1 Innehållsförteckning 2
2 Förslag till riksdagsbeslut 3
3 Inledning 6
4 Är segregationsfrågan ny? 6
5 Regeringen definierar problemet fel 7
6 Ofrivillig segregation är en social situation 8
7 Politik som ger möjligheter 10
8 Problembeskrivning 11
8.1 Ekonomisk välfärd 11
8.2 Skola 12
8.3 SFI 14
8.4 Högre utbildning 14
8.5 Arbetsmarknad 16
8.6 Bidragsberoende 17
8.7 Barnfattigdom 17
9 Lösningar 19
9.1 Skolan 19
9.2 SFI 19
9.3 Arbetsmarknad 20
9.3.1 Högre utbildning 21
9.3.2 Företagande 21
9.4 Skatter och bidragsberoende 23
9.4.1 Bostäder 23
10 Diskriminering och positiv särbehandling 24
10.1 Kvotering löser inte problemen 25
10.2 Delaktighet 25
11 Särskilda frågor 26
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den socialdemokratiska integrationspolitikens brister.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den ofrivilliga segregationens sociala orsaker.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om problemen med regeringens vilja att använda särlösningar för att bryta segregationen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om grunderna i en generell politik för att bryta ofrivillig segregation och utanförskap.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om problemen med regeringens användning av begreppet ”etnisk segregation”.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hur arbetsmarknadens stelhet och reglering drabbar människor som är nya på arbetsmarknaden.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det så långt det är möjligt skall ställas samma krav på och ges lika möjligheter för alla som bor i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bristerna i dagens skolpolitik för barn som behöver extra stöd.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bristerna i dagens skolpolitik för barn som kommer till Sverige under skolåren.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av en individuell kunskapsrätt för alla skolbarn.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärares och rektorers möjlighet att styra skolan och välja dess inriktning och profilering.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet för alla barn att välja skola.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolors möjlighet att ge tvåspråkig undervisning.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolors möjlighet att vara värdskolor för elever från andra skolor vad gäller språk- eller ämnesundervisning.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bristerna i den nuvarande sfi-undervisningen.2
Riksdagen begär att regeringen låter utreda orsakerna till sfi-undervisningens svaga resultat i enlighet med vad som anförs i motionen.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av sfi-check, som ger möjlighet till individuell anpassning av undervisningen.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avsaknaden av en likvärdig skola i alla delar av landet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten till validering och komplettering av utländsk utbildning.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hur skatte- och bidragssystem tillsammans skapar fastlåsningseffekter som leder till utanförskap.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barnfattigdom och bidragsberoende.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare för att bryta bidragsberoende.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om användning av socialbidrag som ersättning för deltagande i praktik eller undervisning.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten för den enskilde av en blandning av olika upplåtelseformer i bostadsutbudet.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att diskriminering på etnisk eller annan grund inte är acceptabelt.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om positiv särbehandling och kvotering.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regeringens användning av invandrarbegreppet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om situationen för kvinnor och unga flickor i särskilt utsatta situationer.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en skattereduktion för hushållsnära tjänster i enlighet med vad som anförs i motionen.4
1Yrkandena 6, 25 och 26 hänvisade till AU.
2Yrkandena 8–19 hänvisade till UbU.
3Yrkandena 20, 21 och 23 hänvisade till SoU.
4Yrkandena 22 och 29 hänvisade till SkU.
5Yrkande 24 hänvisade till BoU.
Tiotusentals människor i Sverige lever under betydligt sämre ekonomiska och sociala omständigheter än vad som vore möjligt. Detta är ett verkligt problem i många människors vardag.
Regeringen beskriver ofta problemet såsom ”etnisk segregation”. Vi menar att problemet snarare, av skäl som utvecklas nedan, borde definieras som ”ofrivillig segregation”. Segregationen styrs nämligen huvudsakligen av kunskapsbrist, socialt utanförskap och maktlöshet, alldeles oavsett vilket ursprung människor har. Härutöver finns också faktorer som bristande språkkunskap och etnisk diskriminering, som för många höjer tröskeln för delaktighet i samhället.
I mångt och mycket är utanförskapets orsaker generella hinder för social rörlighet, men dessa ger störst effekt för människor som är nya på arbetsmarknaden och i landet.
Regeringen beskriver ”etnisk segregation” som ett problem avhängigt av människors ursprung och försöker få bukt med detta genom riktade insatser. Vi menar att regeringens synsätt är förenklat och leder till felaktiga åtgärder. Genom att istället betrakta den ofrivilliga segregationen som en social situation blir den visserligen mer komplicerad att beskriva politiskt men samtidigt erbjuds större möjligheter till förändring.
Efter decennier där den ofrivilliga segregationen ökat år från år, då arbetslösheten satt sig hårt i många områden, då motsättningarna i samhället tillåtits öka – då vaknar den socialdemokratiska regeringen upp och ser att integrationsfrågan måste ägnas vidare uppmärksamhet. Göran Persson menar nu att integrationsfrågan måste vara en av de viktigaste den kommande perioden.
Frågan är verkligen inte ny. För ideella organisationer och enskilda har det varit uppenbart i många år att problemen funnits där. Polisen har också varnat för att den ofrivilliga segregationen och socialt utanförstående i ökande utsträckning kan ge upphov till brott och våld.
Den socialdemokratiska integrationspolitiken fungerar inte. En av denna politiks grunder har varit att ovanifrån betrakta samhället, såsom bestående av ett antal kollektiv vari människor har gemensamma problem och behov. En annan har varit viljan att ta människor om hand, styra deras liv och lägga till rätta deras situation, vilket har resulterat i att människor förlorat makt och möjlighet att påverka sin egen situation.
Socialt och ekonomiskt utanförstående, maktlöshet, arbetslöshet och bidragsberoende i stor omfattning har blivit resultatet för många människor och deras familjer. Socialdemokraterna söker nu åtgärda detta med särskilda myndigheter och särlösningar.
