Sjukskrivningarna har fördubblats sedan 1997 och varje dag är det åttahundratrettiotusen människor i arbetsförs ålder som inte arbetar därför att de är sjukskrivna eller förtidspensionerade. Regeringen har inte förmått ta till krafttag för att komma till rätta med problemet och de åtgärder som man har föreslagit kommer knappast att räcka för att nå det egna målet: att antalet sjukskrivna ska halveras mellan 2002 och 2008 och antalet nybeviljade förtidspensioner minska från 2002 års nivå.
Våra förslag berör de sjukskrivna, arbetsgivarna, försäkringskassorna, läkarna och sjukvården. Endast med ett sådant brett förhållningssätt går det att nå resultat.
Vårt handlingsprogram innehåller följande punkter:
förtydliga reglerna så att sjukskrivning endast tillåts när arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom
återinför skyldighet för den sjukskrivne att intyga nedsatt arbetsförmåga
gör användningen av sjukskrivning mer flexibel vid sjukdom
inför tydliga riktlinjer för försäkringsläkarna
förstärk utbildningen i försäkringsmedicin
inför en obligatorisk och offentligt finansierad hälsoförsäkring
inför en nationell vårdgaranti
stärk företagsläkarorganisationen
öka försäkringskassans ansvar och ge resurser till rehabilitering
öka självrisken i sjukförsäkringen
sänk ersättningen i stället för att förtidspensionera människor efter ett års sjukdom
stoppa den orimliga förtidspensioneringen av arbetshandikappade
slopa den tredje sjuklöneveckan
utred alternativ till den offentliga sjukförsäkringen
reformera arbetsmarknaden för ökad rörlighet
öka valfriheten för personalen inom vård, skola och omsorg
sänk skatten på hushållsnära tjänster
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Regeringen är inte beredd att ta till krafttag 6
5 Det sjukskrivna Sverige 7
5.1 En sjukskriven arbetsmarknad 7
5.2 Kraftig ökning av antalet förtidspensionerade 7
5.3 Svenskarna är mest sjukskrivna i Europa 8
5.4 En växande sysselsättningsbubbla 9
5.5 Var sjunde skattekrona går till att betala sjukfrånvaron 10
6 Varför ökar sjukfrånvaron? 10
6.1 Sjukfrånvaron förklaras inte av dålig arbetsmiljö 10
6.2 Många sjukskrivna har arbetsförmåga 10
6.3 Sjukskrivning är enda andningshålet 11
6.4 Offentliga arbetsgivare är genomsnittligt sämre än privata 11
6.5 Sjukskrivning sker av arbetsmarknadsskäl 12
6.6 Rörligheten är låg på arbetsmarknaden 12
6.7 Tillgängligheten till vård och rehabilitering brister 13
6.8 Attityderna till sjukskrivning har förändrats 13
6.9 Arbetsgivarna saknar inte incitament att minska sjukfrånvaron 14
6.10 Incitamenten för den enskilda har minskat 14
7 En moderat handlingsplan mot ohälsan 15
7.1 Strama upp sjukskrivningsprocessen 15
7.1.1 Tillåt sjukskrivning endast vid sjukdom 15
7.1.2 Återinför skyldighet för den sjukskrivne att intyga nedsatt arbetsförmåga 16
7.1.3 Gör användningen av sjukförsäkringen mer flexibel vid sjukdom 16
7.1.4 Inför tydliga riktlinjer för försäkringsläkarna 16
7.1.5 Förstärk utbildningen i försäkringsmedicin 16
7.2 Förbättra tillgången till god vård 17
7.2.1 Inför en obligatorisk och offentligt finansierad hälsoförsäkring 17
7.2.2 Inför en nationell vårdgaranti 17
7.2.3 Stärk företagsläkarorganisationen 17
7.3 Förbättra tillgången till rehabilitering 18
7.3.1 Öka ansvaret och ge resurser till försäkringskassan för rehabilitering 18
7.4 Öka självrisken i sjukförsäkringen 18
7.5 Minska inflödet av nya förtidspensionärer 19
7.5.1 Sänk ersättningen i stället för att förtidspensionera efter ett års sjukdom 19
7.5.2 Stoppa den orimliga förtidspensioneringen av arbetshandikappade 21
7.6 Kontrollera fusk och missbruk 21
7.7 Slopa den tredje sjuklöneveckan 21
7.8 Utred alternativ till den offentliga sjukförsäkringen 22
7.9 Reformera arbetsmarknaden 23
7.10 Öka valfriheten för personalen inom vård, skola och omsorg 24
7.11 Sänk skatten på hushållsnära tjänster 24
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om orsakerna till ohälsan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten att uppnå målsättningen att halvera sjukfrånvaron.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag på ändringar i lagen om allmän försäkring i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förtydligade riktlinjer för försäkringsläkare.
Riksdagen begär att regeringen utreder en obligatorisk och offentligt finansierad hälsoförsäkring i enlighet med vad som anförs i motionen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell vårdgaranti.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en stärkt företagsläkarorganisation.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förtydligad ansvarsfördelning för rehabilitering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om självrisk i sjukförsäkringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avtalslösningar som innebär ersättning över en viss nivå skall kunna medföra att arbetsgivaren får bära hela sjukpenningkostnaden.
Riksdagen beslutar att sänka ersättningsnivån i sjukförsäkringen till 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten från den 15 till den 360 sjukdagen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att sänka ersättningsnivån i sjukförsäkringen till 65 % av den sjukpenninggrundande inkomsten fr.o.m. den 361 sjukdagen, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen upphäver beslutet att den sjukpenninggrundande inkomsten skall multipliceras med en faktor 0,97 vid beräkning av sjukpenning, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att den sjukpenninggrundande inkomsten skall beräknas på de senaste 24 månadernas inkomst i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stoppa den orimliga förtidspensioneringen av arbetshandikappade.
Riksdagen beslutar att avskaffa den tredje sjuklöneveckan i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsgivarnas incitament att minska sjukfrånvaron.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reformerad arbetsmarknad.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad valfrihet för personalen inom vård, skola och omsorg.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkning av skatten på hushållsnära tjänster.4
Riksdagen begär att regeringen låter utreda förslagen från Svenskt Näringsliv, Reforminstitutet och Företagarna om förändrad sjukförsäkring, i enlighet med vad som anförs i motionen.
1 Yrkandena 5 och 6 hänvisade till SoU.
2 Yrkanden 7 och 18 hänvisade till AU.
4 Yrkande 20 hänvisat till SkU.
Den ökade sjukfrånvaron är ett allvarligt samhällsproblem. Sedan år 1997 har sjukskrivningarna flerdubblats och varje dag är det åttahundratrettiotusen svenskar som är sjukskrivna eller förtidspensionerade.
