Samhällets välfärd i bredaste mening utgår enligt Centerpartiet från den enskilde individen och de nära gemenskaperna. Individens egen förmåga och tillgång till resurser över vilka hon eller han kan förfoga efter eget gottfinnande är en viktig källa till trygghet och självbestämmande. De nära sociala banden i familj, släkt, arbets- och föreningsliv, grannskap och lokalsamhälle utgör viktiga stöd både i vardagen och i sociala eller ekonomiska krissituationer.
I de solidariskt finansierade välfärdssystemen har de grundläggande välfärdstjänsterna, som lika tillgång till en högkvalitativ utbildning, värdig vård och god omsorg om de äldre och om personer med behov av särskilt stöd, en särställning. De syftar till att ge alla människor en likvärdig start i livet, träder in när hälsan hotas eller säkerställer drägliga livsvillkor för de som på grund av ålder eller funktionshinder inte kan försörja sig genom sitt eget arbete.
De ekonomiska trygghetssystemen är en del av det generella välfärdssystemet. Tyvärr har det alltmer kommit att fungera som en långvarig försörjningskälla istället för att inrikta arbetet på en omställningsprocess för dem som tillfälligt behöver hjälp och stöd. Alltför många är idag hänvisade till socialbidrag, förtidspensioner, sjukersättning och a-kassa som sin permanenta försörjning.
Personer som av någon anledning inte har möjlighet att försörja sig själva måste snabbt få tillgång till rehabilitering, utbildning eller annan hjälp till omställning. Målet ska vara att kunna återgå till en egen försörjning. I den processen har solidariskt finansierade välfärdstjänster som utbildning, vård och rehabilitering stor betydelse. I det ekonomiska stödet är det grundtryggheten som måste komma i första rummet. Livets nödtörft för de sämst bemedlade måste alltid komma före en millimetertrygghet för hög- och medelinkomsttagarna.
Grundtrygghet innebär inte kravlöshet. Alla ska ha skyldighet att söka arbete eller genomgå rehabilitering för att få del av grundpenningen. Den som inte aktivt söker arbete, deltar i utbildning eller rehabilitering får ingen ersättning. Centerpartiet anser att garantinivån – grundpenningen – ska möjliggöra en rimlig levnadsstandard. Centerpartiet vill höja grundnivån till 200 kr i den tillfälliga föräldrapenningen och sjukpenningen.
De ekonomiska villkoren och inriktningen på återgång i arbete bör vara desamma oavsett om man är arbetslös eller sjukskriven. Centerpartiet förordar därför en samordnad arbetslivsförsäkring där dagens sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring ska ingå.
Ett välfärdsområde som i särskilt hög grad aktualiserar reformer inom socialförsäkringarnas och socialpolitikens område är hanteringen av den tilltagande ohälsan i samhället och de kraftigt ökande sjukskrivningarna. Centerpartiet förordar att riksdagen anger som mål att sjukskrivningarna ska halveras till år 2008 med en minskning med 10 % till 2004 och 30 % till 2006 som delmål. För att nå dessa mål föreslår Centerpartiet ett paket som sammantaget definierar ett nytt kontrakt av rättigheter och skyldigheter mellan den sjukskrivne, försäkringskassan/vården och arbetsgivaren.
Det innefattar bl.a.:
Sammanslagning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna samt arbetslöshetsförsäkringen till en samordnad arbetslivsförsäkring med tydlig arbetslinje, harmoniserade ersättningsnivåer, gemensam och harmoniserad lagstiftning och en på sikt sammanförd myndighetsstruktur.
En rehabiliteringsgaranti finansierad genom ökade anslag till försäkringskassorna och en ökad finansiell samordning som består av bl.a. preliminär rehabiliteringsplan och tillgång till rehabiliteringslots inom sex veckor efter sjukskrivningen. Individen ska kunna få en rehabpeng om rehabgarantin inte uppfylls.
Ett nytt differentierat arbetsgivarinträde i sjukförsäkringen som relaterar ansvaret till arbetsgivarens storlek.
Införande av ny beräkningsgrund för ersättningen i sjukförsäkringen baserad på genomsnittsinkomsten under de senaste 24 månaderna före sjukskrivningen.
Skärpt lagstiftning kring förtidspensionerna.
1 Sammanfattning 1
1.1 Krafttag för rehabilitering 2
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 5
4 Inledning 6
4.1 Transfereringssystemen är byggda för gårdagens samhälle 6
4.2 Socialförsäkringarna är inte anpassade efter dagens anställnings- och sysselsättningsformer 6
4.3 Den exploderande ohälsan är ett tydligt exempel 6
4.4 Alltfler står utanför 7
4.5 Fattigdoms- och bidragsfällor 7
4.6 Otryggt både socialt och samhällsekonomiskt 7
5 Ett reformerat trygghetssystem 8
5.1 Utred en bred socialförsäkringsreform 9
5.2 Principer för en socialförsäkringsreform 9
5.3 Inför en grundpenning lika i alla system 11
5.4 Samordna arbetslivsförsäkringarna 11
5.5 Social trygghet för företagare 11
6 Hälsa – en förutsättning för välfärd 11
6.1 Stora samhällsekonomiska kostnader och försämrad livskvalitet 12
6.2 Kvinnor är hårdast drabbade 12
6.3 Livsmiljön – inte bara arbetsmiljön – orsakar ohälsa 13
6.4 Ett misslyckat rehabiliteringsarbete 14
6.4.1 Alarmerande utveckling av antalet förtidspensionerade 14
6.5 Vad behöver göras? 15
6.5.1 Orsakerna till långtidssjukskrivning 15
6.5.2 Arbetsmiljön 16
6.5.3 Sociala problem 16
6.5.4 Arbetslöshet och sjukskrivning 17
6.5.5 Rehabilitering av långtidssjukskrivna 17
6.5.6 Inlåsningseffekter och incitamentsstrukturer 18
6.6 En samordnad arbetslivsförsäkring 19
6.7 Andra åtgärder för att minska sjukskrivningarna 21
6.7.1 Finansiell samordning 21
6.7.2 Öka försäkringskassornas resurser 21
6.7.3 Rehabiliteringsgaranti 22
6.7.4 Rehabiliteringslots 22
6.7.5 Fler aktörer – rehabpeng 22
6.7.6 Ett välavvägt arbetsgivaransvar 22
6.7.7 Förstärk företagshälsovården 24
6.7.8 Undersökning av försäkringsläkare 24
6.7.9 Förändrad beräkning av sjukpenninggrundande inkomst 24
6.7.10 Analys av de avtalade försäkringsförmånerna 24
6.7.11 Hel karensdag 25
6.7.12 Rätt till ett års tjänstledighet för att pröva nytt jobb 25
6.7.13 Stabilisera kostnaderna för förtidspensioneringarna 25
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning om de ekonomiska trygghetssystemen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principerna för trygghetssystemet.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en höjning av grundnivån till 200 kr per dag i sjukpenningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målet att halvera sjukskrivningarna till 2008 samt om delmål på 10 % respektive 30 % minskning till 2004 och 2006.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnoperspektivet i folkhälsoarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av en samordnad arbetslivsförsäkring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utökade anslag till försäkringskassorna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en rehabiliteringsgaranti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av rehabiliteringslots.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rehabpeng och fler aktörer inom rehabiliteringsområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att företag med mindre än 15 anställda skall befrias från skyldigheten att genomföra en rehabiliteringsutredning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den sjukskrivne skall undersökas av försäkringsläkare efter omkring fyra veckor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att involvera arbetsmarknadens parter i arbetet för att minska sjukfrånvaron.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att karensperioden vid sjukskrivning skall motsvara en hel dag oavsett vid vilken tidpunkt på dagen som sjukskrivningen inleddes.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förlängd tjänstledighet för att pröva ett nytt jobb.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om adekvata rehabiliteringsåtgärder riktade till mottagarna av sjukersättning och rehabiliteringsersättning.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till förtydligande av 7 kap. 3 § lagen om allmän försäkring, i enlighet med vad som i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad flexibilitet i sjuk- och aktivitetsersättningen.
1Yrkandena 13 och 15 hänvisade till AU.
