Motion till riksdagen
2003/04:Sf270
av Chatrine Pålsson och Sven Brus (kd)

Delegation mot stress och utbrändhet


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta en delegation mot stress och utbrändhet.

Motivering

Larmrapporterna om stress och utbrändhet duggar tätt. Helt nyligen visade en forskningsrapport att stressade kvinnor i betydligt högre utsträckning drabbas av bröstcancer. Varje dag dyker rapporter upp om alltför höga stressnivåer, om ökade sjukskrivningar. Varje vecka möter vården drabbade. Människor som söker hjälp för att förstå sina symptom eller som är förtvivlade för att de inte längre klarar sina jobb. Fackliga företrädare och chefer undrar hur de ska hantera personal som drabbats av utbrändhet, samtidigt som de har svårigheter att klara sin egen stress. Följderna av långvarig stress blir alltmer uppenbara. Varje dagstidning, nyhetsprogram och facktidskrift innehåller inslag kring samma tema.

Vid en konferens om magra organisationer talade en amerikansk forskare om fenomenet ”The Knowing Gap”, dvs. skillnaden mellan vad vi vet och vad vi gör. Vi vet att det är skadligt för hälsan att leva med alltför hög stress utan möjlighet till återhämtning – ändå utformar vi arbeten och inrättar oss efter orimliga arbetsförhållanden. Varför?

Varför använder vi oss inte av vår kunskap? Alltför många som har ett jobb snurrar på likadant, har samma höga tempo, och alldeles för många delar svårigheten att lyssna till sin egen kropps signaler. Man förenas ibland i en psuedogemenskap kring ”så här ser det moderna arbetslivet ut, så här tufft måste det vara”, ”så här är det att vara chef”. ”Man måste gilla läget.” Den högst uppvarvade chefen blir ett slags förebild. Till slut tappar man perspektiven och eftersom nästan alla tappar perspektivet så delar man uppfattning. Det blir ett slags norm.

Alltför få stannar upp och reflekterar över vad som pågår: besparingar och neddragningar av personal samtidigt som man inför nya rutiner, nya datasystem, nya krav på kvalitetssäkring, ökad konkurrens och en rad andra förändringar utan att man ges tid att riktigt ta till sig och integrera alla nyheter. Det behövs utrymme och tid för dialog. Att tiden för lärande och reflektion minskats har många vittnat om.

Vad kan vi då göra? Det som behövs är att vi börjar använda vår kunskap. Att vi kliver över det gap som finns mellan vad vi gör och vad vi vet att vi borde göra. Det handlar både om att den enskilde individen måste få hjälp att hitta sitt sätt (exempelvis genom att gå en egen personlig kurs och lära sig sin egen stresshantering) och att arbetsgivare och fackliga organisationer ska ”ta sitt eget ansvar”. Men det handlar också om att åtgärda systemfel och granska samhällspolitiska strategier.

För att få en överblick över problematiken och för att kunna komma med riktiga åtgärder behöver man föra samman dem som har kunskap från olika håll i en delegation mot stress och utbrändhet. Att sammanföra forskares och praktikers vetande leder en bra bit på vägen för beslutsfattare. Man behöver också sammanföra erfarenheter från olika håll och systematisera dem, inte minst goda exempel på hälsobefrämjande processer, sådana initiativ som tagits och som givit goda resultat. Några utgångspunkter för diskussion kan vara:

Stockholm den 3 oktober 2003

Chatrine Pålsson (kd)

Sven Brus (kd)