Motion till riksdagen
2003/04:Sf269
av Cecilia Magnusson och Anita Sidén (m)

Tillfällig föräldrapenning


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i lagstiftningen om tillfällig föräldrapenning i samband med barns födsel i enighet med vad som anförs i motionen.

Motivering

Varje år föds ungefär 5.000 barn till ensamstående mammor. Dessa mammor och barn står utan en far som kan hjälpa till med praktiska och själsliga problem, de känsliga dagarna efter den lyckliga tilldragelsen. Alla som varit med om en förlossning vet hur bräcklig en mamma kan vara efteråt. Förutom de fysiska såren finns känslor av oro för barnet och av otillräcklighet, framför allt om man är förstföderska. Kvinnan har ett stort behov av att ha någon vuxen vid sin sida för att få stöd med praktiska saker och för att dämpa ängslan, men även för att ha någon att dela den stora glädjen med.

Staten inser vikten av stöd i början av ett föräldraskap och har i socialförsäkringarna gjort det möjligt för medförälder att avstå från förvärvsarbete genom den tillfälliga föräldrapenningen i samband med barns födsel, de tio så kallade pappadagarna. Dessa dagar får tas ut under de 60 första dagarna.

Från och med den 1 juli 2001 finns det möjligheter att överföra dagarna till annan person än förälder. Sådana situationer är till exempel:

Denna förändring i regelverket var mycket efterlängtad. Under många år restes krav på förändringar i regelverket. När nu förändringarna varit i kraft en tid kan det konstateras att de i praktiken inte fungerar på det sätt lagstiftarna tänkt sig.

Varje vecka möts nyblivna ensamstående mammor av beskedet om att de inte kan få det stöd de har stort behov av.

Problemet är nämligen att det enligt reglerna krävs ett skriftligt medgivande av pappan, men i dessa fall finns juridiskt ingen pappa. Vid födelsen av barn till ogifta föräldrar är faderskapet inte fastställt. Om den pappa som mamman uppger förnekar faderskapet påbörjas en process för att fastställa detta.

I den ”utpekade” pappans situation är det inte till hans fördel att godkänna en överlåtelse av pappadagarna samtidigt som han förnekar faderskapet. Därför vägrar han att göra överlåtelsen av ”pappadagarna”.

I sammanhanget är det viktigt att veta att ett fastställande av faderskap tar lång tid. Även om man omedelbart vid förlossningen säkrar de nödvändiga blodproven är det i de flesta fall ändå omöjligt att faderskapet skall hinna bli fastställt innan pappadagarna skall vara uttagna, dvs. innan barnet har blivit 60 dagar gammalt. Det innebär att dagarna går förlorade även om faderskapet blir fastställt.

Vi föreslår att reglerna ändras på så sätt att försäkringskassan kan godkänna överlåtande av pappadagarna till annan utan skriftligt medgivande i de fall fadern förnekar faderskapet.

Det finns ju inte någon rimlig anledning att tro att en man som förnekar faderskapet skall kunna vara det goda stöd som en nybliven mamma behöver och som är tanken bakom ”pappadagarna”.

Stockholm den 3 oktober 2003

Cecilia Magnusson (m)

Anita Sidén (m)