Flera av socialförsäkringarna bygger på förutsättningen att man är anställd eller har haft ett arbete – vilket var ett givet förhållande i industrisamhället. 1901 infördes ersättningen för olycksfall i arbetet. Därefter har den försäkringen förändrats och blivit mer omfattande. Andra och nya försäkringar har tillkommit. Det som är gemensamt för de flesta socialförsäkringarna är att de är knutna till ett anställningsförhållande. Tidigare var det vanligast att man hade ett eller ett fåtal arbeten med relativt stabil, långsamt stigande lön under hela livet. Idag skiftar anställningar och inkomster för en stor del av befolkningen mellan olika perioder och det finns inget som tyder på att denna utveckling kommer att brytas. En följd av detta är att risken för inlåsningseffekter ökar.
Idag skiftar anställningar och inkomster för en stor del av befolkningen mellan olika perioder och det finns inget som tyder på att denna utveckling kommer att brytas. Bara drygt hälften av alla i arbetsför ålder har fast anställning. Närmare en femtedel av arbetskraften har tillfälliga eller osäkra anställningsförhållanden eller är egenföretagare. Resten – en fjärdedel – befinner sig helt eller långvarigt utanför arbetslivet. Andelen livslånga och fasta anställningar minskar till förmån för projektanställningar och konsultverksamhet.
De nuvarande transfereringssystemen är inte anpassade för personer som startar eget, som självvalt eller i brist på alternativ har lösare anställnings- eller anknytningsformer eller som har varierande inkomster över livet. Risken för inlåsningseffekter ökar samtidigt som många personer riskerar att få ersättningar som uppfattas som orättvisa. Regelverket är snårigt och försäkringarna för egenföretagare inte harmoniserade med regelverket för traditionella anställningar.
De kraftigt ökade sjukskrivningarna innebär ett stort test för sjukförsäkringens och vårdpolitikens förmåga att hantera dagens samhällsproblem. Under perioden 1997 till 2002 ökade antalet individer som under maj månad erhållit sjukpenning, rehabiliterings- eller arbetsskadeersättning med 107 procent. Andra indikatorer ger också bilden av en mer än fördubblad sjukfrånvaro under de senaste fem åren samtidigt som förtidspensioneringarna ökat dramatiskt. Det står klart att systemen inte på ett nöjaktigt sätt har kunnat erbjuda de drabbade den hjälp de behöver för att kunna återkomma i arbete och det hör säkerligen samman med sjukkassornas historiska ursprung. När de inrättades var de sociala, ekonomiska och regelmässiga förutsättningarna helt annorlunda och rehabiliteringsperspektivet var sannolikt inte särskilt utvecklat.
De sociala klyftorna ökar och det är inte längre självklart att alla människor omfattas av trygghetssystemen. Sverige har ett av världens mest omfattande välfärdssystem. Ändå är inte den svenska välfärden generell. Många står utanför den generella tryggheten och är hänvisade till behovsprövade försörjningsstöd. Drygt en tredjedel av de vuxna som får försörjningsstöd, tvingas söka detta därför att de är arbetslösa utan rätt till a-kassa.
Att så många står utanför dagens socialförsäkringssystem beror på att bara den som haft anställning eller varit företagare har rätt till ersättning. Det innebär att de som inte kommit in på arbetsmarknaden varken har rätt till sjukpenning, a-kassa eller tjänstepension. Det medför särskilda svårigheter för ungdomar, nya svenskar och studenter. Inte minst i samband med sjukdom och föräldraledighet måste grundtryggheten stärkas.
I internationell jämförelse är beskattningen av låginkomsttagare mycket hög i Sverige. De höga skatterna för låginkomsttagare, i kombination med nedtrappning av inkomstprövade bidrag, leder till att det inte lönar sig tillräckligt att ta ett arbete för den som är arbetslös eller att arbeta mera för den som exempelvis arbetar halvtid. Detta håller i många fall kvar människor i ett bidragsberoende. Under 1990-talet, då det ekonomiska utbytet av att gå från arbetslöshet till arbete eller att öka sin arbetstid minskat, har denna situation förvärrats.
Det är uppenbart att både transfereringssystemet och skattesystemet måste förändras.
Därför lägger Centerpartiet i en annan motion fram förslag om en inkomstskattereform som framför allt sänker skatten och marginaleffekterna för låg- och medelinkomsttagare. Centerpartiets förslag till inkomstskattereform gör att det lönar sig för människor som är bidragsberoende att ta ett arbete. Därmed minskar beroendet av inkomstprövade bidrag.
Socialförsäkringarna finansieras direkt eller med hjälp av bidrag indirekt från statskassan. Eftersom statsfinanserna åter börjar bli ansträngda är risken stor att en ökad belastning på systemen, t.ex. genom kraftigt ökad arbetslöshet, framkallar ett statsfinansiellt läge som framtvingar besparingsåtgärder. I en sådan situation – när de drabbade bäst behöver systemen – är risken stor att ersättningsnivåerna måste justeras ned. Den konstruktion välfärdssystemen har idag är således inte ägnad att inge trygghet – vare sig för dem som kan komma att behöva dem eller för samhällsmedborgarna i allmänhet.
I ett längre perspektiv kan man ifrågasätta det nuvarande systemets samhällsekonomiska hållbarhet. Den demografiska utvecklingen kommer att medföra att en växande del av de offentliga utgifterna måste reserveras för äldreomsorgs- och sjukvårdsinsatser. Samtidigt är det både önskvärt och nödvändigt att det svenska skattetrycket närmar sig nivån i jämförbara västeuropeiska länder. Det är således troligt att en samlad socialförsäkringsreform som i likhet med pensionsreformen syftar till att skapa ett mer robust system kommer att bli nödvändig.
För att känna livskvalitet och uppleva självbestämmande krävs både social och ekonomisk trygghet. För Centerpartiet är grunden till den ekonomiska tryggheten det egna arbetet och det egna sparandet. Den trygghet, självkänsla och ekonomiska standard som denna grund ger kan inte ersättas av statliga ersättningssystem. Den viktigaste delen av välfärdspolitiken är de gemensamt finansierade välfärdstjänsterna som ska tillförsäkra alla människor en rätt och möjlighet till en god utbildning, en kvalitativ vård vid sjukdom, en värdig ålderdom samt ett starkt stöd till personer med särskilda behov. Men de offentliga trygghetssystemen är oerhört viktiga för att garantera ett grundläggande ekonomiskt skydd för alla vid oförvållat inkomstbortfall.
Människor har olika grundbehov som måste tillgodoses. Politiken ska bidra till att dessa behov blir tillgodosedda, men utgångspunkten måste vara att olika människor vill få sina behov tillgodosedda på olika sätt. Därför måste de offentliga trygghetssystemen erbjuda möjlighet till rörlighet och flexibilitet i olika skeden i livet.
Trygghetssystemet bör utformas med en tydlig arbetslinje. En grundläggande ekonomisk trygghet ska garanteras men samtidigt måste individen stimuleras att klara sin egen försörjning. En stor del av tryggheten ligger i systemets konstruktion – i enkelhet, hållbarhet, tydlighet och förutsägbarhet. Centerpartiet vill skapa långsiktigt hållbara trygghetssystem som ger människor stort utrymme att påverka sin egen livssituation. Risker som inte går att påverka måste spridas mellan individer, så att alla människor kan få en ekonomisk trygghet utifrån sina egna villkor.
Ett rättvist trygghetssystem måste ge den som tar ansvar men misslyckas nya möjligheter att på nytt ta ansvar och växa som människa. Därför måste det finnas skyddsnät och en ekonomisk grundtrygghet som gör att människor vågar försöka, även om de riskerar att misslyckas. Ett trygghetssystem som stimulerar ansvarstagande, samtidigt som den som misslyckas ges nya möjligheter, bygger på en positiv människosyn. Målsättningen i ett sådant trygghetssystem är att ge människor luft under vingarna.
För att ett framtida ekonomiskt trygghetssystem ska vara långsiktigt hållbart är det viktigt att det stöds av en bred politisk majoritet. Majoriteten bör bestå av ett flertal partier från de båda blocken inom svensk politik, i likhet med den överenskommelse som ingicks i samband med reformeringen av pensionssystemet. Centerpartiet anser att regeringen bör tillsätta en parlamentarisk utredning om de ekonomiska trygghetssystemen i syfte att förbereda en grundläggande reformering. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet anser att trygghetssystemet bör bygga på följande principer:
Långsiktighet – Trygghetssystemet ska vara långsiktigt hållbart och klara svängningar i konjunkturen liksom förändringar i demografin. Ett nytt trygghetssystem måste utformas så att det är hållbart under en längre tidsperiod än den traditionella konjunkturcykeln. Om trygghetssystemet är konjunkturkänsligt och kräver besparingar i lågkonjunkturer kan inte hushållen planera sin ekonomi långsiktigt, vilket skapar otrygghet för den enskilde.