Vi menar att politiken i stället måste ägnas åt att skapa goda förutsättningar för människor att förverkliga sina egna drömmar. Det är generella möjligheter och generella lösningar på gemensamma problem för människor i Sverige som vi huvudsakligen talar om.
Detta resonemang leder fram till slutsatsen att grunderna för ”integrationspolitiken” måste läggas om.
Segregation måste inte vara ett problem i sig. Om äldre människor väljer ett boende där personalen talar ursprungslandets språk, om många barnfamiljer väljer att bo i ett område som är särskilt lämpligt för barn, eller om människor i sextioårsåldern söker sig till gemensamma stugbyar så är detta inte något problem. Likväl är det exempel på segregerade boenden.
Problemet är den ofrivilliga segregationen. Det är det sociala utanförskapet och maktlösheten som måste brytas. Det är när människor hamnar i en situation där de saknar makt och möjlighet att påverka sina egna liv som problem uppstår.
Regeringen talar numera om ”etnisk segregation”, dels som ett problem i sig, dels som benämning av ett större samhällsproblem. Men också detta sätt att definiera frågan är fel. I de bostadsområden regeringen betraktar som ”etniskt segregerade” är den etniska mångfalden större än någon annanstans i samhället. I dessa områden finns människor från dussintals etniska grupper och trots att de knappast kan betraktas som etniskt enkelriktade är det just där regeringen väljer att fokusera sina insatser för att bryta just ”etnisk segregation”. Regeringens resonemang bygger på den felaktiga utgångspunkten att invandrare är en enhetlig grupp, som måste tas om hand på samma sätt.
Så länge människor befinner sig utanför Sverige förstår de flesta att en kurdisk politiker från norra Irak, en läkare från Teheran och en bonde från Somalia inte bara kommer från olika platser, utan också har helt olika individuella förutsättningar i livet. Men så snart de stiger över landets gränser börjar regeringen betrakta dem som en enda grupp som har mer gemensamt, än särskiljande. Då blir de till invandrare.
Hade dessa människor bott tillsammans var som helst i världen utanför Sverige hade ingen sett det som exempel på etnisk segregation, utan snarare på motsatsen. Men när de kommer till samma bostadsområde i Sverige ser regeringen inte längre individualitet och skillnader, utan fastnar vid invandrarskapet.
Bland dem som invandrat till Sverige finns människor av olika religioner, kulturer, åldrar och yrken. De har olika utbildning, kvaliteter, ambitioner, erfarenheter och behov. Var och en har sina egna drömmar. Ingen politik som bortser från detta kan bli framgångsrik. Bara en politik som bygger på denna insikt kan bli lyckosam.
Det är tillgången till övriga samhället som ofta brister. Det är den ofrivilliga segregationen – utanförskapet och maktlösheten - som måste brytas. Inte segregation i allmänhet, som kan vara både positiv och negativ, sett ur individens synvinkel.
Den ofrivilliga segregationen är inte etniskt definierad. Det är fråga om en socialt och kunskapsmässigt betingad situation. Förutsättningen för att kunna bryta utanförskap och ofrivillig segregation är just att se det som en social situation, snarare än som en ursprungsfråga. Människors ursprung kan och ska vi inte ändra, men deras sociala situation går däremot att påverka.
Den som vill minska segregationen måste se att den utgår mer från kunskapsbrist än från bostadsområde, mer från bristande möjligheter till lärande än från hudfärg, mer från bristande makt över den egna situationen än från etniskt ursprung, mer från bristen på stöd och stimulans i skolan än från klassbakgrund.
Variablerna som styr utanförskap och ofrivillig segregation är gemensamma för hela samhället:
Arbetslöshet
Liten eller ingen egen inkomst
Bidragsberoende
Fastlåsningseffekter som försvårar för människor att bryta upp från bidragsberoende
Bristande kunskaper
Maktlöshet och isolering
Tusentals infödda svenskar befinner sig i precis samma utanförskap som många invandrade gör. Maktlöshet, arbetslöshet, bidragsberoende och bristande utbildning är gemensamma problem. Språket utgör oftast ett större hinder för invandrade än infödda svenskar. Eftersom många infödda svenskar har bristfälliga kunskaper i sitt eget språk är skillnaderna emellertid inte alltid så stora som vi tror.
Dessutom är det fel att tro att utländskt ursprung automatiskt ger utanförskap. En mycket stor del av dem som staten betraktar som invandrare ses av allmänheten helt och hållet som svenskar. De är fullt ”integrerade”, de har familj och arbete i Sverige.
Betraktad som en social situation blir den ofrivilliga segregationen möjlig att förändra, men också mer komplicerad att beskriva politiskt. Många av regeringens åtgärder bygger på motsatsen, en förenklad beskrivning utgående från ursprung och sedan särlösningar.
Låt oss också konstatera att det finns betydande kunskapsproblem på området. Att människor från ett visst land uppges ha en viss situation säger inte att alla från detta land har samma situation. Beroende på vilken fråga man vill studera blir statistiken också mer eller mindre meningsfull. Många gånger beskriver statistiken samma problem, fast med olika variabler. Många gånger är det också komplicerat att avgöra vad som är orsak respektive verkan i det problem statistiken är tänkt att illustrera.
Den ofrivilliga segregationen är inte en ursprungsfråga, utan en socialt betingad situation.
Grunden för att samhället skall hålla ihop är att samma krav och möjligheter, så långt det bara är möjligt, gäller för alla människor.
Vi har alla ansvar för:
att försörja oss själva
att ta ansvar för oss själva och våra närstående
att värna om demokratin och dess grundläggande värden
att respektera lagar och andra människors lika värde och rättigheter
Så få politiska särlösningar som möjligt skall användas. Hela tanken att en särskild integrationspolitik kan bryta den ofrivilliga segregationen är fel eftersom den bara visar att de vanliga politiska systemen inte fungerar tillräckligt bra i Socialdemokraternas Sverige. Det som behövs är istället en bättre generell politik för att bryta kunskapsbrist, fattigdom, arbetslöshet, maktlöshet och utanförskap.
