Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning som ser över lagen om allmän försäkring i syfte att pensionärer som uppbär yrkesskadelivränta och är återbetalningsskyldiga enligt samordningsregler skall anses ha betalt sin skuld när engångsbeloppet är inbetalt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att möjligheten att växla in livränta mot kapitalbelopp bör tas bort.
Riksdagens utredningstjänst redogör i en PM för förhållandena vad gäller yrkesskadelivränta och pensioner (dnr. 1998:2858):
”I 17 kap. 2 § AFL finns den gällande regeln om samordning mellan yrkesskadelivräntor och ålderspension i form av folkpension och ATP. Samordningen innebär att pensionen reduceras, däremot reduceras inte yrkesskadeersättningen. Samordningsbestämmelsen när det gäller ålderspension innebär att pensionen (folkpension, pensionstillskott och ATP) skall minskas med tre fjärdedelar av egenlivräntan. De äldre författningarna om yrkesskadeersättning innefattar dessutom en bestämmelse som innebär att livräntan skall reduceras till tre fjärdedelar av sitt belopp vid antingen 65 eller 67 års ålder beroende på skadeår. Om livräntan helt eller delvis omvandlas till ett engångsbeloppet skall ålderspensionen även fortsättningsvis reduceras på basis av det månadsbelopp (uppräknat med basbeloppet) som ursprungligen fastställts. Engångsbeloppet räknas fram på grundval av räntefot och medellivslängd. Kvinnors och mäns beräknade belopp baseras på respektive grupps medellivslängd. Kvinnors belopp baseras alltså på en längre medellivslängd än männens. Det finns ingen tillgänglig statistik över hur många personer det finns idag som omvandlat livräntan till engångsbelopp. Under åren 1995 till 1997 har 80, 105 resp. 56 personer omvandlat livräntan helt eller delvis till engångsbelopp.”
För 10 år sedan begärde och fick en man vid namn Percy ett engångsbelopp på sin livränta i stället för de månadsvisa utbetalningarna. Engångsbeloppet på 194 876 kronor har han sedan dess, genom samordningen av livränta och pension, betalat av med varierande belopp från 1 500 till över 2 000 kronor i månaden.
Anledningen är att återbetalningsbeloppet bestäms utifrån den förväntade medellivslängden. Den som lever längre än den förväntade medellivslängden tvingas fortsätta betala resten av sitt liv.
Vänsterpartiet har motionerat om detta problem i ett antal år nu. Motiveringarna till avslag anser vi inte är hållbara. Riksdagen har tidigare avslagit motionerna med följande resonemang: Utbyte av större livräntor mot engångsbelopp sägs ske med återhållsamhet, medan utbyte lättare sker när det gäller låga livräntor. Enligt utskottet får livräntetagaren, förutom uppgift om beloppets storlek, även uppgift om vad engångsutbetalningen kommer att medföra i framtiden beträffande avdrag från pension. Utskottet betonar vikten av att livräntetagare görs medvetna om effekterna på pensionens storlek. Själva avdraget är tre fjärdedelar av månadsbeloppet, dock med vissa spärregler. Det avdrag som efter engångsutbytet görs från pensionen ökar inte vid förändring av basbeloppet utan beräknas på det ursprungliga månadsvisa livräntebeloppet. Vidare har angivits att engångsbeloppet i huvudsak är beräknat enligt försäkringsmässiga principer och i förhållande till samtliga livräntetagare som får engångsbelopp. Utskottet kan därför inte se någon enkel lösning på problemet, särskilt som det fortfarande förekommer att yrkesskadelivräntor byts ut mot engångsbelopp. En förändring kommer även att beröra det nya pensionssystemet, eftersom i princip samma samordningsregler skall gälla i det systemet.