Det är således viktigt att det finns en långsiktighet i hur utformningen av det ekonomiska trygghetssystemet påverkar det offentligas finanser i såväl hög- som lågkonjunktur samt att det är okänsligt för demografiska förändringar. Detta är särskilt viktigt med hänsyn till den budgetlagstiftning som reglerar nivån på de statliga utgifterna genom det så kallade utgiftstaket. Det får inte vara så att ett konjunkturkänsligt trygghetssystem slår undan benen för de solidariskt finansierade välfärdstjänsterna, som utgör den faktiska grunden i den svenska välfärden.
Aktivitet – Trygghetssystemet ska syfta till att hjälpa människor som på grund av sjukdom eller arbetslöshet förlorar sin arbetsinkomst tillbaka till arbetslivet. Det ska vara utformat så att krav ställs på att de som får ersättning aktivt söker arbete och egen försörjning eller deltar i rehabilitering. I ett trygghetssystem som bygger på arbetslinjen bör kraven på den enskildes aktivitet och ansvar motsvaras av ett statligt ansvar att bidra med stöd för att hjälpa individen tillbaka, t.ex. i form av rehabilitering.
Det är viktigt att kravet på aktivitet kan möta den enskilde individens behov utan att kränka dennes integritet. Målet med aktiviteterna är att de ska vara uppbyggande och syfta till att förbättra anställningsbarheten hos den enskilde. Aktiviteterna ska utformas i samråd med den enskilde genom individuella handlingsplaner.
Det är viktigt att det skapas ekonomiska incitament för båda parter så att den nödvändiga aktiviteten sätts in i ett tidigt skede, oavsett om det handlar om rehabilitering eller utbildningsinsatser. Genom att insatser görs i ett tidigt skede förbättras den enskildes förutsättningar att komma in på arbetsmarknaden och därigenom även kunna försörja sig själv.
Socialförsäkringarna är målstyrda och försäkringskassans tillämpning styrs i huvudsak av dessa mål. Därför bör målsättningen att förmånstagaren ska hjälpas tillbaka till arbete så fort som möjligt skrivas in i de reformerade socialförsäkringarna som ett med inkomsttryggheten jämställt mål.
Förutsägbarhet, enhetlighet och tydlighet – En stor del av tryggheten i trygghetssystemet ligger i att utformningen är enkel, överblickbar och långsiktigt hållbar. Genom att renodla trygghetssystemets olika ersättningsnivåer och skapa ett enhetligt system blir systemet också mer förutsägbart för såväl den enskilde som för staten. Att i god tid veta vad man som behövande har rätt till ökar den enskildes trygghet.
Ett förutsägbart och enhetligt ekonomiskt trygghetssystem medför även att det blir enklare att hantera och att den gränsdragningsproblematik som kan uppstå idag till stora delar elimineras. Enhetlighet inom ersättningsnivåerna bidrar även till en minskad administrativ belastning på dem som handlägger ärenden och skapar förutsättningar för att mer resurser kan överföras till att utarbeta individuella handlingsplaner tillsammans med den enskilde. Det medför också att systemet blir lätt att förstå och underlättar kommunikationen med dem som administrerar systemet. Ett tydligt trygghetssystem gör det enklare för den enskilde att hävda sina rättigheter.
Fördelning – Riskerna måste spridas så att människor kan delta på lika villkor. En fördelning måste ske mellan fysiskt högpresterande och de grupper som på grund av medfödda funktionshinder eller kroniska sjukdomar och särskilt utsatta yrkesgrupper kan ta del av det ekonomiska trygghetssystemet på lika villkor. På samma sätt är det viktigt att det är möjligt att det inom systemet skapas utrymme för en rimlig omfördelning mellan individer, men också avseende livsinkomster och när i livet man drabbas av exempelvis långvarig sjukdom.
Omfatta alla individer – Ett ekonomiskt trygghetssystem måste ge en ekonomisk grundtrygghet som omfattar alla på lika villkor.
Samtidigt är det viktigt att systemet i sig bygger på att alla människor har ett ansvar för att aktivt försöka påverka sin situation till det bättre, med en tydlig målsättning att kunna skapa sig en egen försörjning. I systemet måste utrymme skapas för att alla människor oavsett funktionshinder, sjukdom eller nedsättning av arbetsförmågan får forma insatserna efter sina egna förutsättningar.
I ett ekonomiskt trygghetssystem är det viktigt att även icke anställda får ta del av tryggheten. Detta innebär att även företagaren, den kombinationssysselsatte eller studerande ska ha samma tillgång till det ekonomiska trygghetssystemet.
Legitimitet – Ett trygghetssystem måste ha hög legitimitet. Människor måste kunna lita på systemet och känna att systemet är överblickbart, långsiktigt hållbart och att man i stor utsträckning kan påverka sin egen situation genom egen aktivitet. Kort sagt måste samtliga ovanstående principer vara uppfyllda för att det ekonomiska trygghetssystemet skall uppfattas som legitimt.
Vad som ovan anförts om principer för trygghetssystemet bör ges regeringen till känna.
I avvaktan på en mer omfattande och samlad reformering av de ekonomiska trygghetssystemen är det angeläget att framför allt trygga grundtryggheten i de befintliga försäkringssystemen. Redan nu bör en harmonisering av socialförsäkringarna inledas i syfte att nå enhetliga grundnivåer i samtliga socialförsäkringar. Under förutsättning att rimliga krav ställs på individen att eftersträva försörjning genom eget arbete är det rimligt att garantinivån – grundpenningen – ska möjliggöra en rimlig levnadsstandard. Centerpartiet vill höja grundnivån i den tillfälliga föräldrapenningen (dvs. i huvudsak föräldrars arbetsfrånvaro p.g.a. vård av sjukt barn) samt sjukpenningen. Föräldraförsäkringen bör samordnas men inte inordnas i arbetslivets trygghetssystem.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om en höjning av grundnivån till 200 kronor per dag i den tillfälliga föräldrapenningen och sjukpenningen.
Både rättviseskäl och effektivitetsskäl talar för en samordnad arbetslivsförsäkring där sjuk- och arbetsskade- samt arbetslöshetsförsäkringarna ingår, där ersättningsnivåerna harmoniseras och myndighetsstrukturerna slås ihop. Detta förslag utvecklas längre fram i motionen.
En småföretagare får ungefär 70 procent av den ersättning som en anställd får vid sjukdom och föräldraledighet, även om båda betalt in lika mycket till systemet. Detta beror på att egenföretagarens ersättning slås ut på årets alla dagar och arbetstagarens ersättning räknas på årets arbetade dagar. Socialförsäkringarna bör ändras så att småföretagare får samma regler som anställda när det gäller kvalifikation och ersättning i sjukförsäkring och föräldraförsäkring. Förslag om detta återfinns i vår motion om tillväxt och företagande.
Ökad sjukfrånvaro, långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar har under de senaste åren utvecklats till ett av de största hoten mot svensk ekonomi. Sedan 1997 har sjukfrånvaron mer än fördubblats. Under 2003 har ökningen i antalet sjukskrivningsdagar brutits men fortfarande ökar antalet långtidssjukskrivna liksom de totala kostnaderna. Sjukersättningen beräknas stiga till 47 552 miljoner kronor för 2003.
Särskilt allvarligt är att antalet personer med sjuk- och aktivitetsersättning, dvs. förtidspension, fortsätter att öka mycket kraftigt. 2006 beräknas kostnaden uppgå till hissnande 75 miljarder kronor – en ökning med 50 procent sedan 2002. Föga är vunnet om antalet sjukskrivna kan minskas om antalet förtidspensionerade bara fortsätter att öka. Politiken mot ohälsan får inte ensidigt fokusera på sjukförsäkringen utan måste ta ett helhetsgrepp på hela den del av befolkningen i arbetsför ålder som slås ut från arbetsmarknaden på grund av ohälsa.
Utvecklingen måste brytas. Centerpartiet har under flera års tid kritiserat regeringens passivitet i frågan och utvecklat förslag för att möjliggöra minskade sjukskrivningar. I det sammanhanget har vi tidigare ställt upp målet att halvera antalet sjukskrivna till år 2008. Vi kan nu konstatera att regeringen har gjort vår målsättning till sin, men utan att låta målsättningen åtföljas av tillräckligt kraftfulla förslag. Därför är risken stor att målsättningen blir ett slag i luften eller slutligen uppnås genom att de sjukskrivna skyfflas över i något annat transfereringssystem.
