Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en sammanhållen rehabiliteringsprocess för människor med funktionsnedsättning.
I FN:s standardregler, regel 3, sägs att alla människor med en funktionsnedsättning som behöver rehabilitering bör ha tillgång till en sådan. Vidare sägs att begreppet ”rehabilitering” avser en process som syftar till att människor med funktionsnedsättning ska uppnå och behålla bästa möjliga fysiska, intellektuella, psykiska eller sociala funktionsförmåga.
Idag är olikheterna stora runt om i landet vad gäller både ekonomiska resurser för rehabilitering och utbud av rehabiliteringsinsatser. De som idag står utanför eller bedöms ha små möjligheter att återvända till arbetsmarknaden ska ha samma rätt till insatser som övriga medborgare. Det är därför angeläget att rehabiliteringsbegreppet ges en definition som innefattar både social, medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering.
Rehabilitering måste också ses i ett livslångt perspektiv och inte bara som en insats för yrkesverksamma eller dem som kan rehabiliteras tillbaka till yrkeslivet. Av det följer att rehabiliteringen efter fyllda 65 år inte automatiskt kan hänskjutas till ett normalt åldrande och bli en geriatrisk fråga. Det finns stora samhällsekonomiska vinster att göra genom att satsa på en kontinuerlig och livslång rehabilitering t.ex. ett minskat behov av läkarkontakt, mediciner, hjälpmedel etc. De vinster som ligger i den enskildes livskvalitet är då inte inräknade.
Det är vidare viktigt med en sammanhållen rehabiliteringsprocess där insatser görs utifrån ett helhetsperspektiv. Vikten av utvärdering och uppföljning av insatserna kan inte nog understrykas. Individens behov och önskemål ska vara utgångspunkten vid valet av rehabiliteringsinsatser, inte utbud och/eller ekonomiska möjligheter på den ort man bor.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Sven Brus (kd) |