Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa ekonomiska incitament för arbetsgivarna att återfå långtidssjukskrivna i arbete.
Under mer än ett halvt decennium har långtidssjukskrivningarna i landet ökat närmast lavinartat. Trots ett antal löften om åtgärder bland annat från regeringens sida finns det inget som tyder på att trenden skall brytas. Långtidssjukskrivningarna i sig leder ofta till att den enskilde arbetstagaren permanent fjärmas från arbetsplatsen. I många fall ersätts sjukskrivningen av sjukersättning, tidigare benämnd förtidspension.
Bara de första åtta månaderna i år ökade kostnaderna för sjukpenning med 9,8 procent till 69,4 miljarder kronor. 492 000 människor i arbetsför ålder har nu sjukersättning. Här är kostnadsökningen hela 17,5 procent. Sammanlagt är kostnadsökningen bara de första åtta månaderna 6,2 miljarder kronor.
Långtidssjukskrivningarna och sjukersättningarna är nu utan jämförelse det största hotet mot välstånd och välfärd.
Mot denna bakgrund ter det sig som en utomordentlig brist att statsmakten ännu inte kunnat finna incitament för landets arbetsgivare att aktivt verka för att sjukskrivna anställda återförs i arbete. Förvisso verkar de tre s.k. arbetsgivarveckorna i denna riktning, men det är inte sjukskrivningar i det tidsintervallet som är det stora problemet. När de första tre sjukveckorna är till ända saknar arbetsgivarna ofta varje ekonomiskt incitament att försöka återfå den sjukskrivne i arbete.
Det finns goda skäl att anta att arbetsgivaren både i privat och offentlig sektor har stora förutsättningar att ingripa på ett positivt sätt. Regelbundna kontakter med den sjukskrivne, tydliga signaler om att denne behövs på arbetsplatsen och engagerade arbetskamrater kan vara nog så verksamt som pliktskyldigt hopsnickrade rehabiliteringsplaner.
Dessutom förfogar arbetsgivaren i princip helt över hur arbetsmiljön utformas, vilket i enskilda fall har stor betydelse för ohälsan. Han eller hon har också, genom sin rätt att leda och fördela arbetet, goda möjligheter att ta hänsyn till den enskilde individen och finna fungerande arbetsformer.
Men för att arbetsgivarens och arbetsplatsens resurser skall tas tillvara på bästa sätt krävs naturligtvis också ekonomiska drivkrafter – helt enkelt ett system som innebär att arbetsgivaren premieras om en långtidssjuk kan lockas tillbaka. Det kan ske genom en retroaktiv rabatt på de sociala avgifterna, vilket skulle leda till en minskad samhällsekonomisk risk. Staten behöver inte ge någon rabatt förrän den långtidssjuke återvänt och den samhällsekonomiska vinsten är ett faktum.
Det medges att gränsdragningsfrågor kan uppstå. Hur skall man veta att det är arbetsgivarens insatser som lyckats och inte andra insatser från samhällets sida i form av t.ex. vård eller annan rehabilitering? Sådant kräver naturligtvis närmare utredning, liksom hur modellen i övrigt skall utformas. Redan nu kan det emellertid slås fast att detta är av underordnad betydelse om utvecklingen beträffande längre sjukskrivningar och sjukersättning kan vändas.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Allan Widman (fp) |