Centerpartiet vidhåller målet att halvera sjukskrivningarna till år 2008 med tillägget att förtidspensionärerna inte ska bli fler. Vi vill också precisera delmålen att sjukskrivningarna ska minska med 10 procent till budgetåret 2004 och 30 procent till budgetåret 2006. Vad som ovan anförts om mål för arbetet med att minska sjukskrivningarna bör ges regeringen till känna.
De statliga utgifterna för ohälsan ger inte hela bilden av den samhällsekonomiska kostnaden. Arbetsgivarna påförs kostnader för sjuklön liksom för högre premier för avtalade trygghetsförsäkringar. Sjuklönekostnaderna kommer med dagens nivå på sjukskrivningar och tre veckors arbetsgivarinträde att motsvara drygt 20 miljarder. Ytterligare drygt 20 miljarder betalas ut i avtalsförmåner till sjukskrivna och förtidspensionerade. En annan aspekt på sjukfrånvaron är de samhällsekonomiska kostnaderna. Det handlar om värdet av de varor och tjänster som de sjukskrivna och förtidspensionerade skulle ha producerat om de varit på jobbet, liksom kostnaderna för att skola in vikarier. De sammanlagda samhällsekonomiska kostnaderna för sjukfrånvaro har beräknats till i storleksordningen 250 miljarder kronor per år.
Som betyg för livskvaliteten i vårt samhälle är de stegrande sjukskrivningstalen beklämmande. Sverige är ett land där fler och fler mår dåligt, och den aspekten är naturligtvis minst lika viktig som de ekonomiska. Att bryta denna utveckling är en central uppgift för att lyfta Sveriges ekonomi samt öka resurserna och tillgången till kvalificerad och erfaren personal i skolan, vården och omsorgen.
Kvinnor har högre sjukfrånvaro än män. Detta förhållande har sannolikt en nära koppling till ojämlikheten mellan kvinnor och män i arbetslivet och i hemlivet. Kvinnor är överrepresenterade i yrken – inte minst i den offentliga sektorn – där arbetstagarna upplever sig ha liten kontroll över uppgifter och tid. Färre kvinnor är chefer och fler arbetar direkt med ansträngande uppgifter dagligen, antingen fysiskt eller psykiskt. Då kvinnor i högre utsträckning dubbelarbetar, är det också de som drabbas hårdast.
Kunskapen är sämre vad gäller prevention, rehabilitering och behandling av kvinnors ohälsa och det kan bidra till utslagning eller längre sjukskrivningar än vad som annars skulle vara möjligt. Analyser av och forskning kring hälsoutvecklingen har ofta begränsats till specifika kvinnosjukdomar och psykiska problem. Folkhälsoarbetet måste vidgas för att belysa kvinnors situation ur andra perspektiv. Vad som ovan anförts om kvinnoperspektivet i folkhälsoarbetet bör ges regeringen till känna.
Självfallet är människors arbetsvillkor en viktig orsak till de ökade sjukskrivningarna. Ökad stress och en arbetssituation som man känner att man har svårt att påverka är en viktig förklaring till att just den offentliga sektorns personal är så hårt drabbad. Men förklaringen är mer komplex än att arbetsmiljön generellt sett försämrats. Faktum är att den fysiska arbetsmiljön generellt sett förbättrats inom flertalet yrkessektorer. Människor som äter onyttigt, dricker och röker för mycket och motionerar för lite har en betydligt sämre hälsa en människor som har en hälsosam livsstil. Inte minst spelar livsstilen en stor roll för människors förmåga att orka igenom hela arbetslivet.
Den stress många människor känner i arbetslivet kan också ha sina orsaker i förhållanden utanför arbetslivet. Dålig ekonomi, svårighet att hinna med sina barn, relationsproblem eller sociala problem i familjen bidrar också till en större risk för sjukskrivning. Många människor – särskilt bland dem som har små ekonomiska marginaler – känner en stor vanmakt i dagens samhälle. Att stärka dessa människors sociala och ekonomiska situation och att öka deras självbestämmande genom exempelvis sänkta skatter och ett förbättrat stöd till barnfamiljerna minskar risken för att social och ekonomisk stress tar sig uttryck i sjukskrivningar. Att stärka familjerna minskar också risken för relationsproblem.
Den kraftiga ökningen av sjukskrivningarna och särskilt långtidssjukskrivningarna speglar säkerligen att många människor mår dåligt i dagens samhälle. Ändå kan man inte utesluta att attityden till att sjukskriva sig har förändrats. Det är möjligt att en del människor uppfattar ramarna för vad som är legitim grund för sjukskrivning som vidare än vad som avsågs vid försäkringens inrättande. Det torde vara en angelägen uppgift att hitta andra och mer verkningsfulla metoder att motverka depressioner och olust än att acceptera sjukskrivning som enda lösning på dessa problem.
Som ovan påpekats spelar den samlade livssituationen och livsstilen en stor roll för ohälsan. Stora folkhälso- och livskvalitetsvinster kan sannolikt åstadkommas genom att arbeta med attityder till framför allt motion och kosthållning. En förklaring till den snabbt ökande ohälsan bland unga löntagare är en otillräcklig fysisk träning i ungdomsåren. Att utveckla friskvårdens, idrottens och hemkunskapens utrymme i skolan är därför en långsiktig åtgärd för en bättre folkhälsa, något vi berör i en annan motion. Försöksverksamhet i bl.a. Västerbotten visar att offensivt upplysningsarbete från landstingets sida verksamt kan bidra till att öka människors kunskaper om hur de kan förbättra sin hälsa. Enligt Centerpartiets uppfattning bör alla samhällets aktörer göras delaktiga i arbetet för ett hälsosammare samhälle. Dessa frågor tas upp i Centerpartiets motion om hälsa.
Det står helt klart att samhällets arbete för rehabilitering av långtidssjukskrivna har misslyckats. I början av 1990-talet genomfördes en rehabiliteringsreform i syfte att få till stånd tidiga och aktiva rehabiliteringsinsatser. Den har dock inte åstadkommit det som var avsikten. Ansvarsfördelningen var dock ofullkomlig, vilket medfört att de insatser för rehabilitering som görs präglas av sektorisering och bristande långsiktighet. De gemensamma målen är oklara. Den enskilde individen kläms mellan olika regler och finansieringskällor och hans eller hennes inflytande över rehabiliteringsprocessen är litet.
Resurserna för rehabilitering är otillräckliga och dåligt organiserade. Sammanlagt uppgick de under 2001 till 3 miljarder, vilket innebar att på varje krona som gick till aktiva insatser gick 14 kronor till passivt stöd. Försäkringskassorna, som har det överordnade och samordnande ansvaret, får ofta ett otillräckligt utredningsunderlag från sjukvården, vilket medför att de har varit tvungna att lägga en växande del av sina otillräckliga resurser på utredningar. Bristen på resurser har också medfört att uppfyllandet av samordningsrollen gentemot de övriga aktörerna och systematiken vid hantering av rehabiliteringsärendena blivit otillfredsställande.
Förtidspensioneringarna har ökat mycket snabbt under senare tid. Beslutet att prövning av huruvida en person ska beviljas sjuk- och aktivitetsersättning ska fattas efter ett års sjukskrivning accelererar denna utveckling. Eftersom rehabiliteringsinsatserna i huvudsak riktas till de långtidssjukskrivna finns en betydande risk att de personer som förtidspensioneras aldrig kommer att återgå i arbete även om förtidspensioneringen prövas vart tredje år. Det är en oacceptabel politik. I ljuset av den fortgående förändringen av befolkningens demografiska sammansättning är det av största samhällsekonomiska vikt att den faktiska pensionsåldern kan höjas, inte – som idag – sänkas.
Syftet med förtidspensioneringar ska inte vara att minska den ekonomiska påfrestningen på socialförsäkringssystemen eller att hyfsa sjukfrånvaro- eller arbetslöshetsstatistiken. Självfallet finns det fall där förtidspension från en medicinsk eller psykiatrisk synpunkt är den enda realistiska lösningen men systemtrixande av detta slag är ett svek mot de drabbade och ur finanspolitisk synvinkel en synnerligen kortsiktig åtgärd. Målsättningen ska vara att långtidssjuka och förtidspensionerade som inte nått upp till pensionsåldern ska rehabiliteras och återgå till arbetskraften.
