Motion till riksdagen
2003/04:Sf291
av Kalle Larsson m.fl. (v)

Regelsystemet inom handikappområdet


1 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att undersöka möjligheter till förbättringar av regelsystemet inom handikappområdet i enlighet med vad i motionen anförs.

2 Inledning

Det europeiska handikappåret går mot sitt slut och det är dags att göra en summering. Vid denna summering har Vänsterpartiet funnit att mycket återstår att göra för att skapa ett jämlikt samhälle. Denna motion innehåller ingen analys av hur vi vill lyckas med de handikappolitiska målen. En sådan analys gör vi i vår handikappolitiska motion. Denna motion är mer av det jordnära slaget. I den här motionen lyfter vi fram några av de brister som vi vill undanröja. Den är inriktad på att peka på möjliga förändringar i regelsystemet så att lagar och förordningar som hindrar ökad jämlikhet tas bort eller skrivs om. Det rör förslag om ändrade regler för vårdbidrag, försörjningsstöd, aktivitetsersättningen samt möjlighet till studier. Bakom våra förslag till åtgärder finns en vardag för kvinnor, män och barn som består av ekonomisk knapphet på både pengar och andra resurser.

3 Om en regelöversyn

Den ekonomiska situationen för män och kvinnor med funktionshinder är i allmänhet svårare än för befolkningen i övrigt. Detta har med stor tydlighet beskrivits i Välfärdsbokslutet och i den levnadsnivåundersökning som gjordes av Riksförsäkringsverket år 2002. För familjer som har barn med funktionshinder, och där föräldrarna sammanbor, är andelen som har svårt att klara löpande utgifter än för befolkningen i övrigt. För ensamstående föräldrar som har barn med funktionshinder uppger två tredjedelar att de har svårt att klara löpande utgifter. Motsvarande siffra för ensamstående med barn utan funktionshinder är 50 procent. Kortfattat kan man säga att det är en verklig fattigdomsfälla att ha ett funktionshinder, eller att ha ett barn med funktionshinder.

Vi har upprepade gånger motionerat om en översyn av det stödsystem som finns för att garantera att personer med funktionshinder kan leva som befolkningen i övrigt. För tre år sedan fick Vänsterpartiet gehör för kravet på en sådan översyn. Men förslag till förbättringar i stödet har ännu inte kommit. Vi vill därför åter påminna om denna översyn.

4 Om handikappersättning och vårdbidrag

En viktig handikappolitisk princip är att samhället ska kompensera den enskilde för de kostnader han eller hon har för sin sjukdom eller funktionshinder. Handikappersättningens merkostnadsdel måste därför ses över och förbättras.

Vi har redan angivit undersökningar som visat på att personer med funktionshinder har sämre ekonomi än befolkningen i övrigt; som Välfärdsbokslutet som drog slutsatsen att de merutgifter som personer med funktionshinder har är orsaken till att personer med funktionshinder har sämre ekonomi än befolkningen i övrigt. Likaså Merkostnadsstudien (SOU 1995:35) som redan tidigare konstaterade att samhällets stöd inte tillräckligt kompenserar för de merutgifter som personer med funktionshinder har. Även senare studier bekräftar att så är fallet.

En förändring som gjordes den 1 januari 2003 försämrade läget ytterligare. Den har medfört att en grupp personer som har merkostnadsersättning har drabbats. I nuvarande regler om handikappersättning gäller att betydande merutgifter till följd av funktionshinder kan ge rätt till handikappersättning. I nuvarande regler om handikappersättning gäller att vårdbidrag endast kan utges för merkostnader om dessa uppgår till minst 36 procent av prisbasbeloppet. Tidigare var gränsen 28,5 procent. Likaså har åldersgränsen förändrats. Ett exempel: En 16-årig funktionshindrad som inte har något hjälpbehov, men däremot merkostnader till följd av sin sjukdom eller sitt funktionshinder, kunde före den 1 januari 2003 få ersättning för sina merkostnader om de uppgick till minst 28,5 procent av prisbasbeloppet. Efter den 1 januari 2003 har samma person inte möjlighet att få handikappersättning om han eller hon inte tidigare beviljats detta. Det ger inte heller rätt till vårdbidrag om det inte finns vård eller tillsynsbehov, såvida merkostnaderna inte uppgår till minst 36 procent av prisbasbeloppet. Situationen har alltså försämrats för denna 16-åring som tidigare hade merkostnader över 28,5 procent, men som inte når upp till de 36 procent som krävs för vårdbidrag.

Vi anser att det är rimligt att den nedre gränsen för att kunna erhålla merkostnadsbidrag bör vara densamma som den lägsta nivån för handikappersättning. Genom detta undviks att personer missgynnas av regeländringen från den 1 januari 2003. Den utredning som vi föreslår bör titta närmare på konsekvenserna av denna regeländring.