Orsaken till problemen är generella, men har särskilt tydligt drabbat invandrade svenskar, delvis därför att man som nyanländ varit extra beroende av att systemen fungerat och delvis därför att den svenska arbetsmarknadens stelhet och reglering alltid drabbar nya hårdast. Till detta skall läggas att ett långsamt, kollektivistiskt mottagningssystem har bidragit till att många människor skolats in i passivitet och inlärd hjälplöshet.
Identitet och självkänsla hänger för många samman med arbetet, med att kunna försörja sig själv och sin familj. När människor förvandlas till utestängda klienter förlorar de ofta också möjlighet att vara förebilder för unga människor. När vuxna med aldrig så god utbildning fastnar i arbetslöshet och låglönejobb förlorar skolan sin lockelse för ungdomar. När idoghet inte premieras riskerar förebilderna att bli de som skaffar pengar genom svart arbete eller genom brott.
Alla människor bär själva ansvaret för sina egna handlingar och vägval i livet. Däremot delar vi alla ansvaret för att vårt samhälle försvarar och upprätthåller goda värderingar – för att inte riskera att präglas av de dåliga. Låt barnen se att skolan är viktig så kommer intresset för lärande att öka. Låt de unga se att det lönar sig att arbeta så kommer fler att sträva framåt. Låt det vara tydligt att brott stoppas och straffas så kommer färre att frestas. Låt ingen stängas ute så kommer färre att välja att stå utanför.
De värderingar vi menar att samhället skall bygga på måste sedan översättas i konkreta politiska förslag. Politiken för att bryta ofrivillig segregation måste vara inriktad på att förmå enskilda människor och göra det möjligt för dem att ta ansvar, utbilda sig och växa.
Att en person är född i ett annat land är i sig en uppgift som inte säger någonting om den personens egenskaper, möjligheter eller förutsättningar. Däremot finns omfattande statistik som visar att ursprungsland har påverkat enskilda människors privatekonomi.
Bland svenska medborgare i arbetsför ålder som är födda i Sverige hade år 1998 cirka 90 procent en arbetsinkomst. Den genomsnittliga inkomsten var cirka 200.000 kronor per år för män och 136.000 kronor per år för kvinnor. För svenska medborgare födda utomlands var det vid samma tillfälle bara cirka 75 procent som hade en arbetsinkomst. Den genomsnittliga inkomsten var i den här gruppen 133.000 kronor per år för män och 99.000 kronor per år för kvinnor (källa: STATIV).
Siffrorna visar att det är betydligt färre svenska medborgare med utländskt ursprung än medborgare födda i Sverige som överhuvud taget har en arbetsinkomst. Medborgare med utländskt ursprung som har en arbetsinkomst tjänar dessutom mindre än människor födda i Sverige. Särskilt problematiskt är detta för kvinnor med utländskt ursprung.
Ett annat sätt att mäta ekonomisk välfärd är att se till människors bostadsförhållanden. Tabellen nedan visar att relativt sett mycket få utomlands födda människor har haft möjlighet att bo i eget hus. Detta förhållande återspeglar naturligtvis både möjligheten till arbete och storleken på inkomster för utfört arbete, vilka i sin tur påverkar både sparande- och lånemöjligheter.
Andel som bodde i småhus 1998 efter födelseland (i procent).
|
Födelseland |
Andel |
|
Sverige |
61 |
|
Tyskland |
55 |
|
Danmark |
55 |
|
Norge |
52 |
|
Storbritannien och Nordirland |
48 |
|
USA |
48 |
|
Finland |
46 |
|
Ungern |
38 |
|
Polen |
34 |
|
Jugoslavien |
21 |
|
Chile |
19 |
|
Turkiet |
13 |
|
Iran |
13 |
|
Libanon |
10 |
|
Syrien |
10 |
|
Etiopien |
7 |
|
Irak |
6 |
|
Bosnien-Hercegovina |
5 |
|
Somalia |
3 |
Källa: STATIV
Den som inte har tillräcklig kunskap för att ta första steget på arbetslivets trappa kan heller aldrig klättra vidare. I stället för arbete riskerar arbetslöshet, maktlöshet och utanförstående att vänta. Sambandet mellan låg utbildning och arbetslöshet är tydligt.
Vi har inte en likvärdig skola i hela landet, varken sett till resurser eller resultat. Andelen elever som går ur skolan utan fullständiga betyg i landets kommunala skolor varierar oerhört mellan kommuner, men framförallt mellan kommunernas respektive skolor.
Bristande resultat i skolan är ett av de allvarligaste välfärdsproblem Sverige står inför. Att många barn aldrig får körkortet till arbetslivet i form av fullständiga grundkunskaper är oacceptabelt.
I Örebro gick mellan tre procent och 37 procent av niorna i våras ut de kommunala skolorna utan godkända betyg i matematik, svenska eller engelska.
I Malmö, Göteborg och Stockholm finns det grundskolor där i princip samtliga niondeklassare klarar målen. Men det finns också skolor där 57 procent (Malmö), 49 procent (Göteborg) respektive 43 procent (Stockholm) av eleverna aldrig når kunskapsmålen. Tala om kunskapssegregation!
Särskilt är det skolor i så kallade miljonprogramsområden och områden med motsvarande sociala förutsättningar som visar svaga resultat. I dessa områden bor såväl infödda svenskar som invandrade. En tydlig signal man får från lärare på skolor i dessa områden är att den kanske största utmaningen för skolan handlar om att många barn har helt uppgivna föräldrar som tappat tron på framtiden. De har föräldrar som inte orkar vara föräldrar. Och det gäller oavsett bakgrund och hudfärg.
