Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge irakiska flyktingar utbildning som kan vara överförbar vid ett återvändande till hemlandet.
Riksdagen begär att regeringen ser över möjligheterna till ekonomiskt stöd för återvändande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om visum för utbytesstudenter från irakiska Kurdistan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utställa resehandlingar.
Strax före krigsutbrottet i Irak beslöt Migrationsverket att avvisa asylsökande till norra Irak trots det direkta krigshot som då förelåg. Migrationsverket ansåg att man inte kunde ta hänsyn till händelser som eventuellt kunde komma att uppstå och fortsatte avvisa asylsökande till norra Irak. Däremot fann man, förbluffande nog, sedan kriget väl påbörjats skäl att ta hänsyn till ett sådant framtidsscenario. Rätten till skydd för den som flyr undan väpnad konflikt är tillämplig för flyktingar från Irak, men Migrationsverket har alltså i sin praxis valt att inte tillämpa denna regel. I stället lever dessa asylsökande nu i ovisshet om sitt öde, och möjligheterna till integration i det svenska samhället är i stort sett omintetgjorda. Den avvisningspraxis som fått råda skapar en situation för de asylsökande från norra Irak där de lever i avskurenhet från det svenska samhället och inte heller ges någon möjlighet till återhämtning.
Före kriget befann sig irakiska Kurdistan i en begynnande demokratiseringsprocess. Utbildning av befolkningen i demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och förvaltningskunskap hade påbörjats. Denna redan mycket känsliga utveckling påverkas naturligtvis starkt av den allvarliga osäkerhet som råder i regionen. Kriget har ställt ännu större krav på uppbyggnadsarbetet på samhällets alla nivåer. I kampen för att stärka kvinnors rättigheter, för minoriteternas ställning och för att utbilda folket och utrota den omfattande analfabetismen i landet, krävs ekonomiska resurser och internationella garantier vad gäller säkerheten samt omvärldens stöd för det kurdiska folkets ställning.
En stor del av uppbyggnadsarbetet i norra Kurdistan sker via olika frivilligorganisationer. Diakonia driver en rad projekt som arbetar med demokrati och mänskliga rättigheter, där kvinnors rättigheter ingår som en självklar del. Dessa kurser arrangeras i samarbete med landets studieförbund och är härmed knutet till över 40 olika fackförbund och folkrörelser. Man driver också ett behandlingshem i staden Dohuk för traumatiserade barn och ungdomar. Till detta projekt har man knutit Umeå universitet som ger en utbildning på två terminer för yrkesgrupper som arbetar med barn, främst sjuksköterskor, läkare och lärare. Vidare finns i Sulemaniya ett nätverk bestående av över 40 organisationer som har ett utvecklat samarbete med LO och ABF. Det finns alltså etablerad svensk verksamhet kopplad till uppbyggnaden av landet.
De svenska medborgare som i dag lever i norra Irak har alla återvänt för att delta i uppbyggnaden av ett demokratiskt Kurdistan, och många av de flyktingar som finns i Sverige kommer förmodligen att vilja återvända för att bidra till detta arbete. Sverige har mycket att ge till denna utvecklings- och återuppbyggnadsprocess, bl.a. genom att utrusta de asylsökande med verktyg som kan komma till användning i Kurdistan såväl som i Sverige. Enligt vår mening bör de som flytt från irakiska Kurdistan ges möjlighet till utbildning i demokrati, förvaltningskunskap, kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter så att de i Sverige utrustas med kunskap som är överförbar vid ett återvändande när läget är stabilt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vid sidan av de asylsökande irakiska kurder som väntar i Sverige i dag, finns en stor grupp som har uppehållstillstånd. Många av dessa kommer också att vilja återvända till hemlandet för att delta i landets utveckling när läget gör det möjligt. För att ett sådant återvändande ska vara möjligt behövs ekonomiskt stöd utöver det generella bidrag som redan finns till hands för återvändande. Flyktingar från Kosovo, med tillfälliga uppehållstillstånd på grund av massflykt, erbjöds ett högre bidrag för att återvända till hemlandet i stället för att söka asyl i Sverige. Ett liknande ekonomiskt stöd borde under gällande omständigheter kunna vara aktuellt även för irakiska Kurdistan. Därför bör regeringen se över hur ett sådant förhöjt ekonomiskt stöd för återvändande kan utformas för den grupp irakiska kurder som har uppehållstillstånd och som önskar återvända till norra Irak. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Sverige har också möjlighet att bidra till demokratiseringsprocessen genom ett vidare utbyte av kunskap och erfarenheter. Den svenska migrationspolitiken har dock satt upp svåröverstigliga hinder för utbytesstudier mellan dessa båda länder. På grund av den antagna avhoppsrisken avslås regelmässigt visumansökningar från irakiska Kurdistan.
Det övergripande målet för den svenska viseringspolitiken är att skapa så stor frihet som möjligt för personer att röra sig över gränserna. Kontakter mellan människor i olika länder ska underlättas, i fråga om såväl släktkontakter som kommersiella och kulturella förbindelser på olika plan.
Mot denna fria rörlighet ställs nödvändigheten av att upprätthålla den reglerade invandringen. Viseringskrav ska dock endast i mycket liten utsträckning hindra människor från att söka skydd, och Sverige driver aktivt frågan om viseringsfrihet i internationella sammanhang. Anhörigkommittén har i sitt betänkande slagit fast att handläggare vid tillståndsprövning ska utgå från att det inte är fråga om en person som avser att hoppa av. Exempelvis bör en tidigare ansökan om permanent uppehållstillstånd, enligt kommittén, inte nödvändigtvis påverka bedömningen av om tillstånd ska beviljas negativt. Dessa bedömningar vilar på de riktlinjer som Migrationsverkets styrelse utfärdar, men det åligger alltså den enskilde handläggaren att bedöma om det finns risk för att den sökande, på grund av personliga eller andra förhållanden, inte återvänder till hemlandet.
Vad beträffar visumsökande från irakiska Kurdistan anses risken överhängande att den som söker visum i Sverige kommer att stanna efter visumtidens utgång och söka asyl. Detta medför en restriktiv hållning från svensk sida och visumansökningar från denna region avslås regelmässigt. Denna politik har till följd att alla vägar för utbytesstudier mellan Sverige och irakiska Kurdistan är stängda.
Med tanke på att de erfarenheter studerande från universiteten i irakiska Kurdistan kan inhämta genom utbytesstudier vid svenska universitet skulle vara till gagn för hela regionens uppbyggnad bör det snarast möjliggöras att sådant utbyte kan komma till stånd genom att visum ges för den tid som studier bedrivs. Härmed bör Migrationsverket i sin praxis tillåta studerandevisum av sökande från irakiska Kurdistan. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
På grund av att läget i Irak inte är stabilt har Sverige inte öppnat ambassaden i Bagdad. I väntan på detta bör sådana handlingar gällande resa för utbytesstudier mellan irakiska Kurdistan och Sverige därför kunna utställas av FN. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. I detta avseende skulle frågan om att upprätta en representativ organisation med konsulära uppdrag vara av betydelse. Vi utvecklar detta i en annan motion om situationen i norra Irak.
|
Stockholm den 5 oktober 2003 |
|
|
Kalle Larsson (v) |
|
|
Ingrid Burman (v) |
Ulla Hoffmann (v) |
|
Elina Linna (v) |
Rolf Olsson (v) |
|
Gunilla Wahlén (v) |