Folkpartiet liberalerna föreslår i denna motion en ny svensk integrationspolitik. Den gamla har havererat. Friheten för invandrarna föreslås i flera avseenden bli större, men också kraven på att ta eget ansvar. Huvudinslagen är följande:
Jobb- och utvecklingsgaranti. Arbete och egenförsörjning bör gälla som huvudprincip redan från starten i Sverige.
Sysselsättningsmål. Inför ett nytt sysselsättningsmål för en offensiv i utsatta områden – minst 60 procent överallt.
Avskaffa socialbidrag för arbetssökande. Staten ska ha ansvaret för alla arbetsföra.
Språket – nyckeln till integration. Undervisningen i svenska för invandrare måste förnyas.
Utnyttja kompetensen – nytt valideringssystem. ”Validering” av examina genom tester snarare än jämförande pappersstudier.
Tydlighet om toleransens gränser. Sverige ska vara ett multietniskt, tolerant och humant samhälle. I ett liberalt Sverige är det alldeles klart att kvinnor och män har lika rätt att leva sina liv som de själva önskar.
Medborgarskapets betydelse och krav betonas. Krav på viss språknivå för medborgare ska ställas.
Skolan ska användas som murbräcka mot segregation. Skapa magnetskolor i utsatta områden.
Effektivare kamp mot diskriminering.
Den som är vuxen och frisk har ansvaret för sin egen och sin familjs försörjning. Det gäller svenskar och det gäller invandrare. Socialbidrag har utbetalats för slentrianmässigt, och även sedan lagen ändrats och krav på motprestation möjliggjorts är passiviserande bidrag det vanliga. Också låglönejobb är bättre än bidragsberoende.
Nackdelarna med att hamna i bidragsberoende är så stora att en ”jobb- och utvecklingsgaranti” bör gälla för flyktinginvandrare likaväl som för andra långtidsarbetslösa och personer som kan arbeta men som har slagits ut från arbetsmarknaden. Det innebär att det allmänna, när arbete inte kunnat ordnas på vanligt sätt, ”skapar” en övergångssysselsättning, där det kombineras ett arbetsmoment med en utvecklingsdel till en ersättning som är högre än socialbidrag men lägre än lägstalönerna på den ordinarie arbetsmarknaden. Folkpartiet liberalerna har en modell för en sådan ny arbetsmarknadspolitik. Den innehåller ett kraftigt bantat AMS för myndighetsbesluten, ett större utbud av olika arbetsförmedlingar, ”jobb- och utvecklingsgaranti” och ”bemanningspooler”, administrerade av bemanningsföretag, där arbetslösa får övergångssysselsättning i de fall företaget inte kunnat förmedla ett arbete på den ordinarie arbetsmarknaden.
Byråkrati och omhändertagandementalitet ska ersättas av effektivitet, handling och krav – krav på alla de inblandade och på oss alla, krav på att inte låta den massiva utslagningen från arbetsmarknaden som har pågått under så lång tid fortsätta. Det finns likheter mellan Folkpartiet liberalernas förslag på detta område och regeringens utredning om mottagandet och introduktionen för flyktingar som presenterades i september 2003. Det är förvisso bra att Socialdemokraterna försöker kopiera Folkpartiets politik, men regeringens angreppssätt är alltför myndighetsfokuserat. Som vanligt tappas den enskilde individen bort. Utredningen lider stort av bristen på en klar arbetslinje och ett valfrihetsperspektiv.
En reformerad arbetsmarknadspolitik ska vara som mest ambitiös där den behövs som mest. Det mål om 80 procents sysselsättning som regeringen satt upp räcker inte så länge det finns stora områden där sysselsättningen är mycket lägre. I 15 av de 24 förortsområden som ingick i den s.k. Storstadssatsningen hade bara runt hälften, eller ännu färre av de i arbetsför ålder (personer 20–64 år), arbeten 2001. Folkpartiet liberalerna vill därför införa ett sysselsättningsmål som går ut på att minst 60 procent av alla i arbetsför ålder i varje kommun eller i varje större bostadsområde ska ha ett arbete.
Ett stort problem är att fullt arbetsföra människor – i första hand nyanlända invandrare – har hänvisats till kommunernas socialkontor och inte får del av arbetsförmedlingens resurser för att hjälpas till ett arbete eller en utbildning. Folkpartiet liberalerna vill att alla arbetsföra som söker arbete ska omfattas av arbetsmarknadspolitiken och således vara ett statligt ansvar. Ingen som är arbetsför ska heller behöva leva på socialbidrag. Arbetssökande, som inte har rätt till arbetslöshetsersättning, bör istället få en dagpenning som är något högre än försörjningsstödet under förutsättning att hon eller han deltar i någon form av åtgärd.
Erfarenheterna av många år med svenska för invandrare, sfi, visar att nya grepp är nödvändiga. Ett sådant är att invandrarna själva ges makt att välja utbildningsanordnare genom en ”sfi-peng”. Ett annat är att inom ramen för den föreslagna jobbgarantin i högre grad kombinera språkinlärningen med arbete. Kravet på godkänd sfi bör rensas ut ur begreppet ”anställningsbar”, och även personer med dåliga språkkunskaper ska kunna få hjälp av arbetsförmedlingen. Det bästa torde i de flesta fall vara en mycket kort introduktionskurs och därefter arbete kombinerat med fortsatt språkinlärning. Undervisningsgrupperna bör sättas samman så att eleverna har likartad utbildningsbakgrund.
Flera av de förslag som lyfts fram i regeringens utredning om sfi-undervisning är goda och bär tydlig folkpartiprägel. Utredningens förslag om att sfi ska upphöra som separat skolform och omfattas av samma krav på kvalitet och uppföljning som Vuxenskolan, samt betoningen på möjligheten att kombinera svenskstudier med praktik och andra studier, överensstämmer med Folkpartiet liberalernas linje. Även här försummas den valfrihet för individen som Folkpartiet utgår från. Verklig integration förutsätter att den enskilde ges mer makt över och ansvar för sin egen situation.
Att rätt värdera och jämföra (”validera”, ”ekvivalera”) invandrares studieresultat och kompetens är viktigt. Den väg som valts innebär att på byråkratisk väg jämföra kursplaner, examenskrav etcetera. Metoden har visat sig mycket tidsödande och komplicerad. Den tycks inte leda till de radikala förändringar i rekrytering av utländska akademiker som landet behöver. Denna typ av validering är oftast inte den mest effektiva, utan Folkpartiet liberalerna vill dessutom införa allmänna tester som genomförs ofta och vid regelbundet återkommande tillfällen på de flesta av landets högskolor och universitet. Vi vill även införa förberedande kurser enligt amerikansk förebild.
De ovan nämnda testen kan likna de tävlingar (concour) som regelbundet anordnas i Frankrike där en akademiker alltid har chansen att gå vidare från en kunskapsgren till en annan om han/hon når ett bra resultat i testen. På så sätt skulle man både praktiskt och effektivt kunna kontrollera sökandes möjligheter att klara av yrkesarbetets krav i olika sammanhang.
Sverige ska vara ett multietniskt, tolerant och humant samhälle. De allra flesta svenskar och invandrare lever efter dessa grundläggande värderingar. I ett samhälle kan skilda livsstilar och trosuppfattningar existera sida vid sida så länge de hålls samman av en gemensam kärna av värderingar som alla accepterar. Den gamla regeln gäller: friheten kan sträckas ut ända till den punkt där den inskränker andras motsvarande frihet. I huvudsak har detta också fungerat väl under årtionden av relativt omfattande invandring. Men vi ska inte tolerera intoleransen, när en människas frihet kränks måste vi som liberaler reagera. I arbetet för att stå upp för tolerans är det centralt att inkludera invandrare och invandrarorganisationer.
Ingen får i ett liberalt Sverige upprätthålla kvinnoförtryck, könsstympning och tvångsäktenskap. Även då dessa fenomen endast berör en mindre del av befolkningen får vi inte blunda för att de existerar i vårt land. I det Sverige liberaler och andra goda krafter byggt genom mer än hundra års politisk kamp är det en ”hederssak” att kvinnor har samma rätt att välja livsväg som män och att yttrandefriheten gäller alla. Barnäktenskap faller utanför den människo- och samhällssyn som är grundläggande i ett liberalt Sverige.
Vi tror att frågor kring det svenska medborgarskapet är viktiga, också i ett integrationsperspektiv. Vi menar att möjligheten till medborgarskap tidigt ska stå klar för invandrare som kommer hit. Medborgarskapet ger unika rättigheter, till exempel rösträtt i riksdagsval och en ovillkorlig rätt att stanna i Sverige, som inte kan uppnås på annat sätt. Men medborgarskapet ska också vara förenat med vissa tydliga krav. Dit hör exempelvis att inte bedriva brottslig verksamhet under den tid man har uppehållstillstånd. Det ska alltså vara något eftersträvansvärt att bli svensk medborgare. Med denna syn är det naturligt att själva erhållandet av medborgarskapet förknippas med en viss högtidlighet. Med denna syn är det också naturligt att acceptabla kunskaper i svenska språket i normalfallet blir ett krav för medborgarskap.
Skolor i utsatta områden borde vara de bästa skolorna. Förbättrade möjligheter att fritt välja skola, extra satsningar på skolor där många har invandrarbakgrund och uppbyggnad av så kallade magnetskolor kan locka människor att bosätta sig och bo kvar i utsatta områden. Tydliga mål och utvärderingar, extra tid för elever som behöver det samt fokus på svenska, matematik och engelska behövs för att skapa en skola där alla kan lyckas. Modersmålsundervisning (som förr kallades hemspråksundervisning) har också en viktig roll att spela i integrationen, men ska förläggas så att den inte tar tid från ordinarie ämnen.
Behandlingen av, även högt kvalificerade, personer med invandrarbakgrund på arbetsmarknaden visar att diskrimineringen är ett faktum. Antalet anmälningar växer också men antalet fällande domar är inte särskilt stort. En åtgärd vore att samla och därmed förtydliga den diskrimineringslagstiftning som finns. Vi säger dock, av såväl principiella som praktiska skäl, nej till regelverk om så kallad positiv särbehandling på grund av etnicitet. Sådana regler riskerar att både skapa motsättningar och bli ett slag i luften.