För att effektivt arbeta för en minskad sjukfrånvaro räcker det inte att i efterhand sätta in åtgärder för att bota de sjukdomar, skador eller besvär som uppkommit. Ett offensivt arbete för att förbättra medarbetarnas hälsa och öka antalet långtidsfriska har bedrivits mycket framgångsrikt hos vissa stora arbetsgivare i näringslivet, bl.a. Stora Enso och Scania i Södertälje.
Sjukfrånvaron har under de senaste sex åren ökat dramatiskt och framstår i dag som ett av de största hindren för Sveriges ekonomiska utveckling. Genom långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar har antalet arbetade timmar i praktiken minskat trots en ökad sysselsättningsgrad. Brist på anställningsbar arbetskraft och frånvaron i den befintliga arbetsstyrkan håller tillbaka produktionen i näringslivet och sänker kvaliteten i de offentliga välfärdstjänsterna. Samtidigt äter kostnaderna för sjukersättning och förtidspensioner upp det finansiella utrymmet för skattesänkningar och reformer.
De åtgärder som successivt har vidtagits för att bryta denna utveckling har varit helt otillräckliga. För att nå framgång krävs av allt att döma ett spektrum av åtgärder som förändrar drivkrafterna för de aktörer som har de största förutsättningarna att påverka utvecklingen, nämligen staten, arbetsgivarna och de anställda:
Statens ansvar består i att utöva en rimlig kontroll samt att säkerställa en fungerande och effektiv rehabilitering som är dimensionerad efter de stora behoven.
Arbetsgivarnas ansvar består i att utforma arbetsvillkoren på ett sådant sätt att de anställda ges rimliga möjligheter att fullfölja sina arbetsuppgifter utan att dessa leder till ohälsa, samt att inom rimliga gränser vara delaktiga i rehabiliteringsarbetet.
De anställdas ansvar består i att ta ett ansvar för sin egenvård och sitt förebyggande arbete, att inte överutnyttja ersättningssystemen samt att konstruktivt delta i rehabiliteringsarbetet.
En studie från Familjemedicinska institutet (Fammi) ger en antydan om att en stor del av det totala antalet sjukskrivna egentligen inte har medicinska skäl för sjukfrånvaro. Enligt studien har enbart omkring 60 av 100 fall av långtidssjukskrivning en primärt medicinsk orsak; ”13 fall skulle få bättre hjälp hos arbetsförmedlingen, 15 hos arbetsgivaren och 12 av socialtjänsten.” Fammistudien bekräftar tidigare undersökningar av sjukfrånvaron i vissa Norrlandslän där sambandet mellan brist på arbetstillfällen och sjukskrivningar tycks vara betydande. Om Fammistudiens resultat överensstämmer med verkligheten innebär det begränsningar i möjligheten att sänka sjukfrånvaron genom enbart medicinska rehabiliteringsinsatser.
Fammistudien tycks också bekräfta att problem med trivseln eller samarbetet på arbetsplatsen ofta hanteras genom sjukskrivning. Det är föga förvånande eftersom trakasserier och andra personkonflikter ofta har en direkt påverkan på det psykiska välbefinnandet och mycket väl kan leda till psykisk och psykosomatisk ohälsa. Enligt Centerpartiet är det av stor betydelse att denna problematik uppmärksammas och att ansträngningarna för att bekämpa vuxenmobbning skärps. Men kränkningar mot individer ska lagföras, inte sopas under mattan genom att den drabbade individen skuldbeläggs och med knäckt självförtroende parkeras i sjukförsäkringssystemet.
Andra trivselproblem som har sin grund i vantrivsel med eller bristande förmåga att leva upp till arbetsuppgifterna bör lösas genom att den anställde tar steget och byter arbetsplats eller erbjuds kompletterande utbildning. Här krävs av allt att döma en förändring av den svenska attityden till arbete. En ökad rörlighet på arbetsmarknaden skulle förutom bättre välbefinnande och minskade sjukskrivningar sannolikt bidra positivt till den ekonomiska dynamiken och därmed till tillväxten. Vi återkommer nedan med förslag på hur en sådan attitydförändring ska underlättas.
Arbetsmiljöns stora betydelse för hälsan har stått i centrum för debatten om sjukfrånvaron. Det råder inget tvivel om att arbetsmiljön har en stor roll i hur vi mår, men samtidigt måste det poängteras att ett ensidigt fokus på arbetsmiljön utan beaktande av individernas eget ansvar kan leda fel. Den höga ohälsan i den kommunala och landstingskommunala sektorn som indikerar ett misslyckande för dessa arbetsgivares personalansvar är väl dokumenterad.
Personer med sociala problem av olika slag får ofta svårigheter att uppfylla sina arbetsuppgifter och fungera väl i arbetsplatsens sociala kontext. Inte heller här är det egentligen förvånande att det resulterar i frånvaro under sjukförsäkringens täckmantel. I Sverige finns uppskattningsvis 200 000–300 000 personer med allvarliga alkoholproblem. Vi har mellan 20 000 och 30 000 regelmässiga narkotikamissbrukare. Flertalet av dessa har eller har haft en förankring på arbetsmarknaden. Återkommande frånvaro och nedsatt arbetsförmåga medför dock en belastning för arbetsgivaren och som alternativ till avsked kan långtidssjukskrivning i dessa fall vara ett sätt att bli kvitt problemen i visst samförstånd.
Det är svårt att se några enkla lösningar på alkohol- och drogrelaterade problem, men de skulle, enkelt uttryckt, få bättre hjälp av socialtjänsten än av primärvården. Oavsett vilken bidragsform individen får sin försörjning från är det viktigt att problemen registreras och att behandling erbjuds. Därför är samverkan mellan försäkringsmyndigheterna och socialtjänsten, exempelvis i form av finansiell samordning, av stor betydelse.
En jämförelse mellan antalet arbetslösa och ohälsotalet visar på ett starkt omvänt samband. När arbetslösheten stiger går sjukskrivningarna ner och vice versa. Förklaringen till detta samband är av allt att döma sammansatt. Enligt vissa forskare är huvudorsaken att personer med hög ohälsorisk fungerar som en slags arbetskraftsreserv som får gå först när arbetsgivarna tvingas minska antalet anställda, och som på nytt får anställning när tiderna är goda. Enligt vår bedömning är detta en rimlig delförklaring som dock knappast kan förklara hela förändringen. Ökad sjukfrånvaro och förtidspensioner motsvarar ett arbetskraftsbortfall som nästan helt motsvarar den ökade sysselsättningen. En sådan utveckling förutsätter en ökad generell sjukfrånvaro långt utanför denna ”arbetskraftsreserv”.
En viktigare förklaring är sannolikt att människors attityder till sjukfrånvaro i viss mån påverkas av konjunkturläget och hur säker man känner sig på sin anställning. I dåliga tider ökar benägenheten att gå till jobbet också vid ett nedsatt välbefinnande. Omvänt är det inte orealistiskt att förvänta sig att människor gör en mer generös tolkning av vad som är giltigt skäl till sjukskrivning i en god konjunktur.
Det finns också ett direkt samspel mellan sjukförsäkringssystemet och arbetslöshetsförsäkringssystemet på så sätt att arbetslösa eller personer med risk för arbetslöshet har incitament att försöka kvalificera sig för sjukskrivning. Dels för att förlänga sin a-kasseperiod. Men också för att villkoren i sjukförsäkringssystemet generellt är mer generösa än i a-kassesystemet. Detta har nu delvis åtgärdats. Under vissa perioder och i vissa delar av landet har en praxis utvecklats som innebär att personer som har svårt att hitta ny anställning, delvis med de lokala myndigheternas goda minne, parkerats i sjukförsäkringssystemet i avvaktan på beslut om förtidspension.
Långvarig arbetslöshet har en nedbrytande effekt på självförtroende, motivation och yrkeskunskaper. Det är därför egentligen inte förvånande att många arbetslösa efter hand mår så dåligt att läkare finner för gott att sjukskriva dem. Dessa personer skulle kunna få bättre stöd och hjälp om kunskap om arbetslöshetsproblematik och ohälseproblematik kunde kombineras bättre i myndigheternas arbete för att hjälpa personen tillbaka till arbetslivet.