Klart står att skolpolitiken fungerar särskilt illa för barn med utländsk bakgrund, speciellt för dem som kommer till Sverige under skolåren. Skolan fungerar bäst för barn med genomsnittliga behov. Men bilden av en skola som har svårt att hjälpa barn med behov av extra stöd bekräftas också vad gäller invandrarbarn.
Grundskolan:
Nästan 4 av tio elever med utländsk bakgrund saknar fullständiga betyg i nian. Alarmerande är även att en fjärdedel av samtliga barn inte når fullständiga betyg.
Bara hälften av de barn som flyttat till Sverige efter att de fyllt 10 år får fullständiga betyg i nian.
Gymnasiebehörighet:
21,6 procent av alla elever med utländsk bakgrund saknade behörighet till gymnasiet år 2001. Det var dubbelt så många som genomsnittet, 10,8 procent.
Av de elever som började den svenska skolan under skolåren 4–6 saknade 29,6 procent och av de elever som invandrade under år 7–9 saknade 62,4 procent behörighet år 2000.
Kunskap i svenska språket är avgörande för att komma in i vårt samhälle. Att bara 1/3 av alla går ut Svenska för invandrare, Sfi, med godkända betyg och att hälften av deltagarna hoppar av i förtid utan att någon vet varför är oacceptabelt. Det måste klaras ut varför resultaten ser ut som de gör och varför så många hoppar av undervisningen.
I mer än 90 procent av kommunerna bedrivs undervisningen i kommunens egen regi.
Endast en femtedel av kommunerna erbjuder utbildning i svenska för högskole- och universitetsutbildade. Indelning efter t.ex. yrkesbakgrund sker sällan. Praktik i kombination med Sfi förekommer sällan eller aldrig i mer än hälften av kommunerna.
Riksdagens revisorer har i rapporten ”Språk och arbete” (RR:2000/01:3) granskat undervisningen i svenska. De påpekar bl.a. att en stor andel av lärarna själva saknar utbildning i svenska som andraspråk.
I studien ”Hur togs de emot? Enkätundersökning om 28 kommuners introduktionsverksamhet för nyanlända 1999”, Integrationsverkets rapportserie 2002:04, är kritiken hård. Rapporten visar att många börjar svenskundervisningen sent, få får praktik, få får sin utbildning och sitt yrke värderat och att introduktionen sällan utvärderas. Den visar också att kvinnor får en sämre introduktion än män.
Det har visat sig att det i praktiken är svårt för personer med utländsk utbildning att komplettera den på svenska högskolor. De kan ha svårt att komma in, även om de bara behöver några få terminers komplettering av sin utbildning. Resultatet blir att många års studier är bortkastade.
Regeringen har länge utlovat förbättrade möjligheter till validering av utländska examina. Likväl förblir problemet stort och många välutbildade invandrade svenskar får inte möjlighet att praktisera sina yrken i Sverige. En del i detta – förutom problem med översättning av utländska examina - är säkert bilden av invandrade som en homogen grupp, utan egna individuella kunskaper och förutsättningar.
Ett faktum som understryker hur dålig den svenska arbetsmarknaden är på att dra nytta av inflyttad kompetens är att graden av högre utbildning är väl så hög bland människor från vissa ursprungsländer som bland infödda svenskar. Detta visar också vikten av att kunna diskutera i många led samtidigt, vad gäller situationen för invandrade. Det finns de som saknar grundutbildning, men det finns lika självklart de som besitter avancerade kunskaper, redo att ställa dem till samhällets förfogande.
Utbildningsnivå (förgymnasial, gymnasial, eftergymnasial) 1998 bland män 25–64 år efter födelseland, i procent
|
Födelseland |
Utbildningsnivå |
|||
|
Förgymnasial |
Gymnasial |
Eftergymnasial |
Uppgift saknas |
|
|
Sverige |
26 |
47 |
27 |
1 |
|
Totalt utrikes födda |
29 |
42 |
25 |
4 |
|
Därav |
|
|
|
|
|
Finland |
41 |
44 |
13 |
2 |
|
Danmark |
32 |
42 |
21 |
5 |
|
Norge |
27 |
44 |
24 |
6 |
|
Jugoslavien |
28 |
52 |
17 |
2 |
|
Bosnien-Hercegovina |
13 |
55 |
28 |
4 |
|
Iran |
15 |
43 |
39 |
2 |
|
Turkiet |
51 |
32 |
12 |
5 |
|
Irak |
26 |
31 |
39 |
4 |
|
Chile |
31 |
48 |
20 |
1 |
|
Etiopien |
30 |
44 |
24 |
2 |
|
Libanon |
49 |
31 |
16 |
4 |
|
Ungern |
16 |
56 |
27 |
1 |
|
Tyskland |
16 |
50 |
30 |
4 |
|
Syrien |
44 |
26 |
20 |
10 |
|
Somalia |
28 |
42 |
24 |
6 |
|
Sovjetunionen |
15 |
30 |
53 |
3 |
|
USA |
8 |
25 |
58 |
8 |
Källa: STATIV
Andelen invandrade svenskar med hög utbildning ökar trendmässigt, vilket torde motsäga den alltför etablerade tesen om att det måste ta tid för människor att etablera sig på arbetsmarknaden. Ju högre utbildning och ju mer studievana människor har när de flyttar till Sverige, desto snabbare torde det gå att lära sig språket och kunna söka arbete.