1 Folkpartiets 9-punktsprogram för integration 1
2 Sammanfattning 2
3 Innehållsförteckning 5
5 Förslag till riksdagsbeslut 6
6 Sverige, ett delat land 8
6.1 Sverige glider isär 8
6.2 Strukturella problem 10
6.3 Se möjligheterna, riv hindren! 11
7 Arbete är nyckeln till integration 11
7.1 Jobb genom företagande 12
7.2 Arbete och egenförsörjning redan från början 13
7.3 Bättre kunskaper i svenska – dock ej som förutsättning för anställning 14
7.4 Vägen från bidragsberoende – nödvändig men inte så lätt 15
7.5 Inför ett sysselsättningsmål – 60 procent överallt 17
7.6 Goda exempel 17
7.7 Inga socialbidrag till arbetsföra 18
7.8 Inför en jobb- och utvecklingsgaranti 18
7.9 Öppna arbetsmarknaden för ”outsiders” 19
7.10 Inför allmänna test som en form av validering 20
8 Förtydliga toleransens gränser 20
9 Kvinnoförtryck 22
10 Medborgarskap 24
11 Skolpolitiken som murbräcka mot segregation 25
11.1 Krav och tydliga mål ger resultat 26
11.2 Hårdsatsa på läsning – tidigt! 26
11.3 Skapa magnetskolor 27
11.4 Bryt boendesegregationen genom fritt val av skola 28
12 Frihet att välja bostadsort – ej fast i förorten 28
12.1 Skapa en positiv spiral 29
12.2 Möjligheten att äga sin bostad 29
12.3 Bostadsbristen skapar segregation 30
13 En effektivare diskrimineringslagstiftning 30
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om strukturella problem och omhändertagandementalitet som hinder för integration.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för nya jobb genom förbättringar för företagande.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbete och egenförsörjning för nyanlända asylsökande och invandrare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att förbättra mottagandet av asylsökande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att förbättra svenskundervisningen för invandrare.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att minska bidragsberoende.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att införa en jobb- och utvecklingsgaranti för långtidsarbetslösa och invandrare som har fått uppehållstillstånd men står utanför arbetsmarknaden.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nytt sysselsättningsmål.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda frågan om att alla arbetssökande skall omfattas av arbetsmarknadspolitiken och således vara ett statligt ansvar.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en dagpenning för arbetssökande som inte är kvalificerade till arbetslöshetsersättning.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fortsatt reformering av arbetsmarknaden.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa allmänna test som en form av validering av utländska examina.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att friskolor som inte följer läroplanens mål bör få sina tillstånd indragna.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att polisen breddar sin kulturella kompetens i syfte att bättre kunna informera om invandrarkvinnors rättigheter, kunna ta emot anmälningar om våld mot kvinnor och utreda dessa brott.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att möjligheterna till svenskundervisning för invandrarkvinnor bör förbättras.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att motverka kvinnlig könsstympning.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att motverka tvångsäktenskap och barnäktenskap.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det bör bli möjligt för socialtjänsten att i extrema fall agera för en minderårig utan vårdnadshavarens kännedom.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medborgarskapsceremonier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att acceptabla kunskaper i svenska språket bör vara ett krav för medborgarskap.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en utredning om hur språktest bör utformas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av tydliga mål och utvärderingar i skolan.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det s.k. LUS-projektet och att det bör få genomsyra hela skolan.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om modersmålsundervisning.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att skapa magnetskolor och göra extrasatsningar på skolor i utsatta områden.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att tillåta fritt val av skola som ett sätt att motverka segregation.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att ”lyfta” socialt utsatta områden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att möjligheten att äga sin bostad leder till ökad integration snarare än till ökad segregation.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att få fart på bostadsbyggandet i syfte att motverka segregation.7
1Yrkande 2 hänvisat till NU.
2Yrkandena 5, 12, 13, 15, 22–26 hänvisade till UbU.
3Yrkandena 6, 16 och 18 hänvisade till SoU.
4Yrkandena 7–1 hänvisade till AU.
5Yrkande 14 hänvisat till JuU.
6Yrkande 17 hänvisat till LU
7Yrkandena 28 och 29 hänvisade till BoU.
Sverige har i århundraden varit ett land präglat av både in- och utvandring. Ett välkänt exempel på invandring är vallonerna från det nuvarande Belgien, som hade avgörande betydelse för utvecklandet av den svenska bergshanteringen. Tiotusentals svenskar är idag ättlingar till dem som flyttade hit. Men vallonerna är inte alls ensamma. En rad andra invandrargrupper har satt sin prägel på Sverige: judar, italienare, greker, finländare, balter m.fl. Utan dem hade Sverige varit något annat – sämre.
Under 1800- och början av 1900-talen var huvudriktningen den motsatta: motsvarande en fjärdedel av befolkningen utvandrade, de flesta till USA. Utan dem hade USA varit något annat – sämre.
De som utvandrade till USA var dels sådana som vi idag skulle kalla flyktingar – de flydde undan religiös och politisk förföljelse –, dels sådana som i dagens debatt ofta kallas ”ekonomiska flyktingar”. Människorna utvandrade med andra ord från uselhet och fattigdom, för att söka efter drägliga möjligheter att försörja sig i ett annat land.
Under senare delen av 1900-talet har invandringen till Sverige blivit mer omfattande än tidigare. Resultaten är både positiva och negativa. Invandringen har vitaliserat Sverige och i stort varit positiv för den ekonomiska utvecklingen. Ändå måste man konstatera att integrationspolitiken misslyckats på många sätt. Sverige har blivit ett uppdelat land.
Efterkrigstidens integrationspolitiska målsättning var att ”assimilera” invandrarna. ”Assimilera” betyder ungefär ”göra lika” – invandrarna skulle bli lika dem som redan bodde här. Assimilering utmönstrades som mål för invandrarpolitiken på 1970-talet – men vad kom egentligen istället? Det råder ett besvärande politiskt vakuum mellan målsättningen att skapa ett mångkulturellt, tolerant land med integration utan assimilation, och verklighetens segregerade förorter, rotlöshet och pyrande främlingsrädsla.
Segregationen växer i Sverige. Skillnaden mellan det ”svenska” Sverige och det ”nya” Sverige, betongförorternas Sverige, blir allt större. Det finns unga människor som lever i Sverige idag som inte känner någon vuxen i sin närmiljö som försörjer sig på eget arbete. De vuxna de känner är människor som tyvärr har för mycket ”fritid” och för lite framtid. I sådana miljöer riskerar en känsla av utanförskap, liksom missbruk och brottslighet, att slå rot.
Omkring en miljon av Sveriges invånare är födda i andra länder och 1,8 miljoner har utländsk bakgrund. Sysselsättningsgraden bland de utrikes födda var, enligt SCB:s arbetskraftsundersökning, under 2002, 61,8 procent, att jämföra med totalbefolkningens 74,9 procent. Under samma period var 10,3 procent av de utrikes födda arbetslösa, bland totalbefolkningen 4,0 procent. En undersökning gjord år 2000 visade att endast 40 procent av de utlandsfödda akademikerna har ett arbete som motsvarar deras utbildningsnivå. Motsvarande siffra för inrikes födda var 90 procent (Integrationsverkets ”Rapport – integration 2002”).
Dessa nedslående siffror är en del av en långsiktig försämring av invandrarnas arbetsmarknadssituation med början redan på slutet av 1970-talet i samband med den svenska ekonomins avtagande växtkraft och eftersläpning i förhållande till andra utvecklade länders ekonomier. Vi kan sammanfatta denna långsiktiga utveckling med hjälp av ett citat från en artikel som professor Jan Ekberg och fil dr Mats Hammarstedt publicerade i senaste numret av Ekonomisk Debatt (2002:4, sid 350–351):
Fram till mitten av 1970-talet var invandrarna väl integrerade på arbetsmarknaden. Detta gällde även för flyktingar som då hade kommit till Sverige (...) Under slutet av 1970-talet uppkom de första tecknen på ökad arbetslöshet bland invandrare. Försämringen blev allt tydligare under 1980-talet trots den dåvarande kraftiga högkonjunkturen i svensk ekonomi med stor efterfrågan på arbetskraft och trots genomsnittligt hög utbildningsnivå bland 1980-talets nyinvandrade (...) Under 1990-talets lågkonjunktur förstärktes dessa tendenser ytterligare och för vissa invandrargrupper måste nu arbetsmarknadsläget betraktas som katastrofalt dåligt. Från mitten av 1990-talet har dock en viss stabilisering skett och under de senaste årens konjunkturuppgång har också en svag förbättring skett men förbättringen är ojämnt fördelad mellan olika invandrargrupper. För gruppen utrikes födda i dess helhet är fortfarande sysselsättningsgraden väsentligt lägre och arbetslösheten väsentligt högre än för infödda.
Våra segregerade förorter har aldrig under en jämförbar period varit så utsatta som idag. Det finns bostadsområden där bidragsberoende är regel och arbete undantag. Detta kommer till uttryck i såväl personliga tragedier som pyrande konflikter som bryter ut här och var på skolgårdar, gator och torg. Socialdemokraterna har styrt landet under en av de längsta högkonjunkturerna i modern historia, och ändå ser Sverige ut som det gör. Segregation och utanförskap är kanske ett av de största politiska misslyckandena i modern svensk tid.
Samhällsdebatten har under de senaste åren alltmer präglats av uppgivenhet inför segregationen och utanförskapet. Ett stort antal undersökningar kastar ett starkt ljus över en politisk paradox. Svensk invandrar- och integrationspolitik har sin grund i en välvilja som i praktiken har fått motsatt effekt. Grundtanken med hela systemet har varit att ge nykomlingarna en god start i det nya landet. I verkligheten har ett enormt maskineri av byråkrater, projektledare, kuratorer och bidragsgivare satt fast sina klienter i maktlöshet. Maktlöshet som leder till vanmakt som leder till utanförskap.
Den socialdemokratiska regeringen har aldrig velat se eller ta tag i dessa problem. Istället försöker man skylla problemen på andra, genom att bl.a. hävda fördomar och diskriminering som de enskilt viktigaste förklaringarna till utanförskapet. Frågan är dock hur det kommer sig att Sverige lyckas så mycket sämre än de flesta andra länder i integrationshänseende. Hur kan vi förklara många invandrargruppers extremt låga arbetsmarknadsdeltagande i Sverige, när samma grupper gör mycket bra ifrån sig i andra länder? Inget tyder på att just svenskar är mer fördomsfulla eller ”rasistiska” än andra länders medborgare. Det går heller inte, som regeringen gärna gör, att skylla allt på den privata sektorn. Organisationen Svenskt Näringsliv har påpekat att antalet personer med invandrarbakgrund är betydligt lägre i den offentliga sektorn än i den privata. Trots att det privata näringslivet bara sysselsätter 67 procent av dem som arbetar i Sverige, arbetar 87 procent av de sysselsatta invandrarna där. Faktiskt är det så att om offentlig sektor sysselsatte en lika stor andel utlandsfödda som den privata gör, skulle de utlandsföddas arbetslöshet vara lika med noll.
