Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en snar utvärdering av storstadspolitikens integrationsmål.
I våra storstäder lever idag befolkningsgrupper i skilda världar, dvs. i segregerade samhällen. Flera studier bl.a. från Storstadsutredningen pekar på paradoxala drag i storstädernas utveckling. Trots att den ekonomiska utvecklingen under perioder varit förhållandevis gynnsam och sysselsättningsläget relativt positivt finns välfärdsbrister som dessutom förstärkts även under ekonomiska framgångsår. Det handlar om ökad utslagning från arbetsmarknaden, det ökade socialbidragsberoendet och den tilltagande boendesegregationen. Utbildningsnivån i storstädernas ytterområden ligger avsevärt under genomsnittet i landet.
Effekter av denna utveckling har även satt spår i boendemiljön: Nedslitna skolor, brist på samlingslokaler, nedläggning av fritidsgårdar och försämrad offentlig och kommersiell service.
Regeringen har uppmärksammat storstädernas problem vilket bland annat mycket tydligt kom till uttryck i proposition 1997/98:165 där storstadspolitikens två övergripande mål angavs, nämligen
att ge storstadsregionerna goda förutsättningar för tillväxt och därmed kunna bidra till att nya jobb skapas såväl inom regionen som i övriga delar av landet (tillväxtmålet).
att bryta den sociala och etniska segregationen i storstadsregionerna och att verka för jämlika levnadsvillkor för storstädernas invånare (segregationsmålet).
Följande mål preciseras i propositionen för segregationsmålet:
Sysselsättningsgraden i de socialt utsatta bostadsområdena bör höjas för både män och kvinnor,
Socialbidragsberoendet bör minska,
Det svenska språkets ställning bör stärkas, såväl bland barn och ungdomar som i den vuxna befolkningen,
Alla elever bör ges förutsättningar att nå målen i grundskolan; det är särskilt viktigt att ingen elev lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper i svenska/svenska som andra språk, engelska och matematik,
Utbildningsnivån i den vuxna befolkningen bör höjas – de som saknar utbildning motsvarande svensk gymnasiekompetens bör erbjudas denna,
alla stadsdelar i storstäderna bör uppfattas som attraktiva och trygga av dess invånare, och utgöra goda och hälsosamma livsmiljöer,
folkhälsoläget, både i form av ohälsotal och självupplevd hälsa, bör förbättras,
det demokratiska deltagandet och delaktigheten bör öka i de utsatta bostadsområdena.
Beträffande resurser för att förbättra villkoren för människor i utsatta ytterstadsområden har regeringen anvisat en lösning som innebär bättre samordning lokalt av redan befintliga offentliga medel. Genom s.k. utvecklingsavtal skall myndigheter och organisationer hantera offentliga medel med syftet att öka integration och bättre fördela resurserna till utsatta ytterstadsområden. Regeringen har sålunda inte tillfört nya anslag för insatserna utan påkallat en effektivare samordning. Det handlar om resurser såväl lokalt, regionalt som centralt.
Effekterna av den pålysta samordningen, dvs. förbättrade ytterstadsmiljöer, fler möteslokaler, lekplatser, kommersiell och offentlig service, lägre arbetslöshet, mindre socialbidragsberoende, upprustning av äldre bostadsområden, högre utbildningsnivå m.m. efterlyses. Det behövs en rejäl utvärdering av effekterna för att hitta framtida lösningar på situationen i ytterstadssområdena. Därför föreslår jag en översyn av den nuvarande storstadspolitikens integrationsmål som fastställts av riksdagen.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Börje Vestlund (s) |