Utbildningsnivå (förgymnasial, gymnasial, eftergymnasial) 1998 bland utrikes födda 25–64 år efter invandringsår, i procent
|
Invandringsår |
Utbildningsnivå |
|||
|
|
Förgymnasial |
Gymnasial |
Eftergymnasial |
Uppgift saknas |
|
1970 |
35 |
46 |
19 |
0 |
|
1971–1975 |
32 |
44 |
23 |
1 |
|
1976–1980 |
30 |
44 |
25 |
1 |
|
1981–1985 |
28 |
44 |
27 |
1 |
|
1986–1990 |
35 |
37 |
26 |
2 |
|
1991–1995 |
24 |
36 |
33 |
7 |
|
1996– |
16 |
27 |
36 |
21 |
Källa: STATIV
Kombinationen av en arbetsrätt som gör det riskfyllt att anställa, en privat hushållstjänstesektor som är stängd för nya jobb och en stel ekonomisk struktur där alltför få nya arbeten tillkommer gör att många människor döms till ekonomiskt utanförstående. Särskilt drabbar detta dem som är nya på arbetsmarknaden. Till dessa faktorer måste läggas förekomsten av förutfattade meningar om människor med annan bakgrund och – inte minst – bristfälliga språkkunskaper och problem att få utländska examina accepterade i Sverige.
År 2000 var arbetslösheten fyra gånger högre bland utlandsfödda än bland infödda medborgare. Enligt en rapport från OECD år 2001 hade bara Nederländerna en större andel invandrade utanför arbetsmarknaden än Sverige.
Av flyktingar som har sysselsättning arbetar 79 procent i företag, enbart 18 procent i offentlig verksamhet och tre procent i övriga organisationer. Detta skall jämföras med att 32 procent av alla svenskfödda arbetar i offentlig sektor och 67 procent i näringslivet. Den offentliga sektorn är således betydligt sämre på att anställa flyktingar.
Staten har varit allra sämst på att anställa invandrade. Inom statlig verksamhet arbetade 5,6 procent av förvärvsarbetande födda i Sverige år 2000. Bland utrikes födda var samma siffra 3,2 procent och bland utomeuropéer 2,6 procent.
De grundläggande orsakerna till bidragsberoendet i Sverige, för såväl infödda svenskar som för invandrade, är att för få har jobb och att marginaleffekterna i skatte- och bidragssystemen låser fast människor i utanförskap. Det är för svårt att bli och vara självförsörjande i Sverige i dag, vilket av många upplevs som förnedrande.
Skattesystemet och socialbidragssystemet gör tillsammans att det lönar sig dåligt att gå från bidragsberoende till egenförsörjning. Om en av föräldrarna i en tvåbarnsfamilj, där båda tidigare har saknat inkomster, börjar arbeta krävs en lön på nästan 19.000 kronor per månad för att nettot ska överträffa storleken på de samlade bidragen. Om den erbjudna lönen är lägre är det helt enkelt mer fördelaktigt att fortsätta att leva på bidrag.
En ensamstående som tar ett deltidsjobb med en lön på 8.000 kronor per månad får ut mindre av detta arbete än vad enbart socialbidrag skulle ge. Det är alldeles självklart att ett sådant system som kombinerar hög beskattning på låga inkomster med generösa bidragsregler verkar passiviserande på den som redan av andra skäl har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Enligt en kartläggning av Integrationsverket var det bara 13 procent av de flyktingar som kom till Sverige 1995, som tre år senare var självförsörjande.
Regeringen skrev några månader före valet i skrivelse 2001/02:166, s. 66.:
Kunskaperna om konsekvenserna av att under lång tid leva under knappa ekonomiska omständigheter är mycket begränsade. Detta gäller också barnens situation. Vad det innebär för självbild, framtidsförhoppningar, skolprestationer och ekonomisk situation för barnen är i stor utsträckning obesvarade frågor. En viktig fråga i det fortsatta arbetet inom Regeringskansliet är hur de psykologiska och pedagogiska effekterna av att under lång tid leva i en familj som är beroende av bistånd för sin försörjning ser ut.
Regeringen medger i en tidigare skrivelse ”Barn – här och nu” ( 1999:2000:137) att risken för passivitet och ohälsa är stor för dem som är hänvisade till socialbidrag och att det finns anledning att tro att denna situation inte är gynnsam för ett barns uppväxt. Att många som uppbär socialbidrag mår dåligt visar inte minst det faktum att bland de personer som haft socialbidrag under lång tid är det fem gånger vanligare att man har svåra besvär av ängslan, oro och ångest jämfört med dem som aldrig haft socialbidrag.
Att regeringen nöjer sig med att utreda när det krävs omedelbara åtgärder för att minska barnens utsatthet är anmärkningsvärt.
De problem som drabbar barn och ungdomar kan inte lösas om de inte ses i sitt sammanhang. Barn som lever i fattigdom och utanförskap har i själva verket drabbats av arbetsmarknads-, bidrags- och integrationspolitikens misslyckanden.
Att försörja sin familj på socialbidrag är svårt. Men socialbidraget, som är tänkt att vara en tillfällig hjälp, har i stället för många blivit en permanent försörjning, vari barn och familjer låses in i bidragsberoende och i utanförskap. Hundratusentals människor, som inget hellre önskar än att försörja sig själva och sin familj, är i dag hänvisade till socialbidrag. 180.000 barn beräknas växa upp i socialbidragsberoende familjer i Sverige.
Rädda Barnen skriver i ”Barnfattigdomen i Sverige 2002”:
Att vara fattig i Sverige innebär inte att barn svälter eller fryser. Modern fattigdom i ett samhälle som det svenska syns inte heller på ytan, på kläder eller yttre attribut. Ekonomisk knapphet betyder att tvingas leva utan marginaler och därmed utan trygghet.
Rapporten visar att barnfattigdomen ökat under 1990-talet och att andelen barn i hushåll med mycket låga inkomster eller i avsaknad av kontantmarginaler har ökat. De fattiga i Sverige har inte bara blivit fler utan också fattigare.
De flesta fattiga bor i de socialdemokratiskt styrda storstäderna Malmö och Göteborg, där också barnfattigdomen är störst. I Malmö tvingas nästan 15 procent av befolkningen mellan 19–64 år leva på socialbidrag. I Göteborg försörjer sig tolv procent på socialbidrag.