Denna ovilja att se och erkänna sina egna misslyckanden har kostat Sverige alldeles för mycket. Det är hög tid att ta itu med de verkliga problem som föder utanförskapet och skapa en verkningsfull integrationspolitik baserad på ett solidaritetsideal som vill frigöra individernas egen kraft.
Folkpartiet liberalerna tror inte att det finns några patentlösningar på segregationens problem, men i dagens politiska läge är det möjligt att peka ut en rad konkreta problem att åtgärda, liksom systemfel och strukturer som skapar murar. Det handlar inte om att ersätta en trollformel med en ny, utan om att skapa jämlika villkor för människor oavsett bakgrund att leva och verka i Sverige.
När människor lyckas få asyl i eller invandra till Sverige möter de en ännu högre mur än gränskontrollens: muren som hindrar dem att verkligen bli insläppta i det svenska samhället. Diskriminering och fördomar mot invandrare är ett stort hinder, men kan ej sägas utgöra huvudförklaringen till de stora skillnader som finns i sysselsättningsgrad mellan utlandsfödda och svenskfödda. Huvudförklaringen finns snarare i de verkliga strukturer som idag hindrar hundratusentals gamla och nya svenskar från att leva värdiga och produktiva liv. Det handlar om skatter som hindrar arbete och företagande, om rigida arbetsmarknadslagar och krångliga regler för nyföretagande, om bidragssystem som hindrar egenförsörjning samt om en utbredd ”omhänder-tagandementalitet” i samhällssystemet.
”Ta hand om”-mentaliteten bygger i mångt och mycket på grova generaliseringar och ett illa dolt förakt mot dem som söker sig till oss. Människor från jordens alla hörn klumpas ihop under samlingsnamnet invandrare och klassas kollektivt som svaga. En analfabet från ett land har inte särskilt mycket gemensamt med en jurist från ett annat land. Men om dessa två flytt till Sverige är deras identitet ”invandrare” och de är därmed ”svaga” och ”i behov av omhändertagande”. De ses som personer med gemensamma problem och likadana behov. Visst innebär det vissa gemensamma referensramar att ha invandrarbakgrund. Men olikheterna mellan individerna i den grupp som går under samlingsnamnet invandrare är enorma och deras kraft är inte att tveka om.
Denna kollektivistiska, ja föraktfulla, syn är en viktig förklaring till att integrationspolitiken misslyckats. För att ta ett enkelt exempel: det är klart att undervisningen i svenska för invandrare knappast blir någon succé om hjärnkirurger och analfabeter ska gå i samma klass. Men problemet är inte bara detta. Det allvarligaste är att man inte har låtit individerna välja. Man har trott att en byråkrati vet bäst och därför har sådana situationer uppkommit. Sin vana trogen har socialdemokratin underkastat människorna andras makt istället för att lita på individens egen kraft och den förmåga att bestämma själv som varje individ besitter, oavsett födelseort, hudfärg eller religion.
Så länge som ”ta hand om”-modellen fortsätter att råda i det svenska samhället kommer vi inte att se en förbättring i integrationspolitiskt avseende. Vi kan använda vilka vackra ord som helst, ta beslut, skriva avtal med kommunerna, författa personliga handlingsplaner för invandrare som aldrig har fått arbete i Sverige. Ingenting kommer att ändra sig om inte individerna själva och deras civila gemenskaper får praktiska möjligheter att själva agera, ta initiativ, förverkliga egna planer och verka för att tillfredsställa egna behov. Integrationen blir inte ett faktum så länge som de människor som förväntas integrera sig i samhället inte får tala och agera för sig själva. Därför är Folkpartiet liberalernas motto ”Du ska bestämma” lika relevant för en lyckad integrationspolitik som för ett bra samhällsliv i övrigt. Vad som ovan anförts om strukturella problem och omhändertagandementalitet som hinder för integration bör riksdagen ge regeringen till känna.
Människor – oavsett var de är födda – kan inte älska ett land som med hjälp av bidrag håller dem utanför det aktiva livets arenor. Detta föder bara förakt, frustration och konflikter. Människor kan bara älska det land som uppmuntrar dem att själva ta itu med sina liv och stöder dem i ansträngningen att lyckas. Målet med en liberal integrationspolitik är därför detsamma som för all liberal socialpolitik: att var och en ska ta makten över sitt liv och själv kunna forma sin framtid i en fri samverkan med andra människor.
Att häva utanförskapet, bryta vanmakten och bejaka integrationen är för oss liberaler en av dagens största utmaningar. Vi måste därför börja se möjligheterna. Sverige behöver en ny integrationspolitik – en politik som frigör den enskildes initiativkraft. Det är varken stat eller kommun som har ansvar för att lyfta den enskilde invandraren – det ansvaret har hon eller han själv. Men ska den enskilde lyckas måste redskap ges och hinder undanröjas.
Absolut avgörande för att nå makten över sin egen vardag är givetvis arbete. Att kunna försörja sig själv och sina nära med det egna arbetet ger självrespekt. Ett aktivt arbetsliv är nyckeln för lyckad integration i hela samhällslivet. Permanent arbetslöshet är lika med permanent utanförskap.
Folkpartiet liberalerna anser att dagens arbetsmarknadspolitik måste reformeras. Att avstå från att förnya vore att svika alla dem som idag på ett eller annat sätt kommit i kläm i den stelbenta arbetsmarknadspolitiken. Arbetsmarknaden måste också breddas. Genom att stimulera jobb, inte minst inom tjänste- och servicesektorn, ökar man utbudet av arbetstillfällen, även för dem som saknar utbildning eller inte har arbetslivserfarenhet.
Den allmänna förändring av politiken som krävs för att skapa nya arbeten är självklart den huvudsakliga lösningen för att de nya svenskarna ska komma in på arbetsmarknaden. Genom en ny syn på företagare och enklare regler för företagande, sänkningar av arbetsgivaravgifter och av tillväxtfientliga skatter kan många nya arbeten uppstå.
I sammanhanget är det intressant att konstatera de nya svenskarnas betydelse för företagandet i Sverige. En LO-rapport från 1999 visar att vart femte nytt svenskt företag startas av en person med utländsk bakgrund, det finns 70 000 företag i Sverige som drivs av personer med invandrarbakgrund och i dessa företag arbetar 250 000 människor. Även om många av de nya svenskarna befinner sig i utanförskap och arbetslöshet är det viktigt att bilden inte tecknas alltför svart. Invandrarföretagarna är av central betydelse för skapandet av välstånd i Sverige, och genom förbättrade villkor för företagande kan dessa företag växa och nya startas.
Vi vill särskilt påminna om tjänstesektorns betydelse för nyföretagande och nya arbetstillfällen. Det finns idag en stor efterfrågan på hushållsnära tjänster. Det höga skatteuttaget hindrar dock efterfrågan och utbud från att mötas på en vit marknad. En effekt av detta är att svartjobben frodas. En massa människor gör hederliga arbeten men med ohederlig bokföring. För att efterfrågan på hushållstjänster ska ta fart krävs bl.a. rejäla skattelättnader på dessa tjänster.
Regelverk och administration kring företag är krångliga och illa anpassade till små företags verklighet. Ibland vet inte ens ansvariga myndigheter hur reglerna ska tolkas. Det är ett hinder för alla företagare, men kanske i synnerhet för dem som inte har svenska som modersmål.
Egenföretagare bör kunna lämna en förenklad företagsdeklaration, precis som privatpersoner, och de blanketter som är nödvändiga bör förenklas för egenföretagare. Dessutom bör enkla ”startpaket” för företagare finnas tillgängliga för egenföretagare, för att förenkla för enskilda personer att starta företag.
En blivande enmansföretagare i tjänstesektorn riskerar att uppfylla nästan samtliga kriterier för avslag på en ansökan om F-skattsedel. Vi menar att den enskilde själv bör få avgöra om han/hon bedriver näringsverksamhet som ”anställd” eller uppdragstagare. Skattemyndigheten ska inte kunna ”överpröva” människors affärsidéer på det sätt som sker idag. Alla som vill ska kunna få en F-skattsedel.
En blivande entreprenör ska inte behöva ägna dagar och veckor åt att orientera sig i blankett- och skattedjungeln. ”Starta-eget-paket” ska finnas tillgängliga på alla skattekontor. De kan t.ex. innehålla en beställningskupong för F-skattsedel, en begriplig informationsskrift om regler för beskattning, bokföringskrav, en instruktion om hur man skaffar behövliga tillstånd och bevis, en enkel kassabok för bokföring samt en förenklad företagsdeklaration. Mycket av detta bör vara möjligt att utföra över Internet. Vad som ovan anförs om åtgärder för nya jobb genom förbättringar för företagande bör riksdagen ge regeringen till känna.
Om utbudet av arbetstillfällen ökar så förbättrar det per automatik samtliga arbetslösas möjligheter att få ett arbete. Men utöver en annan ekonomisk politik för nya arbeten krävs också flera specifika åtgärder för att förbättra situationen för de nya svenskarna.
Många nyanlända flyktingar och invandrare som kommer till vårt land får inte möjlighet att arbeta och utbilda sig medan de väntar på uppehållstillstånd. De fastnar redan från början i bidragsberoende och utanförskap. Den långa väntan på flyktingförläggningen på en vettig introduktion och ett jobb passiviserar och bryter ner människor. Riksrevisionsverket (RRV) konstaterar i en rapport som presenterades i september 2002 att bristerna i mottagningssystemet är påtagliga och att varken regeringen eller Migrationsverket vidtagit nödvändiga åtgärder för att åstadkomma förbättringar. Kritiken är svidande. Otydliga mål för verksamheten, en svag individanpassning, undermålig svenskundervisning och brister när det gäller att låta asylsökande praktisera och arbeta är några av de problem med systemet som RRV pekar på. ”Förändringen av attityden från omhändertagande och planering över de sökandes huvud till en verksamhet där de sökande själva är delaktiga och drivande, har ännu inte förverkligats”, skriver RRV och sätter därmed fokus på själva kärnan i det misslyckade systemet. Redan maktlösa individer görs än mer maktlösa. Systemet skapar personliga tragedier och försvårar kraftigt förutsättningarna för en lyckad integration.