Sjukfrånvaron orsakar stora kostnader på arbetsplatser genom att det blir svårt att få verksamheten att fungera. Inte minst blir den höga sjukfrånvaron kostsam för arbetsplatser inom vården och omsorgen, som ofta bedrivs i offentlig regi. Sjukfrånvaron innebär även en stor belastning för skattebetalarna. Numera går var sjunde skattekrona till att betala sjukfrånvaron. Den största kostnaden för sjukskrivningarna ligger dock på det mänskliga planet i form av passivisering och isolering, som i värsta fall leder till permanent utslagning från arbetslivet och egen försörjning.
Att sjuktalen har flerdubblats är ingen nyhet. Varje år under de senaste fem åren har det kommit en ny statlig utredning som har behandlat sjukfrånvaron. Från olika håll har det lagts förslag till regeringen om åtgärder för att vända utvecklingen, men med få konkreta resultat. Regeringen har haft god tid på sig att göra någonting åt situationen men inte förmått ta till krafttag.
Utbetalningarna av sjuklön, sjukpenning och förtidspensioner uppgår sammanlagt till nära 140 miljarder om året. När de statliga utgifterna för sjukpenning och förtidspensioner överstiger 100 miljarder och hotar balansen i de statliga finanserna har regeringen utfärdat ett löfte att halvera ohälsan. Man har dock inte angripit problemet från grunden utan endast lyckats prestera några lösryckta förslag för att mildra effekterna.
De åtgärder som regeringen har vidtagit är inte inriktade på att minska ohälsan, utan på att flytta över kostnader från staten till arbetsgivarna. Det gäller särskilt förlängningen av arbetsgivarnas sjuklöneperiod från två till tre veckor.
Regeringens tanke har varit att arbetsgivarna skall få ekonomiska incitament att korta ner sjukskrivningsperioder och rehabilitera tillbaka till arbete. Varje sund arbetsgivare vet dock hur viktigt det är att hålla medarbetare friska. Sjukskrivning kostar mycket mer än bara sjuklönen. Produktionsbortfall, administration, vikarier och förlust av den kunskap som en anställd annars skulle bidragit med kostar stora belopp. Det kan t.o.m. vara så att sjuklöneperioden är den mindre kostnaden i sammanhanget. Ökas risken och kostnaden för företagen ytterligare, minskar också möjligheten att anställa. Förslagen om att arbetsgivaren skall betala ytterligare en del av sjukpenningen, innebär att företag och organisationer får ta över en risk som staten inte anser sig klara av. För små företag eller företag med små marginaler kan verksamheten riskeras.
Arbetsgivaren kan inte påverka sjukskrivningsprocessen så som reglerna ser ut. De får heller inte något stöd för att klara rehabiliteringen, som är en uppgift där både försäkringskassorna och sjukvården gått bet.
Regeringen har inte velat se att även den enskilde individen har ett ansvar i sjukskrivningsprocessen. Läkare vittnar dock om att det ofta är den försäkrade som tar initiativ till sjukskrivning och att det är svårt för läkaren att inte utfärda sjukintyg även om denne anser att sjukskrivning till och med skulle vara skadligt för patienten.
En vanlig vardag är det minst 1,5 miljoner svenskar i arbetsför ålder som inte arbetar eller arbetar mindre än de skulle vilja göra. De är antingen arbetslösa, sjukskrivna, i aktiva arbetsmarknadsåtgärder, förtidspensionerade eller undersysselsatta. Det innebär att var fjärde svensk i arbetsför ålder inte arbetar.
Alltfler har blivit beroende av bidrag för sin försörjning. Enligt statistik från SCB hade förra årets sammanlagda utbetalningar av sjukpenning, förtidspension, ersättning vid arbetslöshet och socialbidrag kunnat försörja en femtedel av den arbetsföra befolkningen på heltid under hela året.
Den svenska arbetsmarknaden är därmed delad. Det gäller såväl arbetslösheten som sjukfrånvaron. Och det gäller såväl socialt som geografiskt. Där arbetsmarknaden fungerar som sämst är det också fler människor som är sjukskrivna och förtidspensionerade. Anställda inom offentlig sektor är dessutom kraftigt överrepresenterade bland sjukskrivna.
Under år 2001 stod anställda inom offentlig sektor för 45 procent av all sjukfrånvaro. Den offentliga sektorns andel av personer med anställning är 31 procent. Ju längre tid sjukskrivningarna varar desto mer överrepresenterad är den offentliga sektorn. Av de personer som var sjukskrivna mindre än en månad hade omkring 40 procent anställning i offentlig sektor, motsvarande tal för den som varit sjukskriven längre än ett år var ungefär 50 procent.
I juli år 2003 utbetalades sjukpenning till 330.000 personer från försäkringskassan och dessa människor hade därmed varit frånvarande från jobbet under en längre period än två veckor. Det var 8.000 färre personer än i juli 2002, men kostnaderna för sjukförsäkringen har ändå fortsatt att öka.
Av de sjukskrivna i maj 2003 hade 136.300 varit sjukskrivna i mer än ett år. Det är 18.000 eller 15,2 procent fler än i maj 2002. Antalet sjukskrivna kortare än ett halvår minskade dock med 11 procent under samma tidsperiod. Till detta skall läggas att deltidssjukskrivningarnas andel av det totala antalet sjukskrivna fortsätter att öka.
Alltfler människor i Sverige blir förtidspensionerade. I juni år 2003 uppgick antalet som har sjukersättning (förtidspension) till 493.000 personer. Det är 20.000 fler människor jämfört med juni 2002, vilket motsvarar en ökning med 4,1 procent. Kostnaderna för sjukersättning ökade med 17,2 procent och uppgick till 33,8 miljarder kronor under årets sju första månader.
Regeringen gör en mycket dyster prognos över kostnaderna för sjuk- och aktivitetsersättningar i budgetpropositionen. Kostnaderna beräknas öka från 50 miljarder kronor 2002 till 75 miljarder kronor 2006, dvs. med 50 procent på 4 år.
Den kanske allra mest oroande utvecklingen är att alltfler unga människor går i pension och lämnar arbetslivet. Antalet nybeviljade förtidspensioner/sjukbidrag har ökat stadigt under senare år. Ökningen har varit särskilt kraftig bland personer i åldrarna 30–44 år. Det är människor som under normala omständigheter skulle ha ett stort antal år kvar i arbetslivet. Den kraftigaste ökningen sker bland kvinnor.
|
År |
Antal förtidspensionerade/sjukersättning |
|
1989 |
350 000 |
|
1996 |
419 000 |
|
2001 |
441 000 |
|
2002 |
488 500 |
Källa: Riksförsäkringsverket
Statistiken visar också att sannolikheten att överhuvud taget återgå helt till arbetet minskar drastiskt redan efter en ganska kort sjukskrivning. Efter tre månaders sjukskrivning är det endast en av fem som helt går tillbaka till arbetet. Efter fem månader är det färre än var tionde som återgår helt till arbetet.
|
Sjukskrivningsdag |
Procentuell andel som helt återgår i arbete |
|
15–29 |
36 |
|
30–59 |
31 |
|
60–89 |
21 |
|
90–119 |
13 |
|
120–149 |
14 |
|
150–179 |
8 |
|
180–209 |
8 |
|
210–239 |
5 |
|
240–269 |
3 |
|
270–299 |
4 |
|
300–329 |
4 |
|
330–359 |
4 |
Källa: Riksförsäkringsverket
En studie från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO)1 visar att sjukfrånvaron är högst och har ökat mest i Sverige bland EU-länderna.
