Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att arbetsgivarna skall vara med och betala för den arbetsrelaterade rehabiliteringen även vid fall av arbetsskada.
Arbetsgivarnas intresse för god arbetsmiljö måste höjas för att på så sätt minska antalet arbetsskador. Det kan ske genom att arbetsgivarna får vara med och bekosta den arbetsrelaterade rehabiliteringen. Detta medför premiering av arbetsplatser med god arbetsmiljö och stimulans till arbetsmiljöarbete, skapande av så kallade reträttplatser samt ökar arbetsgivarnas vilja att behålla arbetsskadad personal.
I lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) finns ingen inskränkning under vilken tid som arbetsrelaterad rehabilitering skall få ske. I motsats till AFL (den allmänna försäkringen) där rehabiliteringstiden är maximerad till ett år skall arbetsskadade ges den rehabilitering som behövs för att de skall återfå den inkomstförmåga, till följd av förvärvsarbete, som de hade vid skadetillfället.
Alltför ofta vitsordar försäkringskassorna oaktat korta rehabiliteringstider och betalar ut livränta som motsvar skillnaden mellan lön i det yrke där skadan skedde och lön till utbildat yrke.
Det kan på goda grunder antagas att det är de stora kostnaderna som är förenade med långvariga utbildningar som gör att försäkringskassan alltför sällan vitsordar behövliga och långa utbildningar. Det är helt orimligt att de skadade skall behöva betala följderna av sin skada på sätt som sker i dag.
Det kan också konstateras att det finns många arbetsgivare som i ringa utsträckning
deltar i rehabiliteringsarbetet. Ofta konstateras att man inte kan bereda den skadade fortsatt arbete i sitt yrke och ej heller omplacera honom eller henne på arbetsplatsen.
En av orsakerna till arbetsskadorna är den slimmade arbetsorganisationen med ett fåtal arbetsuppgifter innebärande mycket ensidiga arbetsrörelser. Särskilt tydligt är detta i de så kallade monteringsfabrikerna i vilka legoarbeten för till exempel bilindustrin sker. I dessa fabriker skadas unga människor redan efter ett fåtal år och inga eller få alternativa arbetsuppgifter föreligger. Kostnaderna för rehabilitering överlämnas till samhället.
Arbetsgivarnas intresse för god arbetsmiljö måste höjas för att på sätt minska antalet svåra arbetsskador. Arbetsgivarna skall stimuleras att skapa reträttarbetsplatser och deras vilja att bereda skadade medarbetare fortsatt arbete ökas. En väg att pröva är att införa krav på arbetsgivarens deltagande i kostnaden för arbetsrelaterad rehabilitering och att detta skall gälla även i de fall där fortsatt arbete inte kan beredas inom företaget.
Arbetsskadeförsäkringen betalas via produktionen via arbetsgivaravgifterna. Dessa är dock lika höga oavsett kvaliteten på arbetsmiljön och antalet arbetsskador. För att öka arbetsgivarnas incitament i dessa frågor anser vi att halva kostnaden för den arbetsrelaterade rehabiliteringen, det vill säga den skadades halva lön, skall utbetalas av arbetsgivaren under rehabiliteringstiden.
Det primära ansvaret är försäkringskassans och arbetsgivaren; deras oförmåga att medverka får inte hindra rehabiliteringen. Försäkringskassan skall ha lagstadgad återkravsrätt till exempel genom förhöjda arbetsgivaravgifter under den tid som rehabiliteringen pågår.
Det är vår fasta övertygelse att ett arbetsgivardeltagande enligt ovan skulle innebära färre skador och bättre rehabilitering om/när en arbetsskada trots detta sker.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Siw Wittgren-Ahl (s) |
Inger Segelström (s) |