En grundläggande åtgärd är att korta handläggningstiderna för asylärenden och andra uppehållstillståndsärenden. Kortare handläggningstider är med all säkerhet även det bästa sättet att stävja missbruk av asylrätten.
Under den väntan på uppehållstillstånd som trots allt uppstår bör arbete och egenförsörjning vara regel. Att redan från första början få möjlighet till en meningsfull sysselsättning är avgörande för chanserna att lyckas i sitt nya land. Utgångspunkten är främst att den enskilde skaffar sig ett jobb på den öppna arbetsmarknaden. För att göra detta möjligt bör provisoriska arbetstillstånd ges till alla vuxna som väntar på beslut om sina asylärenden. Subventionerad arbetspraktik och studier kopplade direkt till yrkeslivet och varvade med språkundervisning bör annars erbjudas den enskilde asylsökande eller invandraren.
Det normala idag är att en nyanländ flykting eller invandrare väntar i många månader innan hon eller han hänvisas till en sfi-utbildning (svenska för invandrare), som pågår fyra timmar per dag under ett till ett och ett halvt år. Det förekommer att utbildningstiden blir ännu längre. Från integrationssynpunkt blir väntetiden och sfi-tiden ofta negativ. Det beror primärt inte på själva språkundervisningen utan på att perioden av bidragsberoende och relativ sysslolöshet blir för utdragen. Det man lär sig på ”sfi:n” får man inte utnyttja i praktiken, eftersom man sällan arbetar eller träffar några svenskspråkiga.
Det finns naturligtvis exempel på att den nuvarande modellen fungerar bra, men vi tror att ”arbetslinjen” är bättre i normalfallet, alltså att en person efter en mycket kort introduktionskurs får ett arbete som varvas med språkstudier. På jobbet får man använda det man lär sig på språkkursen. Idealet är att den som kommer ny till Sverige bör vara i arbete inom några veckor. Naturligtvis måste arbetsuppgifterna anpassas till personernas svenskkunskaper, och det blir ekonomiskt möjligt genom att arbetsgivare som anställer personer i den situationen kan få särskilda bidrag.
Detta är också syftet med jobb- och utvecklingsgarantin för dem som inte hittar vägar till den öppna arbetsmarknaden. För samhället blir det ändå billigare än idag, då långtidsarbetslösa får bidrag utan att arbeta. Vad som ovan anförts om arbete och egenförsörjning för nyanlända asylsökande och invandrare samt åtgärder för att förbättra mottagandet av asylsökande bör riksdagen ge regeringen till känna.
Den utredning om flyktingmottagande och introduktion (SOU 2003:75), som presenterades i september 2003, bär tydliga spår av Folkpartiet liberalernas förslag. Det är förvisso bra att Socialdemokraterna försöker kopiera Folkpartiets politik, men regeringens angreppssätt är alltför myndighetsfokuserat. Som vanligt tappas den enskilde individen bort. Utredningen saknar en skarp linje vad gäller arbetsdelen, att jämföra med Folkpartiet liberalernas egna förslag som utvecklas under rubrik 6.5, 6.7 och 6.8.
Betydelsen av goda kunskaper i svenska måste betonas. Erfarenheterna av några årtionden med svenska för invandrare (sfi) visar dock att nya grepp är nödvändiga.
Endast mellan 20 och 30 procent av eleverna lämnar undervisningen med godkänt betyg efter tre till fyra års studier. En viktig orsak till de svaga resultaten är att utbildningen inte är individualiserad. Fortfarande finns det sfi-klasser i landet där akademiker läser tillsammans med analfabeter. Ett så grundläggande elementärt pedagogiskt faktum som att studievana är av mycket stor betydelse för hur kunskapsinhämtning sker glöms bort när det gäller gruppen invandrare. Självklart måste undervisningen förändras i grunden. Den måste läggas upp annorlunda för den som har fem års universitetsstudier än för den som inte har en avslutad skolgång. Att behärska skriftspråket är extra viktigt för människor som arbetar inom olika kunskapsyrken. Särskilda träningsprogram med betoning på skriftspråk och yrkesspråk bör utformas.
På vissa håll i Sverige krävs i princip godkänd sfi för att en person överhuvudtaget ska kunna få ett arbete. Samtidigt dröjer det ofta alldeles för långt tid innan svenskundervisningen kan påbörjas. Under 1999 var det endast i var fjärde kommun som den nyanlände påbörjade svenskundervisningen omedelbart. Godkäntkravet och den långa väntetiden sätter hinder för såväl möjligheten att lära sig svenska som att snabbt kunna få ett arbete.
Det behövs därför större flexibilitet i svenskundervisningen. För invandrare med tillfälliga arbeten eller praktik på någon arbetsplats bör det även finnas möjlighet till deltidsstudier med anknytning till det egna arbetet. Skolverket presenterade under 2002 nya kursplaner för sfi-undervisningen, med fler studievägar och större flexibilitet för att underlätta att kombinera studierna med förvärvsarbete eller praktik. Det är steg i rätt riktning, men det behövs fler reformer än så. Vi menar att fler av förslagen i regeringens nyligen presenterade sfi-utredning (SOU 2003:77) är goda och bär tydlig folkpartiprägel. Utredningens förslag om att sfi ska upphöra som separat skolform och omfattas av samma krav på kvalitet och uppföljning som Vuxenskolan, samt betoningen på möjligheten att kombinera svenskstudier med praktik och andra studier, överensstämmer med Folkpartiets linje. Men även här försummas den valfrihet för individen som Folkpartiet liberalerna utgår från. Verklig integration förutsätter att den enskilde ges mer makt över och ansvar för sin egen situation.
Folkpartiet menar att kravet på godkänd sfi bör rensas ut ur begreppet ”anställningsbar”. Härmed kan den enskilde snabbt få ett arbete, samtidigt som möjligheterna att lära sig svenska kan förbättras avsevärt.
Idag sker i princip all undervisning i kommunal regi. Endast 20 kommuner anlitar studieförbund, folkhögskola eller annan privat anordnare. I syfte att förbättra sfi-undervisningens kvalitet är det angeläget att öppna för privata alternativ.
Även på detta område bör utgångspunkten vara att betona invandrarnas eget ansvar. Idag dominerar en modell för undervisningen; vi har beskrivit andra modeller. Men det kan naturligtvis finnas ytterligare modeller och metoder. Vi vill ge invandrarna möjlighet att välja. Men hjälp av bra information och råd från landsmän som kommit tidigare anser vi att invandrarna själva ska kunna avgöra hos vilken utbildningsanordnare de ska få sin sfi. Det kan ske genom en ”sfi-peng”. Vad som här anförts om åtgärder för att förbättra svenskundervisning för invandrare bör riksdagen ge regeringen till känna.
En stor andel nya svenskar är fast i bidragsberoende. Ett exempel, som vi redan nämnt och som belyser hur det kan vara, är att av de flyktingar och anhöriga som kom till Sverige 1995 klarade endast 13 procent sin försörjning utan bidrag tre år senare. Med tanke på att de flesta som kommer är vuxna med sin grundutbildning avklarad är det naturligtvis en orimlig siffra. Bidragsberoendet tar snabbt död på skaparkraften och skapar passivitet. Ju längre tid en person är utan sysselsättning, desto svårare blir det att hitta ett arbete. Det faktum att föreställningen finns att ”invandrare bara lever på bidrag” utgör dessutom en grogrund för främlingsfientlighet.
Huvudorsaken till att någon fastnar i bidragsberoende är självklart bristen på arbete och svårigheten att ta sig in på arbetsmarknaden. Men bidragssystem som sådana bidrar dessutom till att det är mycket svårt att ta sig ur beroendet.
Det finns en snabb tillvänjningseffekt. Den som blir van vid att bli försörjd av andra kommer efter en tid att se detta som ett naturligt förhållande. Tesen ”jobb istället för bidrag” är först och främst riktad mot det samhälle som i praktiken tvingar människor att bli bidragstagare, men i andra hand också mot de individer som kommit att se bidragsmottagandet som något naturligt, en livsstil.
När vi säger att det betyder mycket för självbild och självkänsla att kunna försörja sig själv håller alla med i teorin. Men när tesen ska omsättas i praktisk verklighet är det många som protesterar. Den individ som fått bidragen har naturligtvis formulerat argument för sig själv och omgivningen för att bidragen är motiverade. Systemen som administrerar bidragen har ibland också ett egenintresse av att allt ska förbli vid det gamla.
Vi säger att de som är friska inte ska leva på bidrag. Men vi är naturligtvis medvetna om att det inte alltid är så lätt att avgöra vem som är frisk och vem som är sjuk. En och samma människa kan i själva verket vara både frisk och sjuk, samtidigt.
Man kan välja att ta fasta på det sjuka. Men man kan också välja att ta fasta på det friska. Här behövs ett kulturskifte. Det är inte lätt, men det är möjligt och det är nödvändigt. På samma sätt som det kan vara svårt för en läkare att neka en person sjukskrivning kan det vara svårt för en socialsekreterare eller arbetsförmedlare att neka en person fortsatta bidrag, som personen själv argumenterar för. Men på längre sikt ligger det i allas intresse att bidragskulturen bryts.
Socialtjänstlagen är numera ändrad så att krav på motprestation kan ställas på dem som söker bidrag. Men verkligheten är att en socialsekreterare ofta är ansvarig för försörjningsstöd till flera hundra personer. I praktiken ställs sällan krav på en sådan motprestation. I dagens system är bidrag det normala, arbete undantag.
Ett stort problem är de marginaleffekter som är förknippade med socialbidragen och andra behovsprövade bidragssystem. Problemet diskuteras i många länder, inte minst i USA. Två principer står emot varandra: Den som kan försörja sig själv ska inte ha bidrag. Och det ska löna sig att arbeta också för den som lever på bidrag.
På ett principiellt plan kan man säga att problemet närmast är olösligt. Om en person med socialbidrag tar ett låglönejobb och ändå får behålla en del av bidraget är det orättvist gentemot den som levt på ett låglönejobb hela tiden, utan något bidrag. Får personen inte behålla ens något av bidraget, är det orättvist att arbete ger så lite extra i förhållande till sysslolöshet.