ESO har jämfört utvecklingen av sjukfrånvaron i åtta europeiska länder. Förutom Sverige ingår Norge, Danmark, Finland, Nederländerna, Frankrike, Tyskland och Storbritannien i undersökningen. Sjukfrånvaron är mer än dubbelt så hög i Sverige som genomsnittet i EU.
Rapporten visar dessutom att det finns ett starkt samband mellan sjukfrånvaro och konjunkturutveckling i Sverige på så sätt att sjukfrånvaron ökar när arbetslösheten är låg och minskar när den är hög. Detta samband finns inte i Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland och Storbritannien. Studien visar att endast en liten del, fem procent av ökningen, kan förklaras av befolkningens struktur och sammansättning.
Den öppna arbetslösheten minskade under åren 2000–2001. Samtidigt ökade sysselsättningen kraftigt. Sedan slutet av 2002 är läget ett annat. Såväl arbetslösheten som sysselsättningen utvecklas åt fel håll, enligt både SCB och AMS.
En titt i bakspegeln visar emellertid att utvecklingen tidigare inte var så positiv som den beskrevs av regeringen. När hänsyn tas till den skenande sjukfrånvaron så reduceras den verkliga ökningen av sysselsättningen under åren 1997–2001 från drygt 200.000 personer till drygt 80.000. Uppemot 70 procent av den redovisade sysselsättningsökningen är i själva verket ökad sjukfrånvaro och förtidspension. Andelen människor som faktiskt var på sina arbetsplatser och bidrog till produktionen under åren 1997–2001 ökade endast med 0,5 procentenheter.
Tabell. Andelen reguljärt sysselsatta mellan 20 och 64 år i procent av befolkningen i samma åldersgrupp
Kostnaderna för sjukpenning och rehabiliteringsersättning beräknas, enligt Riksförsäkringsverket, ha uppgått till ungefär 47 miljarder kronor under år 2002 och kostnaderna för förtidspension/sjukbidrag till 54 miljarder kronor.
I jämförelse med år 2001 ökade kostnaderna för sjukpenning och förtidspension med drygt elva procent under år 2002.
Var sjunde skattekrona används i statsbudgeten till att betala sjukskrivningar och förtidspensioner/sjukersättningar. Det medför att drygt en dag i veckan går alla skatter som används över statsbudgeten till att betala notan för sjukfrånvaron. Den notan kommer att fortsätta öka även i år.
De sammanlagda kostnaderna för sjukskrivningar och förtidspensioner motsvarar mer än väl kostnaden för att driva samtliga grundskolor, alla gymnasieskolor samt alla fritidshem i Sverige. Därtill kommer alla kostnader för dem som är sjukskrivna under kortare perioder än 15 dagar. Dessa kostnader betalar företagen och deras anställda och i ett senare skede företagens kunder.
Regeringen vill gärna lägga skulden för ohälsan på arbetsplatserna och arbetsgivarna, men har tvingats backa. Vad som istället förklarar dubbleringen av sjuktalen sedan år 1997 saknar regeringen svar på. Det beror dock inte på att Sverige har sämre arbetsmiljö än andra länder.
”I det land som inte bara har flest ombudsmän och skyddsombud per capita, utan också tusentals tjänstemän som endast har till uppgift att skydda oss på arbetsplatsen – Yrkesinspektionen, Arbetsmiljöverket, Arbetslivsinstitutet – är alltså förhållandena så usla att sjukskrivningstalen därför överstiger alla jämförbara länder.” Denna träffande beskrivning fanns att läsa i Dagens Nyheter (2002-05-07).
Sjukfrånvaron är ett misslyckande för hela den socialdemokratiska modellen.
Enligt en undersökning från Fammi, Familjemedicinska institutet, är det endast i 60 procent av de undersökta fallen den sjukdom som patienten lider av som är huvudorsak till att patienten inte kunnat återgå till arbetet. Undersökningen visar att avsaknad av arbetsplatsanpassning är orsaken i 15 procent av fallen och att patienten behöver ett nytt arbete i 13 procent. Förhållanden utanför arbetet var i 12 procent av fallen skäl till att patienten inte kunde börja jobba igen. Vid en analys av de långtidssjukskrivna (mer än 28 dagar) var det ännu vanligare att patienten ”tvingades” att vara fortsatt sjukskriven för att inget annat stod till buds.
Studien visar också att det inte är så många som man tidigare trott som väntar på röntgen, operation eller liknande medicinska åtgärder. Denna grupp var 13 procent. De som stod i kö för åtgärd hos försäkringskassan uppgick till 15 procent och de som väntade på åtgärder från andra, som arbetsförmedlingen och arbetsgivaren, utgjorde 14 procent.
Vidare skriver man: ”Av 100 sjukskrivningar i svensk primärvård var 61 fall huvudsakligen av medicinsk karaktär och borde handläggas av försäkringskassan. 13 fall skulle få bättre hjälp på arbetsförmedlingen, 15 hos arbetsgivaren och 12 av socialtjänsten.”
Sjukskrivning har blivit det enda andningshålet för många människor, när de samlade livsvillkoren är för betungande.
Av skatteskäl har människor inte råd att anpassa sin arbetstid efter livssituationen, vara ledig en extra dag för att vila upp sig, eller hyra in hjälp för att klara av situationen.
Staten styr vem som skall vara hemma med barn, att barnen skall gå på kommunalt organiserad barnomsorg och att bägge föräldrarna i en familj måste arbeta heltid. I ett samhälle där inte minst yrkeslivet ställer allt större krav på flexibilitet blir statens styrning allt mera stelbent. Eftersom den offentliga sektorn är en dominerande arbetsgivare är det extra problematiskt att många människor där upplever att de saknar inflytande.
Sjuktalen är extra allvarliga inom den offentliga sektorn, som regeringen paradoxalt nog utpekat som ”mönsterarbetsplats”. De stora systemen är inte tillräckligt goda som arbetsgivare och verkar dessutom vara mindre känsliga för de kostnader sjukskrivningarna för med sig. Det erkänner till och med regeringen som i budgetpropositionen skriver: ”Det kan vidare vara så att incitamenten att vidta åtgärder av detta slag (rehabilitering) är större hos privata än hos offentliga arbetsgivare. Förklaringen är att det eventuella produktionsbortfallet inte leder till samma kostnadskonsekvenser i offentlig verksamhet som i privat. Sjukfrånvaron i offentlig verksamhet kan i vissa fall i praktiken bli en besparing för verksamheten.”2
Bland medarbetare inom enskilda alternativ är det nästan 75 procent som upplever att kraven på dem är ”möjliga” att uppfylla, medan bara 56 procent av dem som är offentligt anställda håller med om detta. Det är klart att faktorer som dessa påverkar känslan av delaktighet, respektive stress och ytterst också benägenheten till sjukskrivning.
