Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör uppmärksamma problemen med att försäkringstillämpningen är olika beroende på vilken försäkringskassa man tillhör.
Psoriasis är en ärftlig och kronisk sjukdom. Cirka 200 000 till 300 000 personer i Sverige har psoriasis, över hälften får det före 25 års ålder. Psoriasis varierar mycket i intensitet och utbredning mellan olika individer (från liten prick till utslag över hela kroppen), men förblir ofta konstant hos en och samma person. Sjukdomen läker sällan spontant, mer än hälften av patienterna har kontinuerliga besvär. Nära hälften av alla psoriasissjuka får också ledsjukdom, psoriasisartrit. Ingen behandling kan idag bota psoriasis, däremot är det viktigt att behandla för att undvika komplikationer och ge möjlighet till en så normaliserad livsföring som möjligt.
Dermatologerna talar i dag mycket om ”växelvård”. Vid psoriasisbehandling händer det ofta att patienten slutar svara på en behandling som länge fungerat bra. Därför behöver man ha tillgång till så många behandlingsmetoder som möjligt. En av dessa är utlandsvård.
Utlandsvård vid psoriasis innebär i huvudsak sol i rätt avvägd dos och salta bad som framför allt är uppmjukande och avfjällande för huden. Vårdformen ställer stora krav på att patienten tar aktivt ansvar för sin behandling och utnyttjar soltimmarna maximalt.
Under en tre veckor lång utlandsvårdsresa läker, enligt statistik från Svenska Psoriasisförbundet, cirka 70–90 % av patienterna helt, eller nästan helt. Att uppnå motsvarande läkningsresultat vid traditionell ljus- och salvbehandling här hemma tar betydligt längre tid i anspråk.
För många patienter som beviljas utlandsvård utgör den skillnaden mellan att fortsätta arbeta/återgå till arbetet, eller vara sjukskriven, helt eller delvis, långa perioder. Även patientens behov av sjukvård och läkemedel minskar efter en utlandsvårdsresa. I de flesta fall är effekten av utlandsvårdsresan också betydligt varaktigare än effekten av traditionell ljus och salvbehandling här hemma, en behandlingsfri tid på tre till sex månader är normalt, vissa är besvärsfria ännu längre.
Verkligheten idag är att den utlandsvård för psoriasissjuka som beviljas/bekostas av sjukvårdshuvudmännen inte på långa vägar motsvarar det verkliga vårdbehovet.
I dag beviljas cirka tvåhundra psoriasissjuka per år utlandsvård via sin sjukvårdshuvudman. En försiktig beräkning av det verkliga behovet bara i Stockholms län ger vid handen att cirka etthundra till etthundrafemtio personer per år behöver vården. För det fåtal psoriasissjuka som beviljas utlandsvård via sin sjukvårdshuvudman föreligger inga som helst problem att beviljas sjukpenning under vårdresan.
Riksförsäkringsverkets nuvarande definition av utlandsvård är vård enligt en behandlingsplan under överinseende och stöd av kvalificerad vårdpersonal. En definition som även patientorganisationen Svenska Psoriasisförbundets stödjer. Behandlingsplanen förutsätter dock att alla sjukvårdshuvudmän använder sig av utlandsvård som vårdform. Idag kommer den bara några få till godo. Det är därför nödvändigt att finna lösningar som i möjligaste mån bidrar till att undanröja orättvisor och underlätta för de psoriasissjuka som står utan möjlighet till utlandsvård enligt definitionen ovan.
Flera sjukvårdshuvudmän använder överhuvudtaget inte utlandsvård som vårdform.
Ett stort antal beviljar endast vårdresa för en eller ett par patienter om året. Följaktligen tvingas många psoriasissjuka bekosta resor till den läkande solen och värmen med medel ur egen ficka, medan ännu fler av ekonomiska skäl står helt utan den möjligheten.
Det råder ingen tvekan om att man på RFV är väl medveten om hur ojämlik de psoriasissjukas situation är i det här fallet. Så här skriver man om utlandsvård vid psoriasis i sin vägledning nr 2002:8: ”Även om utlandsvården är såväl medicinskt som behandlingsmässigt motiverad kan resursbrist hos sjukvårdshuvudmannen leda till att vårdkostnaden inte betalas av denna.”
Nästa stötesten för den vars sjukvårdshuvudman inte använder vårdformen, men som ändå ”ordineras” en resa, betald ur egen ficka, av sin läkare är frågan om rätten till sjukpenning. Kommer försäkringskassan att godkänna den behandlande läkarens sjukskrivning under en ”egenbetald” vårdresa? Frågan hanteras idag olika vid försäkringskassekontoren i landet.
Den vägledning RFV ger försäkringskassan angående rätten till sjukpenning vid utlandsvård i de fall den inte beslutas eller bekostas av sjukvårdshuvudman eller motsvarande, utan sker på den sjukes egen bekostnad, slår hårt mot dem som ”bor på fel plats” i Sverige.
I RFV:s vägledning 2002:8 står: ”En förutsättning för rätt till ersättning är att behandlingen rekommenderats av läkare och ingår i en behandlingsplan som godkänts av försäkringskassan.”
Vi anser att regeringen bör uppmärksamma problemen med att försäkringstillämpningen är olika beroende på vilken försäkringskassa man tillhör.
Ett utförligt läkarintyg och en överenskommelse mellan behandlande läkare, den sjuke och försäkringskassan i kombination med tydliga behandlingsrekommendationer bör likställas med RFV:s begrepp ”behandlingsplan”. Ett krav på läkarbesök nära avresan och återbesök omedelbart efter hemkomsten skulle ”ge kvitto” på såväl behandlingsresultat som på att den i förväg överenskomna behandlingsrekommendationen /behandlingsplanen följts.
Hälso- och sjukvårdslagens mål är vård på lika villkor för hela Sveriges befolkning, oberoende av bostadsort. Det målet är när det gäller utlandsvård långt borta för gruppen psoriasissjuka.
RFV:s rekommendationer vad gäller rätten till sjukpenning vid utlandsvård måste därför anpassas till medborgarnas verklighet, oavsett var de bor.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Laila Bjurling (s) |
Lennart Axelsson (s) |