Vi vill bryta den ofrivilliga segregationen och utanförskapet genom följande:
Inför en individuell kunskapsrätt. Inga barn skall behöva lämna grundskolan utan fullständiga baskunskaper. Det är oväsentligt om det tar 8, 9, 10 eller 11 år att nå dit.
Se till att föräldrar som saknar arbete och/eller har låg eller ofullständig utbildning, får utbildning.
Släpp skolorna fria att välja profil och söka samverkan i det sociala arbetet med t.ex. lokala idrotts- och invandrarföreningar. Låt lärare och rektorer sköta skolan. Låt föräldraföreningar, områdesföreningar eller församlingar driva dem.
Låt inte närhetsprincipen vara allenarådande för skolans rekrytering. Alla skall fritt kunna välja den skola vars profil passar dem bäst och ha makten att välja bort dåliga skolor. Barn kan inte användas som regeringens integrationspolitiska verktyg. Ingen skall behöva offra sig och gå i en dålig skola, bara för att politiker vill det.
Tillåt skolor att få ge elever tvåspråkig undervisning. Ingen tror att en svensk elev i Engelska skolan lär sig sämre av tvåspråkighet. Tvärtom kan det vara lättare att ta till sig undervisningen på hemspråket. Den som har ett förstaspråk har lättare att lära ett nytt språk.
Skolor med god erfarenhet av och kompetens för undervisning i ett främmande språk, eller ämnesundervisning på detta, bör bli ”värdskolor” för elever i en annan skola. Studiehandledning eller ämnesstöd skall kunna ges på distans.
Sfi-undervisningen måste individualiseras och intensifieras både vad gäller språkkunskaper och samhällskunskap. De som behöver SFI-undervisning har olika studievana och olika behov av inriktning på undervisningen.
En väg att åstadkomma detta är att varje elev får en Sfi-check som de kan köpa undervisning i svenska för. En sådan modell ger makten till dem undervisningen berör. Checkbeloppet kan behovsprövas så att var och en ges möjligheter till undervisning utifrån sina förutsättningar. När pengarna följer individen kommer konkurrensen mellan utbildningsanordnarna att höja kvaliteten. Sfi-undervisningen skall precis som vi föreslår vad gäller grundskolan löpande utvärderas och resultaten offentliggöras.
Att så många hoppar av och att stolar står tomma på undervisningen t.ex. i Stockholm gör att kommunerna både vad gäller Sfin och annan utbildning/praktik måste kunna kräva att vuxna deltar för att bidrag skall betalas ut.
Kunskaper i svenska språket skall vara ett normalt krav för erhållande av medborgarskap. Det har vi moderater tidigare föreslagit. Detta språkkrav kan vara liktydigt med genomgången och avklarad Sfi-undervisning. I den ingår också de grundläggande kunskaper om svenska samhället som alla behöver ha. Genom detta skapas ytterligare en morot för alla som kommer till vårt land att genomgå SFI-undervisningen.
Mycket behöver göras för att öppna arbetsmarknaden för de människor som i dag stängs ute. Dagens situation ger problem både för enskilda och för samhället. En skala av åtgärder – allt från förbättrad svenskundervisning, via moderniserad arbetsrätt till öppnad tjänstesektor och förbättrad validering av utländsk utbildning – hör till de åtgärder som kan ha effekt. I grunden måste en politik för att bryta socialbidragsberoende och nyfattigdom finnas och den måste vara generell till sin natur.
Vi moderater menar att det krävs en helt annan politik för att stärka Sveriges konkurrenskraft och förutsättningarna för företagande och jobb. Få saker kan vara viktigare för att öka antalet arbetstillfällen än de förslag vi lagt för att förbättra för företagande och en modernisering av arbetsmarknadsutbildningen.
Möjligheter skall öppnas för var och en att välja det stöd på arbetsmarknaden som passar den enskilde bäst. Det kan exempelvis röra sig om ett bemanningsföretag eller rekryteringsföretag som specialiserar sig på att hjälpa och stödja arbetslösa personer med inriktning mot tekniska eller vårdande yrken. Arbetsmarknadsutbildning skall kunna erbjudas av en rad olika aktörer och kunna väljas efter behov.
Varken stat eller kommun bör i första hand bedriva reguljär förmedlingsverksamhet. Statens roll bör vara att garantera att det finns fungerande arbetsförmedling på alla det drygt hundratal geografiska delarbetsmarknader som finns i vårt land.
Kravet på språkkunskap för att få skrivas in på dagens arbetsförmedling ska tas bort. Ingen skall hindras från att söka jobb.
Vi menar att den privata tjänstesektorn måste öppnas för nya jobb och att detta skall ske genom en skattereduktion för hushållsnära tjänster med 50 procent av betald arbetskostnad, upp till ett tak om 50.000 kronor. Denna typ av tjänsteföretag kan erbjuda arbete mellan gymnasie- och högskola och arbete för dem som inte vill läsa vidare och vars alternativ är arbetslöshet. För ungdomar och andra som är nya på arbetsmarknaden kan tjänstesektorn vara vägen in på arbetsmarknaden och dessutom ge erfarenhet av egenföretagande.
För många kommer sådana arbeten att erbjuda alternativ till arbetslöshet under en period mellan två arbeten. För andra kommer tjänstejobben att ge möjlighet till extrainkomster under studier. För ytterligare andra kommer ett arbete i ett tjänsteföretag vara ett mer långsiktigt alternativ.
Fler måste arbeta för att välfärden i Sverige skall kunna upprätthållas och växa. Näringslivet önskar att möjlighet till arbetskraftsinvandring öppnas.
Det har visat sig att det i praktiken är svårt för personer med utländsk utbildning att komplettera den på svenska högskolor. Med lokal antagning och ersättning som kopplas till antalet examina på varje högskola skulle läget förändras. Tester kan användas för att kontrollera utländska studenters kompetens. Universitet och högskolor skall kunna tillhandahålla sådana tester.