5 Om aktivitetsersättning

Den 1 januari 2003 trädde de nya reglerna om aktivitetsersättning och sjukersättning i kraft. För personer mellan 19 och 29 år kommer aktivitetsersättning att vara den socialförsäkringsförmån som blir aktuell för personer med långvarigt nedsatt arbetsförmåga.

Kortfattat består aktivitetsersättningen av två delar: ett ekonomiskt stöd för personer som på grund av långvarigt nedsatt arbetsförmåga inte kan förvärvsarbeta, samt möjlighet för den enskilde att vara aktiv under tiden man uppbär ersättningen.

Försäkringskassan har ett ansvar att initiera och hjälpa den enskilde att hitta lämpliga aktiviteter. Aktiviteterna kan dels vara sådana som syftar till att öka förutsättningarna för förbättrad arbetsförmåga, dels sådana som är rent livskvalitetshöjande.

Det nya systemet har en fördel i jämförelse med de gamla systemen, eftersom den enskilde uppmuntras och får hjälp att leva ett aktivt liv. Den nya lagstiftningen innehåller flera regler som kan leda till att enskilda personer hamnar utanför systemet.

6 Om studier för personer som uppbär aktivitetsersättning

I propositionen ”Sjukersättning och aktivitetsersättning i stället för förtidspension” (prop. 2000/01:96), framgår att personer som på grund av funktionshinder behöver längre tid för utbildning, utan prövning av arbetsförmågan, bör ha rätt till hel aktivitetsersättning under den avslutande delen av den grundläggande utbildningen. Med grundläggande utbildning avses grundskola, gymnasieskola, särskola, specialskola, riksgymnasierna för döva, hörselskadade respektive svårt rörelsehindrade, grundläggande vuxenutbildning samt gymnasial vuxenutbildning.

Unga kvinnor och män med nedsatt arbetsförmåga och som uppbär aktivitetsersättning kan däremot inte bedriva några studier vid högskola eller universitet. Motsvarande gäller för folkhögskolekurser som inte syftar till att ge den studerande gymnasiekompetens. Regeringen ansåg att frågan om möjlighet för personer som uppbär aktivitetsersättning att bedriva eftergymnasiala studier kräver utredning och en samlad bedömning, inte minst med tanke på att studiestödssystemet reformerats och att man därför inte kunde lägga ett sådant förslag i propositionen (prop. 2000/01:96, s. 84).

Efter detta har regeringen i budgetproposition 2002/03:1 skrivit följande:

Allmänt sett anser regeringen att studier är ett av flera sätt att stimulera till och möjliggöra såväl återgång till arbetslivet som ett mer aktivt liv i övrigt. Studier kan således i många fall vara det mest effektiva medlet för att förbättra möjligheterna att helt eller delvis försörja sig själv. För att det skall gå att behålla det välfärdssystem som byggts upp är det nödvändigt att varje persons arbetsförmåga kan tas tillvara så långt det är möjligt. Detta gäller inte minst den som beviljats aktivitetsersättning och sjukersättning – men som efter studier kan komma ut på eller återvända till arbetsmarknaden helt eller i begränsad omfattning. Mot denna bakgrund avser regeringen att senare återkomma till riksdagen med ett förslag om vilande aktivitetsersättning och sjukersättning vid studier.

Något sådant förslag har regeringen ännu inte presenterat.

Vi anser att aktivitetsersättning bör kunna utgå även för tid då eftergymnasiala studier bedrivs, t.ex. vid folkhögskola och högskola, och menar att denna möjlighet behöver utredas. Syftet med aktivitetsersättningen skall vara att öka den enskilde förmågor, samt förbättra möjligheterna att komma ut på arbetsmarknaden. Vi anser att aktiviteterna, som kan bedrivas i samband med aktivitetsersättning, också måste kunna leda någonstans.

För unga med svåra funktionshinder som fortsätter med eftergymnasiala studier, innebär funktionshindret ofta att studier inte kan bedrivas på heltid. Möjligheterna att finansiera sina studier med hjälp av studiemedel är begränsade då man inte kan studera på heltid. Studiemedel beviljas normalt inte för studietakt som understiger halvtid. För personer som kan studera i sådan takt och med kontinuitet så att studiemedel beviljas, innebär den förlängda studietiden i sig mera studielån. Dessa grupper har inte heller möjlighet att, som många studenter utan funktionshinder, förstärka sin ekonomi genom att arbeta extra. Efter avslutad utbildning innebär funktionshindret ofta att man inte kan arbeta heltid, vilket försvårar amorteringen av på studielånet.