Vänsterpartiet anser att det finns anledning att upprepa kraven från de tidigare motionerna till dess det sker en förändring. Det faktum att utbyte av livränta till kapitalbelopp sker med viss återhållsamhet ger ingen garanti mot att enskilda individer tvingas återbetala mer än de fått ut i kapitalbelopp. Inte heller är det någon garanti att livräntetagaren får information eftersom regelsystemet är svårt att förstå och ställer stora krav på pedagogisk kvalitet på informationen. Eftersom det funnits betydande brister i information finns det människor – som Percy – som inte fått någon utförlig information. En bra information är inte heller någon garanti för att enskilda individer inte ska tvingas betala tillbaka mer än han eller hon fått ut i kapitalbelopp.
Det faktum att beräkningarna sker enligt försäkringsmässiga principer, som utskottet anför i ett svar på motionen, är inte heller hållbart eftersom våra socialförsäkringar inte är privata försäkringar. Vi är dessutom helt övertygade om att ett privat försäkringsbolag inte skulle ställa upp sådana villkor.
De försäkringsmässiga principerna innebär i praktiken att en person som erhållit kapitalbelopp och lever längre än medellivslängden skall vara med och betala den skuld som uppstår när någon som erhållit kapitalränta dör innan denne uppnått medellivslängd. När det gäller trygghetssystemen tillämpas i allmänhet inte dessa principer. Riksdagens utredning skriver angående skulder och återbetalning i våra trygghetssystem:
”Om någon som fått studielån avlider avskrivs hela studielånet inklusive obetalda årsbelopp; staten står alltså för kostnaden. Övriga studielånstagare påverkas ej. Om bidragsskyldig med skuld avlider krävs dödsboet på skuldbeloppet. Om skulden är överlämnad till kronofogdemyndigheten (KFM) för indrivning sker bevakning av kravet mot dödsboet av KFM. I annat fall görs anmälan av kravet till dödsboet av försäkringskassan. Övriga bidragsskyldiga påverkas inte. Skuld i bostadsbidrag kan uppkomma efter avstämning. Bidragstagaren skall betala tillbaka skillnaden mellan preliminärt och slutligt bostadsbidrag om det slutliga bostadsbidraget bestämts till lägre belopp än vad som betalats i preliminärt bidrag. Om bidragstagaren avlidit när återbetalningsskyldighet efter avstämning fastställts inträder dödsboet som ansvarig för skulden. Övriga mottagare av bostadsbidrag påverkas inte. För i princip samtliga socialförsäkringsersättningar gäller att återbetalningsskyldighet föreligger när ersättning betalats ut felaktigt eller med för högt belopp. Om återbetalningsskyldighet fastställs och skäl till eftergift inte finns uppstår en skuld till samhället. Om en person med sådan skuld avlider bevakas skulden i dödsboet.” (Pm 98-12-22)
Detta visar på att de förändringar vi föreslår när det gäller yrkesskadelivräntan bör rymmas inom försäkringen.
Det är Vänsterpartiets mening att systemet för återbetalning av livränta som växlats in mot kapitalbelopp måste förändras. Ingen individ skall behöva betala tillbaka mer än vad han eller hon en gång fått ut i form av kapitalbelopp. Detta är särskilt angeläget eftersom livränta utgår för att täcka individens inkomstförlust på grund av arbetsskada. Detta måste även gälla de personer som finnas kvar i det ”gamla” systemet vad gäller återbetalning/avbetalning på engångsbelopp. De ska slippa fortsatt avdrag efter det att engångsbeloppet är återbetalt.
Vänsterpartiet anser därför att riksdagen bör begära att regeringen tillsätter en utredning som ser över lagen om allmän försäkring i syfte att uppnå det ovan angivna. Detta bör riksdagen framställa för regeringen.
Det är särskilt omöjligt att veta om den enskilda verkligen förstår konsekvenserna av att ta ut ett kapitalbelopp. Vi skulle vilja hävda att det näst intill är en pedagogisk omöjlighet att förklara regelsystemet för allmänheten.
Vänsterpartiet anser därför därtill att regeringen bör överväga att ta bort möjligheten att växla in livränta mot ett kapitalbelopp. Det bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Kalle Larsson (v) |