Kommunal har visat hur vårdanställda föredrar enskilda arbetsgivare vad gäller möjligheten att påverka sin lön, arbetssituation och trivseln på jobbet. Likväl fortsätter regeringen att motsätta sig enskilda alternativ – trots att både anställda och människor i allmänhet efterfrågar dem.
Sjukskrivning och förtidspension används också av arbetsmarknadsskäl trots att lagen inte tillåter det. I Jämtlands, Värmlands, Gävleborgs och Norrbottens läns landsting har sjukfrånvaron varit mer än dubbelt så stor som i Stockholm. Det är samma regioner som haft den allvarligaste utvecklingen totalt sett gällande ohälsotal och sjukskrivningar3.
LO skriver i sin rapport ”Alla behövs – blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb” att det knappast är så att människorna är sjukare i Haparanda än i Danderyd. Höga förtidspensionstal är snarare en fråga om arbetsmarknadens funktionssätt. Och problemen är, enligt LO-rapporten betydligt mer omfattande i regioner där arbetsmarknadsläget rent allmänt är sämre; ju högre arbetslöshet och ju fler personer som är satta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder desto högre är också ohälsotalen och desto fler förtidspensioneringar.
En femtedel av alla sjukskrivna är arbetslösa. Dessa är sjukskrivna betydligt längre tid än andra. Färre får arbetsförmågan tillbaka än andra sjukskrivna.
Arbetslösa som är på väg att försäkras ut har tre gånger högre sannolikhet att bli sjukskrivna är andra arbetslösa.
En tidigare högavlönad arbetslös har större sannolikhet att bli sjukskriven, vilket är omvänt jämfört med dem som jobbar. Det kan bero på att ersättningen till den 1 juli i år var högre i sjukförsäkringen än i a-kassan för denna grupp.
En viktig orsak till dagens ohälsotal är troligen att många människor blir kvar för länge på sina jobb, vilket resulterar i att man sliter ut sig eller går in i väggen. Det jobb som från början lockade fram det bästa i oss börjar gnaga på kropp och själ. Denna tes stärks av att sjukskrivningarna är som högst där rörligheten är som lägst. Den svenska arbetsrätten straffar den som byter jobb.
Den förda arbetsmarknadspolitiken förefaller att motverka snarare än att främja rörligheten på arbetsmarknaden. Det gäller såväl rörligheten geografiskt som mellan olika företag och branscher. Rörligheten på arbetsmarknaden är enligt en Nutek-rapport4 för låg. Rörligheten mellan olika branscher har minskat med 50 procent. Den geografiska rörligheten, d.v.s. andelen individer som flyttar till en annan ort, har minskat lika mycket. Andelen arbetslösa som har utbildat sig har också halverats.
Arbetslösheten är mycket hög bland arbetshandikappade och bland invandrare. Särskilt för många utomnordiska invandrare har arbetslöshet med utanförskap och bidragsberoende kommit att bli det normala.
Enligt reglerna för arbetsmarknadsutbildning och ungdomspraktik förväntas deltagarna vara aktiva sökare av arbete även under den tid de deltar i arbetsmarknadsåtgärden. Flera studier5 tyder dock på att så inte är fallet. I stället riskerar sökaktiviteten att avta hos personer som deltar i aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Människor ramlar alldeles för lätt mellan stolarna i välfärdsstatens stela system, när myndigheter en efter en konstaterar att just det problem eller den kombination av problem som en människa lider av inte tillhör det egna området och börjar ducka för sitt ansvar. Till slut är ingen ansvarig.
Bristande tillgänglighet till vård och rehabilitering gör att behandling kommer för sent. Människor sjukskrivs först i väntan på operation, sedan för att opereras och sedan för att läka och rehabiliteras. Operation betalas av landstingen, medan sjukskrivning under vänteperioden ersätts av sjukförsäkringen. Därför finns det inga ekonomiska incitament för landstingen att korta operationsköerna.
Bara var femte långtidssjukskriven får rehabilitering – trots att det finns pengar avsatta för detta. Förra året skickade försäkringskassan tillbaka nästan 200 miljoner kronor av rehabiliteringspengarna.
Synen på hälsa, ohälsa och sjukskrivning har förändrats.
I en Temoundersökning menade 60 procent att det är ”okej” att sjukskriva sig även om man inte är så sjuk att man inte kan jobba. Nästan tre av tio kände någon som senaste året hade gjort just detta.
Nära hälften ansåg att det var acceptabelt att sjukskriva sig på grund av familjeproblem, fyra av tio för vantrivsel och två av tio för stress på jobbet.
Fem procent medgav att de själva sjukskrivit sig utan att vara sjuka. Bland yngre var det nästan en tredjedel. Det anses tydligen riktigt av en del att kunna vara borta och att man själv avgör när. Tidningen Expressen har visat hur lätt det var att bli sjukskriven med egen önskan som enda grund.
Sjukskrivning används också vid konflikter med arbetsgivaren. Vi hör berättelser från företagare om hur konflikter om löner och arbetsuppgifter kan leda till sjukskrivning. Poliser i Dalarna ville massjukskriva sig i protest mot stationsnedläggningar.
Redan bilden av denna vida användning av sjukförsäkringen är ett problem. Många vet nog inte ens hur reglerna ser ut, men om andra glider på gränserna, varför inte göra det själv?
Det fanns redan innan den tredje sjuklöneveckan infördes betydande ekonomiska motiv för arbetsgivare att hålla sina medarbetare friska.
Sjukskrivningar för med sig en rad andra kostnader än bara sjuklönen för en arbetsgivare. Där finns bl.a. kostnader för produktionsbortfall, vikarier och den kunskap som en anställd annars skulle bidragit med. Arbetsgivare är dessutom ofta bundna av kollektivavtal att betala ersättning utöver den statliga sjukpenningen. Sammantaget kan det t.o.m. vara så att sjuklöneperioden är den mindre kostnaden i sammanhanget.
Det är talande för regeringens bristande insikt i företagandets villkor att regeringen tror att man först med en utökad arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen inför ekonomiska drivkrafter för arbetsgivarna.
Särskilt förunderligt är att regeringen tror att ekonomiska incitament fungerar för arbetsgivare – men inte för enskilda människor.
Forskningen6 visar att det finns ett tydligt samband mellan villkoren i sjukförsäkringen och sjukskrivningarnas storlek. Såväl ersättningsnivån, takets nivå, antalet karensdagar och sättet att beräkna den sjukpenninggrundande inkomsten spelar roll. Sjukfrånvaron började att öka när ersättningsnivån i sjukförsäkringen höjdes från 75 till 80 procent. Sedan dess har den fördubblats. Undersökningar visar även att det ofta är patientens önskan som avgör om sjukskrivning kommer till stånd. Sedan juli 2003 har ersättningen i praktiken sänkts till 77,6 procent. Det är sannolikt en för liten och otydlig sänkning för att den ska få effekt på sjukskrivningarna.