Ett konkret exempel som varit aktuellt också under sommaren 2003 gäller ungdomar med feriearbete. I vissa kommuner tillämpas socialbidragsreglerna så, att om föräldrarna till några av ungdomarna har socialbidrag, sänks bidraget till familjen med motsvarande belopp. Principiellt är det rimligt – ett behovsprövat bidrag kan inte utgå till den som inte har behov – men var och en kan förstå att det inte uppmuntrar dessa ungdomar att arbeta. Och om det är några som behöver uppmuntras till arbete är det just ungdomar i sådana familjer där bidragsberoendet bitit sig fast.
Vad är rätt i denna målkonflikt? Det går inte att välja den ena eller andra ytterligheten. Men det borde finnas vissa möjligheter att öka incitamenten till arbete i bidragssystemen utan att det omedelbart utlöser kompensationskrav eller protester från andra. Det är mycket destruktivt att socialbidragen är konstruerade så att det inte lönar sig att arbeta för dem som har det allra svårast i samhället. Om en socialbidragstagare tar ett deltidsarbete eller hoppar in och vikarierar några timmar får hon eller han ofta inte behålla en krona av lönen.
Marginaleffekten är hundra procent genom att varje krona räknas av mot socialbidraget. Bidragssystemet måste därför ändras så att inte en fullständig avtrappning sker omedelbart. Varje timme som en socialbidragstagare arbetar ska också innebära att den personen tjänar någonting på sin arbetsinsats. Socialbidraget får avtrappas successivt om personens inkomster blir bestående. Vad som ovan anförs om åtgärder för att minska bidragsberoende bör riksdagen ge regeringen till känna.
En reformerad arbetsmarknadspolitik ska vara som mest ambitiös där den behövs som mest. Det mål om 80 procents sysselsättning som regeringen satt upp räcker inte så länge det finns stora områden där sysselsättningen är mycket lägre. I 15 av de 24 förortsområden som ingick i den s.k. Storstadssatsningen hade bara runt hälften, eller ännu färre av de i arbetsför ålder (personer 20–64 år), arbete 2001. Exempel på dessa områden för år 2000 ges i Integrationsverkets ”Utvecklingen i storstadssatningens 24 bostadsområden 1997–2001”: Skärholmen, Husby, Ronna, Hovsjö, Fosie, Fittja, Hyllie, Tensta, södra innerstan (Malmö), Rinkeby, Gårdsten, Bergsjön, Norra Biskopsgården, Hjällbo och Rosengård.
Läget i dessa områden förvärras mycket snabbt. All tidigare erfarenhet säger att det är i dessa områden som förvärvsfrekvensen faller brant när den faller i allmänhet. Det är därför av stor vikt att vi agerar kraftfullt och snarast för att hantera situationen. Folkpartiet liberalerna vill därför införa ett sysselsättningsmål som går ut på att minst 60 procent av alla i arbetsför ålder i varje kommun eller i varje större bostadsområde ska ha ett arbete. Inom ramen för detta föreslår vi en omedelbar jobbgaranti som ett centralt inslag, vilket delvis kan finansieras av staten. Också ett statistiskt uppföljningssystem bör upprättas, som kan ge dagsfärsk statistik om sysselsättningsutvecklingen så att vi utan dröjsmål kan se effekten av åtgärderna och läget i dessa områden.
Att utgå från den enskilde individen och vara lyhörd för de erfarenheter och kunskaper som människor själva besitter måste vara en självklar utgångspunkt för integrationspolitiken. Trots de strukturella svårigheter som drabbar de invandrare som söker etablera sig på den svenska arbetsmarknaden och kommunal verksamhet som ofta är ”felorganiserad” för att lösa problemet, finns det goda exempel. Det existerar kommuner som kommit en bit på vägen att betona individens egen förmåga och möjligheter till snabb introduktion på arbetsmarknaden.
På vissa håll, inom ramen för sfi-utbildningen, upprättas redan vid kursstart en individuell utbildnings- och praktikplan. Därefter matchas eleven med företag för praktik, som påbörjas direkt. Under praktikperioden hålls uppföljande, regelbundna kontakter med företagen för utvärdering av elevens språkkunskaper och yrkeskunskaper samt eftervalidering.
Folkpartiet liberalerna menar att goda exempel bör lyftas fram och fungera som en förebild för hur ett ovanifrånperspektiv bryts och fokus istället läggs på individens förutsättningar och förmågor. Nedan presenterar Folkpartiet liberalerna sina förslag till hur man omvandlar myndighetsperspektiv och utanförskap till individfokus och delaktighet.
Ett stort problem är att fullt arbetsföra människor – i första hand nyanlända invandrare – har hänvisats till kommunernas socialkontor och inte får del av arbetsförmedlingens resurser för att hjälpas till ett arbete eller en utbildning. I de invandrartäta bostadsområden som ingick i den s.k. Storstadssatsningen var 13 procent av befolkningen långvarigt beroende av socialbidrag för sin försörjning år 2000. Detta jämfört med mellan 2 och 3 procent i storstadsregionerna i övrigt.
Folkpartiet liberalerna vill att alla arbetsföra som söker arbete ska omfattas av arbetsmarknadspolitiken och således vara ett statligt ansvar. Ingen som är arbetsför ska heller behöva leva på socialbidrag. Arbetssökande som inte har rätt till arbetslöshetsersättning bör istället få en dagpenning som är något högre än försörjningsstödet, under förutsättning att hon eller han deltar i någon form av åtgärd. Båda dessa frågor bör skyndsamt utredas.
Inga människor ska behöva leva på bidrag en längre tid. Långtidsarbetslösa eller invandrare som har fått uppehållstillstånd men står utanför arbetsmarknaden ska därför omfattas av en jobb- och utvecklingsgaranti. Införandet av en jobb- och utvecklingsgaranti är en viktig del i Folkpartiet liberalernas förslag till en förändrad arbetsmarknadspolitik som bl.a. innebär att AMS i dess nuvarande form läggs ner. Det som blir kvar av AMS på central nivå blir en förhållandevis liten organisation för rena myndighetsuppgifter och tillsyn. Delar av ”servicefunktionen” i arbetsmarknadspolitiken, som jobbförmedling och yrkesutbildning, ska till stor del genomföras av andra aktörer.
Jobb- och utvecklingsgarantin ska upphandlas av bemannings- och uthyrningsföretag som startar bemanningspooler. Även frivilligorganisationer ska kunna delta i detta förfarande. Jobb- och utvecklingsgarantin består av två delar, som kombineras i varierande grad beroende på individens behov. En del består av samhällsnyttigt arbete, som bemanningspoolerna förmedlar. Den andra delen, som också organiseras av bemanningspoolerna, är en utvecklingsdel, bestående av exempelvis språkinlärning, informationsförmedling och yrkesorienterade kurser. Detta moment är viktigt för att förbättra den arbetslöses möjligheter att gå vidare till ett vanligt arbete, som är det egentliga syftet med jobb- och utvecklingsgarantin. Jobb- och utvecklingsgarantin är med andra ord en form av övergångssysselsättning, som så snart som möjligt ska slussa den arbetslöse till den öppna arbetsmarknaden. Ersättningen till den enskilde ska ligga något högre än socialbidraget. Den som utan godtagbar anledning vägrar att medverka i bemanningspoolen kan inte räkna med att få bidrag på socialbidragsnivå utan får en lägre ersättning till sitt uppehälle.
Genom jobb- och utvecklingsgarantin får den arbetssökande större valfrihet genom att han/hon kan vända sig till olika aktörer som alla har samma möjligheter som dagens statliga arbetsförmedlingar. En viktig del i detta förslag är att den enskildes ställning, i den utsatta situation som råder när han eller hon blir arbetslös, ska stärkas. Dagens ”AMS-kultur” präglas av för mycket byråkrati och långa väntetider. Med vårt förslag kan en radikal förändring ske. Byråkrati och omhändertagandementalitet ska ersättas av effektivitet, handling och krav – krav på alla de inblandade och på oss alla, krav på att inte låta den massiva utslagningen från arbetsmarknaden som har pågått under så lång tid fortsätta.
Vad som ovan anförs om införandet av en jobb- och utvecklingsgaranti för långtidsarbetslösa och invandrare som har fått uppehållstillstånd men står utanför arbetsmarknaden bör riksdagen ge regeringen till känna.
Svensk arbetsmarknad är uppbyggd för ”insiders”. Arbetsrätten ger ett gott skydd för den som har ett arbete men den utgör ett hinder för den som står utanför. Arbetsgivare känner tveksamhet inför att ”chansa” genom att exempelvis anställa en person med invandrarbakgrund – om det inte fungerar är ju arbetsgivaren efter sex månader ”fast” med den nyanställde. När nedskärningar görs är det de som arbetat kortast tid som får gå, vilket ofta är nya svenskar eller unga.
Arbetsrätten måste reformeras så att flexibilitet och mottaglighet uppmuntras; dagens fixering vid en enda anställningsform – den fasta – tränger automatiskt ut människor utan fast anställning i hopplöst svaga positioner. Den som har arbete och är med i facket gynnas – systemet är inte till för ”outsiders”.
Dessbättre har en del hänt med lagstiftningen under senare år. Det är dock inte regeringens förtjänst, utan resultat av initiativ från de borgerliga partierna. Det gäller till exempel förbudet mot blockader mot enmans- och familjeföretag och småföretagens möjlighet att undanta två personer från turordningskretsen vid uppsägningar.
Men arbetet att modernisera arbetsrätten måste fortsätta. Möjligheten att provanställa någon bör utökas från dagens sex månader till tolv. Också företagens möjligheter att visstidsanställa vid tillfälliga arbetstoppar bör utsträckas från sex till tolv månader. Då ökar sannolikheten att företag vågar försöka anställa personer som inte tidigare varit etablerade på arbetsmarknaden.
Även fackets vetomöjligheter mot entreprenader bör tas bort. Denna regel har mycket lite med arbetstagarnas rättigheter att göra, utan är tvärtom en bestämmelse som hämmar konkurrens och entreprenörskap. Nya företag, inte minst i tjänstesektorn där många invandrare är anställda och entreprenörer, får inte chansen att ta sig in på marknaden. Vad som ovan anförs om en fortsatt reformering av arbetsmarknaden bör riksdagen ge regeringen till känna.
En validering av utländska examina som idag diskuteras, och som i viss grad redan förekommer, leder inte till de radikala förändringar i rekryteringen av utländska akademiker som landet behöver. Denna typ av validering är oftast inte den mest effektiva, utan Folkpartiet liberalerna vill dessutom införa allmänna tester som genomförs ofta och vid regelbundet återkommande tillfällen på de flesta av landets högskolor och universitet. Vi vill även införa förberedande kurser enligt amerikansk förebild.
