Motion till riksdagen
2003/04:Sf315
av Bo Könberg m.fl. (fp)

Villkor för bostadstillägg i särskilda boendeformer för äldre


Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 Motivering 2

3.1 En rätt till eget rum 2

3.2 Kvarvarande missförhållanden 2

3.3 Ett steg bakåt våren 2002 2

3.4 Avvecklingen av flerbäddsrummen i äldrevården 3

3.5 En sista dag för BTP till ofrivilligt dubbelboende 3

3.6 Uppföljning av riksdagens tidigare ståndpunkt 4

3.7 Olyckligt beslut bör ändras 5

2 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bostadstillägg för pensionärer (BTP) efter den 1 juli 2006 inte skall kunna utbetalas för icke frivilligt boende i tvåbäddsrum i särskilda boendeformer för äldre.

Motivering

3.1 En rätt till eget rum

De pensionärer som önskar det skall ha rätt att bo i ett eget rum, även om de bor i en särskild boendeform för äldre. Tvångsmässigt sammanboende skall inte förekomma. Detta är ett viktigt socialpolitiskt mål.

Det är snart 20 år sedan frågan om att avskaffa det tvångsmässiga tvåbädds- och flerbäddsrumsboendet i äldrevården sattes på den politiska dagordningen av Folkpartiet liberalerna. Sedan dess har mycket påtagliga framsteg gjorts på detta område, bland annat genom särskilda stimulansbidrag i början av 90-talet. Sådana stimulansbidrag för ombyggnad utgick senast 1998–99.

3.2 Kvarvarande missförhållanden

Men det förekommer fortfarande att äldre människor i särskilda boendeformer får bo tillsammans med icke anhöriga, trots att de hellre skulle vilja ha ett eget rum.

Missförhållandet har dessbättre försvunnit helt från många kommuner. Men det finns kvar i andra. I en skrivelse från regeringen i vintras redovisades t.o.m. att andelen personer med delat boende inom särskilda boendeformer för äldre ökat sedan 1997 i så mycket som ett tjugotal kommuner. Detta har inträffat trots att det efter ädelreformen skett mycket när det gäller både nybyggnad och kvalitetsförbättringar i boendet.

Nu gällande regler för bostadstillägg ökar också risken att kommuner bygger fast sig i äldreboende med dubbelrum i så stor skala att de bara kan fyllas genom att tidigare obekanta personer tvångsmässigt får dela rum.

3.3 Ett steg bakåt våren 2002

En sådan missriktad äldrevårdspolitik på lokal nivå kan stimuleras därför att staten fortsätter att ekonomiskt möjliggöra det systematiska tvångsmässiga rumsdelandet genom att det räknas som ett eget boende för vilket möjligheten till bostadstillägg är förlängd så att den inte har någon gräns i tiden.

Det riksdagsbeslut som i den här frågan togs våren 2002 var olyckligt. Regeringen menade i proposition 2001/02:119 att bostadstillägg för pensionärer (BTP) även fortsättningsvis - och uppenbarligen utan någon begränsning i tiden – skulle kunna lämnas för boende i tvåbäddsrum, oavsett om det handlade om ett frivilligt eller ett påtvingat ”dubbelrumsboende"”. Detta kan förlänga missförhållanden och göra att tvångsmässigt tvåbäddsboende blir kvar i äldrevården mycket längre än vad som annars skulle bli fallet.

3.4 Avvecklingen av flerbäddsrummen i äldrevården

Att det fram till nu över huvud taget kunnat ges BTP för ofrivilligt boende i tvåbäddsrum har sin bakgrund i att det 1994, då bostadstillägg för flerbäddsrum stoppades, ännu inte hade blivit praktiskt genomförbart att i ett slag ta bort alla möjligheter till bostadstillägg för dem som då hade tvingats bosätta sig i två- eller flerbäddsrum.

Som den dåvarande regeringen framhöll, i proposition 1993/94:173, var det angeläget att motverka incitamenten för kommunerna att av bidragsskäl behålla flerbäddsrummen. Det förekom nämligen på den tiden att kommuner satte i system att utforma hyressättningen i särskilda boendeformer så att de genom bostadstilläggen skulle få större intäkter från flerbäddsboende än om de äldre fick egna rum.

Detta missbruk stoppades av regering och riksdag, och politiken inriktades på en övergång till att äldre skulle ha rätt till eget rum om de önskade detta. Samtidigt var tillgången på bostäder för äldre 1994 sådan att alltför starka incitament att snabbt ta bort ofrivilligt delande av rum, som också påpekades i proposition 1993/94:173, på kort sikt skulle kunnat medföra ”problem att tillgodose de äldres behov av sådant särskilt boende som sjukhemmen representerar”.