Man kan även förmoda att ju tydligare regler och ekonomiska effekter är för den enskilde desto större inverkan på sjukskrivningarna har de. Om reglerna är så komplicerade att man inte vet vad en sjukskrivningsdag kostar, lär man knappast ta intryck av det.
Regeringen har övertagit en lång rad moderata förslag för att stoppa de kraftigt ökade sjukskrivningstalen. Det är positivt att regeringen har anammat flera av våra förslag, men för att få bukt med sjukfrånvaron krävs mer. Endast då kommer regeringen att kunna uppnå sitt eget mål, som är att frånvaron från arbetslivet på grund av sjukskrivningar skall halveras fram till år 2008 i förhållande till år 2002, samtidigt som antalet nya aktivitets- och sjukersättningar (f.d. förtidspensioner) skall minska.
Nedan presenterar vi ytterligare förslag för att förbättra vård och rehabilitering, minska benägenheten till sjukskrivning och sänka statens kostnader för sjukskrivningarna.
Moderaterna har under många års tid förespråkat en uppstramning av sjukskrivningsprocessen för att få bukt med den sjukskrivning som inte är medicinskt motiverad. Regeringen lade sent omsider fram en del förslag under våren i prop. 2002/03:89 ”Förändringar inom sjukförsäkringen för ökad hälsa i arbetslivet”.
Propositionen föreslog bl.a. att de medicinska grunderna för sjukskrivning ska motiveras på sjukintyget, vilket vi länge propagerat för. Regeringen föreslog även att försäkringskassan ska kunna kräva in ett fördjupat underlag, t.ex. ett särskilt läkarutlåtande. Vi hade tidigare föreslagit att ett utlåtande från en andra läkare skulle inhämtas efter 28 dagars sjukskrivning och ansåg att regeringens förslag tillgodosåg detta syfte.
En del andra frågor hade vi hellre sett andra lösningar på än de regeringen föreslog, vilket vi tog upp i motion 2002/03:m224. När väl förslagen har trätt i kraft vid halvårsskiftet tycker vi dock att det är bättre att de nya reglerna får verka än att ersätta dem med nya lösningar.
På en del områden behöver dock ytterligare förbättringar ske:
Sjukförsäkringen skall gälla när man är sjuk och arbetsförmågan nedsatt av hälsoskäl, inte vara ett allmänt försörjningsstöd. Vi vill därför att en översyn görs i tillämpningspraxis och förordningar vad gäller de ändringar som skedde under 1990-talet. Vi föreslår att begrepp i tidigare förarbeten och förordningar såsom ”vad som i allmänt språkbruk är sjukdom” eller ”sjukdom eller därmed jämförbara tillstånd” utmönstras och ersätts med att sjukdom skall bedömas ”i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet”. En sådan förändring bör även genomföras i AFL 3 kap. 7 §. Vi vill att regeringen återkommer till riksdagen med förslag på sådana ändringar i lagen om allmän försäkring.
I våras beslöt regeringen och riksdagen att avskaffa kravet på den enskilde att till den 28 sjukdagen inkomma med en skriftlig försäkran om nedsatt arbetsförmåga till försäkringskassan. I stället skall en sådan försäkran ges in om försäkringskassan begär det. Vi anser att det är rimligt att den enskilde efter fyra veckors sjukfrånvaro faktiskt själv intygar att arbetsförmågan är nedsatt och vill därför återinföra detta krav.
Deltidssjukskrivning bör kunna göras mer flexibelt och inte bara till en del av dagen. Det bör vara möjligt att vara sjukskriven en timme om dagen, men även att vara sjukskriven på deltid genom att vara på jobbet på heltid och arbeta i halv takt. Som vid nuvarande halvtidssjukskrivning skall då arbetsgivaren och försäkringskassan betala halva kostnaden vardera. Det ska även gå att vara sjukskriven från vissa arbetsuppgifter. Exempelvis kanske det inte är möjligt att utföra fysiskt krävande arbetsuppgifter, men däremot att arbeta framför datorn, eller tvärtom. Det skall även gå att vara sjukskriven från sina ordinarie arbetsuppgifter, men genomgå utbildning. Vi föreslår att detta förs in i lagen om allmän försäkring (AFL) 3 kap. 7 §.
Försäkringsläkarnas roll bör tydliggöras, något som också var riksdagens syfte med det beslut som 1994 fattades om försäkringsläkarna. Försäkringsläkarna bör ha mer likvärdiga arbetsförhållanden inom de olika försäkringskassorna, och det bör senast inom ett par år finnas klara riktlinjer om vilka krav på utbildning m.m. som bör ställas på en försäkringsläkare.
Moderaterna har länge pläderat för att utbildningen av läkare i försäkringsmedicin ska förstärkas. Regeringen hörsammade oss och föreslog i förra höstens budgetproposition att en sådan utbildning skulle påbörjas under 2003. Regeringen anslog då 20 miljoner kronor för ändamålet. Med denna medelstilldelning kommer det att ta ungefär 20 år att utbilda alla praktiserande läkare i försäkringsmedicin. Vi vill därför anslå ytterligare 30 miljoner kronor för ändamålet.
Vi vill införa en obligatorisk och gemensamt finansierad hälsoförsäkring som omfattar alla, oavsett betalningsförmåga eller hälsotillstånd. Den finansieras gemensamt. Med en sådan följer pengarna patienten, som alltså styr resurserna genom ett eget val av vårdgivare. Patienten kan på så sätt aktivt välja god vård och välja bort dålig vård.
Vi vill införa en nationell vårdgaranti. Den nationella vårdgarantin innebär att alla har en uttalad rätt att få vård inom tre månader efter fastställd diagnos. Den nationella vårdgarantin skall omfatta alla medicinskt motiverade behandlingar och vara fullt genomförd inom två år. En sådan vårdgaranti innebär att patienter kan få behandling tidigare och därmed att sjukskrivningar kan kortas. Vi avsätter 2 miljarder kronor 2004, 2,6 miljarder 2005 och 4,2 miljarder 2006 för att vårdgarantin ska kunna införas.
Vi föreslår att företagshälsovården får tillbaka möjligheten att utfärda sjukintyg och bedriva sjukvård (och inte bara förebyggande hälsovård som idag) genom att teckna avtal med sjukvårdshuvudmannen. Det skulle medföra en rad fördelar. Företagsläkare har ofta större möjlighet att göra en bedömning av arbetsförmågan eftersom de känner arbetsplatsen. Det skulle kunna leda till en direkt minskning av sjukfrånvaron. Dessutom skulle vårdcentralerna avlastas.