De ovan nämnda testen kan likna de tävlingar (concour) som regelbundet anordnas i Frankrike, där en akademiker alltid har chansen att gå vidare från en kunskapsgren till en annan, om han/hon når ett bra resultat i testen. På så sätt skulle man både praktiskt och effektivt kunna kontrollera sökandes möjligheter att klara av yrkesarbetets krav i olika sammanhang. Testen kan utvecklas i direkt samband med preparandkurser som skulle erbjuda dem som inte lyckas en möjlighet att komplettera sina studier eller aktualisera sina kunskaper för att vid ett andra eller tredje tillfälle lyckas ta provet.
En sådan form av validering förbereds nu dessutom när det gäller lägre utbildningsnivåer – hantverksyrken, tekniska mer eller mindre avancerade yrken, verksamheter inom omsorgen – i Botkyrka, där hela vuxenutbildningen genomgår en dramatisk förnyelse. Syftet är att bryta ner de onödiga utbildningarnas gamla rutiner inom t.ex. komvux och direkt utveckla praktiskt utformade studieprogram som leder till kvalificering inom de arbetsgrenar som saknar arbetskraft.
Om vi tolererar åsikter, företeelser och rörelser som är intoleranta, vilket slags samhälle får vi då? Knappast ett präglat av tolerans för det avvikande. Toleransen har en gräns. Ibland har vi i Sverige, av rädsla för att framstå som inskränkta eller intoleranta, valt att inte ta itu med problem.
Sverige ska vara ett mångkulturellt, tolerant och humant samhälle. I arbetet för tolerans är det viktigt att samarbeta med invandrare och invandrarorganisationer. Likhet inför lagen ska råda på alla områden. Människor ska bemötas med respekt för sin särart, inte med misstroende och fientlighet. I huvudsak har detta fungerat väl. Vi svenskar har lärt oss att sikher kan köra buss lika bra med turban som med uniformsmössa. Muslimska skolbarn behöver inte äta skollunch under ramadan. Det är de goda exemplen som överväger, men det finns också mer problematiska exempel.
Det förekommer till exempel tvångsäktenskap och äktenskap mellan barn, som görs upp över deras huvuden. Det förekommer så kallade hedersmord. Morden är sannolikt bara toppen av ett isberg av förtryck mot unga kvinnor som vågar trotsa familjen och leva ett självständigt liv. Många unga flickor med invandrarbakgrund tvingas leva ett dubbelliv i skräck för att familjen ska komma på dem med att inte följa traditionella värderingar när de är i skolan eller ute på sin fritid. Även många homosexuella invandrare drabbas ofta av oacceptabla övergrepp.
När det blir konflikt mellan demokratiskt stiftade lagar och kulturella, religiösa eller traditionella sedvänjor måste lagarna respekteras – av alla. Kultur eller religion får aldrig tillåtas ursäkta eller upprätthålla förtryckande sedvänjor. De rättigheter som svensk lag ger gäller alla. Det betyder också frihet från familjens ibland hårda krav på att uppföra sig traditionsenligt.
Yttrandefriheten ska gälla alla. Rätten att välja livsväg, till exempel livskamrat, ska gälla kvinnor likaväl som män.
De religiösa friskolorna är något nytt och därmed ovant i Sverige. Friskolor är något positivt för samhället, och utbildning är ”den stora utjämnaren” av sociala och ekonomiska villkor. Men det förutsätter att de drivs i enlighet med läroplanens målsättningar och värderingar.
Det är viktigt med tydliga politiska ramar för vad som är tolerans och vad som inte är det. Att ge en utbildning i samtliga världsreligioners och livsåskådningars innehåll som inte är färgad av konfessionella förbehåll är utomordentligt viktigt, liksom att noggrant undervisa om och efterfölja de medborgerliga och politiska fri- och rättigheter som existerar i Sverige. Skolverket bör fortsätta sin granskning av friskolor på religiösa grunder. Friskolor som inte följer läroplanens mål bör få sitt tillstånd indraget, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.
Men de överordnade målen måste många gånger konkretiseras till en vardaglig nivå för att bli tydliga. Principer om alla människors lika värde och rättigheter måste följas även i vardagen. Vi är exempelvis skeptiska till att medge undantag från simundervisning för muslimska flickor, eftersom önskan om ett sådant undantag baseras på föreställningar om vad en kvinna får och bör göra, vilket inte är förenlig med det svenska samhällets krav på lika behandling av män och kvinnor.
I ett liberalt Sverige är det alldeles klart att kvinnor och män har lika rätt att leva sina liv så som de själva önskar. Den rätten går inte att kompromissa bort med hänvisning till religion, kultur eller sedvänja. Det är dock en myt att våld mot kvinnor skulle vara ett problem avgränsat till vissa invandrargrupper. En av de vanligaste våldsorsakerna är något så svenskt som renat brännvin. Kvinnoförtryck förekommer i alla delar av världen, men de former, uttryck och sedvänjor som förtryckarna hänvisar till för att rättfärdiga sig kan skifta. Den gemensamma nämnaren är att förtrycket är vidrigt och oacceptabelt.
Om svenska kvinnor som är utsatta för hot och förföljelse av sina närstående har lågt förtroende för polisen är situationen ännu värre bland invandrarkvinnor, som många gånger är osäkra på sina rättigheter. För att kunna informera om dessa kvinnors rättigheter, kunna ta emot anmälningar och utreda brott, måste polisen bredda sin kulturella kompetens i allmänhet och i synnerhet i invandrartäta områden. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Kvinnor som invandrat till Sverige från kulturer där deras frihet är kraftigt beskuren lever ofta isolerat och avskuret från det svenska samhället efter hitkomsten. De behärskar inte språket, har inget arbete och få eller inga sociala kontakter utanför den egna familjegruppen. För att ge dessa kvinnor möjlighet till större sociala kontakter är det viktigt att de lär sig svenska och får möjlighet att arbeta. Möjligheterna till svenskundervisning för invandrarkvinnor måste förbättras, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna. Missgynnandet av kvinnor sker också på det strukturella planet. Vissa kommuner har observerat att unga kvinnor i behov av sfi och arbete, inte har någon möjlighet att delta i undervisningen, eftersom de saknar barnomsorgsplats. En metod som visat bra resultat för att lösa denna problematik är att kombinera barngrupper med mammagrupper i svenskundervisningen.
Ute i landet pågår många lokala aktiviteter och projekt i det tysta. Syftet med dessa är dels att ge kvinnor möjligheter att komma ut i samhället, dels stärka deras självförtroende. Det som erbjuds är t.ex. olika hälsofrämjande aktiviteter, som cykling, simning, matlagning som i sin tur ger ett aktivare liv och skapar nätverk. Andra aktiviteter utgår från de olika färdigheter och kunskaper som kvinnorna har. De goda exemplen i landet från ”empowerment” på hemmaplan” bör kartläggas. Den samlade kunskapsbanken kan sedan användas och uppmuntra kommuner, organisationer och andra aktörer att upprätta handlingsplaner som underlättar för kvinnor att komma ut i samhället. Detta kan ses som ett första steg till en plats i samhället och på arbetsmarknaden och kan genomföras genom Folkpartiet liberalernas jobb- och utvecklingsgaranti.
I Sverige förekommer kvinnlig könsstympning, trots att det är förbjudet i lag sedan 1982. Ännu har inget enda fall av omskärelse lett till en fällande dom. Ett nyligen uppmärksammat fall kan förhoppningsvis ge ett tydligt prejudikat, som visar att svensk lag går före kvinnoförtryckande sedvanor. Här är en förstärkning av arbetet med information i samverkan med invandrares föreningar och andra delar av det civila samhället önskvärd, men också en skärpning av lagstiftningen bör övervägas. Det bör riksdagen ge regeringen till känna.
Tvångsäktenskap och barnäktenskap måste motverkas. Möjligheten att ge dispens från lagens krav på 18-årsgräns för att ingå äktenskap är tveksam ur både svensk lags och FN:s barnkonventions synvinkel. En förändring bör genomföras så snart som möjligt, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna. För Sveriges vidkommande bereds frågan i Regeringskansliet genom utarbetandet av en proposition avseende barnäktenskap, tidigare aviserad till våren 2003. Regeringen har emellertid skjutit på propositionen, som nu är tänkt att överlämnas till riksdagen först i december 2003. Folkpartiet liberalerna anser det angeläget att regeringen håller sig till den tidsplan som nu aviserats och att regeringen bör återkomma till riksdagen med konkreta förslag snarast, dock senast i december 2003.
Morden på de unga kvinnor som brutit med sina familjer som inträffat på senare år betyder att rättssamhället har misslyckats. Vi har inte kunnat ge dem det stöd och det skydd de har rätt till. Ansvaret för detta ligger på skolan, sociala myndigheter och polisen. Kunskapen hos lärare, socialsekreterare, handläggare och utredare hos polisen inom områden där det bor många invandrare måste öka. Dessa myndigheters ansvar att upptäcka och ta itu med barnmisshandel eller andra misshälligheter inom familjen är inte mindre för att den drabbade har en annan nationalitetsbakgrund, men däremot skapar det svårigheter för socialsekreterare, psykologer med flera yrkesgrupper vars kunskaper inte kan användas med hänsyn till språkliga och kulturella barriärer.
Socialtjänsten är idag skyldig att omedelbart underrätta vårdnadshavaren om en utredning har inletts om en minderårig. Det utgör ibland ett hinder mot att hjälpa ungdomar som hotas av sina egna familjer. Det bör bli möjligt för socialtjänsten att i extrema fall agera för en minderårig utan vårdnadshavarens kännedom.
Vi får heller inte tveka att ge unga kvinnor som är hotade samma tillgång till skyddsutrustning som lagen ger kvinnor som utsatts för misshandel av sin partner, bara därför att hotet kanske kommer från en far eller annan manlig släkting. Många gånger kanske det inte är sådan skyddsutrustning som behövs, men när den behövs borde den vara lika självklar. I en motion om bl.a. åtgärder för att bekämpa kvinnovåld presenterar Folkpartiet liberalerna ett antal förslag, bland annat av rent teknisk natur, som skulle effektivisera detta skydd.