För många invandrade kan ett eget företag vara ett bra sätt att försörja sig och komma in i det svenska samhället. Bland människor med utländsk härkomst är andelen företagare bland dem som förvärvsarbetar mycket hög. Bland människor födda i Sverige är åtta procent av dem som förvärvsarbetar egna företagare medan samma siffra bland personer från Syrien, Turkiet och Libanon är cirka 30 procent.
Samtidigt är också företagandet en nödutgång för människor som skulle ha föredragit en anställning inom sitt ursprungliga yrke, men som av olika skäl inte kan fortsätta inom sitt yrkesval.
Antal/andel företagare av förvärvsarbetande (16 år och äldre) 1998 efter födelseland. Andel i procent
|
Födelseland |
Antal företagare |
Andel företagare |
Antal förvärvsarbetande |
|
Syrien |
1 012 |
31 |
3 267 |
|
Libanon |
1 342 |
29 |
4 681 |
|
Turkiet |
3 000 |
29 |
10 522 |
|
Iran |
2 569 |
17 |
14 937 |
|
Grekland |
667 |
17 |
3 988 |
|
Irak |
883 |
16 |
5 411 |
|
Storbritannien och Nordirland |
904 |
12 |
7 380 |
|
Tyskland |
1 817 |
12 |
15296 |
|
Ungern |
674 |
11 |
6103 |
|
USA |
506 |
10 |
4 845 |
|
Tjeckoslovakien |
353 |
10 |
3 430 |
|
Danmark |
1534 |
9 |
16 239 |
|
Jugoslavien |
1 991 |
9 |
21 388 |
|
Indien |
294 |
9 |
3 452 |
|
Polen |
1 374 |
8 |
16 795 |
|
Norge |
1 328 |
8 |
16 377 |
|
Sverige |
274 853 |
8 |
3 566 421 |
|
Rumänien |
293 |
6 |
4 800 |
|
Finland |
6 185 |
6 |
105 642 |
|
Korea, syd- |
131 |
4 |
3 440 |
|
Thailand |
124 |
4 |
3 512 |
|
Etiopien |
157 |
3 |
4 993 |
|
Chile |
296 |
3 |
11 461 |
|
Bosnien-Hercegovina |
267 |
2 |
10 823 |
Källa: STATIV
Skatten på låga inkomster och bidragsberoende är varandras spegelbilder. Idag beskattas många människor till bidragsberoende. Vi anser att detta är fel – det skall gå att leva också på små inkomster. Därför vill vi sänka skatterna med inriktning på låg- och medelinkomsttagare och föreslår bland annat ett högre grundavdrag och beskattning skall ske med hänsyn till försörjningsbörda för familjer.
Det måste löna sig att arbeta, att utbilda sig och att ta risker i form av företagande. Inlåsningseffekter, som hindrar social rörlighet måste tas bort. Bidrag och andra former av ekonomiskt stöd skall därför utformas så att de stimulerar människor till att aktivt söka förbättra sin situation. Den som behöver t.ex. socialbidrag för sin försörjning, men som kan arbeta bör få ersättning för att delta i praktik eller utbildning, för att möjliggöra ett arbete. Socialbidraget är tänkt att vara ett yttersta skyddsnät vid kortvariga och akuta ekonomiska problem och skall tillgripas som en sista åtgärd när andra alternativ inte fungerar.
En bra väg för att stärka ett bostadsområde är att öka inslaget av bostadsrätter. En bostadsrättsförening gör att människor får kontakt med varandra och blir mindre anonyma för varandra.
Möjligheten att påverka det egna boendet gör människor trygga och ger dem inflytande över sin tillvaro. Genom en blandning av olika upplåtelseformer ökar de boendes valfrihet och möjlighet att ta ansvar för områdets utveckling.
Människor som bor i hyresrätter kan genom ökade inslag av självförvaltning bidra till att sänka kostnader och förbättra boendemiljön. Självklart måste de ekonomiska effekterna av detta kunna komma hyresgästerna till del i form av lägre hyror.
Alla människor har rätt att ses som individer och bedömas efter sina erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner. Alla avvikelser från detta är diskriminering, vare sig den av politiker anses vara positiv eller negativ.
Att människor särbehandlas negativt eller diskrimineras på arbetsmarknaden är oacceptabelt. Det är dessutom ett samhällsekonomiskt slöseri.
För att åstadkomma att människor betraktas som enskilda individer oavsett ursprung finns i grunden bara en väg, ett tålmodigt och långsiktigt opinionsarbete. Det är i grunden en attityd- och värderingsfråga. Men det handlar också om ledarskap. Staten har föregått med dåligt exempel, vilket redovisades tidigare.
Det är däremot fel att politiskt reducera människor till delar av kvotgrupper eller ovanifrån placera in dem i kollektiv. Detta även om man gör det med aldrig så goda avsikter.
Regeringen har ett antal gånger talat om att införa positiv särbehandling för invandrare på arbetsmarknaden och om att belöna invandrare som inte bor i miljonprogramsområden. Det är klassiska recept för nya motsättningar. Regeringen vill också att myndigheter skall redovisa anställdas etniska ursprung i syfte att detta skall återspegla samhällets sammansättning. Varför skall en anställd behöva uppge detta?
Det är kontraproduktivt att som regeringen legitimera att människors ursprung – helt skilt från individens förmåga och taget för sig – skulle vara en relevant faktor vid anställning. Kan argumentet användas åt ena hållet kan det också missbrukas åt det andra. Med andra ord – legitimeras ursprunget som en faktor värd att uppmärksamma vid anställning kommer detta sannolikt att ske både genom öppen positiv och dold negativ särbehandling.
Målet måste vara det motsatta, att ursprung som sådant beaktas så lite som möjligt. Ursprung är inte en egenskap eller en färdighet. Språkkunskap däremot är en färdighet och en relevant kvalitet.