Samarbete med företagshälsovården skulle även kunna medföra en effektivisering av arbetsgivarnas arbetsmiljöarbete.
Den omorganisation av företagshälsovården som genomfördes för ett decennium sedan har inte varit lyckad. Företagsläkarna och företagen samarbetar inte tillräckligt nära.
Tidigare hade företagsläkarna möjlighet att ge sjukvårdande behandling på samma villkor som läkarna inom landstingen. Företagsläkaren såg tidigt eventuella missförhållanden inom både den fysiska och den psykiska arbetsmiljön i företaget/förvaltningen. Beslutsvägarna var ofta kortare och på så sätt kunde dålig arbetsmiljö rättas till. Den socialdemokratiska regeringen begränsade sedermera företagshälsovårdens möjligheter att bedriva hälso- och sjukvård, vilket försvårade verksamheten.
Nuvarande ansvarsfördelning för rehabilitering fungerar inte tillfredsställande, då arbetsgivarna ofta underlåter att göra rehabiliteringsutredning. Det har konstaterats av såväl regeringens utredare Gerhard Larsson i ”Rehabilitering till arbete” (SOU 2000:78) och Jan Rydh i ”Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet” (SOU 2002:5) som av regeringen själv i propositionen 2002/03:89 ”Förändringar inom sjukförsäkringen för ökad hälsa i arbetslivet”.
Vi vill mot denna bakgrund att det i försäkringskassans samordningsansvar även skall ingå ett ansvar för att en rehabiliteringsutredning initieras och kommer till stånd. Att försäkringskassan får ansvaret för utredningen betyder inte att det är den som måste utföra den. Försäkringskassan kan bestämma att det faktiska utförandet av utredningen skall göras av någon annan, t.ex. arbetsgivaren, företagshälsovården eller primärvården. En sådan överlåtelse bör ske genom en skriftlig överenskommelse mellan försäkringskassan och den som får i uppgift att göra utredningen och efter samtycke med individen. I de fall där det finns en konflikt mellan arbetsgivaren och arbetstagaren är det exempelvis inte lämpligt att arbetsgivaren utför rehabiliteringsutredningen. Vi anser också att den som utför utredningen skall ha en rimlig ersättning för det. Vi föreslår därför att försäkringskassan får extra resurser för att köpa rehabiliteringsutredning i de fall den inte utför den själv. Vårt förslag innebär ingen förändring av kravet att rehabiliteringsutredningen skall påbörjas senast efter fyra veckors sjukdom och vara klar senast efter åtta veckors sjukdom.
För att försäkringskassorna ska kunna fullgöra de nya uppgifter vi vill lägga på dem krävs mer resurser. Därtill kommer att försäkringskassorna redan i dagsläget har svårt att hinna med rehabiliteringsärendena. Att behöva vänta på rehabilitering är passiviserande för den enskilde och försämrar möjligheten att någonsin komma tillbaka till arbetslivet. Försäkringskassan behöver mot denna bakgrund mer resurser både till personalförstärkningar och till köp av rehabiliteringsutredningar och rehabiliteringsåtgärder.
Vi vill därför öka försäkringskassans årliga anslag med 520 miljoner kronor.
Medicinsk rehabilitering bör liksom nu bekostas av sjukvården. I de fall där det egna landstinget har prioriterat ned den anställdes rehabilitering, eller inte har resurser att utföra den, bör försäkringskassan dock kunna köpa medicinsk rehabilitering av annan vårdgivare för ovan angivna pengar.
Det är viktigt att den offentliga sjukförsäkringen ger ett skydd mot orimliga inkomstbortfall när man är sjuk. Som i all försäkringsverksamhet måste det dock finnas en tydlig självrisk för den enskilde för att sjukförsäkringen inte skall överutnyttjas. När ersättningsnivån i sjukförsäkringen höjdes från 75 procent till 80 procent år 1998 började sjukskrivningarna att öka och har sedan dess fördubblats. Det är vetenskapligt belagt att en stor del av ökningen av sjukskrivningarna beror just på höjningen av ersättningsnivåerna7.
Regeringen skriver själv i en bilaga till budgetpropositionen med hänvisning till ovan givna källa: Att ekonomiska incitament – i första hand förändringar av ersättningsnivån – har betydelse för individens benägenhet att sjukskriva sig torde vara bortom alla tvivel . Så t.ex. har införandet av karensdagen sannolikt haft stor betydelse för nedgången av den korta sjukfrånvaron.8
En sak som sällan diskuteras är att även höjda ersättningsnivåer som förhandlas fram i avtal på arbetsmarknaden kan påverka sjukskrivningsbenägenheten. Den mindre kostnaden för frivilligt höjda ersättningsnivåer faller på arbetsgivarna, medan den större kostnaden för eventuellt förändrad användning av sjukpenningen när den enskildes självrisk sänks faller på staten. Vi anser att en regel bör övervägas som innebär att avtal om ersättningar utöver en viss nivå medför att arbetsgivaren får betala hela sjukpenningkostnaden.
Regeringen har i praktiken sänkt ersättningsnivån till 77,6 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) i och med vårens beslut att SGI ska multipliceras med faktorn 0,97 vid beräkning av sjukpenningen. Vi menar att SGI bättre beräknas på de senaste två årens inkomst, vilket ger en mer rättvis SGI för dem med ojämna inkomster samt att ersättningsnivån sätts till 75 procent av SGI. Det skulle innebära en mer rimlig självrisk i sjukförsäkringen.
Vi har även föreslagit en andra karensdag i sjukförsäkringen som skall infalla den åttonde sjukdagen. Placeringen av karensdagen innebär att den inte medför något ytterligare inkomstbortfall för riktigt korta sjukfall. Däremot kommer den att medföra att den försäkrade tänker till en gång till innan vederbörande stannar hemma en andra vecka för en vanlig förkylning eller influensa. För att människor som är ofta borta från jobbet på grund av kroniska sjukdomar inte skall drabbas för hårt vill vi att nuvarande högriskskydd i lagen om sjuklön ska gälla även för den andra karensdagen.
Från 1 juli i år gäller att försäkringskassan senast ett år efter sjukanmälningsdagen ska ha utrett om sjukpenningen skall bytas ut mot sjukersättning eller aktivitetsersättning (f.d. förtidspension och sjukbidrag), enligt beslut av riksdagen i våras. I nuläget tar det i genomsnitt två år innan försäkringskassan gör denna prövning. Utbyte skall liksom i dag ske om arbetsförmågan kan anses vara långvarigt eller varaktigt nedsatt med minst en fjärdedel. Regeringens motivering till att strama upp processen är att det är viktigt att den försäkrade får rätt ersättning från försäkringen både vad gäller belopp och ersättningsslag. I praktiken innebär en övergång från sjukpenning till sjukersättning en sänkning av ersättningen från 77,6 av den sjukpenninggrundande inkomsten till 64 procent av en antagandeinkomst som beräknas på inkomsten flera år tillbaka i tiden och därför oftast ligger under den sjukpenninggrundande inkomsten. Det innebär därmed en kortsiktig besparing för staten, men en långsiktig kostnad att förtidspensionera människor, särskilt när det sker i unga år. Dessutom innebär förtidspensionering att människor hamnar ännu längre bort från arbetsmarknaden, vilket varken gagnar den enskilde eller samhället. Förslaget om automatisk prövning av sjukersättning efter ett års sjukdom verkar mest vara ett sätt för regeringen att dölja de egna misslyckandena med att minska långtidssjukskrivningarna samt ett sätt att frånhända sig rehabiliteringsansvaret för dessa människor.