Vi anser att möjligheten att studera, även om det sker på halvtid eller mindre, i sig ökar förutsättningarna för förbättrad arbetsförmåga och förbättrar den enskildes möjlighet att hitta ett arbete som den enskilde kan utföra med hänsyn till hälsotillståndet. Att inte bereda unga människor denna möjlighet är att inte tillvarata deras resurser, vilket inte torde vara syftet med aktivitetsersättningen.

Sammanfattningsvis anser vi att ungdomar som uppbär aktivitetsersättning skall ha möjlighet att studera vid folkhögskola, högskola och universitet, och att den utredning vi förslår bör titta närmare på denna möjlighet.

7 Om studieavbrott

För den som på grund av funktionshinder behöver studera längre tid för att uppnå gymnasiekompetens finns möjlighet att erhålla aktivitetsersättning efter 19 års ålder. Förlängningen kan bero på att eleven på grund av sitt funktionshinder uppskjutit påbörjandet av skolgången, eller att eleven behöver längre tid på sig för att slutföra sina studier. Syftet med aktivitetsersättning i dessa fall är ett rent försörjningsstöd under den förlängda studietid som kan uppkomma till följd av funktionshindret. Vid sådan prövning av rätt till aktivitetsersättning ska inte arbetsförmågans nedsättning bedömas.

Personer som uppbär aktivitetsersättning och som på grund av sitt funktionshinder måste avbryta studierna, har i vissa fall rätt till fortsatt aktivitetsersättning när studierna återupptas efter studieavbrottet. Sådana accepterade studieavbrott kan vara föranledda av en operation, behandling, en försämring av hälsotillståndet m.m. Andra orsaker till studieavbrott för personer med funktionshinder, t.ex. på grund av sociala problem, medför inte i sig rätt till aktivitetsersättning när studierna återupptas.

För att underlätta för den enskilde med funktionshinder och garantera hans eller hennes ekonomiska trygghet samt att därmed också undvika onödig handläggning hos försäkringskassan, anser vi att orsakerna till studieavbrottet inte bör beaktas vid återupptagna studier. Vi ser också att det kan vara svårt att särskilja exakt vad som föranlett studieavbrottet. Sociala problem kan direkt eller indirekt ha samband med funktionshindret, vilket i många fall kan vara svårt att ”bevisa” med hjälp av läkarintyg eller intyg från skolan.

Vi anser att reglerna om rätt till aktivitetsersättning vid återupptagande av studier efter studieavbrott skall vara enhetliga. Orsaken till studieavbrottet skall inte ha någon betydelse för personer med funktionshinder som gjort ett studieavbrott. Med enhetliga regler undviks tolkningsproblem till gagn både för den enskilde och för försäkringskassorna. Vi anser därför att reglerna för detta bör ses över inom ramen för föreslagen utredning.

8 Om ersättningsnivå för garantiersättning

Den nya reformen med aktivitetsersättning innebär en förbättring i form av att den enskilde uppmuntras och stöds att leva ett aktivt liv. Den ekonomiska situationen för personer med funktionshinder har dock inte förbättrats av reformen med aktivitetsersättning. Tvärtom har den ekonomiska situationen försämrats för dem som aldrig kommit ut i arbetslivet och endast har garantiersättning. För funktionshindrade personer med enbart garantiersättning har den ekonomiska situationen försämrats jämfört med tidigare system.

Som tidigare sagts har personer med funktionshinder i större utsträckning än befolkningen i övrigt svårt att klara sin ekonomi. En konsekvens av det nya systemet blir att dessa svårigheter förstärks och cementeras. En översyn av det ekonomiska stödet till unga personer som aldrig kommit ut på arbetsmarknaden, och därmed endast har garantinivån av aktivitetsersättningen, är nödvändig för att belysa hur det nya systemet fungerar, dvs. de ekonomiska konsekvenserna för den enskilde samt hur stödet skulle kunna förbättras för att förhindra att personer med funktionshinder blir ekonomiskt marginaliserade.

Vänsterpartiet har krävt och fått igenom att regeringen skall göra en översyn av funktionhindrades ekonomiska situation. Nu anser vi att det är dags att en redovisning görs och att regeringen kommer med förslag som syftar till att förbättra deras levnadsnivå. Ett första steg kan vara att, inom ramen för föreslagen utredning, se över de regelsystem som finns till stöd för funktionshindrade, som vi berört ovan. Riksdagen bör begära att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att undersöka möjligheter till förbättringar av regelsystemet inom handikappområdet i enlighet med vad i motionen anförts.

Stockholm den 5 oktober 2003

Kalle Larsson (v)

Ingrid Burman (v)

Ulla Hoffmann (v)

Elina Linna (v)

Rolf Olsson (v)

Gunilla Wahlén (v)