Den som genom att utöva auktoritet, våld, kvinnlig könsstympning, praktisera tvångsäktenskap med mera vill upprätthålla ett kvinnoförtryck inom familjen eller släkten kan inte leva i Sverige. Även då dessa problem berör ett mindre antal, får vi inte blunda för att de existerar i vårt land. Det sätter svensk lag stopp för, och den lagen ska tillämpas. Valet av Sverige som tillflyktsort undan annat förtryck i hemlandet medger inte heller detta. Detta måste vara klart. Därför bör påföljden för liknande kränkningar av kvinnornas lika värde skärpas.
Vi tror att frågor kring det svenska medborgarskapet är viktiga, också i ett integrationsperspektiv. Det kan tyckas paradoxalt, eftersom många invandrare inte är svenska medborgare och inte heller har någon ambition att bli det. Det sägs ibland att där segregationsproblemen är störst är medborgarskap ingen aktuell fråga. Men vi har en annan uppfattning. Vi menar att möjligheten till medborgarskap tidigt ska stå klar för invandrare som kommer hit. Medborgarskapet ger unika rättigheter, till exempel rösträtt i riksdagsval och en ovillkorlig rätt att stanna i Sverige, som inte kan uppnås på annat sätt. Men medborgarskapet ska också vara förenat med vissa tydliga krav. Dit hör exempelvis att inte bedriva brottslig verksamhet under den tid man har uppehållstillstånd.
Det ska alltså vara något eftersträvansvärt att bli svensk medborgare. Medborgarskapet ska vara ett erkännande av att man uppfyllt ett antal kriterier som ger vissa fördelar. Om det blir så, kan det ha positiva effekter redan tidigt i integrationsprocessen. Med denna syn är det naturligt att själva erhållandet av medborgarskapet förknippas med en viss högtidlighet.
I flera av Sveriges kommuner har medborgarskap sedan några år delats ut i samband med mindre ceremonier som uppmärksammar händelsen och dess betydelse för de involverade. Det är en positiv sak att markera inträdet som medborgare i det svenska samhället.
Med anledning av de positiva erfarenheterna bör man överväga att genomföra medborgarskapsceremonier i större utsträckning och med en officiell innebörd. Att ge ett konkret tecken på det nya medborgarskapet som ett bevis på tillhörighet och deltagande i det svenska samhället bör förstärkas.
Med denna syn är det också naturligt att acceptabla kunskaper i svenska språket blir ett krav för medborgarskap. Om medborgarskapet ska kunna utnyttjas förutsätter det kunskaper om svenska lagar och andra förhållanden som i sin tur kräver vissa kunskaper i svenska språket. För att kunna delta i samhällslivet krävs ett visst mått av språkkunskaper. År 2002 liksom i tidigare års riksdagsval fanns invandrartäta bostadsområden där färre än hälften röstade. Vi är inte nöjda med det. Bättre språkkunskaper är ett sätt att nå en förändring.
Motsvarande regel för medborgarskap finns också i de allra flesta länder och har tidigare förekommit i Sverige. Det ska naturligtvis finnas undantag, exempelvis personer med handikapp eller gamla människor som är analfabeter när de kommer hit eller har mycket svårt att lära sig ett nytt språk, men ändå bör få bli medborgare. Dispens ska dock inte ges till kvinnor och män som gifter sig med en person som är svensk medborgare. Således kan man inte automatiskt slippa språkkravet på grund av äktenskap, då det skulle kunna få negativa konsekvenser för bland annat invandrarkvinnor som kan bli isolerade av att inte lära sig språket. Med den tid det tar att bli svensk medborgare och med den svenskundervisning som erbjuds, är det inget orimligt krav att den som vill bli svensk medborgare tillägnat sig en acceptabel förmåga att förstå och själv tala svenska.
Enligt Folkpartiets uppfattning bör frågan om den exakta kunskapsnivån som ska krävas för medborgarskap utredas vidare, men utgångspunkten ska vara att sfi-nivån ska räcka. Språktesterna bör genomföras så obyråkratiskt och så rättssäkert som möjligt. Språkkravet ska dock inte gälla för att få komma in på den svenska arbetsmarknaden. Det är bättre och mer effektivt att personen går på en introduktionskurs i svenska och så fort som möjligt kommer ut i arbetslivet, där studierna sedan kan kombineras med arbete. Genom de förändringar av sfi-undervisningen som Folkpartiet liberalerna föreslår är det vår övertygelse att de allra flesta kommer att klara språktestet.
Folkpartiet liberalerna anser att en ny medborgarskapsutredning bör tillsättas, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna. Där ska alla de detaljförslag som den förra utredningen stoppade tas fram. Formerna för medborgarskapsceremonier och språkkrav bör slås fast i lag.
Idag är det ett reellt problem för många invandrare att de saknar de identitetshandlingar som krävs för svenskt medborgarskap. Medborgarlagstiftningen ska därför ses över så att det blir möjligt för dessa individer att erhålla svenskt medborgarskap.
Enligt Skolverket saknade var femte elev med utländsk bakgrund som lämnade grundskolan år 2000 grundläggande behörighet till studier på ett nationellt program. Siffran ska jämföras med att det totalt är var tionde elev som saknar behörighet. Elever med utländsk bakgrund nådde i genomsnitt sämre betyg än elever med svensk bakgrund. Under första halvan av 1990-talet var det endast omkring hälften av de barn som kommit till Sverige efter tio års ålder som lämnade grundskolan med kompletta avgångsbetyg.
I sammanhanget bör dock konstateras att efter kontroll av social situation var risken allmänt sett inte större för elever med invandrade föräldrar att få låga eller ofullständiga betyg än vad den var för deras helsvenska kamrater. I och med att många nya svenskar har en sämre social situation än de gamla svenskarna tenderar utanförskapet att gå i arv. Den nuvarande skolpolitiken har misslyckats med att utjämna skillnaderna och ge de nya svenskarna en god skolutbildning.
En bra skola, som är anpassad efter den enskilde elevens förutsättningar, är den bästa vägen att skapa ett mer jämlikt samhälle. Den som får med sig en god utbildning har alla möjligheter att klara sig på den moderna arbetsmarknaden. Den som inte får det har däremot begränsade möjligheter att hävda sig i ett arbetsliv som ställer allt högre krav på den enskilde arbetstagarens kunskapsnivå. En bra skola är därmed den mest effektiva murbräckan i arbetet mot segregation.
Studier visar att skolan i Sverige brister när det gäller att vara tydlig och berätta vilka krav och förväntningar det finns på eleverna. Resultatet blir att eleverna inte känner sig delaktiga och saknar kunskap om vad som krävs av dem.
Vi har en skola där betygen sätts sent. Det tror vi i Folkpartiet liberalerna är en viktig anledning till att det ofta är först i årskurs åtta eller nio som informationen om att eleverna har svårt att nå målen kommer. Och ju senare informationen kommer, desto senare kan man sätta in det stöd som behövs. Tydliga mål och utvärderingar, extra tid för de elever som behöver det samt fokus på svenska, matematik och engelska kan skapa en skola där alla kan lyckas.
Skolan måste få vara skola. Det finns en tendens att tona ner lärarnas specifika professionalism – att förmedla kunskap – till förmån för andra kompetenser. Det är farligt om läraryrket tappar sin unika kompetens. En svensklärares främsta uppgift är att lära en elev att läsa, även om eleven har sociala problem. Det är kanske ännu viktigare att satsa på kunskapsinhämtandet för just de eleverna. En elev som lär sig blir mindre frustrerad. Vad som ovan anförts om vikten av tydliga mål och utvärderingar i skolan bör riksdagen ge regeringen till känna.
Elever med invandrarbakgrund kan nästan aldrig få samma stimulans hemifrån i det svenska språket som andra elever. För att bli jämlik måste skolan kompensera för detta. Genom att prioritera läsning och skrivning redan från förskoleklassen kan barn med invandrarbakgrund komma lika långt i svenska som sina kamrater med helsvensk bakgrund.
Förra mandatperioden införde Folkpartiet liberalerna ett läsutvecklingsschema (LUS) i ett antal av Stockholms skolor, och liknande scheman har på Folkpartiets initiativ införts i flera andra kommuner. Schemat innehåller en 23-gradig skala enligt vilken elevens läsutveckling följs upp. Tanken är att genom tydliga målbilder och krav bidra till att eleven lär sig läsa och skriva. Resultaten är häpnadsväckande. I Oxhagsskolan, där 72 procent av eleverna har annat modersmål än svenska, klarar 100 procent att läsa och skriva på godkänd nivå i årskurs 3. ”Jag kan inte med ord beskriva hur mycket detta betyder för våra elever, det har skapat en fantastisk läslust och vilja att kunna läsa.” Så kommenterar Oxhagsskolans rektor Monica Guilotte det nya läsutvecklingsschemat (DN den 8 juli 2002).
De principer som ligger till grund för LUS-projektet bör få genomsyra hela skolan, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna. Det ska vara tydligt för eleverna vad de ska uppnå, studieresultaten ska utvärderas regelbundet, utfallet av utvärderingarna ska kommuniceras på ett tydligt sätt till alla berörda, alltså eleven, föräldrarna och skolan, och för elever där resultaten brister ska det finnas vidsträckta möjligheter till stöd i form av tid och extra personalinsatser.
Genom modersmålsundervisning kan en elev med invandrarbakgrund få hjälp att behålla kontakten med sina föräldrars kultur. I en internationaliserad värld är flerspråkighet en ovärderlig tillgång. Det handlar då inte bara om att kunna engelska och franska. Språk som arabiska, ryska och kinesiska blir allt mer värdefulla att kunna. Modersmålsundervisningen bör dock i huvudsak bedrivas utanför schemalagd tid så att den inte tar tid från ordinarie ämnen.
När detta är sagt finns det anledning att framhålla att modersmålsundervisningen och modersmålslärarna i många fall spelar en positiv roll för invandrarbarnens integration. Barn som inte kan svenska när de börjar skolan kan ofta använda modersmålsläraren som lots in i andra ämnen, där undervisningen bedrivs på svenska. Även om svenskstudierna bedrivs intensivt, finns det ett skede där det är en trygghet att kunna fråga någon på det egna modersmålet. Det är alltså Folkpartiets uppfattning att modersmålsundervisning ska erbjudas i den omfattning som nu sker, men att formerna måste ses över. Det är inte acceptabelt att de elever som bäst behöver den ordinarie skolundervisningen går miste om delar av den. I de fall modersmålsundervisningen är och upplevs som viktig, finns det en beredskap hos barnen och deras familjer att acceptera att undervisningen förläggs till tider då annan undervisning inte pågår. Vad som ovan anförts om modersmålsundervisning bör riksdagen ge regeringen till känna.
