade sjukskrivningarna.
Hela processen, från direktiven för ANSA-utredningen till tillsättandet av en särskild utredare som skall förbereda och genomföra bildandet av en statlig myndighet på socialförsäkringsområdet, har utformats och genomförts som ett spel för gallerierna. I många fall kan regeringen anklagas för saktfärdighet, men när det gäller förstatligandet av försäkringskassorna kan man på goda grunder anklaga regeringen för motsatsen. Korta remisstider över sommar- och juluppehåll, hearing i stället för vanligt remissförfarande samt tillsättande av särskild utredare innan remisstiden gått ut talar inte för att en demokratisk process har tillämpats. Regeringen hade på ett tidigt stadium bestämt sig för vad man ville och därför har det sedvanliga utredningsförfarandet med remisser och tidsfrister bara setts som något onödigt ont som pro forma måste till.
Denna forcerade process har naturligtvis lett till att föreliggande proposition är så ofullständig och saknar underlag och svar på så många väsentliga frågor att det egentligen inte går att ta ställning. Den som väljer att stödja regeringens proposition köper grisen i säcken. Regeringen är väl medveten om att mycket återstår och därför framgår det av propositionen att regeringen ska återkomma i maj med ett stort antal för riksdagen i dag okända förslag.
Det går inte att organisera bort sjukskrivningarna. Ändå ger propositionen liksom både direktiven och ANSA-utredningarna känslan av att det finns personer som tror det. Jag tvivlar starkt på att ett förstatligande av försäkringskassorna är det som löser problemen inom socialförsäkringsområdet. Till viss del tror jag till och med att man kan hävda motsatsen. Omorganisation orsakar alltid oro, osäkerhet och tappad geist i verksamheten. Orosförlusterna blir stora. Den särskilde utredaren är väl medveten om att alla omorganisationer medför produktivitetsförluster och har därför aviserat att i princip inga personalförändringar kommer att ske den 1 januari 2005 men därefter kan ingen garantera någonting. I propositionen står det i klartext följande: ”Effekterna i personalhänseende blir mer märkbara först på något eller några års sikt.” Detta förhållningssätt kan vid en första anblick tyckas smakligt och smart. Vid närmare eftertanke inser nog ändå de flesta att efter detta förföriska illusionsnummer kommer den krassa verkligheten att ge de stora orosförlusterna. Dessa orosförluster anser jag är förödande med tanke på riksdagens beslut om att halvera sjuktalen till 2008.
Det finns ett antal frågor som bör ställas till dem som förordar en stor statlig myndighet inom socialförsäkringen med drygt 15 000 anställda. Är statligt centralstyrd verksamhet ett under av effektivitet och ändamålsenlighet? Är AMS-trixandet med arbetslöshetsstatistiken med kortsiktiga och centraldirigerade arbetsmarknadsåtgärder ett dygdemönster? Är det statliga Apoteksbolaget effektivt? Det hänvisas i propositionen till den nyligen genomförda förändringen inom skatteförvaltningen. Denna förändring kom dock till skillnad från föreslagen förändring inom socialförsäkringen underifrån.
När man skall organisera om en verksamhet måste man naturligtvis göra en problemanalys. Man måste i det här fallet som utgångspunkt ha en seriös analys av socialförsäkringssystemets konstruktion, funktionssätt och verktyg. I stor utsträckning saknas dock en sådan. Ord som nu bollas i luften är likformighet, rättvis bedömning och resurseffektivitet. Är det bara försäkringskassorna som har ansvaret för en likformig bedömning? Har inte RFV som tillsynsmyndighet något ansvar? Har inte lagstiftaren ett ansvar? Vilken roll spelar de olika förvaltningsdomstolarnas bedömningar i domar som rör socialförsäkringen? Vilken roll har socialförsäkringsnämnderna där ju många beslut i socialförsäkringsfrågor som berör enskilda tas.
Det går inte att få en exakt likadan behandling när förutsättningarna och effekterna för de enskilda människorna aldrig är lika. Varje individ är unik. Det enda sättet att få en absolut lika behandling är att ingen mänsklig hand eller hjärna behöver bli inblandad. Enklare lagstiftning och en superdator är det i så fall som gäller.
Frågor om likformighet och rättvisa är komplexa. Uppdagade problem med kvalitet, likformighet och rättvisa är allvarliga, men hittills har diskussionen om dessa frågor varit alltför förenklad. Jag anser därför att det behövs en mer fördjupad debatt om formell och materiell rättssäkerhet inom socialförsäkringen innan nya organisationsformer – som sägs öka förutsättningarna för att komma tillrätta med problem av skiftande karaktär – beslutas.