Det var alltså en riktig beskrivning av tidigare förhållanden som regeringen gjorde i den nämnda propositionen våren 2002 när den hänvisade till att det 1994 ännu var brist på enkelrum och att det då hade ansetts alltför tveksamt att neka BTP när något alternativ till tvåbäddsrum inte fanns. Men detta gjordes 2002 till förevändning för att på obestämd tid förlänga en regel som är både principiellt olämplig och ett stöd för att sociala missförhållanden inom äldrevården förlängs i tiden.

3.5 En sista dag för BTP till ofrivilligt dubbelboende

Det bör sättas en tydlig gräns i tiden då BTP inte längre skall kunna utgå för icke frivilligt boende i tvåbäddsrum. Ett sådant riksdagsbeslut ger en tydlig signal till de kommuner som ännu har frågan om eget rum olöst om att de är tvungna att se till att alla äldre i särskilda boendeformer skall kunna bo i eget rum om de önskar detta.

I liberala motioner vid de båda föregående riksmötena föreslogs att en sådan tidsgräns skulle sättas, och att riksdagen skulle ge till känna att regeringen borde återkomma till riksdagen med förslag till erforderlig ändring av BTP-reglerna.

Eftersom en del tid gått förlorad genom riksdagsbeslutet våren 2002 förordar vi att gränsen nu i stället dras den 1 juli 2006.

3.6 Uppföljning av riksdagens tidigare ståndpunkt

Om det förslaget blir bifallet innebär det att riksdagen anknyter till den ståndpunkt den intog då socialförsäkringsutskottets betänkande 2001/02:SfU3 godkändes. I det betänkandet hänvisades det till att riksdagen redan 1994 ifrågasatt om boende i tvåbäddsrum skulle kunna berättiga till BTP. I riksdagsbeslutet 1994, som byggde på samma synsätt som den dåvarande regeringen hade när det gäller eget rum i äldrevården, underströks att det kunde ifrågasättas om boende i tvåbäddsrum kan betraktas som eget boende i andra fall än då det rör sig om två makar eller andra närstående. Riksdagen gjorde också ett tillkännagivande till regeringen i denna fråga (1993/94:SfU16).

Så sent som i betänkandet 2001/02:SfU3 skrev socialförsäkringsutskottet att det vidhöll sin uppfattning från 1994 om BTP och boende i tvåbäddsrum. Denna ståndpunkt är ju också den rimliga om man utgår från att påtvingat ”dubbelrumsboende” är ett missförhållande som skall försvinna och inte bevaras. Utskottet uppfattade en då aktuell proposition som att regeringen hade samma mening som utskottet, och ansåg sig därför kunna förutsätta att regeringen skulle beakta vad utskottet tidigare anfört i frågan. Med detta godtogs det förslag regeringen den gången hade.

Det därefter följande riksdagsbeslutet, våren 2002, med anledning av proposition 2001/02:119 var mot den bakgrunden en avsevärd förändring av riksdagens ståndpunkt. Beslutets kärna blev ju att det i praktiken godtogs att alla slags äldreboende i tvåbäddsrum – makars frivilliga samboende såväl som tidigare helt obekanta personers påtvingade samboende – skulle, som regeringen hade uttryckt det, ”behandlas likvärdigt” vad gäller möjlighet till BTP.

Detta skulle dessutom enligt regeringens ståndpunkt, som den dåvarande riksdagsmajoriteten godkände, gälla "fortsättningsvis". Trots det som skrevs om nackdelarna med ofrivilligt sammanboende blev resultatet ändå att bostadstillägg till sådana boendeformer gjordes till ett snarast permanent förhållande, och nu inte längre har karaktären av ett tillfälligt undantag under en avvecklingstid.

Detta är enligt vår uppfattning oacceptabelt. Det kan leda till att BTP blir ett kommunbidrag och inte ett grundskydd för pensionärer. Det kan vidare leda till att mindre lämpliga vårdmiljöer bevaras under lång tid.

3.7 Olyckligt beslut bör ändras

Vad kursändringen våren 2002 i praktiken medfört är att berörda kommuner fått en signal om att fortsatt ofrivilligt tvåbäddsboende kan delfinansieras av staten med bidrag – och att detta av staten därmed erkänts som en för många år framåt godtagbar kommunalt styrd boendeform.

Detta olyckliga beslut borde snarast ändras. Riksdagens ståndpunkt bör bli att de som inte vill bo tillsammans med andra inte skall tvingas att göra det, och att de bidragsregler som tar hänsyn till att så ändå i vissa fall fortfarande sker skall vara ett tillfälligt undantag med en klart angiven sista dag. Denna dag bör vara den 30 juni 2006, och regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga ändringar i reglerna för bostadstillägg för pensionärer. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 6 oktober 2003

Bo Könberg (fp)

Linnéa Darell (fp)

Solveig Hellquist (fp)

Anne-Marie Ekström (fp)

Erik Ullenhag (fp)