Kvotering och särbehandling är teoretiskt olika saker, även om de i praktiken ofta hänger ihop. Så kallad positiv särbehandling är en metod att främja en viss grupps representation inom en given grupp. Kvotering är ett kvantitativt mått på hur stor andel en viss grupp skall utgöra inom den större gruppen.
Både kvotering och så kallad positiv särbehandling för med sig att vissa människor diskrimineras när deras erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner får stå tillbaka för politiskt fastlagda rekryteringsmål som tagits fram för att gynna andra människor, tillhörande en viss politiskt definierad grupp.
Även om den grupp som avses gynnas kan anses vara underrepresenterad eller felbehandlad på arbetsmarknaden eller i andra sammanhang, så innebär kvotering inget annat än att ännu ett fel begås.
Att människor i den ena mer eller mindre godtyckligt definierade gruppen felbehandlas gör det inte rätt att felbehandla människor i någon annan grupp. Eller, annorlunda uttryckt, om problemet är att en grupp människor felbehandlas kan lösningen knappast vara att felbehandla en annan.
Att kvoteringar är diskriminerande är också skälet till att de riskerar att skapa växande spänningar mellan människor. Ytterst är regeringens vilja till positiv särbehandling ett uttryck för uppgivenhet.
De flesta svenskar tycker förmodligen att man är svensk när man är delaktig i samhället. Det kan ta kort eller lång tid, allt beroende på person. Poängen är att det ligger i egna händer. Det har varit svårare att betraktas som svensk av regeringen. Staten har under många år räknat de som är födda utomlands eller har minst en förälder som är född utomlands som invandrare.
Med den definitionen som utgångspunkt har regeringen kunnat påstå att en femtedel av landets befolkning har invandrarbakgrund, vilket gett en på flera sätt missvisande bild.
En stor del av människorna i regeringens grupp ”invandrare” känner sig inte som invandrare och betraktas inte heller som ”invandrare” av den övriga befolkningen. Följaktligen har de heller inte diskriminerats av detta skäl.
I statens tidigare definition måste nämligen bland många andra delar av kungahuset, landets tiotusentals adoptivbarn, barn till adopterade, barn till en invandrad förälder och människor från våra grannländer inräknas. Vad har de för intresse av att betraktas som invandrare? Vad har samhället för intresse av att betrakta dem som invandrare?
Många av dem som omfattas av regeringens indelning i ”vi” och ”dom” har själva inte vetat om att de ingår i ”dom”. De flesta för att de inte känt till definitionen, andra för att de inte tänkt på sitt ursprung som annorlunda. Ytterligare andra vill behandlas som alla andra och saknar vilja att ingå i gruppen ”dom”.
Definitionen har bidragit till att hålla människor utanför. En mycket stor del av dem som staten definierat som invandrare är i själva verket så integrerade på arbetsmarknaden och i samhället i stort att det utländska ursprunget är irrelevant för dem själva och omgivningen.
Numera används allt oftare begreppet ”invandrare” för människor som själva är födda i andra länder. Det är en rimligare användning av begreppet än vad som brukades tidigare, men det måste ändå användas med urskiljning. Att en person är född i Finland, eller adopterad från Estland är sällan relevant för livet i övrigt. Det är delaktigheten som är det centrala.
Varje gång man överger individens rätt att ses just som en individ och börjar laborera med kvotgrupper och indelningar uppstår problem.
Samma krav skall ställas på alla svenskar och samma rättigheter skall omfatta alla svenskar.
Den ofrivilliga segregationen är som sagt inte etniskt definierad. Det är fråga om en socialt och kunskapsmässigt betingad situation. Det behövs en bättre generell politik för att bryta kunskapsbrist, fattigdom, arbetslöshet, maktlöshet och utanförskap.
Orsaken till problemen är alltså huvudsakligen generella, men har särskilt tydligt drabbat invandrare och invandrade svenskar. Det finns dock en del frågor som specifika för de invandrade som kommit som flyktingar.
En sådan är att förföljelse, fängslanden, tortyr och rädsla sätter djupa och långvariga spår i själen. Dessa skador kan ta lång tid att läka och kräver ofta hjälp för både kropp och själ. Detta faktum har inte ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Svenska Röda Korsets sjukhus för tortyrskadade flyktingar har unik kunskap på området och gör ovärderliga rehabiliteringsinsatser.
Andra frågor är kulturellt relaterade. Många som kommit till Sverige har flytt från fundamentalism och politiskt förtryck. Andra har flytt från förföljelse grundad på kön eller religion. Många har inte bara flytt från någonting, utan också till någonting – nämligen frihet, mänskliga rättigheter och demokrati.
Därför är det en paradox att det förekommer – även om det är ovanligt – att människor väl i det nya landet accepterar och t.o.m. ibland stärker hävdandet av en oacceptabel syn på kvinnor och kulturella traditioner. Här finns ett samband med utanförskapet i Sverige. När människors identitet blir svår att upprätthålla och självkänslan bryts ner av arbetslöshet, svag social status och utanförstående, så återstår bara att söka sig tillbaka till och ibland t.o.m. stärka värderingar från förr.
Politikens osäkerhet inför detta har gjort att särskilt unga flickor svikits. Deras situation har inte tillräckligt uppmärksammats. Det gäller de flickor som riskerar att drabbas av könsstympning, det gäller de fall av ”hedersmord” som ägt rum. Detta är inte representativt för människor från andra länder. Däremot har det förekommit och måste därför uppmärksammas och motverkas.
Det är oerhört viktigt att markera att respekten för allas lika värde och demokratins grundvärderingar skall gälla alla i Sverige.
|
Stockholm den 26 september 2003 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |
|
|
Anita Sidén (m) |
Anna Lilliehöök (m) |
|
Magdalena Andersson (m) |
Anne-Marie Pålsson (m) |
|
Anne Marie Brodén (m) |