Kunskapen om hur effektiva rehabiliteringsinsatser ska byggas upp har ökat under senare år. Rehabiliteringsinsatsernas effektivitet är i hög grad beroende av att de kan sättas in relativt tidigt enligt t.ex. RFV:s årsredovisning. Redan efter några veckor börjar den sjukskrivne mentalt ställa in sig på varaktig sjukfrånvaro. Kontakterna med arbetsplatsen blir färre och nya rutiner uppstår samtidigt som gamla försvinner. Känslor av skuld, otillräcklighet eller bristande förståelse kan förstärka denna effekt. I fall där den sjukskrivne upplevt stark vantrivsel eller stress på jobbet är det knappast ovanligt att han eller hon undviker att över huvud taget tänka på sin gamla arbetsplats.
Kvalitativa rehabiliteringsåtgärder innebär vid sidan av den direkta rehabeffekten att denna mentala omställning motverkas. Rehabilitering i nära anslutning till arbetsplatsen har i många fall visat sig effektiv. Att personen inte vill återgå till den gamla arbetsplatsen kan inte vara ett skäl att inte inleda rehabilitering. Denna bör dock i sådana fall antingen kombineras med åtgärder för att ändra eller hantera de problem som ledde fram till sjukskrivningen, eller kompletteras med hjälp att söka sig en ny arbetsplats.
Mycket av det rehabiliteringsarbete som utförs idag är av god kvalitet. Problemet är att resurserna inte på långt när är tillräckliga för att möta rehabiliteringsbehoven. Brister i organisationen medför också att tillgången till rehabilitering är godtycklig och i hög grad beroende av den sjukskrivnes egna initiativ. Ofta får den sjukskrivne dessutom vända sig till flera olika aktörer såsom försäkringskassan, primärvården, sjukvården m.m. vilket naturligtvis minskar motivationen. Dessutom har försäkringskassorna i många fall, troligen på grund av överbelastning eller organisatoriska brister inte använt sina anslag till rehabilitering fullt ut.
Centerpartiet har tidigare föreslagit att en rehabiliteringsgaranti ska genomföras, finansierad genom finansiell samordning. Pengar skulle kunna tas från sjukförsäkringsanslagen och användas i aktiva insatser. Genom förkortade sjukskrivningstider skulle det finansiella nettoresultatet bli positivt. Tillgången på utbildad personal kan vara ett hinder vid ett snabbt genomförande av en rehabiliteringsgaranti, men redan genom att varje individ blir sedd och snabbt får en rehabplan är mycket vunnet. Effektiviteten i de åtgärder som redan görs – i offentlig och privat sektor, ofta på den enskildes eget initiativ – skulle också kunna ökas om de samordnades.
Även om det inte finns någon anledning att ifrågasätta att människor sjukskriver sig för att de av olika skäl mår dåligt är det samtidigt troligt att arbetet med att bekämpa ohälsan motverkas av de inlåsningseffekter och incitamentsstrukturer som socialförsäkringarnas konstruktion och den svenska arbetsmarknadens bristande flexibilitet medför. Trots att många människor vantrivs med sin anställning är det alltför få som självmant söker sig till en ny. I många fall kan ett byte av yrkesbana eller arbetsplats medföra försämrad anställningstrygghet, lägre lön eller studier under sämre ekonomiska villkor. För människor som blivit sjukskrivna och inte kan rehabiliteras så att de kan återgå till sitt gamla arbete är det ofta mer fördelaktigt att förbli sjukskriven eller få förtidspension än att söka sig till ett nytt yrke med lägre lön.
En särskild komplikation medför de avtalade förmåner som en stor andel av de förvärvsarbetande omfattas av. För dessa personer uppgår den sammanlagda sjukersättningen till närmare 90 procent av lönen. Med tanke på de merkostnader som dagligt förvärvsarbete medför i form av resor, mat, kläder m.m. innebär det i de flesta fall att ekonomiska drivkrafter helt saknas för att återgå i arbete. Även vid förtidspension träder avtalade förmåner in. Krasst uttryckt är rehabiliteringsarbetets framgång från detta perspektiv helt avhängigt den sjukskrivnes egen motivation och försäkringskassornas förmåga att utöva kontroll och ställa korrekta diagnoser av den sjukskrivnes arbetsförmåga.
Förklaringarna till de höga sjukskrivningstalen är således komplexa och orsakerna långtifrån entydigt förknippade med fysisk och psykisk ohälsa. De lokala försäkringskassorna har av många olika skäl svårt att möta hela denna problematik som ofta inbegriper arbetslöshet och sociala problem. Det finns därför, enligt Centerpartiet, starka skäl att radikalt öka samordningen av kampen mot sjukskrivningar och kampen mot arbetslöshet. Därför bör sjukförsäkrings-, arbetsskadeförsäkrings- och arbetslöshetsförsäkringssystemen slås ihop till en samlad arbetslivsförsäkring med gemensam lagstiftning, harmoniserade villkor för förmåner och åtgärder samt som en följd av detta ett sammanförande av administrationen.
Lagstiftningen som reglerar social- respektive arbetslöshetsförsäkringarna bör förenklas och sammanföras i en lagstiftning som tydligt markerar en arbetslinje. Dess innebörd ska vara att försäkringarna ska vara kopplade till insatser som gör att försäkringstagarna rehabiliteras eller utbildar sig för att bli anställningsbara. Parallellt med detta bör försäkringsförmånerna harmoniseras genom att ersättningsnivåer, golv och tak likställs. Villkoren för inträde i försäkringen vid sjukdom eller arbetslöshet behöver också ses över och om lämpligt samordnas.
Centerpartiet har tillsammans med Folkpartiet föreslagit ett generöst utrymme för olika former av finansiell samordning. Om detta genomförs skapas förutsättningar för arbetsmarknadsmyndigheterna och försäkringskassorna att samarbeta på det lokala planet för att tillsammans med landstingen och kommuneras socialtjänst ta ett helhetsgrepp om individernas problembild. Då kommer det att kunna ske ett närmande mellan arbetsmarknads- och försäkringsmyndigheterna på det lokala planet. I förlängningen bör socialförsäkrings- och arbetsmarknadsmyndigheterna föras samman till en myndighetsstruktur som kan matcha den samordnade försäkringen. På det lokala planet skapas arbetslivskontor.
Lekmannainflytandet är fortsatt betydelsefullt för att ta tillvara lokalkännedom och sociala kontaktnät. Den nya arbetslivsmyndigheten bör därför – i likhet med dagens försäkringskassor – ha lekmannastyrelser med en substantiell roll.
Åtskilliga fördelar skulle uppnås genom en sådan samordnad arbetslivsförsäkring:
Ett effektivare ”rehabiliteringsarbete” oavsett om det handlar om arbetslösa eller sjukskrivna. Gränsfall kan fångas upp bättre och ges mer adekvat hjälp när olika typer av kompetens kan samordnas.
Minskad rundgång i systemet och minskad felanvändning av systemen.
Större uppmärksamhet på den samlade sysselsättningssituationen och arbetskraftstillgången.
Större rättvisa och ett enklare system för den enskilde.
Administrativa effektivitetsvinster vid sammanslagning av två myndighetsstrukturer.
Det finns problem med en sammanslagen arbetslivsförsäkring enligt denna modell. För det första medför det alltid svårigheter att slå ihop två olika myndighetsstrukturer med olika kulturer. Vi gör dock bedömningen att synergieffekten kraftigt bör överstiga sammanslagningskostnaden. Det är inte heller enbart skadligt att utmana befintliga myndighetskulturer. Inte minst Arbetsmarknadsverket har upprepade gånger kritiserats för effektivitetsbrister som delvis har sin grund i de värderingar som ”sitter i väggarna”.
Harmonisering av ersättningsnivåer och kvalificeringsvillkor erbjuder andra svårigheter att övervinna. A-kassan har ett någorlunda generöst tilltaget golv vilket sjukförsäkringen saknar. Taket i a-kassan uppnås redan vid genomsnittsinkomsten medan sjukförsäkringen ger maximal ersättning vid en inkomst på 7,5 basbelopp, dvs. drygt 24 000 kronor i månaden. Bara att säkerställa likartade golv och tak förutsätter antingen betydande resurstillskott eller justeringar som omfördelar mellan grupperna.
