Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om benämning av politikområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändrad målformulering för utgiftsområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att mäns föräldraledighet görs till resultatindikator inom utgiftsområdet.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om hur en förlängd och delad föräldraförsäkring kan genomföras, och att utredningen skall ta i beaktande de faktorer som anges i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheterna för vårdnadshavare att vara hemma samtidigt under barnets första tid.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jämställt inträde i föräldraförsäkringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om delat barnbidrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om återbetalningsskyldighet, umgängesresor och umgängesbidrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom EU verka för att bevara den nationella beslutanderätten och värna de offentliga trygghetssystemen.1
1Yrkande 9 hänvisat till KU.
I denna motion presenterar Vänsterpartiet förslag för ökad ekonomisk trygghet för våra barn. Politiken inom detta område brukar gå under begreppet Ekonomisk familjepolitik. Vi menar att detta begrepp är problematiskt och missvisande.
Enligt den norm som råder i samhället är det kvinnor som grupp som har det yttersta ansvaret för hem och barn. Samma norm definierar därmed män som grupp som mindre lämpade att ta hand om sina barn. Detta motverkar barnens rätt till nära relationer till sina fäder. Denna arbetsfördelning leder till en orättvis fördelning mellan betalt och obetalt arbete i samhället och till lönediskriminering gentemot kvinnor. I dagens samhälle kommer denna norm inte att förändra sig själv. Vänsterpartiet är därför berett, att använda politiska medel för att skapa nödvändiga förutsättningar för att en utveckling mot ökad jämställdhet mellan könen skall uppmuntras inom ramen för den generella politiken.
Vår utgångspunkt är att det är barns vårdnadshavare som utgör barnets trygghet. Ofta sammanfaller vårdnaden med ett biologiskt föräldraskap, men inte alltid. Vårdnadshavaren skall bidra till försörjningen av barnet samtidigt som han eller hon ansvarar för den dagliga omsorgen. Vi anser att båda könen är lika lämpade för detta. Därtill är vi övertygade om att en persons sexuella läggning är något helt irrelevant vad gäller personens förmåga att vara en god vårdnadshavare. Denna utgångspunkt kan förändra ordningen i samhället till något som är bättre för våra barn.
Familjer som består av två sammanlevande vuxna utan barn är sällan berättigade till stöd från detta utgiftsområde. Men familjebegreppet införlivar även familjer utan barn och blir därför missvisande. Det visar att familjebegreppet utgår från kärnfamiljen som norm. Vänsterpartiet vill komma bort från detta och i stället sätta barnen i centrum. Utifrån barnens behov av social och ekonomisk trygghet formulerar vi vår politik. Även om stöden inom utgiftsområdet Ekonomisk familjepolitik utgår till vårdnadshavare, utbetalas det på grund av att det finns barn med i bilden. Av denna anledning bör politikområdet också benämnas ”Ekonomisk barnpolitik”. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen har, bl.a. i budgetpropositionen 2004, slagit fast att målsättningen inom utgiftsområdet Ekonomisk familjepolitik är att minska skillnader i ekonomiska villkor mellan familjer med och utan barn. Vänsterpartiet anser att denna målformulering behöver ett tillägg som slår fast att politiken även skall vara utformad på ett sådant sätt att den bidrar till en utveckling mot ökad jämställdhet i samhället. Av denna anledning bör målformuleringen lyda: ”Skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan familjer med och utan barn skall minska, och jämställdhet mellan könen skall uppmuntras inom ramen för den generella politiken.” En sådan utveckling är inte något som konkurrerar med ett fokus på barns bästa, utan kan snarare sägas förstärka detta. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vill man använda politiska medel för att uppnå en mer jämställd situation i familjer med barn, är det naturligt att det måste finnas resultatindikatorer vad gäller jämställdheten inom utgiftsområdet. Att så inte är fallet i dag förefaller för oss obegripligt. Däremot finns det ett mått som skall mäta mäns uttag av föräldrapenningdagar. Enligt uppgift från Riksförsäkringsverket kan man konstatera att den genomsnittliga huvudsakliga perioden för föräldraledighet, vilken registreras i form av uttagna föräldrapenningdagar, totalt sett är längre än antalet faktiska föräldrapenningdagar. Detta har sin förklaring i att det finns möjlighet att vara föräldraledig utan att ta ut föräldrapenning.
Dagens könsmaktordning kan mycket väl innebära att män i högre utsträckning än kvinnor täcker inkomstbortfall med föräldrapenning. Det går emellertid inte att utläsa ur de mått som i dag finns till hands. Av denna anledning är det enligt Vänsterpartiet angeläget att mäta mäns föräldraledighet och att detta mått görs till en resultatindikator inom utgiftsområdet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att föräldrapenning skall delas lika mellan könen. I dag är fördelningen av föräldrapenningen mycket av en förhandlingsfråga mellan föräldrarna. Det innebär att det är föräldrarna som sinsemellan gör upp om hur den skall fördelas. Det som styr den egentliga fördelningen av föräldrapenningen är den norm som vi har att förhålla oss till. Individens valfrihet är i detta sammanhang enbart en illusion. Denna norm medför att det är kvinnorna som tar ut den största delen av föräldraförsäkringen.
För att komma tillrätta med dagens situation behöver föräldraförsäkringen reformeras så att ett jämställt vårdnadsansvar stärks. För att detta skall vara möjligt vill Vänsterpartiet samtidigt förlänga och dela föräldraförsäkringen. Detta för att möta barnens behov av att vara tillsammans med sina föräldrar och för att skapa ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten.
Vänsterpartiet anser därför att en utredning bör tillsättas för att utreda möjligheterna för en sådan reformering av föräldraförsäkringen. En sådan utredning måste ta hänsyn till vilka konsekvenser en delad föräldraledighet får för låg- respektive höginkomsttagare och dess konsekvenser vad gäller framtida pensionsuttag. Utredningen bör även förutsättningslöst se på konsekvenserna av ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen utifrån barns utveckling och behov. Utredningen måste bl.a. se över kommunernas skyldighet att erbjuda förskoleplats före 1 års ålder. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser vidare att det finns åtgärder som kan göras inom nuvarande system som skulle kunna verka för en ökad jämställdhet. Vi anser t.ex. att det vore önskvärt om båda vårdnadshavarna kunde vara mer närvarande direkt efter barnets födelse. Framför allt männens tid med nyfödda skulle härmed öka. Detta skapar viktiga förutsättningar för en tidig och djup relation till barnet och tillgodoser barnets stora omsorgsbehov i livets början. De möjligheter som i dag finns med tillfällig föräldrapenning är inte tillräckliga. Vänsterpartiet anser därför att möjligheten för vårdnadshavare att vara hemma samtidigt under barnets första tid bör utökas inom ramen för dagens föräldraförsäkring. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Reglerna för inträde till sjukpenninggrundad föräldraförsäkring fungerar i dag diskriminerande mot kvinnor. Problemet ligger i den regel som finns om 240 dagars s.k. kvalifikationstid för att erhålla sjukpenninggrundad föräldrapenning under föräldraförsäkringens första 180 dagar. Enligt uppgifter från Riksförsäkringsverket är kvinnornas uttag högt fram till dess barnen är ungefär 12 månader gamla, medan männen tar ut flest dagar när barnen är mellan 11 och 15 månader. Det innebär att regeln slår särskilt mot kvinnor. Att regeln överhuvudtaget finns kvar är förvånande med tanke på att kvalifikationsnivån generellt sätt sänkts för inkomstbaserade försäkringar inom socialförsäkringssystemet i stort.
I departementsskrivelsen ”Barnafödandet i fokus” (Ds 2001:57), står att läsa att det finns ett samband mellan födelsetals- och sysselsättningsutvecklingen. Vikten av en fast förankring på arbetsmarknaden, och därmed en tryggad inkomst, som förutsättning för att skaffa barn, har fått ett starkt genomslag bland dagens unga. Vidare slås det fast att det är särskilt viktigt bland unga kvinnor att ha ett fast arbete. Förutom att denna 240-dagarsregel bör tas bort, eftersom den diskriminerar kvinnor, är det också troligt att regeln leder till onödigt uppskjutande av barnafödandet. Den höjning av grundnivån till 180 kronor som genomförs i och med höstbudgeten 2003, är viktig för att förbättra förutsättningarna för låginkomsttagare, men är inte en tillräcklig åtgärd för att skapa ett jämställt inträde i föräldraförsäkringen. Därför bör regeringen utreda frågan om hur ett borttagande av denna regel bäst kan genomföras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
När föräldrar har gemensam vårdnad utbetalas barnbidraget automatiskt till modern, om inte föräldrarna gemensamt anmäler till försäkringskassan att fadern skall erhålla barnbidraget istället. Om barnet endast är folkbokfört på samma adress som en av vårdnadshavarna vid gemensam vårdnad, så utbetalas barnbidraget dit barnet är folkbokfört. Vid enskild vårdnad utgår bidraget till vårdnadshavaren.
Riksförsäkringsverket har argumenterat för att ett delat barnbidrag som huvudregel är att föredra ur ett genusperspektiv (RFV analyserar, 2000:3). Detta skulle ge en tydlig signal från samhället att mödrar och fäder har lika stort ansvar för barnen, både vad gäller omsorg och försörjning. Vidare menar man att dagens system sänder ut signaler om att barnet enbart skulle vara moderns angelägenhet.
Bakgrunden till gällande ordning handlar bl.a. om att det har ansetts mer sannolikt att bidraget verkligen kommer barnet till godo om modern får det utbetalt till sig. I detta sammanhang är det dock mycket viktigt att åter lyfta fram det faktum att dagens ojämlikhet mellan kvinnor och män leder till att kvinnor som kollektiv tar huvudansvaret för hem och barn. Därtill har kvinnor som grupp lägre lön och mindre makt än män som grupp. Inom gällande system för föräldrapenning har män möjlighet att ”frivilligt” vara hemma med sina barn, men många väljer bort detta erbjudande. Att utifrån denna verklighet föreslå delat barnbidrag som huvudregel, är att utgå från en önskvärd situation medan kvinnor som grupp ytterligare förlorar ekonomiskt. En sådan ytterligare förstärkning av kvinnors underordning kan knappast vara i barnens intresse. Vänsterpartiet anser i stället att en faktisk jämställd fördelning av föräldraansvaret måste till innan ett delat barnbidrag kan bli huvudregeln.
Det finns dock ett undantag där det kan finnas skäl att redan i dag dela barnbidraget. Det är när det handlar om växelvis boende. Vid en sådan situation tar vårdnadshavare ett aktivt delat ansvar för omsorgen om barnen. Detta förutsätter givetvis att även försörjningsansvaret delas rättvist mellan vårdnadshavarna.
Vänsterpartiet anser att föräldrar gemensamt skall kunna begära att få barnbidraget delat vid växelvis boende. Regeringen bör ta hänsyn till denna fråga i kommande behandling om reformering av underhållsstödet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Underhållsstödet fyller en mycket viktig funktion vad gäller att se till att vårdnadshavare uppfyller sitt försörjningsansvar för barn även efter separation mellan vårdnadshavare. För att i möjligaste mån motverka konflikter efter separation är det viktigt att detta system uppfattas som rättvist. Vi måste också motverka att systemet sänder ut signaler om att den s.k. umgängesföräldern, vilket ofta är mannen, förväntas ta ett ekonomiskt ansvar, men vara frånvarande i relationen till barnet. Dagens system tenderar att sända ut sådana signaler eftersom reglerna vid umgänge är bristfälliga.
Utifrån dessa aspekter är det viktigt att åstadkomma förändringar gällande inkomstunderlaget vid fastställande av återbetalningsskyldighet, umgängesavdraget och umgängesresor.
I dag fastställs återbetalningsskyldigheten på inkomst två år bakåt i tiden. Det innebär problem för de umgängesföräldrar som får stora förändringar av inkomstunderlaget. Vänsterpartiet anser därför att det finns behov av att applicera en ”CSN-metod” vid beräkning av inkomstunderlag. Detta skulle innebära att återbetalningsskyldigheten bestäms utifrån dagsaktuell inkomst om inkomsten ändrats mer än 15 procent. Redan 1997 gav riksdagen regeringen i uppdrag att återkomma med en lösning på problemet att underhållsstödets storlek fastställs efter senast taxerad inkomst (1997/98:SfU1).
Vidare måste frågan om finansiering av umgängesresor lösas när det gäller vårdnadshavare som inte har ekonomisk möjlighet att resa och träffa sina barn. Här bör man undersöka om ett ekonomiskt stöd kan regleras inom ramen för underhållsstödet och återbetalningsskyldighet.
Slutligen måste det komma till stånd en ändring som innebär att umgängesavdrag utgår ifrån faktisk umgängestid och inte efter dygnet.
Vänsterpartiet menar att frågorna om återbetalningsskyldighet, umgängesrresor och umgängesbidrag är väsentliga för att framför allt ungängesföräldern skall uppleva underhållsstödsystemet som rättvist. Vi vill därför att regeringen tar in dessa frågor i kommande behandling. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Många länder har under de senaste åren genom Europeiska rådets riktlinjer och genom stabilitetspakten, genomgående uppmanats att sänka skatterna och minska de offentliga utgifterna. Detta visar på att det finns en uppenbar risk att samarbetet på EU‑nivå kommer att motverka den i motionen föreslagna inriktningen av barnpolitiken.
EMU pressar medlemsländerna att sänka skatterna och hålla de offentliga utgifterna nere. Flera länder har under hot om miljardböter tvingats till hårda nedskärningar för att klara EMU:s regler. EMU:s fientliga inställning till den offentliga sektorn innebär stora förändringar, som slår främst mot kvinnor. Ett inträde i EMU:s tredje steg hade varit att äventyra jämställdheten och välfärden i Sverige, och detta argument var också ett av de avgörande för folkomröstningsresultatet. Av respekt för folkomröstningsresultatet och för att värna de offentliga trygghetssystemen, bör regeringen inom EU verka för att den nationella beslutanderätten bevaras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Kalle Larsson (v) |