Riksdagen begär att regeringen verkar för att stärka invandrarföreningarnas roll i samhället genom att på olika sätt hitta former för att jämställa dem med övrigt föreningsliv.
Om man strävar efter ett mångkulturellt samhälle förutsätter det ömsesidig integration, vilket också innebär att den generella politiken ska präglas och genomsyras av ett mångfaldstänkande. En sådan politik måste också ta hänsyn till de etniska gruppernas behov och önskemål.
Det framtida stödet till etniska organisationer är därför en fråga om samhällets förhållningssätt och vilja att inte bara i ord, utan även i handling, främja utvecklingen av ett mångkulturellt samhälle.
Mångfaldspolitiken måste stödja medborgare med annan etnisk bakgrund så att de får samma möjligheter till att delta, påverka, utvecklas och bidra till samhällsutvecklingen. Ett viktig led i detta arbete är att utreda det stöd invandrarföreningarna och de etniska organisationerna får.
Stödet till etniska organisationer har sitt ursprung i 70-talets invandrarpolitik, i det så kallade valfrihetsmålet. Stödet till organisationerna var främst ett kulturstöd i organiserad form. I takt med att organisationernas verksamhet utvecklades erkändes deras stora betydelse för den egna gruppen och samhället i stort.
Verksamheten utökades till att även omfatta samhällsnyttig verksamhet så som social-, hobby-, idrotts- eller bildningsverksamhet.
Organisationerna blev involverade och deltog i många processer på uppmaning av myndigheter och beslutsfattare. Samhället tillerkände organisationerna erfarenheter och kunskaper och gav dem en stor betydelse. Detta avspeglades inte minst i olika politiska beslut och åtgärder där dessa organisationer många gånger fick agera som remissinstanser.
De etniska organisationerna utgör idag en väsentlig del av den svenska folkrörelsefamiljen. Närmare 50 organisationer, med drygt 250 000 medlemmar, är erkända av regeringen och får därmed stöd från samhället. Problemet är att stödet från samhället till dessa under de senaste tio åren kontinuerligt minskat.
Statens bidrag för en medlem i etnisk organisation är idag 22 kronor. Genomsnittet för andra folkrörelseorganisationer ligger närmare 100 kronor per medlem.
Det är hög tid att man på riktigt erkänner dessa invandrarorganisationer, deras betydelse för sina medlemmar och för samhället i stort, genom att jämställa dem med övrigt föreningsliv. Det skulle betyda att invandrarorganisationerna fick en realistisk möjlighet att uppfylla både medlemmarnas och samhällets krav och förväntningar.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Luciano Astudillo (s) |