Riksdagen avslår proposition 2002/03:132.
Regeringen föreslår att en ny politiskt styrd juridisk person, samordningsförbund, skall inrättas för samverkan mellan de olika huvudmännen landsting, kommun och försäkringskassa. Förbundet är tänkt att ha en politiskt sammansatt styrelse med företrädare för de olika huvudmännen. Syftet med förbundet är att samordna resurser mellan försäkringskassa, landsting och kommun avseende insatser för människor som står långt från arbetsmarknaden och behöver årgärder från flera olika samhällsinstanser för att uppnå egen försörjning.
Vi anser att samordning behövs för att överbrygga gränser mellan stat och kommun, myndigheter, olika kommuner, professioner och verksamhetskulturer. Fokus behöver sättas på utveckling av samverkan och samarbete och myndigheternas uppdrag att samverka måste prioriteras tydligt med specifikt avsatta resurser. Ansvarsgränser och upptagningsområden leder alltför ofta till att den enskilde faller emellan myndigheter eller utsätts för olika och motsägelsefulla regler och utredningar för att få stöd och vård. Samverkan behövs för att den enskilde skall kunna garanteras vård och stöd.
Enligt vår uppfattning avhjälps emellertid inte brister i viljan att samverka med inrättandet av en ny politisk myndighetsnivå med nya gränsdragningsproblem. Samordningsförbundet skall befinna sig mellan de statliga och kommunala politiska nivåerna, vilket ger ett oklart och suddigt politiskt ansvarstagande både vad gäller uppgifter och finansiering. Det blir oklart av vem och hur ansvar kan utkrävas när åtgärder inte blir vidtagna eller finansieringen brister. En sådan ny myndighetsnivå riskerar att dölja problemet med att samverkan inte prioriteras och därmed hindra förbättrad samverkan i vid mening. Samverkan får inte begränsas till samverkan med offentliga verksamheter, utan måste kunna engagera alla resurser i samhället.
Samordningsförbundet måste, enligt förslaget, omfatta fyra parter: försäkringskassa, länsarbetsnämnd, landsting och kommun. Med så många inblandade riskerar samordningsförbundet att leda till tungrodd byråkrati.
De samverkansprojekt som visat sig leda till konkreta resultat har ofta omfattat två parter, i första hand landsting och försäkringskassa respektive kommunens socialtjänst och länsarbetsnämnd.
Regeringens förslag riktar sig till en snäv målgrupp som omfattar människor som står mycket långt från arbetsmarknaden. Samverkan kommer med denna inriktning att koncentreras på de fall där det är svårast att uppnå resultat istället för samverkan för rehabilitering av sjukskrivna där det går att uppnå konkreta och snara resultat som innebär fler människor tillbaka i arbete.
Vi har svårt att se att den föreslagna modellen kommer att leda till mer omfattande samverkan för målgruppen särskilt utsatta människor. För mindre kommuner kan det kanske röra sig om några tiotal personer vilket aldrig kan motivera att en ny politiskt styrd huvudman byggs upp med personal och administration.
I samverkan kring de människor som står långt från arbetsmarknaden är ofta arbetsmarknadsmyndigheternas insatser avgörande. Det är därför underligt att länsarbetsnämnder inte ingår som egen huvudman med den målgrupp som valts i regeringsförslaget.
Fördelningen av kostnader för samverkan inom samordningsförbundets ram skall vara 25 procent för kommun respektive landsting och 50 procent för försäkringskassan. Detta är enligt vår mening för stelbent för att lösa de mycket olika behoven av samverkan.
Pengar för utveckling och genomförande av samverkansprojekt bör inte utgöra en fiktiv andel av en osäker prognos för sjukpenningkostnad eller andra rättighetsbaserade försörjningsförsäkringar. Budgetmedel bör avsättas i reda pengar för samverkansprojekt och prioriteras politiskt genom beslut att avsätta konkreta anslag. Samverkan måste ytterst grunda sig på att respektive part är villig att avsätta pengar för detta och det måste kunna bestämmas lokalt från fall till fall.
Försäkringskassan kan bekosta yrkesmässiga rehabiliteringsåtgärder riktade till personer som är försäkrade, men det är orimligt att försäkringskassan skall stå för länsarbetsnämndens kostnader i klump såsom föreslås. För målgruppen särskilt utsatta är det inte i första hand sjukpenning som betalas ut utan försörjningsstödet utgörs av socialbidrag och a-kassa.
Vi anser att det finns ett mycket stort behov av att försäkringskassan inleder samverkan med sjukvården för att åstadkomma en snar rehabilitering av sjukskrivna. Samverkan skall enligt propositionen emellertid begränsas till de mest utsatta som står långt från arbetsmarknaden. Förslaget omfattar således inte tidig rehabilitering för att snabbt få tillbaka sjukskrivna till arbetet. Den föreslagna konstruktionen med samordningsförbund med fyra parter är inte ändamålsenlig för samverkan mellan sjukvård och försäkringskassa för rehabilitering av sjukskrivna då denna samverkan görs beroende av kommunens och länsarbetsnämndens samtycke.
|
Stockholm den 19 september 2003 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |
|
|
Anita Sidén (m) |
Anna Lilliehöök (m) |
|
Magdalena Andersson (m) |
Anne-Marie Pålsson (m) |
|
Anne Marie Brodén (m) |
Karin Enström (m) |