En harmonisering av ersättningsnivåerna medför också förändringar i de incitamentsstrukturer som byggts upp i systemen och som samverkar med olika åtgärdsprogram. Å andra sidan ska dessa svårigheter inte överdrivas. Behovet av motivationsskapande moment bör vara likartat i båda systemen och när en bättre fungerande struktur byggts upp för arbetet med rehabilitering av fysisk och psykisk ohälsa kommer likheten att öka.
För en harmonisering talar dessutom såväl rättviseskäl som pedagogiska skäl. Med samordnade ersättningsnivåer försvinner alla incitament att växla mellan systemen. För medborgaren är det enklare att förhålla sig till och förstå ett sammanhängande system. Det är svårt att värja sig mot misstanken att de jämförelsevis njugga taken i a-kassan har att göra med att detta system i lägre grad angår medelklassen än sjukförsäkringssystemet. Det finns ingen principiellt hållbar grund för att arbetslösa ska ha ett sämre ekonomiskt skydd än sjukskrivna. För övrigt är det önskvärt att över huvud taget utvärdera vilka ersättningsprinciper som bör gälla, och slutsatsen bör kunna generaliseras.
Ur pedagogisk synvinkel är det värdefullt att markera likheten mellan arbetslöshet och långvarig sjukskrivning eftersom det måste stå helt klart att samhället i båda fallen ställer krav och erbjuder stöd som syftar till att återföra förmånstagaren i arbete. En sådan effekt uppnås genom en samordnad försäkring.
En modell för att harmonisera försäkringarnas ersättningsnivåer skulle vara att harmonisera försäkringarnas golv till 200 kronor om dagen samt att därefter utjämna taken på den nivå där de minskade utgifterna från sjukförsäkringen motsvarar de ökade för arbetslöshetsförsäkringen. Det skulle sannolikt motsvara ett tak på 7 basbelopp. Dessa frågor tarvar dock närmare utredning.
Också inträdet i och kvalifikationsgrunderna i ersättningssystemen skiljer sig åt. I sjukförsäkringssystemet ingår en karensdag innan arbetsgivarens sjuklöneansvar inträder. Detta sträcker sig sedan i två veckor innan den statliga sjukförsäkringen tar över. För a-kassan gäller fem karensdagar (arbetsdagar). Huruvida dessa inträdesregler kan och bör harmoniseras vid en sammanslagning av försäkringarna bör utredas. En möjlig lösning skulle här vara att utsträcka karensperioden vid arbetslöshet till den tidpunkt då arbetsgivarnas sjuklöneansvar upphör.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att återkomma med förslag till riksdagen på en samordnad arbetslivsförsäkring i enlighet med det som ovan anförts.
Centerpartiets förslag om en samordnad arbetslivsförsäkring är ett förslag som skulle bidra till ett bättre arbete mot såväl ohälsa som arbetslöshet. I arbetet mot ohälsan har vi även föreslagit en rad andra förslag som bildar ett sammanhållet paket. Vissa av delarna blir inaktuella i takt med att den nya arbetslivsförsäkringen kommer på plats.
Medel reserverade till bidrag omvandlas till aktiva åtgärder i ett samarbete mellan försäkringskassan och andra myndigheter såsom primär- och sjukvården, arbetsförmedlingen och kommunernas socialtjänst. Härigenom kan dels resurser mobiliseras till vård och rehabilitering, dels en bättre helhetsbild av den sjukskrivnes situation uppnås. Erfarenhet från nittiotalets försök med Finsam visar att denna typ av insatser ger mycket god utväxling i form av minskade sjukskrivningstider och därmed förknippade kostnader. Permanent finansiell samordning är grunden för Centerpartiets förslag till rehabiliteringsgaranti och nationell vårdgaranti. Dessvärre har regeringen än en gång avvisat möjligheten att släppa fram den finansiella samordningen, genom att ställa mycket hårda villkor för att finansiell samordning ska få genomföras. Centerpartiet har tillsammans med Folkpartiet föreslagit en förändring av lagstiftningen som radikalt skulle öka möjligheterna till finansiell samordning på alla nivåer. Detta förslag behandlar riksdagen i höst.
Resurserna för rehabiliteringsarbete är idag klart otillräckliga och överblicken över dem begränsad. Enligt Centerpartiet bör omkring 3 miljarder kronor per år anslås till rehabutredningar, för försäkringskassans handläggning och bedömning inklusive finansiering av tvåläkarkontrollerna. Vad som ovan anförts om utökade anslag till försäkringskassorna bör ges regeringen tillkänna.
Efter fyra veckors sjukskrivning ska försäkringskassan/arbetslivskontoret i samarbete med den enskilde, arbetsgivaren och primärvården börja utarbeta en rehabiliteringsplan som i preliminär form ska vara färdig redan efter sex veckors sjukskrivning så att rehab-åtgärder då – om det är medicinskt möjligt – ska kunna inledas. Samarbetsvilja i rehabiliteringsprocessen från den långtidssjukskrivnes sida ska vara ett villkor för att få behålla sin ersättning. Vad som ovan anförts om en rehabiliteringsgaranti bör ges regeringen tillkänna.
Som ovan beskrivits möts den långtidssjukskrivne i behov av rehabilitering ofta av ett dåligt mottagande och otillräckliga insatser. I ett läge när motivationen kan vara låg är det för mycket begärt att den enskilde själv ska kämpa sig till insatser och hålla kontakt med flera olika myndigheter och vård-/rehabiliteringsgivare. Lösningen på grundproblemet är naturligtvis att åtgärda myndighetsstrukturen så att den blir mer transparent – något som skulle bli följden av en samordnad arbetslivsförsäkring enligt ovan. En lösning på kort sikt är att den enskilde efter sex veckors sjukskrivning får sig tilldelad en kontaktperson vid försäkringskassan som samordnar rehabinsatserna och lotsar den enskilde mellan de olika aktörer som kan vara inblandade i rehabplanen och som ansvarar för att planen fullföljs. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Den sjukskrivnes möjlighet att påverka sin rehabilitering är i dagsläget begränsad. Om han eller hon inte vill bekosta rehabiliteringsinsatserna själv gives inget alternativ till att avvakta att försäkringskassan och andra aktörer har tid att ta sig an ens fall. Det är rimligt att den sjukskrivnes möjligheter att påverka rehabiliteringens inriktning stärks inom rimliga ramar. Om försäkringskassan/arbetslivskontoret inte uppfyller sina skyldigheter enligt rehabiliteringsgarantin ska den sjukskrivne ha möjlighet att inom vissa ramar få kostnadsteckning för sådana relevanta rehabiliteringstjänster som hon eller han kan köpa av t.ex. privata aktörer. Sjukskrivna som så önskar ska också ha möjlighet att efter ansökan förfoga över vissa resurser för köp av rehabiliteringstjänster. Vi kallar detta system rehabpeng.
Införandet av en rehabpeng skulle skapa utrymme och marknad för fler aktörer inom rehabiliteringsområdet. Det skulle i sin tur kunna bidra till en snabbare verksamhetsutveckling och ökad effektivitet i hela rehabsektorn.
Vad som ovan skrivits om rehabpeng och fler aktörer inom rehabiliteringsområdet bör ges regeringen tillkänna.
Arbetsgivarna har en mycket viktig roll i Centerpartiets syn på hur rehabiliteringsarbete och förebyggande arbete mot ohälsa bör bedrivas. Det handlar inte bara om att arbeta för att förbättra arbetsmiljön utan även om att arbetsgivaren i många fall tidigt kan varsebli problem som så småningom kan komma att ta sig uttryck i ohälsa, exempelvis trivseln och välbefinnandet hos de anställda eller omvänt, förekomsten av gruppsociala eller sociala problem som t.ex. mobbning och alkoholmissbruk.
Erfarenheter från flera företag och arbetsgivare som arbetat framgångsrikt med de anställdas hälsa visar på stora möjligheter att skapa arbetsmiljöer som minskar sjukskrivningarna. En bra företagshälsovård, möjlighet för de anställda att överblicka och påverka sin arbetssituation, tillgång till friskvård, och ett engagerat ledarskap som ser de anställda och bryr sig om hur de mår är faktorer som till relativt begränsade kostnader har åstadkommit mycket goda resultat.
I rehabiliteringsarbetet är kopplingen till arbetsplatsen ofta en kritisk punkt. Eftersom sjukskrivna efter så kort tid som sex veckor kan börja förlora känslan av förankring på sin arbetsplats är det viktigt att det i rehabiliteringsarbetet finns en koppling till arbetsplatsen.