Likformighet och ökad rättssäkerhet uppnås INTE automatiskt genom ett förstatligande. Jag kan också konstatera att det även fortsättningsvis skall vara länsrätterna som ska pröva ärenden om dessa överklagas. Länsrätterna är decentraliserade, varför olika domslut kan bli fallet trots att ärendena är likartade.
Med en ramlagstiftning har riksdagen lagt fast att man anser att det skall finnas ett bedömningsutrymme och att man skall kunna ta individuella hänsyn. Dessa möjligheter innebär i praktiken ökad rättssäkerhet för den enskilde. Därför skjuter en fokusering på en fiktiv innebörd i begreppet likformighet över målet. Likformighet blir i praktiken liktydigt med avskaffade möjligheter att beakta den enskildes individuella situation. Jag vill illustrera detta med ett konkret exempel. En dataprogrammerare skadar sitt vänstra knä och genomgår en operation. Hur länge skall han/hon vara sjukskriven? Hur länge saknar han/hon förmågan att utföra sitt arbete framför datorn? En skogsarbetare skadar sig på samma sätt och genomgår samma operation. Behöver han/hon längre eller kortare sjukskrivningsperiod innan han/hon kan återgå i sitt arbete än dataprogrammeraren? Svaret är ganska givet. Dataprogrammeraren kan återgå i sitt arbete betydligt tidigare än skogsarbetaren, men om nu principen gäller att lika sjukdom/skador ska behandlas lika i sjukskrivningshänseende så blir antingen dataprogrammeraren sjukskriven för länge eller så kommer skogsarbetaren rent praktiskt inte att kunna ta sig ut i skogen om sjukskrivningsnormen är satt efter dataprogrammeraren.
Jag anser att försäkringskassorna nu behöver lugn och ro och stöd från regering och riksdag för att gemensamt kunna lösa en av de svåraste utmaningarna på mycket lång tid. Att nu snabbt genomföra en så omfattande organisationsförändring riskerar att bli rent kontraproduktivt och få mycket negativa konsekvenser för medborgarna. Alla organisationsförändringar skapar stor oro och att tro att just denna organisationsförändring inte gör det är naivt. Regeringen tar en stor risk med en stor omorganisation i ett läge när sjukskrivningarna skall halveras och rehabilitering maximeras.
Enligt min mening måste socialförsäkringsadministrationen även i framtiden bygga på en organisation med en decentraliserad grundstruktur och med ett starkt förtroendemannainflytande. I avvaktan på vad den s.k. Ansvarskommittén under ledning av Mats Svegfors kan komma att föreslå anser jag att grundstrukturen för försäkringskassorna bör vara de nuvarande länen. Förslaget om att i varje län inrätta en försäkringsdelegation som ska rapportera vissa frågor direkt till regeringen, samtidigt som en styrelse med fullt ansvar ska leda den nya myndigheten, är en mycket märklig konstruktion om nu syftet är att komma till rätta med brister i lednings- och ansvarsfrågor.
Försäkringskassorna har trots skenande sjukskrivningar sedan slutet av 1990-talet inte fått mer resurser till administrationen. När försäkringskassorna fått lägga stora delar av sina personella resurser på att granska och betala ut sjukpenning har det naturligtvis gått ut över en del annan verksamhet, till exempel rehabiliteringen. Detta ser vi tydliga tecken på nu när de korta sjukskrivningarna minskar något medan de långa ökar.
Vi moderater har under många år ökat anslaget till försäkringskassornas administration, eftersom vi insett att snålheten riskerar att bedra visheten. Det var först under förra året (2003) som regeringen ökade resurserna till försäkringskassorna. Det är först nu som fler försäkringsläkare har kunnat anställas. I propositionen nämns inte ett ord om deras betydelse att komma in tidigt i processen för att bedöma arbetsförmågan hos sjukskrivna och därmed avgöra om de har rätt till sjukpenning.
Jag anser sammanfattningsvis att det är uppenbart att regeringens nu föreliggande förslag är ett hastigt hopkommet beställningsarbete som utgår från att Sveriges problem med sjukfrånvaron skall lösas genom organisatoriska förändringar och förstatliganden. Det är ett slarvigt, ofullständigt och riskfyllt förslag som hastats fram. Därför skall det avslås.
|
Stockholm den 23 mars 2004 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |