Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om koncentrerad handläggning av arbetsskadeärenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvärdera reformeringen av bevisreglerna i arbetsskadeförsäkringen vad gäller diskrimineringen av kvinnor.
Under den tid som arbetsskadeförsäkringen har funnits har ett antal grundläggande problem i handläggningen och tillämpningen av försäkringen ringats in. Detta sammanhänger bl.a. med de komplexa och svåra bedömningar som ofta måste göras i ett arbetsskadeärende. Kunskapsbehovet om ärendeslaget inom administrationen är stort liksom behovet av gemensamma utgångspunkter vid bedömningen av arbetsskador. Detta för att likvärdigheten och rättssäkerheten i försäkringen skall värnas.
Frågan om koncentrerad handläggning av arbetsskadeärenden och hur en eventuell sådan skall utformas diskuteras i ljuset av bl.a. detta: i utredningen Koncentrerad arbesskadehandläggning – för likformighet och rättvisa (SOU 2002:80) föreslås att handläggningen av arbetsskadeärenden koncentreras till tre enheter i landet. Försäkringskassan skall enligt detta förslag ta emot anmälan och sedan skicka ärendet vidare till någon av de tre enheterna. Därefter sköts all kommunikation med arbetsskadeanmälaren via e-post eller telefon.
Rätt utförd kan en koncentration underlätta utbytet av kunskap mellan försäkringsspecialister och företrädare för medicinsk och annan vetenskap. En sådan hög grad av koncentration kan dock vara negativ ur andra aspekter.
Exempelvis kan brister i hanteringen lättare cementeras i en miljö där jämförelseobjekt saknas. Tillämpningen och handläggningen kan berikas av att det finns flera enheter med ansvar för samma sakområde och att dessa utbyter erfarenheter.
Handläggningen är inte bara fråga om en administrativ hantering utan också en del i arbetet mot ohälsa. Både de som söker ersättning och andra aktörer kring arbets- och ohälsofrågor måste kunna ha en aktiv roll i arbetsskadefrågor. Därför är den fackliga bevakningen av branscher och regioner och därmed tillgång till arbetsskadeenheterna av stor betydelse.
Sedan flera år pågår ett arbete med en viss koncentration av arbetsskadeärenden hos försäkringskassorna. Handläggningen har minskat från flera hundra kontor till att nu utgöra cirka 80 platser. Denna omorganisering rör även andra ärendeslag. Man har också påbörjat kompetensutveckling av personalen. Vänsterpartiet anser att det är viktigt att den omorganisering och det arbete för att förbättra både hanteringen av och kvaliteten på bedömningarna som försäkringskassorna redan påbörjat ges utrymme att fortsätta.
Vi vill vidare betona vikten av att den försäkrade ges en reell möjlighet att kunna besöka sitt kontor. Vid en alltför hög grad av koncentration minskar förutsättningarna för detta. Detta är kanske framför allt viktigt för de arbetsskadade som bor i kommuner utan bredband och de många äldre som föredrar kontakten med en levande människa framför ett telefonsamtal. Den försäkrade upplever ofta mötet med handläggaren som mycket viktigt, och en grundtanke i socialförsäkringen är ju just delaktighet och lokal närhet.
En i högre grad centraliserad organisation har vidare ofta svårare att ställa om när förutsättningarna förändras på olika sätt i olika regioner, och socialförsäkringen utgör inte ett system med stabila regler och förutsättningar. De senaste decennierna har socialförsäkringen snarare varit föremål för både stora ambitionshöjningar och nedskärningar.
Mot bakgrund av ovanstående anser Vänsterpartiet att en viss koncentration av arbetsskadehanteringen bör komma i fråga för att säkra likvärdigheten i bedömningarna och rättvisan i systemet. Enligt vår bedömning bör handläggningen av dessa ärendeslag koncentreras till minst en arbetsskadeenhet per län. Inom ramen för denna organisation kan respektive enhet inneha olika specialkompetenser kring mer komplicerade och sällan förekommande ärenden. Regeringen bör beakta detta i den fortsatta beredningen av frågan om arbetsskadeärendens handläggning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I samband med detta vill vi också lyfta fram frågan om bevisregler i arbetsskadeförsäkringen. År 1993 förändrades dessa bevisregler, vilket kom att innebära en skärpning. Vidare slopades i princip arbetsskadesjukpenningen. Till skillnad från sjukförsäkringen utgjorde nu arbetsskadesjukpenningen 100 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten upp till ett visst högsta belopp.
1 juli 2002 reformerades arbetsskadeförsäkringen från att göra bedömningar i två steg till endast i ett steg. Detta innebar även en uppmjukning av bevisreglerna. Bedömningsgrunden man nu utgår från är ”övervägande skäl” i stället för som tidigare ”mycket hög grad av sannolikhet”. Lagstiftarnas avsikt med reformen var att härigenom öka rättvisan i systemet.
Vänsterpartiet menar att bevisregler och arbetsskadebegrepp skall utformas så att arbetsskadeförsäkringen ger ett reellt skydd vid en arbetsrelaterad skada, och att den skall utformas på ett sådant sätt att kvinnor inte diskrimineras när det gäller att få sina sjukdomstillstånd godkända som arbetsskador. I arbetsskadeförsäkringens tidigare utformning med två steg hade kvinnor med bl.a. förslitningsskador svårare än män få sjukdomstillstånd godkända som arbetsskador. Mot denna bakgrund finns det ett behov av att utvärdera vad genomförd reform av bevisreglerna har haft för inverkan vad gäller diskrimineringen av kvinnor i arbetsskadeförsäkringen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
|
|
Ingrid Burman (v) |
Ulla Hoffmann (v) |
|
Kalle Larsson (v) |
Elina Linna (v) |
|
Rolf Olsson (v) |
Gunilla Wahlén (v) |