Ingen elev ska lämna grundskolan utan att kunna läsa och skriva. Idag börjar elever i gymnasieskolans individuella program om de inte har nått grundskolans mål i matematik och svenska. Bara 13 procent av eleverna där avslutar sin gymnasieutbildning. Insatserna måste komma mycket tidigare. Därför anser Folkpartiet liberalerna att det individuella programmet ska avskaffas och resurserna istället föras över till grundskolan. Lärarna måste noga följa alla elevers läs- och skrivutveckling. För elever som behöver det ska läs- och skrivträning tillåtas att prioriteras före allt annat.
Skolans kvalitet är en avgörande faktor för var människor väljer att bosätta sig. En väg att bryta bostadssegregationen är därför att satsa extra resurser på skolor i utsatta områden.
Skolor i olika bostadsområden har oerhört olika förutsättningar. Naturligtvis sätter det sina spår i en skola när 90 % av eleverna har ett annat modersmål än svenska. Det behövs ofta undervisning i mindre grupper, fler speciallärare och mer resurser för elevvård. Det har inte alltid varit så att dessa skolor har fått kompensation för sina större utgifter.
Resurserna måste fördelas så att det verkligen blir ett rejält tillskott till de skolor som har många barn med stora behov av extra stöd. Pengarna måste sedan verkligen följa med eleverna till de skolor de väljer. Folkpartiet liberalerna vill att skolan finansieras med hjälp av en nationell skolpeng. En del av skolpengen ska vara lika för alla elever men en del ska kunna riktas till skolor i socioekonomiskt utsatta områden och en del ska riktas till de elever som behöver särskilt stöd. Därmed tar man större hänsyn till skolors och elevers olika förutsättningar.
Genom att erbjuda högre lärarlöner, rusta upp skollokalerna, ställa krav på eleverna, ge svaga elever extra tid och göra satsningar på nya pedagogiska hjälpmedel kan de skolor som idag har sociala problem omvandlas till motorn som lyfter ett bostadsområde. Genom sådana s.k. magnetskolor kan människor lockas att bosätta sig i utsatta områden och segregationen därmed brytas. Vad som anförts om magnetskolor och extrasatsningar på skolor i utsatta områden bör riksdagen ge regeringen till känna.
Det är viktigt att slå fast att den frihet att välja som friskolorna medfört kan vara ett sätt att motverka segregationen. När elever och föräldrar själva kan välja skola behöver de inte välja den skola som ligger närmast, vilket gör att bostadssegregationen inte slår igenom på samma sätt i skolan. Framför allt handlar det dock om att ge makt åt den enskilde. Den som känner att hon eller han har makt över sitt liv kan lättare komma in i det svenska samhället.
Även etniska friskolor kan vara en väg att bryta segregationen om man med segregation menar, som vi gör, maktlöshet och utanförskap. Den trygghet det kan innebära att gå i exempelvis en muslimsk friskola kan leda till bättre studieresultat och därmed bättre möjligheter att bryta utanförskapet. Kraven på de etniska friskolorna ska givetvis vara lika som för andra skolor. Skolan har ett ansvar att ge den enskilde eleven en grundläggande demokratisk fostran. Likaså är det en självklarhet att undervisning om de stora världsreligionerna måste komma alla till del. Vad som anförs ovan om friskolor som ett sätt att motverka segregation bör riksdagen ge regeringen till känna.
Ur liberal synvinkel är det i grunden inget problem att nya svenskar bosätter sig i samma område. Om turksvenskar, kinessvenskar eller kurdsvenskar väljer att bosätta sig i närheten av sina landsmän är det i sig inget problem. Det är snarare naturligt att den som kommer från ett annat land väljer att bosätta sig i närheten av människor hon eller han känner samhörighet med. Vad som är ett problem är om de nya svenskarna blir fast i utsatta förorter – inte för att de valt det utan därför att de inte har möjlighet att ta sig därifrån. Målet ska vara att alla ska kunna välja var de ska bo, men det ligger inget självändamål i att andelen gamla och nya svenskar är exakt lika stor i samtliga bostadsområden.
Rinkeby i Stockholm, Rosengård i Malmö och Angered i Göteborg är alla tre mycket invandrartäta förorter. Även om utvecklingen i dessa områden på flera sätt varit positiv ska det inte förnekas att det finns och har funnits stora sociala problem i dessa och andra bostadsområden där det bor en stor andel nya svenskar. Problemen beror i sig inte på att andelen invandrare är stor utan på att det är områden med en hög arbetslöshet och stora sociala problem.
Vad som måste till är att de socialt utsatta områdena lyfts – det behöver skapas en positiv spiral. Det handlar om att skapa magnetskolor och att se till att de nya svenskarna verkligen får tillträde till arbetsmarknaden. En annan åtgärd kan vara att lokalisera kommunala och statliga förvaltningar till de utsatta områdena. Förvaltningarna för i sig med sig arbetstillfällen men de ger också ringar på vattnet genom behov av restauranger och andra servicenäringar. Vad som ovan anförts om åtgärder för att lyfta socialt utsatta områden bör riksdagen ge regeringen till känna.
En gammal sanning är att det man äger det vårdar man. Möjligheten att äga sin bostad kan vara en väg att öka känslan för det område man bor i. Det är därför i utsatta områden särskilt viktigt att möjligheten finns att köpa ut sin hyresrätt och ombilda ett hyreshus till en bostadsrättsförening. Med fler bostadsrätter blir det även en bättre blandning av olika upplåtelseformer (bostadsrätt, hyresrätt, ägarlägenheter). Det skapar nya möten mellan människor med olika bakgrund. Det leder till mer av integration, snarare än till ökad segregation, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.
Den socialdemokratiska regeringen strävar dock åt motsatt håll och har gjort det svårare att ombilda hyresrätter till bostadsrätter. En regel har införts som innebär att minst två tredjedelar, istället för att som tidigare enbart hälften, av hyresgästerna måste vara överens om att ombilda en fastighet från hyresrätter till bostadsrätter för att en bostadsrättsförening ska kunna bildas.
Den paradoxala effekten av den nya tvåtredjedelsregeln är att den framför allt kommer att leda till en minskad ombildning av hyresrätt till bostadsrätt i de utsatta förorterna. I ett inledningsskede tenderar intresset i dessa områden att vara något mindre än i städernas, exempelvis Stockholms, centrala delar. Med stor sannolikhet leder det till att ombildningen till bostadsrätter i centrala bostadsområden fortsätter medan utvecklingen i förorterna stannar av. Resultatet av Socialdemokraternas politik blir att segregationen ökar, inte tvärtom. Att äga sin egen bostad blir ett privilegium för somliga, inte en reell rättighet för alla.
Mer än halva Sveriges befolkning lever i kommuner med bostadsbrist, enligt aktuella siffror från Boverket. Bostadsmarknaden präglas liksom arbetsmarknaden av ett omfattande skyddsnät för ”insiders”, de som lyckats skaffa sig en bostad, men otrygghet för ”outsiders”. Att skaffa sig en bostadsrätt kräver en någorlunda god privatekonomi, en hyresrätt kräver att man köat sedan barnsben, eller en annan hyresrätt att byta med. Andrahandsuthyrningar kräver kontakter. Den som är ny i Sverige saknar ofta allt detta, och hänvisas till de områden som de som kan välja har valt bort.
Att få bukt med bostadsbristen är därför en viktig förutsättning för att få bukt med segregationen. Bostadsmarknaden har förstörts genom politiska regleringar och dess tillfrisknande hindras effektivt genom fortsatta regleringar, överbeskattning och brist på konkurrens. Byggare hävdar att nya projekt inte kan ”räknas hem”. Så kan det inte få fortsätta. Det måste bli fart på bostadsbyggandet, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.
Integrationspolitiken ska främst syfta till att bryta de strukturer som hindrar människor av alla kategorier att delta på arbetsmarknaden och ha makten över sitt liv. Men parallellt med dessa system som måste förändras drabbas människor med annan etnisk bakgrund av diskriminering. Det innebär att de behandlas annorlunda bara för att de tillhör en viss etnisk grupp, har en speciell tro eller på annat sätt avviker från majoritetsnormer. I dessa fall är det angeläget att den enskilde kan få upprättelse.
Liberaler har alltid varit ledande i kampen mot diskriminering, så också idag. För att betona vikten av detta arbete har vi lagt en särskild diskrimineringsmotion, där vi närmare utvecklar vår politik.
Den nuvarande lagstiftningen mot etnisk diskriminering i arbetslivet infördes 1994 och förbättrades 1999 med stöd från Folkpartiet. Lagen från 1999 är ett stort steg framåt mot en effektivare och mer rättssäker lagstiftning mot diskriminering. Ändå har tillämpningen av den nya lagen inte åstadkommit dramatiska förändringar i arbetslivets strukturer. En ny situation har uppstått under den senaste tiden: antalet anmälningar och klagomål som hamnar på Diskrimineringsombudsmannens (DO) och fackföreningarnas bord har växt lavinartat. Lagen börjar bli känd och de diskriminerade börjar kräva sin rätt, vilket återspeglas också i antalet avslutade förlikningar som träffas. Men DO är fortfarande idag, trots förstärkningar, en liten myndighet och riskerar att bli förlamad av den ström av anmälningar som kommer in.
I den s.k. Diskrimineringskommitténs uppdrag ingår att utreda och överväga om regler om positiv särbehandling på grund av etnisk tillhörighet bör införas i arbetslivet. Att en förödande negativ särbehandling ofta förekommer i nutidens Sverige behöver inte längre bevisas. Civilingenjörer, ekonomer och forskare städar, säljer biljetter och kör taxi. Alla statistiska redovisningar visar att arbetslösheten fortfarande är betydligt större bland utomlands födda än bland personer födda i Sverige av svenska föräldrar. Frågan är dock om en motsatt sort av särbehandling – en s.k. positiv särbehandling – är det effektiva botemedlet? Detta är långt ifrån säkert. Vad arbetslivet behöver är inte olika modeller för möten med folk med rötter i olika kulturer, utan samma behandling, samma sätt att utforma möten med alla slags människor bosatta i landet.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Anna Grönlund (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Lennart Kollmats (fp) |
Tobias Krantz (fp) |
|
Ulf Nilsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Erik Ullenhag (fp) |
Yvonne Ångström (fp) |
|
Mauricio Rojas (fp) |
Tina Acketoft (fp) |
|
Cecilia Wikström (fp) |