Samtidigt har regeringen dragit tillbaka sitt tidigare aviserade förslag att sjukersättning skall beviljas för tre år i taget och att försäkringskassan därefter skall göra en ny bedömning. Att förslaget drogs tillbaka berodde på att det kräver en klarläggning i lagen om anställningsskydd (LAS) om arbetsgivare skall kunna säga upp en person som har sjukersättning. I dag står det i 33 § LAS att en arbetsgivare kan säga upp en arbetstagare som har ”hel sjukersättning som inte är tidsbegränsad”. Om sjukersättningen görs tidsbegränsad kommer arbetsgivarna därför med nuvarande lagstiftning inte att kunna säga upp personal som har sjukersättning.
För att en automatisk prövning – av om sjukpenning ska bytas ut mot sjukersättning efter ett års sjukdom – skall leda till lägre kostnader för skattebetalarna krävs att även förslaget om tidsbegränsad sjukersättning genomförs.
Vi anser att det efter ett års sjukdom är mer riktigt att ersättningen sänks. Människor avförs då ej permanent från arbetsmarknaden och kan ha kvar sin anställning. Steget tillbaka till ett arbete, även ett annat arbete än det man blev sjukskriven från, blir då mindre. Sjukersättningen ger dessutom den enskilde större möjlighet att ställa krav på rehabiliteringsinsatser. Vi föreslår mot denna bakgrund att ersättningsnivån i sjukförsäkringen sänks till 65 procent efter ett års sjukdom, i stället för att en automatisk prövning av sjukersättning genomförs.
För dem vars arbetsförmåga är varaktigt nedsatt skall naturligtvis sjukersättning i stället utges. Om ersättningen används på rätt sätt, dvs. när arbetsförmågan verkligen är varaktigt nedsatt kommer en omprövning endast i undantagsfall att leda till att ersättningen dras in. Även nuvarande lagstiftning tillåter emellertid att en sådan prövning görs.
Det är många unga människor med arbetshandikapp som blir förtidspensionerade fastän de egentligen både vill och kan arbeta. Detta är inte acceptabelt. Alla som kan och vill arbeta skall få möjlighet att göra detta utifrån sina förutsättningar.
Alla människor skall få möjlighet att uppleva arbetsgemenskap och tillhörighet. Arbetshandikappade människor måste få möjligheter till valfrihet.
Många människor har speciella behov och önskemål. Vi föreslår att regelverk och föreskrifter måste tydliggöra vem som anses vara arbetshandikappad och därmed i behov av stöd. De som är arbetshandikappade skall ges ett fullgott stöd. De som inte är arbetshandikappade skall inte kunna komma ifråga för anställning inom verksamheter som exempelvis Samhall.
Information om och kontroll av att sjukförsäkringens regler följs är ett sätt att värna försäkringens stabilitet och ett gott skydd för de sjuka. Denna information och kontroll måste också rikta sig mot myndigheter som använt sjukskrivningar och förtidspensioneringar av arbetsmarknadsskäl. Politiken måste vara tydlig med att ange vad sjukförsäkringen finns till för. Särskilda insatser för att beivra fusk och missbruk i Halland och Skåne har visat sig leda till stora besparingar. Vi anslår 100 miljoner kronor extra till Riksförsäkringsverket för att kontrollen av fusk med sjukförsäkringen och sjukersättningen ska kunna förbättras.
Vi motsatte oss att en tredje sjuklönevecka infördes den 1 juli i år. Beslutet innebär en övervältring av både försäkringskassornas direkta kostnader för ersättning av inkomstbortfall och kassornas administrativa kostnader för de korta sjukfallen på företagen.
Endast de små företagen med en årlig lönesumma på mindre än 160 prisbasbelopp (ungefär 25 anställda) har utlovats en kompensation för de ökade kostnaderna. Kompensationen för de små företagen har dock ännu inte genomförts eftersom regeringen väntat på klartecken från EU-kommissionen att den inte strider mot EU:s konkurrensregler. Det verkar dock nu som om EU-kommission kan komma att ge ett negativt besked och kompensationen för småföretagen därmed utebli.
Utan en kompensation för ökade kostnader får den tredje sjuklöneveckan samma effekt som en skattehöjning, men med skillnaden att företagen inte kan bedöma hur stor den blir i förväg.
Genom den förlängda sjuklöneperioden blir det ännu mer riskfyllt för ett företag att anställa. Det gäller särskilt personer som redan tidigare har en svag position på arbetsmarknaden, t.ex. de som varit sjukskrivna. Det gäller även grupper som statistiskt sett har mycket sjukfrånvaro, vilket t.ex. gäller äldre kvinnor. Genom konstruktionen med ett undantag för små företag skapas dessutom ett tillväxttak för företag. Det kommer att finnas ett starkt motstånd för ett företag att expandera om man riskerar att hamna över undantagsgränsen.
Den tredje sjuklöneveckan innebär inte bara ökade kostnader för företagen, utan faktiskt att självrisken kan sänkas för vissa högavlönade grupper som saknar tilläggsförsäkring via avtal. Det är fråga om grupper som tjänar över taken och som därför får höjd sjukersättning under tredje sjukveckan. Om något ökar förslaget härvidlag benägenheten till sjukskrivning.
Men den tredje arbetsgivarveckan kan samtidigt innebära att låg- och medelinkomsttagare kan få sänkt ersättning, eftersom de har avtalsförsäkringar som ger högre procentuell ersättning för sjukdagar först efter arbetsgivarperioden. Längre arbetsgivarperiod är då liktydigt med lägre ersättning under den tredje sjukveckan.
Det är viktigt att det finns en självrisk i sjukförsäkringen för att den skall vara långsiktigt stabil. En underskattad faktor är att denna självrisk måste vara tydlig. Om ingen vet vad det kostar att vara sjukskriven en dag, lär sjukskrivningarna vara svåra att påverka.
Arbetsgivarperioden sägs förlängas för att öka incitamenten för arbetsgivare att hålla de anställda friska. Men de arbetsgivare behovet borde vara störst av att påverka, dvs. kommunerna, skyddas från de ökade incitamenten genom särskilda statsbidrag
Vi vill att den tredje sjuklöneveckan avskaffas.