En del av ansvaret för att minska ohälsan åvilar arbetsgivarna genom att skapa drägliga arbetsmiljöer där medarbetarna känner delaktighet, men också genom att inte felanvända sjukförsäkringssystemet för att slippa ta tag i t.ex. konflikter i personalgruppen. Statistiken visar att olika kategorier av arbetsgivare lyckats ta detta ansvar i varierande utsträckning. Sämst är de offentliga arbetsgivarna och i synnerhet kommunerna. Bäst är småföretagen där sjukfrånvaron genomsnittligt sett är låg. Vissa ekonomiska drivkrafter för arbetsgivarna behövs och bidrar till att premiera de arbetsgivare som tar väl hand om sina anställda.
Det måste dock framhållas att arbetsgivarna ensamma inte kan lösa sjukskrivningsproblemen. När regeringen fullständigt misslyckats att ta sitt eget ansvar att t.ex. organisera och anslå resurser till ett fungerande rehabiliteringsarbete framstår arbetsgivaransvaret som ett desperat försök att skjuta över skulden på arbetsgivarna.
Dagens sjuklöneansvar tar ingen hänsyn till arbetsgivarens storlek och förmåga att bära de merkostnader som blir fallet om någon av de anställda har hög sjukfrånvaro. Det högkostnadsskydd som införts för småföretagare ändrar inte det faktum att arbetsgivaren tvingas ta upp betydande svängningar i sjuklönekostnaderna innan skyddet träder in. Den tredje sjuklöneveckan som infördes i samband med vårbudgeten kompenserades inte med sänkta arbetsgivaravgifter och är i princip liktydigt med en skattehöjning.
Centerpartiet förordar en modell med storleksrelaterat arbetsgivaransvar. För en arbetsgivare med en anställd skulle sjuklöneansvaret enbart sträcka sig en dag, med två anställda, två dagar osv. upp till ett tak vid trettio dagar för arbetsgivare med trettio eller fler anställda. Detta skulle kompenseras av en likformig nedsättning av arbetsgivaravgiften avpassad för ett trettio dagars arbetsgivarinträde. Genom denna konstruktion blir riskexponeringen avpassad efter företagets bärkraft. Med denna modell avpassas riskexponeringen till förmågan att bära den samtidigt som de generellt sett ”duktiga” småföretagarna överkompenseras och de största drivkrafterna läggs på de kategorier arbetsgivare som står för en större del av sjukfrånvaron. Förslaget ingår i vår motion om tillväxt och företagande.
I samband med riksdagens behandling av regeringens proposition 2002/03:89 beslutades att skärpa arbetsgivarnas skyldighet att genomföra rehabiliteringsutredning vid längre sjukdomsfall bland de anställda. Eftersom denna skärpning i första hand riktade sig mot de redan av regler hårt betungade småföretagen, där som regel sjukfrånvaron är låg, bör den korrigeras. Samtliga företag med mindre än femton anställda bör befrias från skyldigheten att genomföra en rehabiliteringsutredning. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Många anställda på större företag har tillgång till någon form av företagshälsovård. SCB:s statistik från 1997 visar att ca 72 procent av de sysselsatta har tillgång till företagshälsovård. Drygt 80 procent av tjänstemän på mellannivå har tillgång till företagshälsovård, någon större skillnad finns inte mellan kvinnor och män. Riksgenomsnittet bland de sysselsatta är 72,2 procent.
Bland företagare är dock anslutningen till företagshälsovård sämre. Det finns även skillnader mellan män och kvinnor som driver företag. 31,2 procent av männen som driver företag har företagshälsovård medan motsvarande siffra bland kvinnor är 18,6 procent. Företagshälsovården utgör för många företag en resurs i arbetsmiljöarbetet. Förslag som förbättrar förutsättningarna för företag att anlita den kompetens för förebyggande insatser som företagshälsovården kan bidra med återkommer i vår motion om arbetsmiljö.
Satsningar på utbildningsinsatser i försäkringsmedicin för intygsskrivande läkare, ytterligare precisering av försäkringsläkarnas uppgifter samt utökade möjligheter för försäkringskassan att begära in sjukintyg från den sjukskrivne är åtgärder som vidtogs i våras för att stärka kontrollen i sjukförsäkringssystemet. Ytterligare insatser kan behövas. En försäkringsläkare bör genomföra en undersökning efter fyra veckors sjukskrivning som förberedelse för utformningen av rehabiliteringsplan. Detta bör ges regeringen tillkänna.
SGI ska beräknas på genomsnittsinkomsten under de senaste 24 månaderna före sjukskrivningsperiodens inledning. Det medför en rättvisare sjukpenning som är bättre anpassad till ett arbetsliv där fler och fler har varierande arbetsinkomster, men innebär också en viss justering nedåt av den genomsnittliga ersättningsnivån vilket något förstärker den enskildes incitament att eftersträva återgång i arbete. Förslag om detta återfinns i Centerpartiets budgetmotion.
De mellan arbetsmarknadens parter avtalade tilläggsförsäkringarna mot inkomstbortfall vid exempelvis sjukdom har stor påverkan på många löntagares incitament att använda socialförsäkringarna. Från detta perspektiv kan det vara önskvärt att tydligare än hittills involvera arbetsmarknadens parter i arbetet mot sjukskrivningarna. Avtalsrätten bör inte inskränkas. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Vid sjukskrivning ska karensperioden motsvara en hel dags arbete oavsett vid vilken tidpunkt på dagen som sjukskrivningen inleddes. Regeringen har upprepade gånger talat om att i detta avseende förtydliga lagen om allmän försäkring. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att återkomma med ett sådant förslag.
De höga sjukskrivningstalen kan i viss utsträckning vara ett resultat av en för låg rörlighet på arbetsmarknaden. Människor söker sig inte i tillräckligt hög utsträckning bort från arbetsplatser där de vantrivs eller arbetsuppgifter som har en negativ hälsoeffekt. Med möjlighet att vara tjänstledig i upp till ett år för att pröva ett nytt jobb sänks tröskeln att lämna den trygghet som en fast anställning innebär. Vad som anförts om att förlänga möjligheten till tjänstledighet för att pröva ett nytt jobb till ett år bör ges regeringen tillkänna.
En nyckelfråga för att få ned kostnaderna för ohälsan är att omgående bromsa ökningen av antalet förtidspensionerade (förmånstagare av sjukersättning och aktivitetsersättning). Genom att minska antalet långtidssjukskrivna minskas också inströmningen till sjuk- och aktivitetsersättningssystemet. Centerpartiet bejakar regeringens förslag att införa en tidsgräns om tre år för beviljad ersättning och därefter bevilja förlängning efter prövning. Det är viktigt att adekvata rehabiliteringsinsatser riktas också till denna grupp. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Det kan däremot ifrågasättas huruvida regeln om att förtidspensionering ska prövas efter ett års sjukskrivning är välgrundad. Risken finns att människor, på grund av bristfälliga rehabiliteringsinsatser, parkeras i förtidspension av huvudsakligen statistik-kosmetiska eller kortsiktiga finansiella skäl. Det är samhällsekonomiskt och humanitärt nödvändigt att ambitionen att återföra människor till arbetskraften inte avslutas efter ett år. Det måste understrykas att nedsatt arbetsförmåga i det arbete den sjukskrivne hade innan han eller hon blev sjuk inte får vara tillräcklig grund för förtidspensionering. Sjuk- och aktivitetsersättning ska bara beviljas om arbetsförmågan av medicinska eller psykiatriska skäl bedöms förhindra återgång till något arbete eller till utbildning som kan leda till anställningsbarhet i ett yrke där de aktuella medicinska eller psykiatriska hindren inte är relevanta. Riksdagen bör av regeringen begära förslag om att 7 kap. 3 § lagen om allmän försäkring (AFL) förtydligas i detta avseende.
Ett problem för förtidspensionerade som försöker återvända till arbetslivet på deltid är att ersättningen enbart kan beviljas motsvarande 25, 50 eller 75 procent. Det kan medföra kraftiga marginaleffekter och därigenom instängningseffekter. Sjuk- och aktivitetsersättningen bör kunna beviljas på ett mer flexibelt sätt. Detta bör ges regeringen tillkänna.
|
Stockholm den 5 oktober 2003 |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
|
|
Annika Qarlsson (c) |
Jan Andersson (c) |
|
Margareta Andersson (c) |
Kenneth Johansson (c) |
|
Birgitta Sellén (c) |
Håkan Larsson (c) |