Flera alternativ till dagens sjukförsäkring har förts fram:
Svenskt Näringsliv har föreslagit att de företag som själva vill skall få träda ur den offentliga försäkringen om de försäkrar sina anställda med minst lika bra villkor som den offentliga försäkringen erbjuder.
Reforminstitutet har föreslagit en ”friskpeng”. Friskpengen innebär att arbetsgivarna liksom nu betalar en sjukförsäkringsavgift som ingår i arbetsgivaravgiften. Försäkringskassan betalar därefter tillbaka pengar till företaget i form av en friskpeng, vars storlek beror på arbetsstyrkans sammansättning. Ju fler kvinnor och äldre som företaget har desto högre blir friskpengen. Friskpengen används sedan för att försäkra de anställda antingen i den offentliga försäkringskassan eller i ett privat försäkringsbolag. (Friskpengen skulle även kunna differentieras efter andra kategorier än ålder och kön, men eftersom dessa faktorer förklarar en så stor del av sjukskrivningarna kan det vara en fördel att begränsa sig till dessa för att hålla systemet någorlunda enkelt.)
Den viktigaste poängen i förslaget är att arbetsgivare med en högre andel män och unga anställda med liten benägenhet att bli sjukskrivna får vara med och subventionera arbetsgivare med en högre andel kvinnor och äldre anställda som har större benägenhet att bli sjukskrivna. Det skulle göra att arbetsgivare tvekar mindre att anställa just kvinnor och äldre. En sådan förbättrad möjlighet att byta jobb skulle i sin tur kunna leda till att sjukskrivningarna minskar. Inget av regeringens förslag om ökade incitament för arbetsgivarna att arbeta med ohälsofrågor har angripit problemet att sjukskrivningarna varierar så beroende på arbetsstyrkans sammansättning. Vi vill därför att regeringen skall utreda de förslag vi tagit upp ytterligare, liksom förslaget från företagarna om sjuklöneansvar som varierar efter antalet anställda på företaget.
Avgörande för att vända utvecklingen för sjukskrivningar och förtidspensioner är en reformering av arbetsmarknaden. Den måste bli mer rörlig och tillgänglig för alla som vill arbeta och det måste alltid löna sig att arbeta.
Vi har i motion 2002/03:m209 med anledning av regeringens proposition ”Arbetsmarknadspolitiken förstärks” (2002/03:44) föreslagit att riksdagen ger regeringen i uppdrag att se över alla system och all lagstiftning som motverkar social-, yrkesmässig och geografisk rörlighet. Det handlar bland annat om utformningen av arbetslöshets- och socialförsäkringssystemen och den arbetsrättsliga lagstiftningen, exempelvis möjligheterna att ta tjänstledigt.
Vår politik innebär även att en allmän arbetslöshetsförsäkring införs som omfattar alla som uppfyller arbetsvillkoren. Den skall innehålla en tydlig tidsgräns så att den uppmuntrar rörlighet och ett effektivt sökande av arbete, inte som idag bromsa och förlänga de genomsnittliga arbetslöshetstiderna.
Därtill måste möjligheterna att utbilda sig i olika skeden av yrkeslivet förstärkas. Det är en avgörande åtgärd för att kunna öka rörligheten på arbetsmarknaden. Vi har i motion 2003/04:m901 föreslagit att riksdagen ger regeringen i uppdrag att snarast möjligt införa det borgerliga fyrpartiförslaget om individuella kompetenskonton. Det finns dessutom ett brett stöd för detta bland arbetsmarknadens parter.
När det gäller utbildning är det dessutom viktigt att den är tillgänglig för alla och att den är flexibelt upplagd. Det skall gå att enkelt kunna varva exempelvis arbete, praktik och språkträning. Vi har därför i motion 2003/04:m122 föreslagit att riksdagen ger regeringen i uppdrag att öka satsningarna på en kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning.
Slutligen måste arbetsmarknadspolitiken reformeras. Det behövs en ny och modern arbetsmarknadspolitik som sätter den arbetslöses och arbetsmarknadens behov främst, inte arbetsförmedlingarnas administrativa krav och rutiner. Konkret innebär detta att åtgärderna måste ta mer hänsyn till de arbetslösa människornas olika bakgrund, erfarenheter och förutsättningar.
Vi har på en rad områden lagt förslag som skapar möjlighet för alternativa arbetsgivare att växa fram inom välfärdsområdet.
Exempel på en sådan utveckling kan man också finna på förskole- och skolområdet. Förskolor och skolor med olika pedagogisk inriktning och med personalpolitik ökar chanserna för harmoniska arbetsförhållanden eftersom lärare och andra personalkategorier lättare finner för dem stimulerande arbetsförhållanden, bl.a. vad gäller inflytande över arbetssituationen. Likriktning skapar missnöje med arbetsmiljön. Det är dyrt att vara bakåtsträvande i detta hänseende, eftersom inte obetydliga kostnader uppkommer genom missnöje med arbetsmiljö som t.o.m. kan utvecklas till psykiska problem och sjukskrivning.
Det är oftast inte situationen på jobbet som gör att kvinnor sliter ut sig och blir sjukskrivna oftare än män. Kvinnor dubbelarbetar mer än män eftersom kvinnor arbetar betydligt fler timmar i hemmet och i nästan lika hög utsträckning utanför hemmet som män. Ett sätt att mildra obalansen i arbetsbelastningen är att göra det billigare att köpa tjänster till hemmet.
Vi har under lång tid föreslagit att skatten skall sänkas på hushållsnära tjänster genom en skattereduktion med 50 procent av den betalda arbetskostnaden, upp till ett tak om 50 000 kronor per år.
Det skulle sannolikt bidra till att bryta trenden med alltfler unga sjukskrivna kvinnor.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Bo Lundgren (m) |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Per Westerberg (m) |
Gunilla Carlsson (m) |
|
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
Lennart Hedquist (m) |
|
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
Gunnar Hökmark (m) |
|
Göran Lennmarker (m) |
Mikael Odenberg (m) |
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
Sten Tolgfors (m) |
| [1] | Den svenska sjukan – sjukfrånvaron i åtta länder Ds 2002:49 |
| [2] | Budgetpropositionen för 2004, utgiftsområde 10, bilaga Avstämning av regeringens mål för minskad ohälsa, sid. 21 |
| [3] | SOU 2002:62 och RFV |
| [4] | ”Arbetskraftens rörlighet, ett smörjmedel för tillväxt” |
| [5] | IFAU, Erfarenheter av nittiotalets arbetsmarknadspolitik 2000:2 |
| [6] | Henrekson, M; Persson, M (2004): ”The Effects on Sick Leave of Changes in the Sickness Insurance System”, Journal of Labor Economics; Vol 22, No1 |
| [7] | Henrekson, M; Persson, M (2004): ”The Effects on Sick Leave of Changes in the Sickness Insurance System”, Journal of Labor Economics; Vol 22, No1 |
| [8] | Budgetpropositionen för 2004, utgiftsområde 10, bilaga Avstämning av regeringens mål för minskad ohälsa, sid. 21 |